Titel: Morianer (afrikaner)
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2013-10-23, 08:05
Ett försök att tjäna pengar på folks nyfikenhet på svarta!
Titel: Tidning för Wenersborgs stad och län Datum: 1853-03-16 Sida 2
En Swensk neger. En industriddare bland bondklassen hade för ett par år sedan fått infallet att resa omkring i wissa skånska trakter och för pengar förewisa en neger. Förslaget uppgjordes i komplott med en husar från trakten af Klippan med ett något negeraktigt ansigte och kort krulligt hår, på så sätt, att denne senare skue utgöra den afrikanska gossen och kompanjonen wara hans herre och förewisare. Sedan husaren sålunda blifwit ordentligen insmord med kimrök och tran, samt wäl gniden med en fläskswål, att han fick ett blänkande utseende, jemte med mönja widare rödmålade läppar, reste herrskapet åstad från by till by, och den sotswarte negren betraktades med yttersta förwåning öfwerallt, emedan man ingenstans sett en sådan afrikansk skogsmenniska.
Anförarens fickor fylldes med penningar, ty 4 sk. personen war ju en ringa summa för den gapande nyfikenheten.
Man drog i den svarta mannens ulliga hår, man beundrade hans blanka svarthet, man lät honom blotta så mycket som passande kunde ses, för att öfwertyga sig om den swarta hudens likformiga färg. Allt förklarades och tydliggjordes och endast negerspråket blef obegripligt, ty negermannen talade en rotwälska med sin följeslagare, som denne än uppgaf för engelska och än för hottentottiska.
Men då desse äfwentyrare logerat en natt hos en bonde, och mor i huset skulle göra mycket wäl och bädda en fin säng åt morjanen och hans följeslagare, samt fann till sin största förwåning om morgonen, att hennes lakan blifwit nedswärtade under det negerfärgen tycktes hafwa bleknat, började man att märka oråd och misstänka morjanherrskapet. Dessa frestades af bönderne på ett ganska eftertryckligt sätt, måste erkänna bedrägeriet, hwaråt man slutligen skrattade, emedan man fann det qwickt, och sedan man wäl undfägnats och bönderna druckit brorskål med både neger och negerhöfding, begaf man sig till en annan ort för att försöka sin lycka, och der förewisas kanske morjanen ännu.
En negergosse vid namn Mose Nsiku från Kongo i Afrika medföljde Svenska missionsförbundets missionär Nilsson, som i förra veckan predikade å härvarande missionsshus. Gossen är endast 12 år och har gått i missionsskolan sedan Nilsson för 3 år sedan kom dit ut, och döptes kort före afresan hit. I dopet fick han namnet Mose; det andra namnet hade han före det samma. Han återvänder med Nilsson i vår och är nu med för att hos missionsvännerna väcka mera intresse för missionssaken derute. En lofvande yngling synes han vara, ty allt hvad han här såg, tog han han noga reda på och gjorde deröfver anteckningar. Vid besök i Falu grufva skref han såsom andra notabla rosande sitt namn i der varande journal för besökande främlingar. Resan fortsattes här ifrån till Rättvik och sedan åter till Borlänge öfver Insjön.
--------------
Titel: Tidning för Wenersborgs stad och län Datum: 1887-08-01 Sida 1
Kung Karls piprensare.
Man skulle kunna ha vissa skäl att räkna negern Panzio Toxon bland männen af den tredje dynastien; den femtonde Karls glada regeringsår.
Till Karls goda vänner hörde äfven de båda elfsborgarne: Elfsborgslandshöfdingen Bergman och Elfsborgs-regementschefen Vestfält. Generalmajor Vestfält hade fått tag i en neger - jag tror att han hade köpt honom - och hade aflagt åtskilliga dyra eder på, att Afrikas svarte son skulle bli kristen! Särskildt högtidligt skulle kristnandet bli, enär Karl den femtonde besökte sin vän och sitt trogna Elfsborgs regemente; det var 1856. Döpelsen skedde å Fristadshed, Elfsborgs regementes mötesplats.
Er korrespondent, näjdens barn, öfvervar döpelsen; den var mycket munter.
Den nye luteranen var Panzio Toxon, som sedermera blef Karl den femtondes piprensare.
I denna sin egenskap blef han en af Stockholms populära personligheter; han excellerade alltid i superfina toaletter. Kläderna och ebenholtsansigtet skeno i kapp.
Men Karl den femtondes sol sjönk ned; och då blef det mörkt för hans vänner, både af högre och lägre rang. Toxon fick en liten pension, hette det. Möjligt, men frågan är huruvida ej denna för några år sedan indrogs.
Efter den kunglige gynnarens död gick det utför med Toxon. Han försökte åtskilligt: egendomsagentur, kommissionärskap, ja, han uppträdde till och med som bränvinsadvokat. För egen del hade han många mål att sköta; det fans en tid då hans namn hvarje vecka stod på rådhusrättens lista.
Hans lejon-period, i sitt slag, hade redan för länge sedan upphört; man såg honom ej mera på de allmänna platserna. Slutligen led han och hans familj brist på det nödvändigaste; han antog då en underordnad plats å en biljard vid Tunnelgatan. Det var der han afled.
Han hade familj, som ofvan anförts; år 1860 blef han gift med en Stockholmsflicka, född i Klara. Han var då 22 år;
Det gör ett egendomligt intryck när man i rapporten till poliskammaren angående dödsfallet får läsa, att hustrun förklarade, att hon ej kunde bekosta sin aflidne makes begrafning, utan anhöll att den måtte ske med allmänna medel.
- En neger, Charles Thimotheus, hwilken genomgått stadsmissionens i Stockholm skola wid Johannelund och blifwit inwigd till missionär, hat nyligen begifwit sig af till sitt hemland Afrika för att predika kristna läran för sina swarta medbröder.
En förbrödringsfest. Från Paris skrifwer en korrespondent följande till Ner. Allehanda: Bland de många festligheterna, till hwilka utställningen gifwit anledning, har warit en, som wisserligen icke hör till dagens händelser, efter som den redan är ett par weckor gammal, men som icke blifwit omtalad i tidningarna såsom den werkligen förtjenar, nämligen den gemensamma banketten för alla de främsta och utländska tjenstemän och arbetare, som warit sysselsatta wid utställningen. Man hade på detta sätt sått tillsammans inemot tolf hundra personer, som hwardera betalt sina 6 francs, en för flertalet ganska känbar summa, men för hwilken war dem utlofwad god valuta. Wid inträdet i det s. k. Skridskopalatset wid Avenue de 1'Impératrice erhöll hwar och en också ett exemplar af en prydlig matsedel, upptagande flere rätter, och plats anwisades dem wid de långa, wackert dukade borden, der utom winbuteljerna deserten redan stod till reds. Men derwid stannade det for de flesta. Wåra swenska pontonierer woro också med och fingo se på, huru faten buros omkring till några bord - men icke till deras. Med wanlig swensk försynthet hade de, så hungriga de än kände sig, icke mod att göra såsom en af deras grannar wid bordet, en jättelik neger, som, när denna wäntan blef hans swarta blod för lång, grep sig an med hwad som fans att tillgå - winet och frukterna, som hörde till deserten. Han gick metodiskt till wäga och spisade först päron, så de färska fikonen, derpå aprikoserna, sedan drufworna och till sist de krusade papperen, hwari dessa goda saker legat upplagda, allt med knif och gaffel, samt nedskjöljde hwarje sak med en af winbuteljerna, som stodo inom armhåll. När ingenting widare sans alt äta eller dricka, lutade han stolen bakut, lade upp fötterna på bordet och grinade belåten med sina hwita länder. De andra hade så roligt de under så satta omständigheter kunde hafwa åt niggern, till hwilken kommo långa utwandringståg från de andra borden för alt undersöka om ej serveten blef swart, när han torkade as sig swetten, som flödade utför hans oljiga kinder. Men så tröttnade man wid den förnöjelsen, och matfrågan uppreste sig åter. Då begaf det sig att kyparne hade gjort strejk; i köket stod fullt med mat, men ingen fans att servera den och ingen wisste heller af det. Wid de bord, der man fått något att äta, hade redan talen börjat och det hurrades derifrån warmt för mensklighetens förbrödring; men, såsom det gamla ordspråket säger, hungrig mage har inga öron, och tålamodet brast slutligen. Såsom i en kosmopolitisk revolution rusade engelsmän och spanjorer, swenskar och kineser, belgier, amerikaner och infödingar från kolonierna, män och qwinnor i wild oordning om hwarandra, somliga ursinniga, andra skrattande. Maten till röra stall aldrig hafwa blifwit skådad, men den tog ett mindre muntert slut, ty engelsmän och amerikaner började stå sönder allt, som kom under deras händer, glas, porslin och möbler. När fransmännen sökte afstyra detta, uppstod en stunds allmänt slagsmål. Ingen skrattade längre, utom fyra kineser, som hoppade och wiftade med sina långa hårpiskor af fröjd öfwer att se huru westerns barbarer buro sig åt. - Så slutade den förbrödringsfesten.
Ystad. Långväga resande. En svensk missionär, pastor B. P. Lundahl, som i tio år vistats i Afrika, i kuststaden Massaua i Abyssinien, har nyligen återkommit till Sverige på ett besök och predikade den 19 dennes i S:t Petri kyrka i Ystad. I sitt föredrag meddelade han intressanta upplysningar om missionsväsendet i de svartes verldsdel och omtalade bland annat, att i Massaua och andra orter hafva missionärerne upptagit en del föräldralösa barn och sådana, som förts till kusten för att säljas som slafvar. Dessa barn uppfostra de i skolor och söka bibringa dem så mycken kunskap, att de sedan kunna gå ut bland folkstammarne såsom skollärare och evangelister. Flere sådana äro redan utsände, och en ung neger med goda anlag och fattningsgåfvor befinner sig här i Sverige sedan ett par år tillbaka för att utbildas till missionär; han talar flere afrikanska språk och lär om ett års tid vara redo att begynna sitt värf. Pastor Lundahl, som sjelf förestår en dylik skola, åtarvänder om ett par månader till Massaua, der han har sin familj. Han är en medelålders man, och hans namn förekommer ej sällan i missionstidningarna.
Ett våldsamt uppträde egde rum i går e. m. vid skeppsbron. En neger, som blifvit afmönstrad från skeppet M. Roosval hade kommit i delo med sina kamrater och kunde icke i sitt öfverlastade tillstånd, omhändertagas af polisen på lämpligare sätt än att han, efter ett förtvifladt motstånd och åtskilliga utdelade slag, måste bindas till händer och fötter samt i vagn transporteras till vaktkontoret, eskorterad af en massa skådelystna personer.
Tryckfrihetsåtal mot Stockholmstidningen. Det af mr C W B. Payne (medlem i sällskapet The Fisk Jubilee Singers) instämda tryckfrihetsmål angående en i nämnda tidning införd artikel med rubrik En Stockholmsdam enleverad af en neger förevar i torsd. inför rådhusrättens femte afdelning. Mr P. yrkar ansvar enligt 3 mom 11 § tryckfrihetsförordningen jemfördt med 16 kap 7. 8 ocb 9 §§ strafflagen samt 5,000 kr. i skadestånd. Svaranden bestred att ingå i svaromål, innan käranden stält borgen för den kostnad och skada som möjligen kan uppstå, synnerligast som käranden ej vore svensk undersåte. Med bifall härtill uppsköts målet till den 19 dennes.
Under Hwarjehanda står följande mycket märkliga notis.
Titel: Gotlands tidning Datum: 1873-01-17 Sida 3
En neger fick på ett Fartyg se en swart hund med mopsaktigt hufwud och började wid denna anblick häftigt gråta. Man frågade honom om orsaken och han swarade, i det han tjutande pekade på hunden,- - Ack, hwad han är lik min syster!
Ute vid den cirkus, som för närvarande gästar Sundbyberg, är anställd en neger, Alfred Smitt, född 1894 i Kamerun. Efter föreställningens slut på söndagen gick han ut i sällskap med en kamrat och antastade då en ung kvinna samt förövade nesligt våld mot henne. Flickan, som fördes till Sabbatsbergs sjukhus, var ytterst medtagen efter den svåra misshandeln, men någon fara för livet torde icke föreligga. Smitt är anhållen.
Hundfröjd. De börja komma nu dessa profryttare för de allra sämsta nöjen, som sekelslutet lyckats fundera ut - varietén, skrifves från Hedemora. I två kvällar å rad har staden hemsökts och delvis låtit sig pinas af ett sällskap, bestående af en neger, en herre och en dam, samt en 10 tum lång dverg. 1 alla upptänkliga omöjliga former hunno de på dessa kvällar uppenbara sig för att till fullkomlig evidens ådagalägga, att de voro totalt renons på allt hvad humor, konst och - hut heter. Det sistnämda dels redan på den grund, att de ej ens blygdes uppträda med sitt eländiga mischmasch och dels därför, att de funnit för godt att mot bättre vetande affischera, att inga anstötliga saker skulle förekomma något som båda »soaréerna» jäfvade. Tillställningarne voro af det slag. som det borde vara lämpligast att tiga ihjäl, men att vi nu för den här gången kosta trycksvärta därpå har sin orsak däri, att vi vilja varna en lättledd allmänhet, som möjligen på annat håll kan bli utsatt för dem.
Passande yrke. För en tid sedan rymde en neger, tillhörande besättningen å ett i Norrköping liggande fartyg och dolde sig så wäl, att fartyget måste afsegla utan att få rymmaren med sig, samt blef sedermera arbetare wid hamnen. Karlen, eller rättare den 18-årige ynglingen, har nu emellertid erhållit en syssla, till hwilken han af naturen blifwit liksom danad, berättar Norrk. T., han är nemligen - sotare. Herr Johansson, skorstensfejare i södra stadsdelen, fick nemligen sigte på honom ock upptäckte twärt den unge negerns inneboende anlag, hwilka tydligt lästes i hans ansigte. Han erbjöd honom anställning, hwilken med begärlighet antogs, och nu se wi dagligen den smarte ynglingen traska omkring med skrapan på axeln. Det är en så hygglig pojke, säger herr Johansson, ock man behöfwer bara fästa en blick på honom för att se att han är född till swartkonstnär, som sotare numera kallas, och tänk hwilken fördel sedan, slutar hr Johansson sitt anförande, att ha en karl, som aldrig behöfwer twätta sig ren om söndagarne.