Bokstaven u är en relativt sen uppfinning och fram till dess införande i latinska alfabetet (en tidpunkt, som jag för tillfället dessvärre icke kan draga mig till minnes), användes konsekvent v för alla ord, i vilka vi idag använder v och u.
v var sålunda halvvokaliskt och uttalas ungefär så, som engelskans w, där bokstavens position i förhållande till ordets övriga bokstäver möjliggör ett sådant uttal (ex. »DOMINE, QVO VADIS?»). I övriga positioner uttalas v som tyskans u eller svenskans o (ex. »FORVM ROMANVM»).
Detta innebär, att v och u i latinet är uttalsmässigt ekvivalenta, vilket har skapat en viss differentiering av principerna för latinsk ortografi i olika länder. I Sverige åtföljes emellertid g, q och s av u och inte av v.
Bokstaven w är egentligen okänd i klassiskt latin och saknas sålunda i klassisk latinsk ortografi, men w förekommer förvisso åtminstone i medeltids-, ny- och nulatin, men då främst i ort- och personnamn. När bokstaven w gjorde sitt inträde i latinska alfabetet, känner jag inte till, men i de flesta fall skall den nog tolkas just som w (då troligen med samma uttal som v). Förvisso skulle man kunna tänka sig, att två på varandra följande versala v lätt skulle kunna uppfattas som versalt w (ex. EQVVS), åtminstone om skriften är slarvigt gjord.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy