Titel: Guldsmed
Skrivet av: Anna-Carin Betzén skrivet 2006-04-05, 11:38
Torsten Sylv?n skriver i Mästarnas möbler att väntetiden för en gesäll att bli mästare ofta kunde bli lång, det var helt enkelt kö till att göra mästarprov. En gesäll som var förlovad med en snickarmästaränka som hade verkstad fick förtur till att avlägga provet.
I minnesskriften Murarmestare Embetet i Stockholm 500 år står att av de tusentals murargesäller som arbetade i Stockholm under skråtidens sista två hundra år var det bara lite drygt hundra som blev mästare. Kanske var det ungefär en gesäll på femtio som släpptes fram till de avgörande proven. [...] Det var inte billigt att söka mästerskap. Redan när man anmälde sig som sökande skulle man erlägga 'äskepenningar', och sedan följde en rad andra avgifter, samt för den framgångsrike aspiranten kostnader för traktering av de nyblivna ämbetsbröderna. I murarmästarämbetets skråstadga från 1487 regleras i detalj hur den framgångsrike aspiranten skulle traktera sina nyblivna ämbetsbröder: två tunnor öl, två skinkor, två medvurstar, tre fat grytstek, tre fat annan stek samt avsevärda kvantiteter bröd och smör. Detta förutom dryga avgifter i reda pengar och vax. För en gesäll måste det ha krävts långvarigt sparande eller möjlighet att låna för att kunna klara de med inträdet i ämbetet förenade kostnaderna.
Nordisk Familjebok skriver under Skråväsen om tiden från 1500-talets slut och framåt bl.a. att Den försvårade konkurrensen framkallade hos skråna en förändrad anda; [...] de skråbestämmelser om lärlingstid, gesäll- och mästarprof m. m., som tillkommit för att tjäna handtverkets och därmed äfven konsumenternas bästa, utnyttjades till förfång för andras lika rätt att drifva yrket. Sträfvandena gingo alltmera ut på att genom skråna förnämligast tillförsäkra ett mindre antal privilegierade familjer deras ekonomiska existens. Så kunde numera rätten till mästerskapet bli föremål för köp af skrået, hvarvid de privilegierades familjemedlemmar oerhördt gynnades; söner till icke mästare kunde ofta blott genom giftermål med en mästares dotter eller änka komma i åtnjutande af yrkesrätt. En allt märkbarare klasskillnad upprätthölls mellan arbetsgifvarna och deras arbetare, hvilka därför äfven fingo sin ställning inom skråföreningarna försämrad och till gengäld utvecklade sina gesällföreningar (se Gesäll). Icke sällan genomdrefs skråets 'slutenhet' (ett bestämdt antal mästare), något, som fordom ansetts som ett straff, eller dess 'spärrning' (främlingars inkompetens till inträde). I alla händelser sökte man genom, strängare kompetensvillkor, ökade inträdesafgifter, gesälltidens förlängning, mästerprofvets urartande till chikan och penningutpressning försvåra främlingars inträde. Och under Gesäll: En af de viktigaste anledningarna till missnöje från gesällernas sida mot mästarna var dessas sträfvan att 'sluta skrået', d. v. s. begränsa mästarnas antal till en fast siffra och, om detta ej lät sig göra, åtminstone så mycket som möjligt genom allehanda bestämmelser för gesällerna försvåra deras uppstigande till mästare och vinnande af burskap. Medan enligt gesällernas åsikt gesälltiden borde vara endast en kort genomgångstid, hotade denna tendens att för hela lifstiden hänvisa gesällen till en lönarbetares ställning.
Sammanfattningsvis fanns det alltså mängder av gesäller som var fullärda sedan länge, men inte kunde bli mästare för att de inte hade pengar eller kontakter. Och med sådana anställda bör även en icke yrkeskunnig chef ha kunnat driva en verkstad.
Beträffande dina silverskedar, så kan jag se andra tänkbara förklaringar - de kan vara tillverkade av olika personer, påverkade av en föränderlig smak, eller avsiktligt gjorda enkelt respektive välarbetat för beställare som hade olika ekonomisk ställning. Om änkan själv gjorde skedarna, och utförandet efter 10 år var rätt enkelt, så måste det ha varit än sämre i början, och jag undrar om inte verkstaden snart hade gått i putten i så fall...