Titel: Efternamn för oäkta barn
Skrivet av: Ingela Martenius skrivet 2006-10-16, 01:56
Anne-Lee,
Jag tittade lite på Älmeboda och Frans Gustaf verkar ha varit mycket vanligt, även i generationen innan Din Frans Gustaf. Det är alltså inte alls omöjligt att pojken har både förnamnen och patronymikon efter sin far. Har Du kollat om det fanns någon dräng vid namn Frans Gustaf eller Gustaf i närheten runt nio månader innan pojken föddes? (Att det skulle vara den elake husbonden som rådde sin oskyldiga piga med barn kan vi hoppa över - i de allra flesta fall var det drängen eller granngårdsdrängen - var husbonden gift så hade hustrun allt koll på honom; det är bara när husbonden var ogift som man skall seriöst misstänka honom.) Naturligtvis kände han till sin far - vad skulle modern ha för anledning att inte berätta det för sonen? Om hon nu inte var allmänt lättfotad och inte visste själv - men det skulle stått i böckerna. Och visst, det är fullt möjligt att modern gifter sig och att sonen använder styvfaderns namn. Eller så gillade han bara namnet...
Problemet med svenskar är att vi i gemen aldrig varit särskilt fästa vid våra efternamn: t.o.m. bland adliga förekommer ju olika stavningsvarianter av släktnamn. Jag har just gjort en översättning av en text om en ganska känd prästsläkt och där använde man sitt fina gamla släktnamn i en mängd olika varianter, det kunde vara en latinsk form och en svensk form för två män som var bröder! Den amerikanska dam jag översatte för hade stora problem med detta. Jag brukar se tiden ca 1850-1910 som namnexperimentens tid: folk antog och förkastade namn hej vilt och det är inte sällan mycket svårt att säga vad som fick en viss person att anta ett visst namn. En man jag fick en namnfråga om hade troligen tagit sitt efternamn efter rumskompisens födelselän!