Tillfällighetsfynd ur Lunds Weckoblad Nytt och Gammalt, N:o 36, 1818 2/9:
”Wid Nils Fredr. Theod. Runquists *) Graf.
Gossen med lockar af guld, Ganymedes blef röfwad från Ida,
Ljungarens wäldige örn honom på wingarna tog.
Cephalus röfwades ock. Då han jagade ensam på bergen
ryckte Aurora till sig blomstrande Jägaren opp.
Likaså, badande Pilt, dig äfwen snappade hafwets
blåbeslöjade Mör, wågornas lurande folk.
Girigt de drogo dig ner bland undren som dwäljas på djupet;
Ingen lycksalig dem såg: Diktaren känner dem dock.
Blek som en Måne och kall är Solen som skiner dernere;
Wäsen med underlig form spöka i skymningen kring.
Skogen är der af Corall, och willebrådet är fotlöst,
liljor med döfwande lukt frodas på ängarna der.
Men i midteln är hafsfruns slott, en ofantelig perla,
holkad som himmelen ut, präktig att skåda som den.
Dit de släpade dig i musselskalen och swängde
wilda i rasande dans bleknande gästen omkring.
Ty de hata alltjemnt hwad helst som lefwer i ljuset,
Wattnens oroliga slägt tål ej den fasta gestalt.
Icke de släppte dig förr än Anden från lemmarna flycktat,
då åt den hatade strand gåfwo de åter ditt lik.
Men der stodo på stranden ännu i otröstlig tystnad
sörjande Fader och Mor, Syskon och wänner och slägt,
Sörjande stod der jemwäl den grånande Lärarn som fostrat,
älskade, lofwande Barn, endast åt döden dig opp.
Alla beklagade de det skönas öde på jorden,
lifwets bedrägliga hopp mördadt i blomningens dar.
Se, då hördes ock hit de klagandes rop kring den unga:
Sångarn är ungdomens wän: Ungdom och Sång äro slägt.
Derföre bröt han i hast en förgängelig blomma och lade
henne, en wänlig symbol, rörd på den tidiga graf.
*) Wådligen omkommen under badning i Sjön wid Landscrona, den 20 sistl. Augusti, uti deß 13 ålders år.”