Personuppgiftslagen (PUL)

[Sari Wilhelmsson]

Hej Anders, tack för din fråga och tack för att du inte är nedlåtande.
Jag har funderat fram och tillbaka varför jag känner ett sådant obehag över att mina uppgifter finns på dom här cd-skivorna.  
En sak tror jag är tanken, jaha tar dom ett finger så har dom snart tagit hela handen. Vad blir det härnäst? Det diskuterade bl.a. jag och några av mina vänner.
Visst att man kan gå till skattemyndigheterna och få dessa uppgifter är väl en sak, det är en statlig myndighet, men att man helt enkelt ska kunna hitta uppgifter om mig på en cd-skiva som ett släktforskarförbund gett ut, känns så  
lättvinnligt. Jag/vi känner oss nog lite uttnyttjade. Svårt att sätta ett finger på vad det egentligen är som gör att jag känner mig  olustig. Att jag förlorat makten över min bakgrund. Möjligen att jag är en känslomänniska  
Någon bättre förklaring kan jag inte hitta hur mycket jag än ransakar mig själv.
 
MvH Sari

[Anders Andersson]

I de flesta andra länder gäller regeln att myndigheterna (skatteverket, polisen osv) har rätt att ta del av en mängd uppgifter om enskilda, samtidigt som dessa uppgifter inte blir tillgängliga för allmänheten; det anses vara ett allvarligt fel om en statstjänsteman läcker uppgifter om en privatperson.
 
I Sverige är det som bekant tvärtom; uppgifterna hos myndigheterna är normalt också tillgängliga för allmänheten, samtidigt som det finns undantag för känsliga uppgifter där sekretess råder.
 
Tanken med öppenheten i Sverige är att vem som helst skall kunna granska myndigheternas göranden och låtanden, men eftersom en stor del av myndigheternas verksamhet berör just enskilda medborgare blir följden att man också måste kunna se vem som har fått bygglov eller sänkt skatt, för annars kan man ju befara att tjänstemännen gynnar sina egna vänner och släktingar på andras bekostnad.
 
Jag tycker det här belystes utmärkt väl i reportaget i Uppdrag granskning (var det väl?) om paret från Tunisien som blivit berövade sin son därför att socialtjänsten trodde att föräldrarna bar skuld till hans långsamma viktökning. Föräldrarna vände sig till massmedia och avstod från all sekretess som gällde till deras förmån så att fallet kunde granskas, men TV-journalisterna möttes ändå av stängda dörrar, obesvarade telefonpåringningar och tjänstemännens eviga mantran vi kommenterar inte pågående ärenden och vi kommenterar inte avslutade ärenden. Det var uppenbart att sekretessen användes för att skydda något helt annat än föräldrarnas och barnets privatliv.
 
Jag anser att myndigheter skall hållas kort, och inte förses med mer information än de faktiskt behöver för sitt arbete. När de nu ändå har viss information, såsom folkbokföringsuppgifter och inkomstdeklaration, så finner jag snarare en trygghet i att samma information är tillgänglig för mina medmänniskor, för då kan inte myndigheten samla på sig mycket mer än sådant som utan större problem också kan göras offentligt. Informationshanteringen granskar så att säga sig själv, och det enda jag behöver bekymra mig om är den där lilla biten hemlig information som myndigheterna har utöver den offentliga, vilket bör vara något enklare att hålla reda på.
 
Det storebrorssamhälle som George Orwell varnade för i 1984 existerar endast i vissa avseenden i Sverige i dag. Vi har bildskärmar i alla hus med välbekanta ansikten på, men vi har inte kameror som går i andra riktningen (än). I stället för en central myndighet som ser alla och allting, övervakar vi alla varandra i någon mån, och jag tycker faktiskt att en miljon nyfikna småbröder är mindre obehagligt än en anonym, övermäktig storebror i något fjärran kontrollrum.
 
Kunskap är makt, och bästa sättet att avväpna denna makt är att sprida ut kunskapen på så många huvuden som möjligt, i stället för att låsa in den i Informationsministeriet och hoppas att informationsministern inte utvecklas till en maktgalning.

[Jörgen Tollesson]

Så här skrev jag i mitt inlägg den 28/9 20.36: Vi lär nog inte komma längre utan ytterligare upprepningar, så jag ska be att avslutningsvis få citera Anders Berg (något är vi i alla fall överens om... J): Vad som bör bemötas torde nu vara bemött (vid behov läs om tidigare inlägg).
 
Om Anders Berg (vars åsikter i frågan f.ö. också är välbekanta vid det här laget) hade läst mina inlägg så noga som han påstår, så hade m.a.o. hans avslutande kommentar i inlägget ovan kl. 20.59 varit överflödig.
 
Om jag trots allt skulle vilja göra ett nytt inhopp i diskussionen senare, så lovar jag att först fråga Anders Berg om lov... J

[Maud Svensson]

Jag har stor nytta av Sveriges befolkning 1970 (80-talsversionen har jag inte skaffat - ännu), inte minst när jag hjälper svenskättlingar i utlandet att finna nu levande släktingar i Sverige. En hel del personer i Arkions 'folkräkningar' 1890 och 1900 kan återfinnas med barn på 70-skivan. Tack vare att födelsedata anges på skivan är det oftast lätt att finna barnens aktuella adresser.  
 
Därefter ringer jag alltid något av dessa barn (eller barnbarn/barnbarnsbarn som jag funnit via bouppteckningar) och kontrollerar att han/hon verkligen tillhör rätt släkt samt frågar om jag får förmedla kontakt. (Inom parentes: jag har hittills aldrig fått en negativ reaktion. I de fall någon av en eller annan orsak - oftast bristande språkkunskaper - avböjt har jag fått telefonnummer till någon annan i släkten.) Skivan har alltså bidragit till att åtskilliga avlägsna släktingar kunnat återknyta en sedan generationer avbruten kontakt, till båda parters glädje.  
 
Detta kan förvisso åstadkommas även genom sedvanlig arkivforskning, men sådan kostar tid - och den har jag ont om. Tack vare 70-skivan och en del andra lätt sökbara källor kan jag ofta förmedla en kontakt samma dag som en efterlysning gjorts, och det kostar mig inte mer än ett eller två telefonsamtal.
 
Dock ska följande sägas:
När skivan kom hade jag ingen som helst förståelse för invändningarna som rörde den personliga integriteten. Över 30 år gamla folkbokföringsuppgifter - på vilket sätt skulle de kunna skada någon?
 
Jörgen Tollesson argumenterade redan då så väl för hänsynen till enskilda personers rätt att inte få sina gamla och kanske hemlighållna familjeförhållanden serverade på bricka för vem som helst, att jag var tvungen att fundera över saken en bra stund.
 
Men helt övertygad om att Jörgen Tollesson - i sak - har rätt blev jag inte förrän jag insåg detta: jag var mycket belåten med att ingen som inte känner mig närmare kan identifiera mig på 70-skivan. Detta trots att jag inte har något enda lik gömt i någon enda garderob och att de uppgifter som finns om mig på skivan således är totalt harmlösa.  
 
Så varför denna lättnad över att inte vara lätt identifierbar på skivan, exempelvis av personer som deltar i detta forum och som jag bara känner till namnet? Den som till äventyrs skulle hitta mig och mina födelsedata där och av någon anledning söka min nuvarande adress och mitt nuvarande telefonnummer kommer inte att lyckas, så varför skulle jag känna obehag?
 
Jo, det handlar just om den personliga integriteten. Jag vill inte vara lätt identifierbar för vem som helst som jag inte känner närmare. Jag vill inte att vem som helst ska kunna finna mig och min familj på en cd, även om uppgifterna som finns där är 20-30 år gamla. Och jag har ingen anledning att tro att min inställning skulle skilja sig från de flesta andras.
 
Min slutsats:
Det är för sent att ropa på förbud för dessa cd-skivor (1970 och 1980) som redan är vitt spridda. Och de är utan tvekan till stor hjälp och glädje i de flesta fall - se min inledning. Men vi som har dem måste vara mycket restriktiva med de uppgifter vi vidarebefordrar. Införskaffa alltid tillstånd från personen i fråga, för det kan tänkas att han/hon inte alls vill bli kontaktad av den du försöker hjälpa. Om du inte kan finna personens nuvarande adress och telefonnummer så att du kan få hans/hennes tillstånd, lämna då inte heller ut uppgifterna från skivorna.

[Anders Berg]

Du har min tillåtelse, Jörgen, att göra fler inhopp.  
 
Jag tycker diskussionen gjort stora framsteg, och jag undrar om vi inte börjar närma oss en samsyn. Förhoppningsvis gör vi alla som Maud när vi hanterar uppgifter ur skivorna, nämligen är maximalt restriktiva med att lämna dem vidare. Maud och Sari ger uttryck för ungefär samma sak, en känsla av osäkerhet när man kan bli kollad av vem som helst. Känner man den, så är integriteten skadad. Själv känner jag inte så, och jag tror inte jag skulle känna så även med ett ovanligare namn. Hur känner ni som har lättare identifierbara namn? Som t ex Carl Szabad!
 
Anders A är nära pudelns kärna när han tar upp den svenska öppenheten och offentlighetsprincipen. Den har både en positiv och negativ sida. Inte många av oss vill byta bort den när det gäller insyn i myndigheternas arbete, men den ger ju också andra konsekvenser. Utan den vore ju CD-skivorna inte ens tänkbara. Här går ju åsikterna, och framförallt känslorna, isär mellan olika personer. Jag tycker som Anders att det är en trygghet att inte bara myndigheter har en koll på mig.

[Lisbeth Nilsson]

Om en sladdertant (eller man) får tag i en skiva med Sveriges befolkning 1970 eller 1980 tror jag hon/hon letar fram sin gamla skolkatalog och med hjälp av personnummren i den börjar titta var alla skolkamrater tagit vägen vilka dom gift sig med och hur många barn dom har. Jag tror inte samma tant/man tar skolkatalogen och går till skattekontoret och sätter sig och kollar.
 
Samma tant/man kan sedan gå ut på stan och sladdra om saker dom inte har med att göra. Felaktiga rykten kan uppstå p g a att uppgifterna är gamla och dom tror att dom gäller än.
 
Så länge skivorna används av seriösa folk som släktforskar tror jag inte det är så farligt men om sladdertanterna/männen får tag i en så vet man aldrig vad som kan hända.
 
Så håll hårt i era skivor så dom inte hamnar i fel händer.

[Anders Andersson]

Jag kan inte ta Lisbeths råd på allvar. Det finns inga fel händer i det här sammanhanget, för vilka är vi att hävda att vi skall ha större frihet än andra att få bekväm tillgång till information som vem som helst har rätt att få del av? Jag känner mig inte träffad av epitetet sladdertant, men det ger inte mig eller Lisbeth rätt att sätta den etiketten på någon annan som inte har lika seriösa avsikter som vi.
 
För övrigt förefaller själva tanken att någon, man eller kvinna, systematiskt skulle gå igenom befolkningsskivan för att kunna sladdra om vilt främmande människors gamla bostadsadresser fullkomligt absurd. Lisbeth, om du skämtar så kan du väl antyda det med en glad gubbe eller så..?  
 
Resonemanget liknar det jag läste att en politiker eller tjänsteman använde när han manade till restriktivitet med att sprida personuppgifter på Internet. Risken, som han såg det, var att någon kunde komma över dessa uppgifter och tillskriva personerna politiska åsikter som de inte hade. Jaha? Jag hittade en webbsida med Gudrun Schymans namn på, så nu skall jag sprida ut påståendet att Gudrun Schyman är kristdemokrat! På vad sätt skadas Gudrun Schyman av att andra känner till hennes namn? Skulle skadan bli större om det gällde en helt okänd person, till exempel mig?
 
Att undanhålla sanningar i syfte att förhindra tillverkning av lögner verkar vara en dåligt genomtänkt strategi...

[Eva Dahlberg]

Anders A, det vi tar upp kan ju vara sådant som att tillskriva folk barn de inte har (eller tillskriva barn föräldrar som de inte har). Jag kan visst se folk sitta och söka vilt främmande människor bara för att det går att göra utan att behöva anstränga sig, skolkamrater från några decennier sedan, brottslingar med ovanliga namn osv.
 
Min önskan är just att man ska vara försiktig, respektera att icke-släktforskare (även om de är avlägset släkt) inte är lika begeistrade över att uppgifterna finns och respektera att familjeförhållandena (verkliga eller gissade) för nu levande personer inte behöver basuneras ut på Anbytarforum - oavsett var man fått uppgifterna.
 
Man kan dra liknelser åt så många håll, bara för att det är lagligt behöver det inte vara lämpligt. Jag kan se cd-skivorna som bra verktyg men är de för den skull lämpliga? De kan inte heller användas som enda verktyg i nutidsforskningen.
 
Hälsningar, Eva - som tycker båda sidor i diskussionen tenderar upprepa sig  och därför uppskattade nya författare i debatten.
 
PS. Skrev först pådyvla i den inledande meningen, men ser sedan att du använde verbet tillskriva, så jag ändrade mig.

[Anders Andersson]

Maud, jag känner inte dig och betvivlar därför att jag skulle kunna hitta dina gamla adressuppgifter på befolkningsskivan, ens om jag försökte. Menar du att detta gäller i allmänhet för personerna på skivan, eller är just dina uppgifter svårare att hitta än andras?
 
Jag har hittat mig själv på skivan, men tack vare mitt namn är jag nog rätt svårfunnen. Jag tror dock att den som gjorde sig besväret att läsa vad jag avslöjat om mig själv på andra ställen i Anbytarforum med rätt god säkerhet kan identifiera mig (och jag har flyttat sedan 1980, så min nuvarande adress i forskarkatalogen är knappast till någon hjälp).
 
Likafullt upplever jag inte detta som obehagligt, eftersom uppgifterna är triviala och allmänt tillgängliga. Jag skulle antagligen uppleva det som obehagligt om någon utnyttjade uppgifterna för att förfölja just mig, hänga ut mig på en webbsida eller så, men obehaget sitter i så fall enbart i användningen av uppgifterna, inte i att de redan finns i tusentals släktforskares datorer. Om jag blir utsatt för telefonterror, så är det inte telefonkatalogens fel.

[Anders Andersson]

Jag har själv fått del av andra släktforskares uppgifter om min familj eller personer jag känner, och därvid upptäckt just det fel som nämns här, alltså ett påstått barn som i själva verket var ett fosterbarn. Jag påpekade felet och fick veta att uppgiften troligen kom från mantalsregistret, men att den givetvis skulle rättas efter mitt påpekande. Befolkningsskivan hade såvitt jag förstod inget med felet att göra.
 
Detta illustrerar bara vikten av källkritik i alla sammanhang, och uppgifterna blir förstås inte mer eller mindre pålitliga bara för att de blir mer lättillgängliga. Felaktiga uppgifter kan upplevas som kränkande oavsett vilken källan är, men här är problemet tydligen att man ger okritiska släktforskare mer information än de förmår hantera korrekt. Undviker vi det problemet bäst genom att begränsa mängden information eller genom att lära ut god källkritik? Vad är lättast att göra?

[Lisbeth Nilsson]

Anders det finns säkert några som är så nyfikna att dom skulle sitta och gå igenom skivan inte för att hitta vilt främande personer utan sådana dom gått i skolan med eller bott grannar med. Dom är säkert inte många men dom finns tro mej!!
 
Jag själv har inga problem med detta dom får leta bäst dom vill men det finns ju andra som inte vill se sig utlämnade på detta sätt.
 
Glad gubbe kommer jag aldrig ihåg hur man gör (använder väl den för sällan)

[Anders Andersson]

Tack för förtydligandet; jag hakade upp mig på uttrycket sladdertant och uppfattade inte att du avsåg just grannar och skolkamrater. Att söka uppgifter om de senare tycker jag inte är fel, om man exempelvis vill ordna en återförening efter 25 år. Om det sedan sitter någon och gottar sig åt klasskamraternas 25 år gamla adressuppgifter för sitt eget höga nöjes skull så kan jag inte se hur det skulle göra någon illa.
 
När jag gick i skolan stod såväl elevens personnummer som samtliga förnamn och målsmans namn på klasslistan, och jag har kvar ett antal klassfoton från den tiden. Om jag vore lagd åt det hållet att jag (medvetet eller omedvetet) gick och spred falska rykten om mina gamla klasskamrater, då kunde jag nog hitta mer stoff till sådana rykten i mitt eget huvud och i byrålådorna än på befolkningsskivan.
 
Jag kan fortfarande inte se att det i något sammanhang går för sig att säga låt inte andra få veta vad du fått veta, för andra är inte lika ansvarsfulla som du, vilket jag tycker du gör ovan. Om faran med sladdertanter är så stor som du antyder, då skall rimligen ingen få tillgång till uppgifterna, inte heller du eller jag. Rådet att hålla hårt i skivorna är alltså meningslöst, oavsett vem man riktar det till.
 
Kvaliteten på uppgifterna kan endast säkras genom god källkritik, inte genom att man hindrar okunniga människor från att komma över dem. Jag lyckades få en felaktig uppgift rättad hos en forskare tack vare att han gärna redovisade för mig vad han hade, men med den arbetsmetoden befarar jag att han fortfarande sitter med en massa andra felaktiga uppgifter som ingen har kontrollerat, eller någonsin kommer att kontrollera.
 
När det gäller eventuell motvilja mot att bli utlämnad så kan varken du eller jag uttala oss för någon annans räkning; vi kan endast gissa vad andra tycker. I alla etiska resonemang måste man utgå från sig själv, och fråga: Skulle jag vilja bli behandlad på det här viset? Så länge jag själv accepterar behandlingen, och alla jag talar med säger sig göra likadant, då finns ingen grund för att anta att någon annan inte vill bli behandlad på samma sätt och agera därefter. Om någon däremot opponerar sig för sin egen del, antingen personligen eller via ombud, så kan vi diskutera saken, för att antingen finna en legitim invändning eller lösa problemet på något annat sätt.

[Eva Dahlberg]

Anders A, slutet på ditt inlägg 14.05 påminner mig om detta  
Om släktforskare inte lär sig att gå till kyrkböckerna (och andra källor) och kolla de uppslag man gör i cd-skivorna så har man bara vunnit släktforskare med en massa felaktiga uppgifter. Man måste kunna lära ut ett kvalitetstänkande redan från starten, inte som en korrigering av beteende i efterhand.
 
som jag skrev här Anbytarforum: Ordet är fritt!: Nya CD-skivor på gång?: Äldre inlägg (arkiv) till 2004-01-08 när vi diskuterade samma ämne ...
 
Eftersom källan till SvBef 1970 är just mantalsregistret så kan väl uppgiften ha kommit från cd:n, eller det var från tiden BC (before cds)?
 
Hälsningar,
Eva

[Maud Svensson]

Anders,
jag förstår inte riktigt din fråga. Självklart är det svårt att hitta någon (som inte har ett unikt namn) om man inte redan har en del uppgifter om denna person. Jag vet till exempel ingenting om dig utöver ditt namn och kan alltså omöjligt avgöra vem av de 11415 Anders Andersson på 70-skivan som är du.  
 
Orsakerna till att även jag är svår att identifiera där tänker jag inte redogöra för.

[Anders Andersson]

Eva, jag är medveten om att frågan (om källkritik kontra databaser på CD) inte är ny, och din kommentar är lika aktuell nu som förut. Här har vi dock närmat oss problemet från en annan utgångspunkt, nämligen enskildas syn på att själva finnas på CD-ROM, snarare än brister i forskningens kvalitet. När den bristfälliga kvaliteten kombineras med uppgifter om nu levande människor, så uppkommer en risk för kränkande felaktigheter. Det kan vi undvika genom att eliminera antingen den bristfälliga forskningen eller de levande människorna!
 
Jag tror att det felplacerade fosterbarnet föddes efter 1970, och 1980-skivan kom väl inte förrän helt nyligen? Hur som helst, jag kan kolla båda skivorna själv, men som jag förstod saken var den felaktiga uppgiften gammal.
 
Maud, jag tolkar det som att du anser dina uppgifter mer svårfunna än genomsnittsindividens på befolkningsskivorna. Orsaken härtill är oväsentlig, men det betyder att andra (till exempel jag) kan ha större anledning än du att känna oro för hur pass tillgängliga uppgifterna är. Att det finns över 10.000 personer med mitt namn bidrar förstås till att jag känner mig anonym, men om du kollar Rötters forskarkatalog samt diskussionen om namnlagen (under Personnamn), så tror jag att du kan nedbringa antalet kandidater väsentligt.  
 
Den etiska diskussion som flera har efterlyst är intressant, men den hänger också samman med vad som är juridiskt rätt, så den kan gärna föras här även om rubriken är PUL. Lagen ger uttryck för en etisk norm, men jag anser inte att den normen är den bästa (now that's an understatement)... Den här diskussionen kan hjälpa oss att finna en bättre norm för hur vi hanterar information om andra och varandra.

[Christian Andersson]

Jag är en av dem som sedan länge efterlyst en diskussion om etik inom släktforskningen. Jag anser att Sveriges släkforskarförbund borde gå i bräschen och initiera denna diskussion, som förhoppningsvis skulle kunna leda till några slags riktlinjer till gagn för oss alla, inte minst för förbundets förtroendevalda och dess funktionärer. Detta mitt förslag avfärdades emellertid omgående av vår förbundsordförande.  
 
Hade vi fått igång diskussionen vid denna tidpunkt så hade det förhoppningsvis aldrig blivit någon CD med Sveriges befolkning 1980. Och vi hade sluppit denna infekterade debatt som vi inte kan skönja slutet på ännu. Och inte kan se alla konsekvenser av heller för den delen.  
 
Denna diskussion är helt nödvändig om vi ska kunna återupprätta förtroendet och aktningen för släktforskningen och släktforskarförbundet.  
 
Tyvärr tror jag inte det går komma vidare med detta livsviktiga förnyelsearbete med nuvarande förbundsledning.  
 
Förbundet behöver en ordförande med en helt annan framtoning, någon som hyser respekt för sina medmänniskor och som har förmåga att lyssna på rörelsen inklusive medlemmar ända nere på gräsrotsnivå.

[Anders Berg]

Jag hyser förtroende för såväl släktforskningen som för förbundsstyrelsen. Vem är för övrigt denne Christian Andersson? Det kan väl inte vara samme man som samtidigt med denna krigsförklaring mot Förbundet är nätredaktör för Rötters underavdelning Blekingerötter?
 
mvh
En gräsrot

[Anders Andersson]

Enligt en artikel i ST Press vill Justitieombudsmannen, JO, ta bort 7 kap. 16 ? sekretesslagen, alltså den paragraf som föranleder myndigheter att försöka förutsäga huruvida den som begär att få personuppgifter ur allmänna handlingar kommer att begå brott mot PUL.
 
Därmed skulle det i mindre grad bli myndighetens (och i motsvarande högre grad uppgiftsmottagarens) ansvar att utlämnade personuppgifter behandlas lagenligt, något som rimmar bättre med förhållandet mellan det allmänna och den enskilde i övrigt. Roligt att JO kommit till denna insikt!