Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-12-03
Skrivet av: Bengt Nordstrand skrivet 1999-09-08, 22:28
Till Kent Lindqvist
Fortsättning vad gäller Johan Olofsson och dennes far Olof Gunnarsson i Lämås på 1600-talet.  
 
Jag vill mena att Olof Gunnarsson är son till Gunnar Jönsson i Bregården. I princip finns andra möjligheter. Närmast är Gunnar Jönssons samtida i Vibäck, Gunnar Eriksson. Längre bort finns enstaka Gunnar i Lungsund och Varnum.  
 
Skälen för att betrakta Gunnar Jönsson i Bregården som Olofs fader är:  
1) Olof upptog Lämås på Bregårdens ägor.  
2) Gunnar Jönsson hade en son som hette Olof, enligt arvskiftet juni 1663. Tyvärr står det inte vilken gård denne Olof Gunnarsson hörde hemma i.  
3) Namnskäl: Olof Gunnarssons son Johan Olofsson hade söner med både namnen Gunnar och Jöns.  
 
Olof i Lämås nämns även i DB okt. 1670 i samband med testamente efter barnlösa paret i Berg ( = Spjutberg): Jon Arvidsson och Ingiäl Ralsdotter (Ral = Ravel = Ragvald?). Dokumentet bevittnas av ”närmaste släkten och förvanter”: Nils (Gunnarsson) i Bregården, Anders (Esbjörnsson) i Kilsta, Ral i Immetorp, Arvid (Nilsson) i Vibäck, Arvid (Olofsson) i Källmo och Olof (Gunnarsson) i Lämås. Hur dessa var inbördes besläktade med Jon och Ingiäl i Berg kan jag tyvärr inte reda ut.  
 
Vad jag för övrigt vet om Gunnar Jönsson i Bregården är följande:  
 
Gunnar finns i hjonelagslängden 1610 och nämns 1617. 1610 nämns han jämte två stycken Olof i Bregården, den ene helt säkert Olof Eskilsson. 1618, 1620 och 1621 nämns en Olof Olsson i stället för Gunnar i Bregården (kanske svåger eller svärfar). Från 1626 och fram till 1650 finns Gunnar i boskaps- och mantalslängderna.  
 
Gunnar var bland nämndemännen 1621 (lista finns i renoverade domboken, originalet saknas) och fram till 1631. Gunnar Jönsson blev fjärdingsman 1630 8/7, vilket han ännu är 1648.  
1626 hade dottern Karin Gunnarsdotter blivit ”belägrad”.  
Gunnar nämns i Karlskoga tingsrätt bl.a 1630, 1634, 1643, 1646, 1648 samt 1653.  
 
Gunnar Jönsson var gift två gånger. 1646, när han anges ogift, anklagas han för lönskeläge med änkan Marit väverska från Västergötland.  
1662 28/11 har Gunnar Jönsson avlidit. Nämndemannen Simon Eriksson i Stensviken (Bjurtjärn) yttrar sig och det framgår att hans mor, Anna Simonsdotter, tidigare gift med häradsdomaren Erik Hansson i Stensviken, senare varit gift med den nu avlidne Gunnar Jönsson. Simon undrar vad hans mor ska ha efter hans styvfar gentemot dennes barn i första giftet. I juni 1663 behandlas skiftet mellan Gunnars barn: Nils, Olof, Karin, Gunilla och Kerstin.  
 
Av barnen, utom Olof, är sonen Nils Gunnarsson den som efterträder fadern i Bregården. Hans hustru heter Ragnil. Nils är nämndeman från maj 1653. Vid tinget 4/4 1687 har Nils avlidit och följs av sonen Erik Nilsson i Bregården.  
 
Dottern Gunilla var gift med Måns Jordansson i Bregårdstorp.
Dottern Kerstin är jag osäker på: Lars Mattsson i Brattebäcken hade en hustru Kerstin och son Gunnar Larsson. Björn Jonsson i Björnstorp hade en hustru Kerstin och son Gunnar Björnsson. Gunnar i Vibäck kan också ha haft en dotter Kerstin.  
 
Avslutningsvis: På 1670-talet nämns kring mitten av 1670-talet en Olof Olofsson i Lämås, som antagligen är son till Olof Gunnarsson. Han nämns i DB nov. 1673, betalar ersättning för bruten häst till Anders Olofsson i Åsbergsviketorp.  
 
Mars 1675 förekommer Olof i följande historia. Måns Olofsson i Västansjö hade förledne hindersmässetid slagits ihjäl i ett slagsmål med Olof Olofsson i Lämås. Olof svarar: ”Mycket illa är skett, men alldenstund jag blev av honom först överfallen, som merendels tillförene har varit min gode vän, skedde en sådan olycka.”
Skräddaren Nils Eskilsson i Bregården var närvarande när Måns skadades till döds. Han berättar: Den 22 jan. var han med sin ämbetsbroder Olof Nilsson vid Björkborns hammar hos bruksskrivaren Petter Andersson Wäster för att lämna av landshövdingen beställda kläder. Därefter begav sig bägge till Bo hamrar in hos Elias hammarsmed dit Olof kom strax efter dem med en bergsknekt och sin rotemästare. Olof tog in ett stop öl åt sin rotemästare. Då kom Måns Olsson in med sin morbror Nils Nilsson i Qvarntorp, tackar skräddarna för att de gjort så vackra kläder. I stället för dricks vill han spendera en kanna öl eller två, som han gjorde. Han bad skräddarna stanna litet. När de druckit omkring några gånger kom en änka hustru Elin i Forsby fram till deras lag och klagade gråtande för dem över Olofs rotemästare Erik Olofsson, att han medan utskrivningen pågick i bergslagen hadde friat till hennes dotter för att slippa bli knekt. Efter utskrivningarna övergav han frieriet. Måns såväl som änkan beskyllde Olof vara den som avrått sin rotemästare från frieriet till änkans dotter. Måns och Olof, som förut varit goda vänner och bröder började ordskaffas.  
Då sade Nils skräddare: Ska ni längre låta så ska jag gärna efterlåta er mitt rum.  
Måns sade till Olof: Om du nämner sådant mer idag ska jag straxt slå dig en örfil.  
Olof svarar: Du kan slå till.  
Måns började tala om bergsknektarna: Av alla knektar i Karlskoga är ingen starkare än Jöns Beske.  
Olof sade: Jag vill fritt slåss med Besken. Men jag vill inte gärna tas med dig.  
Måns bad Olof att tiga, annars skulle han få en örfil.  
Olof satt och skar tobak. Måns steg upp i bänken, över bordet och slog Olof, som satt på sätet, en örfil. Men Olof slog inte igen utan sade: Slår du en gång till så ska det bli annat av.  
Då tog Måns en mässingkittel av bordet med öl i och ville slå Olof. Men det hindrades av skräddarna. Då tog Måns en skräddarsax på bordet och tänkte slå Olof. Det blev också avvärjt. Då lutade sig Måns över bordet och tog Olof i håret. I samma veva stack Olof Måns i bröstet, två tvärfingrar under /.../wårtan med värden Jöns´ kniv, som Olof hade karvat tobak med och låg på bordet.
Då ville skräddare Nils rycka dem isär. Men Måns tog sig hårt för bröstet, som var öppet innan skadan skedde, ty råcken var oknäppt. Måns sade: Gud nåde mig, han högg mig med kniv. Ta fatt honom.
Då sprang Olof ut med kniven i handen. Måns tog hastigt till en bössa som låg på bordet och ville springa efter, men föll av svaghet och vidöppen skada i golvet  och efter ett pustande blev han strax på golvet död. Olof gav sig på flykten hem till Lämås. Där greps han, fängslades och fördes till Örebro torn.  
Olof tillstod att vittnesmålet var sant.Och sade att det gör honom mycket ont att en sådan stor olycka skulle hända honom. Han kunde inte begära att han måtte till livet pardoneras, önskade att om han skulle till livet straffasej måtte länge plågas i fängelset. Han dömdes till döden.  
Hur det gick i högre instanser är mig obekant.  
 
Med detta har jag i stort sett uttömt vad jag har om Lämås på 1600-talet.
 
Hälsningar
Bengt