Bondska

[Ann-Mari Bäckman]

Det som slår mig när man diskuterar dialektala ord, är att samma ord kan finnas spridd över stor områden, men kanske uttalas lite olika. Detta var ju ett levande språk, som förekom, men plötsligt när man kom in i städerna, så skulle man prata ett annat språk. Alla dessa ord, som användes och som i många fall kunde beskriva något väldigt bra, skulle bara försvinna.  
 
När jag var ung, så tyckte jag bondskan var avskyvärd. Man pratade på ett slarvigt sätt och det skulle bort. Tack och lov, så har jag fått en annan syn på det språk, som användes på landsbygden och är numera väldigt intresserad av det och ordens ursprung.
 
Dessa gamla ord och uttryck måste ju ha haft ett förfärligt gammalt ursprung.
 
Är det någon som har en idé på varför man skulle prata på ett annat sätt i städerna? De flesta, som flyttade dit kom ju från landet, men språket följde inte med. Det skakade man av sig utanför dörren inna man klev in och beträdde stadsgatorna.
 
Ann-Mari

[Margaretha Johansson]

Ann-Mari!
 
Så sant med dialekter! Jag har nog för det mesta  varit stolt över min dialekt - fast de flesta skäms nog lite över sin. Det är också lite olika vilken dialekt man talar - dalmål och gotländska anses ju vara väldigt mysiga. Skånska kan anses som lite svårförståelig - och min dialekt Pitemål - som väldigt bondsk. Men för mig är det ett gammalt kulturarv - jag bär med mig ett språk som är väldigt speciellt, som är mitt modersmål! Jag kommer ihåg att när jag skulle börja skolan var jag rädd att jag inte skulle kunna klara svenskan - men det visade sig inte vara några problem alls!
 
Det intressanta med dialekter är t ex att jag har träffat många människor från Norge som jag förstått perfekt - de har många ord gemensamma med Pitemål. Har också haft många kontakter i Dalarna, och den dialekten var för mig väldig bekant. Det tyder väl på att vi har gemensamma rötter någonstans i historien...
 
Jag flyttade till Stockholm som ung och då blev det väldigt pinsamt med bondska ord och uttryck - då lärde jag mig nog att skämmas lite över mitt bondska eller konstiga språk... Det var nog så att man var tvungen att anpassa sig för att inte bli förlöjligad - och ofta visste man ju inte ens att ens språkbruk var bondskt eftersom det var så naturligt för en själv! Fast en sak var jag bestämd att hålla kvar; min norrländska accent - jag ville inte lära mig Stockholmska - för det kändes onaturligt för mig. Kunde aldrig komma in i den dialekten...  
 
När jag gick i mellanstadiet på 60-talet så gjordes en studie från Umeå Universitet om just Pitemålet. Vi fick fylla i en massa papper, och faktiskt kände jag då att vi hade något att bidra med! Det var kanske då jag kände att min dialekt kanske inte var dum eller konstig - utan något som faktiskt var intressant. Det har visat sig att vi har bevarat många gamla ord, många uttryck - kan det vara från väldigt långt tillbaka?? Vet inte så mycket om den forskningen...
Detta handlade kanske inte alls om vad du undrade över Ann-Mari, men jag ville i alla fall skriva ner mina tankar om detta ämne...
Margaretha

[Ann-Mari Bäckman]

Margaretha!
 
Tack för dina synpunkter. Vårt svenska språk är inte så synonymrikt, har jag fått lära mig. Engelskan och finskan har tydligen många synonymer. Det som slår mig är just detta, att det språk, som talades ute på landsbygden var/är väldigt synonymrikt. Det är möjligt att rikssvenskan blev mer uppblandat med språk från andra länder, som tyskan, franskan och engelskan och då försvann det variationsrika språk vi hade, det som talades bland allmogen och som ansågs fult och ovårdat av borgarna.
 
Ann-Mari

[Anders Karlsson]

Är verkligen svenskan fattig på synonymer? Är det inte snarare engelskan som är extremt rik på synonymer, eftersom det är en blandning av ett germanskt språk (fornengelska eller vad det kallas) och ett romanskt språk (franska). Ofta finns i engelskan ett lite vardagligare germanskt ord och ett lite finare romanskt ord för samma sak.
 
(Meddelandet ändrat av andkar den 18 januari, 2009)

[Ann-Mari Bäckman]

Om man går till en synonymbok, så visst hittar man flera ord för samma sak, men det jag tänker är variationsrikedomen av i stort samma ord, men där betydelsen kan avika lite. Det lär finnas många ord för snö i samiskan, vilket ska då ange exakt snöns beskaffenhet. Nu tar jag ett annat exempel och det är till exempel skratta. Det kan man ju göra på olika sätt och jag misstänker att i de gamla landskapsmålen, finns denna variation, som exakt talar om hur man skrattar.
 
Jag pratade häromdagen i telefon med en amerikan och uttryckte då att skriva engelska går bra, men när det gäller att tala som behöver jag mer exercise. Jag kom sedan på att han måste ha varit som ett frågetecken, då jag i stället behövde practice in. (Tror jag i alla fall). Vi säger övning, vare sig det avser kroppslig övning, som muntlig eller annan övning av färdigheter.
 
Vi säger tro på och engelskan har då åtminstone två ord för detta, som båda avser två olika saker.

[Eva Rönner]

Det är skillnader i brittisk engelska och US amerikansk engelska språken. Det är inte alltid samma.  
Vi läste huvudsakligen brittisk (Oxford) engelska i svenska skolan förr. Numera tar man del av även andra varianter i större utsträckning.