NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 12 april, 2015
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 12 april, 2015
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 2014-02-17, 22:14
Det finns ju flera aspekter att beakta här. Styrelsen har gjort en analys, men utöver Barbros sammandrag ovan vet jag inte hur den är upplagd. Det här får därför bli mina reflektioner så här på rak arm innan jag lägger mig; i morgon kanske de skulle vara annorlunda.
Utgångsläget är ändå gott: de flesta bibliotek har årsböckerna permanent uppställda som referenslitteratur, och det är något som många publikationer bara kan drömma om. Årsboken har med andra ord en status som det är angeläget att bevara. Den är dessutom den enda släktforskarpublikation utöver Svensk Genealogisk Tidskrift som tar in längre utredningar. (I Släkt och Hävd tillämpas en för snäv teckenbegränsning om man vill ha djupare utläggningar.) Om årsboken läggs ned, vilket alltså har diskuterats på allvar inom styrelsen, därför att den knappt bär sina egna kostnader - jag begriper inte av inläggen här om årsboken är lönsam eller inte - då har förbundet enligt min mening reducerat sig självt till ett renodlat kommersiellt förlag som har tappat kontakten med släktforskarrörelsen. För vissa saker måste man vara beredd att förlora något på gungorna och i stället ta igen det på karusellerna om man har anspråk på att representera en ideell rörelse.
Ett sätt att hantera frågan om årsboken är att utgå från toppen genom att definiera en tydlig vision för årsboken i en mening. Visionen kan man bryta ned i konkreta, mätbara mål, som sammantagna bör leda till uppfyllelse av visionen. För varje mål definierar man sedan en eller flera strategier; en strategi är ju inget annat än det sätt eller medel man tillämpar för att nå ett visst mål: hur ska vi uppfylla målet? Om visionen i praktiken begränsas till att »årsboken ska vara lönsam», som jag upplever att det framställts här, har den mycket lite med släktforskning att göra. Däremot bör ju ett av delmålen vara finansiellt - »årsboken ska bära sina egna kostnader», exempelvis - eftersom en konstant underfinansiering som inte kan täckas av annat naturligt nog innebär att årsboken inte kan ges ut och visionen därigenom fallerar. Marknadsföringen blir av naturliga skäl ett annat mål som har sina egna strategier (särskilt viktigt eftersom detta inte har hanterats bra hittills, enligt min mening), liksom mål om det innehållsmässiga och kanske fler.
Jag hittar dock ingen vision på RÖTTER utöver uttalanden om att årsboken ska vara »ett forum för längre artiklar om släktforskning och angränsande ämnen i en trevlig mix»; artiklarna ska vara »välskrivna och initierade» och ge »nya perspektiv på såväl forskningen som metod som förfädernas liv och miljö». Dessutom ska årsboken ge »tips och inspiration till hur du kan komma vidare med din forskning». Det här är snarare lite diffust formulerade delmål, som dessutom i viss mån kan vara oförenliga med den nya programförklaringen om att årsboken ska vara till för alla och att alla ska kunna bidra (om jag förstått det rätt). Redaktören får ta och sovra bland de artiklar som skickas in och kan enbart utifrån det inte påverka måluppfyllelsen särskilt mycket när det gäller »trevlig mix» av »längre» och »välskrivna och initierade» artiklar som ger »nya perspektiv på såväl forskningen som metod som förfädernas liv och miljö». Man tager väl vad man haver, sådan är redaktörens dystra verklighet.
När det gäller det sista, om »förfädernas liv och miljö» är det inte en helt oproblematisk fråga. Risken med att blanda in kulturhistoria - matvanor och dylikt - som artikelämnen är att årsboken kan förlora sin identitet. Om visionen för årsboken är att den enskilde släktforskaren ska uppleva att årsboken är en långsiktig resurs i hennes eller hans forskning (vilket väl vore en av flera rimliga definitioner) är en beskrivning av hur man beredde nävgröt i Värmland på tio olika sätt intressant men inte ur ett forskningsperspektiv, om jag hårdrar det.
Majoriteten av de släktforskare som skickar in artiklar håller sig av naturliga skäl till de ämnen som engagerar dem mest: sin egen släkt eller en förmoder eller förfader. Man sätter själv gränserna för hur mycket man vill ta med, så det finns en trygghet i detta. Vissa redovisar de färdiga forskningsresultaten enbart medan andra lägger upp artiklarna som en forskningsresa, hur de kommit fram till resultaten. Båda angreppssätten har sina poänger. Att skriva metodinriktade artiklar, eller artiklar om vissa källserier, är däremot plågsamt. Där är det materialet eller ämnet som sätter gränserna, inte jag som författare. Jag kan inte skriva om Biographica-samlingen i Riksarkivet och bara behandla dess historia åren 1850-1900 eller dess uppgifter om släkter vars namn börjar på B. Metodartiklarna har dessutom i någon utsträckning redan ersatts av förbundets handböcker: hur man forskar om soldater, emigranter, letar gäckande fäder och så vidare. Det går därför inte att bara generellt efterlysa sådana artiklar som komplement till de rent släkt- eller personhistoriska; där måste andra, riktade strategier till. Redaktören kan visserligen försöka stöta på folk som hon tror kan besitta sådan kunskap, men verkligheten är att en del kanske till slut lovar för att sedan inte leverera. Förbundet har inget avtal med författarna, ger dem inget arvode, inte ens ett officiellt tack för mödan och kan därför inte ställa några krav. Där skulle förbundet kunna agera som det förlag man väl i praktiken till större delen är nuförtiden och anlita någon sakkunnig för att mot ersättning skriva en artikel om ett sådant ämne, en arkivarie eller bibliotekarie eller historiker eller vem det nu kan vara. På så sätt kan man få den balans man eftersträvar.
Hälsningar
Urban
P. S. Jag är glad att höra att Årsboks-sök är på gång, Barbro.