Anbytarforum

Titel: SV: auDNA-Finska frälsesläkter
Skrivet av: Leif Tennare skrivet 2017-01-14, 21:46
En väsentlig fråga att diskutera under denna rubrik, är grunden för mitt antagande att auDNA är användbart för forskning rörande senmedeltida finska frälsesläkter.

I en fiktiv värld, helt utan inavel, så stämmer ditt antagande definitivt, Leif P., men som Peter Sjölund skriver i sin bok, att ”det kan räcka med att du till exempel har en ana som kom till Sverige i början av 1600-talet för att du ska få mängder av matchningar i Finland.”  Han skriver vidare att ”Har du någon ana från norra Sverige är chansen stor att du får många matchningar i Skellefteåtrakten, även om dina rötter i norr kanske ligger mer än 500 år tillbaka i tiden.”  D.v.s. på senmedeltiden…

Orsaken till detta torde vara, vilket Peter Sjölund också skriver, att man är släkt via många grenar och därför har ärvt mycket gemensamt DNA.
 
Hur stora gemensamma segment kan man då tänkas dela med sina äkta (IBD) DNA-kusiner efter en ana på senmedeltiden? Teoretiskt torde det  vara omöjligt att ge ett svar på detta, då antalet variabler vida överskrider mängden tillgänglig data…  En uppfattning om detta kan endast ernås via empiriska metoder, vilket förutsätter tester av väl dokumenterade släkter, ex.vis kungliga släkter, adel eller prästsläkter.

I mitt föregående inlägg så nämnde jag en DNA-kusin (nedan kallad HK) vilken bl.a. delar anan Henrik Fleming (död ca 1477) med mig. Vi båda ingår dessutom i en grupp på totalt tio äkta DNA-kusiner (exkl. familjemedlemmar) enligt FTDNA:s verktyg ’Matrix’. Vilken gruppens gemensamme ana är, har jag ingen aning om, men denne torde helt klart ingå  i ett släktkluster vilket också omfattar ätten Fleming…

Vad gäller mitt möjliga släktskap med min DNA-kusin HK, så är den enda för mig kända kopplingen till Finland, min ana i 12:e led, Kerstin Stålhandske (ca 1584-1652), och hennes anor.  Möjligen var dock hennes dotterdotters, Christina Risings, make, Erich Mathiae Salenius, från Björneborg i Finland. HK:s alla kända anor återfinns i Finland. En av hennes anor i 13:e led, G. Speitz, var släkt i femte respektive  tredje led med min ana Kerstin Stålhandske efter Henrik Fleming och nio till tiomänning på tio olika sätt.  HK är dessutom en ättling till G. Speitz på tre olika sätt. FTDNAs algoritm klassificerar HK som  ”3rd Cousin - 5th Cousin”.
 
Ännu närmare släkt till mig anges en annan av dessa äkta DNA kusiner, här kallad K-LL, vara, nämligen  ”2nd Cousin - 4th Cousin”. Inte heller hon tycks ha några svenska anor. Gemensamt för HK och K-LL, är att ett stort antal av deras anor levde i samma socknar i Österbotten i trakterna kring Vasa.

Baserat på  bl.a. på detta, måste jag dra slutsatsen att den gemensamme anan till mig, HK , K-LL och de övriga äkta DNA-kusinerna torde återfinnas så långt bak i tiden som på 1200/1300-talet…

Varför klarar då inte de använda algoritmerna av att differentiera mellan en äkta ’2nd Cousin - 4th Cousin’ och de träffar vilka har en gemensam ana många hundra år tidigare? Räcker den något svepande förklaringen,  att man är släkt via många grenar och därför har ärvt mycket gemensamt DNA?

Om vi återigen tittar på kopplingen mellan min ana Kerstin Stålhandske och HK:s ana G. Speitz, och tar ett hypotetiskt DNA-prov på dessa, så skulle man sannolikt få till resultat, att de var ’2nd Cousin – 3rd Cousins’ med tanke på det nära släktskapet med Henrik Fleming och de många gemensamma anorna åtta till tio generationer bakåt i tiden. Som ett tankeexperiment kan man anta att de delade ca 250 cM med ett längsta block på på ca 45 cM, vilket torde vara ett rimligt antagande. Hur stor är då sannolikheten att det återstår ett längsta block på 14 cM efter ca 450 år, eller efter ca 13 generationer, då inga ytterligare ingiften skett mellan dessa släkter?

Intuitivt, baserat på nuvarande kunskap, så förefaller sannolikheten mycket liten – men ändå tycks ’humlan kunna flyga’…  Vad är det algoritmutvecklarna förbisett – om något?

Återigen ett tankeexperiment – jag har bara salongskunskaper i ämnet genetik. Kan det möjligen vara så att segment av gener som ’reparerats’ av återkommande inavel löper mindre risk att delas upp vid överföring från förälder till barn, även om ingen inavel förekommit därefter?
 
Svaret på frågan överlämnar jag till experter, men såvitt jag ser det ligger problemet i definitionen av centiMorgan…