Titel: Morianer (afrikaner)
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2013-10-21, 03:26
Titel: Dalpilen Datum: 1857-07-11 Sida 1 Borås. Negern Panzio, född i Afrika omkring år 1838, föll wid nio års ålder i slafhandlares händer och war redan, med ett antal olyckskamrater, långt ut på Atlanten, då en engelsk örlogsman wisade sina farliga eldgap och twang slafhandlaren att stryka segel, hwarefter negrerna frigjordes och fördes till England. Ofwannämnde Panzio, som ifrån England kommit öfwer til Swerige och för närwarande är i tjenst hos öfwersten m. m. A. Westfelt, har, genom denna sin husbondes kärleksfulla försorg, blifwit underwisad i christendomen, och således satt i tillfälle att få uppfylld sin brinnande längtan att blifwa döpt. Efter att dertill wara wederbörligen beredd kommer Panzio att nästkommande Söndag efter slutad gudstjenst å Frista hed genom dopet upptagas i den christna församlingen.
Titel: Dalpilen Datum: 1897-12-03 Sida 9 Är vårt klimat för hårdt? En javanes, som under en rätt lång tid varit intagen å Serafimerlasarettet för att erhålla vård för en lunginflammation, som han ådragit sig genom förkylning i det kalla Industripalatset i Stockholm, kunde i söndags utskrifvas från sjukhuset. Hans kamrat däremot, en neger, måste ännu ligga kvar därstädes.
Titel: Post- och inrikes tidningar Datum: 1857-05-12 Sida 2
SKÅDESPELAREN IRA ALDRIDGE
Denne verldsberömde neger-artist, den afrikanske Roscius, af hvars besök vår hufvudslad innan kort får fägna sig, utgör ett slående criterium på tillvaron äfven hos den föraktade negerstammen af de höga menskliga förmögenheter, hvaröfver den hvita racen är så stolt, ja, man vill till och med påstå att han genom styrkan och mångsidigheten af sina naturgålvor och fulländningen i deras utbildning intager främsta rummet bland sin samtids dramatiska heroer. Då en sådan personlighet är egnad att väcka djupt intresse, torde några på förhand meddelade underrättelser om hans bana och konstnärskap, i korthet sammanfattade eller för händer varande materialier. vara på sin plats.
Aldridge's förfäder uppgifvas hafva varit höfdingar för Fuhlah-stammen, bosatt vid Senegals stränder på Afrikas vestkust. Vår hjeltes farfader, som blifvit af en missionär omvänd, störtades från sin thron och blef jemte sin familj af stammen grymt mördad då han ville genomföra religionslärarens principer och utvexla i stället att till slafvar försälja krigsfångarna. Kort före denna katastrof hade Aldridge's fader Daniel jemte missionären begifvit sig till Amerika, der D. sattes i skola och gjordes till kristen prest samt visade ovanliga naturgåfvor. Önskan att blifva återinsatt i sina ärfda rättigheter förmådde honom likväl alt återvända till Afrika, der ett försök att göra dem gällande likväl misslyckades. Inbördes kriget utbröt ånyo; den kristne Afrikanen blef slagen och måste i 9 år hålla sig dold till dess han åter kunde begifva sig tillbaka till Amerika. Han hade före denna expedition gift sig i sistnämnde land med en negress, hvilken åtföljde till Afrika, der Ira Aldridge kort efter ankomsten föddes. Denne var alltså nio år då han återvände till Amerika, hvarest hans fader fortsatte sin hederliga och nyttiga presterliga verksamhet och äfven för densamma uppfostrade sin son. Daniel Aldridge dog 1840 och hans maka redan 1818, efterlemnande, utom Ira, en son, hvilken blef af några hvita mördad uti ett spelhus i New Orleans, hvilket mord å en neger icke föranledde någon undersökning, än mindre beifran.
Tidigt visade Ira anlag för skådespelarekonsten, och vann redan i skolan ett pris för deklamation, hvaruti ingen öfverträffade honom. Hvad han här fick höra talas om theatraliska föreställningar väckte hans högsta nyfikenhet och längtan att få bevista någon sådan, och det första besöket å en theater i Newyork utöfvade en förunderlig trollkraft på honom, der han satt på den enda åt negrer upplåtna plats högst å galleriet bland gatsopare och ficktjufvar. Trotts alla ogynnsamma omständigheter och ehuru behäftad med felet att stamma, beslöt han sig för skådespelarekonsten och inlärde Rollas parti uti Pizarro, hvari han för första gången debuterade å en privattheater. Försöket utföll lyckligt. Alla medspelande voro svarta, sjelfva den sköna Cora, och det behöfdes icke litet hvitt, gult och rödt för att åt hennes kinder gifva rosens och liljans färger. Aldridge gjorde vidare ett lyckadt försök att spela Romeo uti Shakspeares Romeo och Julietta. Man skandaliserade sig icke litet öfver negrernas fräckhet och skamlöshet att våga dylikt, men åtlöjet förvandlades till beundran, och framgången blef så afgjord, att en viss theaterföreståndare, Price, af afund företog tillställningar för att tillintelgöra skådespelaresällskapet, hvilket det äfven slutligen lyckades alt skingra. Emellertid hade Aldridge tagit de första stegen på sin bana och under denna tid äfven spelat Hamlets rôle, då han bland åskådarne hade den berömde mimen Mathews, hvilken uti sitt arbete Utflygt genom Amerika, omnämner honom. Aldridge kom derefter i beröring med skådespelaren Wallack och fick, såsom biträde åt honom, kasta en blick bakom kulisserna och närmare studera konsten. Men hans far, som icke fann hans ställning såsom Wallacks springpojke önskvärd, satte honom i Shenectady College till theologiska studier. Slutligen skickades han till Skottland och universitetet i Edinburgh, der han under professor Sandford erhöll flere priser och medaljer för latinska uppsatser. Efter 1 1/2 års vistelse vid universitetet gaf han vika för sin tidigare böjelse, afbröt studierna och begaf sig, ännu helt ung, till England for att göra ett försök såsom skådespelare. Han uppträdde för första gången på Royalty-theatern, i östra delen af London, och då under hr Dunns styrelse; spelade Othello och vann afgjordt bifall. Dereftcr sökte han engagement vid Coburg-theatern, då under ledning af Leclerc, samt skördade triumfer såsom Oronoco, Gambia, Zarambo o.s.v.
En gång, sedan han spelat Gambias rôle uti Slafven, inbjöd honom en vän att infinna sig i en af logerna för att mottaga bifallet af en familj, hvilken önskade personligen lära känna hjelten. Skådespelaren presenterades och knöt under denna korta samvaro en förbindelse, hvilken sex veckor sednare ledde till hans giftermål med en dame af högt stånd, dottern till en parlamentsledamot i Berkshire. Hans maka åtföljde honom sedermera på hans konstresor till en mängd af Europas förnämsta theatrar. Emellertid drog sig nu A. tillbaka till provinsen och egnade sig åt studier samt återvände först efter sju år till London. Hittills hade han bittert fått röna fördomen mot den svarta racen, och i sjelfva detta den verkliga frihetens land mötte honom äfven många hinder, trotts det gynsamma intryck som den afrikanska Kean utulvat. Han kunde icke erhålla engagement i Dublin och sjelfve den spirituelle theaterdirektören Calcraft vågade icke tillåta osmakligheten af en svart skådespelares uppträdande. Aldridges personliga närvaro i Dublin undanröjde likväl denna betänklighet: han blef engagerad för ett beslämdt antal gästrôler, hvilka för honom grundade en popularitet som sedan icke aftagit. Till samma theater väntades då den store Magikern Edward Kean, som icke tillät alt man spelade de rôler i hvilka han ämnade uppträda, och som just valt Othellos, hvarföre theaterdirektören sökte förmå Aldridge att gifva någon annan. Men A. stod fast vid sin föresats och uppträdde såsom Othello i December 1831. Hans triumf var fullkomlig. Staden genljöd af hans lof och de varmhjertade irländskorna svärmade för honom. En kritiker säger om honom, bland annat: I alla scener der Desdemona måste väcka en ljuf känsla hos den högsinnade mohren, voro hans svar så kyska, så ömma, veka och kärleksfulla, att intrycket deraf trängde djupt till åhörarnes hjertan: men då det lyckats för Jago att väcka hans svartsjukas demoner, blef han verkligen förskräcklig och hög; en storm rasade i den förtviflade mohrens bröst, hvars make ännu ingen skådespelare förmått uppkalla, och åskådarne skakades i sitt innersta. Detta var hans första uppträdande på någon hufvudtheater. Kean anlände till Dublin, såg Aldridge och skref åt honom ett rekommendationsbref till theaterdirektören i Bath, hvari det hette: Jag tillåter mig att för er presentera hr Aldridge, den afrikanske Roscius, hvars föreställning jag med stort nöje bevistat. Han eger ovanliga gåfvor och under er förståndiga anordning skall han säkerligen göra uppseende. Så inträffade ock. 1 Bath blrf bifallet om möjligt ännu mera enthusiastiskt. Hans resa liknade numera ett triumftåg och ärebetygelser af alla slag hopades öfver honom. Sommaren 1833 uppträdde han åter i Dublin uti Schillers Fiesco och med stor framgång. Hans repertoire ökades allt- mera. I Edinburgh spelade han Shylock och å Coventgarden-theatern i London Othello, vid slutet af hvilken sednare representation den ovanligt talrika publiken uppstod från sina platser, svängde hattar och näsdukar, samt egnade honom en hyllning som icke ville taga någon ända. Äfven gjorde han några gånger furore på Surrey-theatern och lemnade derefter London. Han hade emottagit smickrande skrifvelscr af Daniel Brewster, lord Cheslcrheld, madame Malibran, erkebiskopen af Tuam m. fl. och 1838 voterade underhuset på S:t Domingo en adress, deri han lyckönskades till sina framgångar, genom hvilka han vederlagt den förutfattade meningen att negrerna icke äro i stånd till kultur. Huset utnämnde honom till utomordentlig adjutant hos dåvarande presidenten, hvilken utnämning meddelades honom genom konsuln i London. Vid sin afresa från Dublin framsade Aldridge en epilog, hvaruti oförrätterna mot negerstammen på ett rörande sätt framhöllos och talaren i sitt eget och sin folkstams namn tackade det frisinnade och fördomsfria folk som egnat honom sin välvilliga uppmärksamhet.
I Tyskland, som kanske ännu mera lifligt och varmt uppfattat betydelsen af Aldridges konstnärskap förestodo honom nya triumfer. Han har med ett engelskt skådespelare-sällskap besökt de flesta af dess förnämsta städer. I Frankfurt a. M. tillställdes honom af theater-personalen år 1852 en lagerkrans. I Berlin, der konstnären föreställdes för konungen, erhöll han guldmedaljen för konst och vetenskap.
Man har hos Ira Aldridge beundrat intelligensen, den noggranna observationen och storartade uppfattningen samt den djupa känsla och allt öfverträffande passion, hvarmed han, utan att öfverskrida skönhetslinien, återgifver sina stora tragiska uppgifter. En egendomlighet, som bäst bevisar mångsidigheten uti hans konstnärsnatur, är föreningen hos honom likasom hos Garrick och Hjortsberg af de högsta tragiska egenskaper med en djup och oemotståndlig humor, som gör honom till den lyckligaste komiker och hos åskådaren af hans spel i vissa rôler framkallar det hjertligaste och mest öfvergifna löje.
Åskådaren finner, säga tyska tidningar om hans uppträdande såsom Othello, uti hans åtbörder och eldiga ansigtsspel den bästa tolken för det främmande språk han talar; man glömmer att man är på theatern, man bortryckes i hvirfveln af den passion som bemäktigar sig skådespelaren. Hvilken skönhet, hvilken själsstorhet, hvilken dominerande mannakraft hos denne Afrikas son, som kommer för att lära oss förstå Shakspeare! När han uttalar sitt «if I once stir (om jag en gång rör mig) sker det på ett sätt som sänker kammen på den modigaste och när han med öm sorgsenhet klagar: hands not hearts (händer men icke hjertan) hvilka hjertan sammanpressande suckar låter han icke föregå ordet not! Att döma af detta hands not hearts, måste han vara en lika god Hamlet. Han är då icke blott den Afrikanske Roscius; Negern Ira Aldridge är den störste af alla skådespelare. Men det är icke spel, det är icke ansträngning, det är naturlif... Bland mängden högst lofordande omdömen i tidningar från England, Tyskland, Österrike och Schweiz välja vi här ett koncist ur ett schweiziskt blad, öfver hans uppträdande i Zürich såsom Olhello: Hans framgång var väldig och så mycket mera betydande, som större delen åhörare icke förstod det språk han talade; och likväl ha säkerligen för ingen hufvudmomenterna af Shakspeares storartade skapelse passerat oförstådda. Här upphörde i sanning allt komedispel; vi hade framför oss en liflig Mohr, som genom sin verkligen djupt kända passion, en passion som i den ursprungliga våldsamhet och vildhet, hvaraf blott hans race är mäktig, genomskakade märg och ben, uppfyllde oss med fruktan och rörelse, medlidande och ångest. Och med allt detta ingenting sårande, vidrigt, oskönt eller öfverdrifvet; endast natur och sanning i sin fulla, gripande verklighet. Prestationen var ända uti sina minsta detaljer och vrår djupt genomtänkt och framställdes med alla de hjelpmedel, hvilka en kraftfull gestalt, en mäktig organ och en utomordentlig observation och erfarenhet af menniskohjertat förläna».
Uti Macbeths rôle, heter det i Berliner-tidningar, visade han det djupaste förstånd af skaldens mening och den djuptänktaste psychologiska uppfattning af karakteren: brottningen mellan den afrådande och manande tanken, själsstriden vid öfverläggningen om denna handling, som skall öfver konungens lik bana mördaren vägen till konungathronen, uppfyller åskådaren med fruktan och medlidande och nästan betager honom andedrägten. Macbeth stormar icke till den blodiga nattliga gerningen, han smyger sig till det gemak, som han skall förvandla till en mördarekula, och ännu på tröskeln dröjer han, likasom om hans goda genius qvarhölle honom. Hans blick likasom öfversätter Hamlets tal vara eller icke vara», med mörda eller icke mörda. Den yttre effekten blifver icke så stark, som genom det vanliga inrusandet i rummet; men deremot hvilken natursanning, hvilken öfvertygande inre verklighet låg icke Uti delta spel I... Sedan konungagestalterna på den gamla grekiska skådebanan, har säkerligen ingen sett någon mera imposant figur på scenen än denna Macbeth, iklädd konungamanteln. Spelet uti nämnde rôle, likasom uti Othellos, var allt igenom den fullkomligaste inkarnation af Shakspeares anda.
Aldridge nyttjar icke maskering och likväl är han ny i hvarje ny rôle och skapar öfverallt sjelfständiga typer. Han var såsom Macbeth en lika natursann och individuell Skotte till lif och själ, som han var sann såsom Mohr uti Othello och såsom Juden Shylock uti Köpmannen i Venedig.
Uti den för öfrigt ringhaltiga komedien »Padlock», der Aldridge spelar Negern Mungos rôle, är han lika stor i det löjliga, som han förut samma afton varit i det sublima och forsätter sin publik i högsta förvåning. Mungo, ett praktexemplar af dumhet, är satt att vakta den unga dottern till en viss gammal Diego, men insläpper mot en full börs den till tiggare förklädda älskaren. Den oefterhärmliga mimiken när börsen framlockas och demonstrationen af glädje och godt förstånd, då den slutligen släppes i handen på negern, kommer den mest mjeltsjuke att storskratta och den gammal-satyriska typen upphöjes genom sin karakteristiska natursanning från det burleska till det högkomiska och blir en äkta ethnologisk framställning. Scenerna vid Diegos oväntade återkomst och hans applikation af knytnäfvarna å Mungo, som under tiden tagit sig ett försvarligt rus, Negerns sånger och dans m. m. äro öfver all beskrifning löjeväckande.
Bland de vackraste af konstnärens triumfer var den hyllning han rönte i Pesth å Stadttheatern. Vid fördubblade priser var salongen öfverfylld och bland det blomsterregn, som öfverhöljde honom, var äfven en lagerkrans med denna inskrift i guld: Hail thee! Celebrated Tragedian! The power of thy art is great in a foreign tongue. Thou dost fascinate a foreign people, the spirit of Shakspeare is with thee.
Artisten gör ett värdigt bruk af den förmögenhet han samlar på sina konstresor. I Newyork hade en från Baltimore flyktad negerfamilj blifvit fasttagen och till straff för afvikandet skulle den skingras för alt gå till slafveri på spridda osunda ställen af unionen. Detta missöde väckte mycket deltagande för de olyckliga 5 personerna, hvaribland voro två unga, vackra och intressanta flickor, hvilka hotades med den grymmaste och mest förnedrande lott. Ryktet nådde till Ira Aldridge, som befann sig i Europa och genast öfversände lösningssumman, hvarigenom familjen räddades. Till konstnärens heder länder att han anser sin mission vara att upprätta sin förtryckta stam och ingifva aktning för dess andliga krafter. En ginare väg till menniskornas hjertan än konstens, kunde icke finnas uti vår konstdyrkande tid och en bättre missionär än Ira Aldridge säkerligen icke heller. Det är nu denne sednare, hvaröfver vår publik snart får tillfälle att sjelf döma. B—n.
Titel: Kalmar Datum: 1898-09-19 Sida 2 Neger — svensk sågverksarbetare. Att en neger finnes bland arbetarne vid ett af sågverken i Ångermanland, torde höra till sällsyntheterna. Vid Kramfors sågverk arbetar emellertid sedan ett par månader tillbaka en veritabel Kongoneger, som finner sig utmärkt i sin för en neger ovanliga sysselsättning. Om söndagarne är niggern nere vid jernvägsstationen och väcker stor uppmärksamhet bland de talrika passagerarne genom sitt brunglänsande anlete, sitt svartknollriga hår, sitt hvita skjort bröst och d:o tänder, som han helt gemytligt visar, skrifver Vestern. Alleh.
Negerskådespelaren Aldridge förtjusar publiken med sitt spel såsom Othello, å Kongl. theatern. Man äger endast att beklaga, heter det, att den af de alldraflesta oförstådda engelskan i hans mun liksom förwånad wände sig bort från swenskan i hans medspelandes. Twå skilda tungomål på samma gång på samma skådebana — det är och blir en wanskaplighet. Lycka, att Shakspeares utomordentliga genius här war förmedlaren; eljest skulle theaterns styrelse brutit halsen af sig på experimentet; ty boken i hand ersätter icke ögats och örats deltagande i hwad som på scenen föregår.
Om doktor Epstein skrifwer Norrk. Tidn.s krönikör Pehr L. följande: Från wåra bygder har dragit den store humbugsmakaren, fastän stundom ganska skicklige doktor Epstein; han duperar nu som bäst the getapulier i Jönköping, likasom han förut gjort med stockholmarne. Med professorn följer äfwen en neger, hwilken skall lemna honom, då han om några weckor från Göteborg begifwer sig till utlandet. Denne neger medföljer, så besynnerligt det än låter, i egenskap af — tolk. Han har nämligen wistats i Swerige i 22 år, eller allt sedan sitt 14 år, och kan wårt modersmål sannolikt bättre än sitt eget. Han är icke mer och icke mindre än en historisk personlighet, nämligen Carl den femtondes f. d. piprensare John Tockson, hwilken, nu 36 år gammal, fortfarande är bosatt i Stockholm. Då han med herr Epstein häromdagen war på wäg till Linköping, gjorde tåget några minuters uppehöll wid Gistads station, hwarest stod en flock med landtfolk, som wid åsynen af morianen först stel af fasa betraktade honom, och derefter — då Tockson, märkande deras rädsla, steg ur wagnen och öppnade läpparne, derwid hans tänder lyste fram — under skrik sprang derifrån. Endast en flicka wille wisa sig nog modig att stanna qwar, men då negern kom henne alltför nära, och sägande hur står det till, min lilla flicka?, klappade henne under hakan, swek äfwen henne modet, så att hon hals öfwer hufwud tog till schappen. Slutet af historien är den, att landtborna, hwilka alla köpt biljetter till tåget, likwäl icke wågade sig fram eller följa med detsamma, hwadan de fingo traska till Linköping eller wänta några timmar till nästa tåg. Professor Epstein trollade äfwen med sig en flicka härifrån staden. Han will måhända blifwa der Grunder ihres Glück, och det är ej så dumt. Hon skall hufwudsakligast tjenstgöra såsom ben (i bordet) förswinnande damen samt mot en rätt stor lön under ett halft års tid medfölja doktorn till Jönköping, Göteborg, Filadelfia, Paris och Amsterdam.
I Förenta Staterna har nyligen för första gången en hwit blifwit dömd till döden och äfwen afrättad för mord på en neger. En soldat wid namn Lusk hade mördat en neger och blifwit, af en militärdomstol förklarad skyldig och dömd att hängas. En nådansökan till presidenten och senaten lemnades utan afseende och rättwisan fick denna gång taga ut sin rätt.
Svenskan och negern. En svensk flicka Amelia Bergström har i West Superior, Wisconsin, förlofvat sig med en neger N. A. Smiley. Betecknande för det förakt, svenskarne liksom alla andra hvite i Amerika hysa för »niggrerna» äro tidningen Wisconsin Svenska Tribunen om förlofningen :
Amelia är en svensk flicka med fördelaktigt utseende och hennes tillkommande make är en neger, svart som insidan af en skorstenspipa. Det är rent af äckligt, då man tänker sig, att en hvit flicka kan sjunka så lågt i sjelfrespekt, att hon ingår i äkta ståndet med en neger. Vi beklaga på det högsta att hon är svenska. Hon sätter härigenom en stor skamfläck på hela vår nation.
Trenne wildar, hwilka uppgifwits wara genuina indianer, ha under festligheterna i Halmstad förewisats af en hannoveranare med dam. Dessa förewisningar ha emellertid gifwit polisen ett par gånger anledning inskrida. De första gångerna wildarne förewisades bespisades de med lefwande kaniner. Denna ohygglighet ansåg sig dock polisen böra förbjuda. Sedermera har det wisat sig, att de tre indianerna äro en swensk och en engelsk sjöman samt en neger, hwilken äfwenledes haft anställning å ett fartyg.
Teaterskandal. Från Carlskrona skrifwes d. 12 Mars: Genom annonser och affischer hade tillkännagifwits att i Söndags afton skulle med biträde af amerikanska negersångarne gifwas en dramatisk och dansant representation å härwarande theater, och till följd häraf hade en temligen talrik publik infunnit sig. Något namn hade ej warit undertecknadt å advertissementerne, men sedermera upplystes, att det sällskap, som tillställt representationen, utgjordes af ett konstnärspar, kallande sig hr och fru Scheike, hwilka lära under en längre tid, under olika namn hemsökt en del af Sweriges landsortssäder. Uppgiften de amerikanska negersångarnes biträde war en humbug af oförskämdaste art. Publiken uthärdade tämigen tåligt såwäl Röfwarhöfdingens monolog och skut (utförd af hr Scheike) som ock flera derefter följande produktioner, men när ändtligen en strålande neger framträdde på scenen, hållande i handen ett stort hwitt plakat, hworå syntes ganska tydliga swarta märken efter negerns fingrar, inkastades på scenen kringlor och och smörgåsar, hwarjemte skärande hwislingar hördes i salongen, derifrån damerna nu aflägsnade sig. När man hunnit till näst sista af de annonserade styckena der herrn och frun (den sednare på affischen figurerande under det mer klingande namnet miss Reinhold), uppträdde i negerskepnad, imiterande en galande tupp och en dito höna, hade hwisslingarne exeqwerade dels med, dels utan nycklar, wuxit till en werklig afgrundskonsert; bombardementet emot scenen blef nu ordentligt häftigt; kring det stackars paret bokstafligen haglade äpplen, skorpor etc., ock det berättas att samtlige de utanför theatern warande månglerskorna denna afton fått sitt lager af nämnde waror alldeles utsålt, så att om artisterna icke skördade lagrar, torde de dock icke på länge behöfwa sörja för dagligt bröd.
— Största delen af publiken lemnade nu salongen, der owäsendet nått en sådan höjd att representationen ej kunde gifwas till slut, utan kronan måste uppdregas, för att få alla att aflägna sig. Det återstående inhiberade stycket lär warit ämnadt att utgöra glanspunkten, och till detsamma hade herrskapet S. här på platsen engagerat twenne sjömän, hwilka skulle uppträda såsom negersångare. En folkhop sågs efter spektaklets slut länge dröja utanför ingången till gården, och det tycktes fara wärdt, att ifall quasi-negern wisat sig, han blifwit uppwaktad med stryk. Det wärda konstnärsparet lemnade på Söndagsnatten i tysthet staden, händelsewis glömmande att liqwidera en del af sina skulder. Wi ogilla och beklaga pä det högsta det sätt hwarigenom en del af den smitna publiken gifwit sin owilja luft, men af denna händelse synes emedlertid, att så framt theatern skall kunna åtnjuta något anseende och ej få rykte att wara skådeplats för s. k. skoj, är de nödwändigt för framtiden, att wederbörande, innan theatern upplåtes, åtminstone förwissa sig om, att icke allmänheten blir utsatt för så groft bedrägeri såsom nu war fallet.
I Kalmar lär dessa artisters humbug icke warit så gros, ty det berättas att de der uppträdt under den mera anspråkslösa benämningen Negerimitatörerna Lacys. Alldeles riktigt. Representationen å Kalmar theater gafs för nästan tomt hus. Blott några pojkar stodo ut med att öfwerwara spektaklet. Wi hade ingen referent der, men ha hört berättas att wärre spektakel hade åskådarne ej åsett.