ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Ur Svenska dagstidningar  (läst 3346 gånger)

2011-03-27, 21:57
läst 3346 gånger

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2021-12-16, 18:11
    • Visa profil
Lägger in en intressant tidningsartikel, vari dåtida korrenspondenter citeras från ett 1830-talets Europa.
 
 
I Post- och inrikes tidningar 1838-08-16, s. 3, BLANDADE ÄMNEN:
 
Zigenarne i Spanien och Ryssland. Detta nomadiska folks ursprung, som midt under Europas civilisation bibehåller sina egenheter, är ännu okändt. Man vet till och med icke hvad namn man skall gifva dem; i Frankrike kallar man dem Bohémines; i England Gypsies; i Tyskland Zigenare; i Italien Zingueni; i Spanien Gitanos. Hr Balbi har i sina lärda undersökningar om de förnämsta mennisko-raserne bevisat att det i Europa finnes 100,000 omkringirrande Zigenare, som hvarken hafva hem eller boningar. Vi vilja ur Revue Britannique meddela följande utdrag af ett bref från en af denna Journals korrespondenter.
     Den 6 Januari, säger han, gick jag öfver bryggan vid Guadiana, som utgör gränsen emellan Spanien och Portugal och anlände till Badajoz. Morgonen derpå, då jag stod utanför värdshusporten, blef jag varse tvenne i långa kappor höljda personer; dessa voro färdiga att gå förbi mig då jag upptäckte af hvad folkslag de voro. Jag slog den ena på axeln och yttrade ett ord, på hvilket han med ett uttryck af förundran svarade såsom jag hade väntat. De hörde i sjelfva verket till den öfver hela jorden kringspridda, under åtskilliga namn bekanta folkstammen, hvars verkliga namn är Rommany, hvilket de på sitt språk ännu gifva sig. Vi samtalade derefter på den Spanska dialekt af deras språk som de här bruka, hvari jag var temligen bevandrad, och jag frågade dem om i Badajoz och i trakten deromkring funnos många Zigenare; de sade mig att 9 à 10 familjer bodde i staden, men att flere funnos i Merida, som är beläget 9 mil härifrån; de tillade att deras bröder födde sig mest med hästhandel, och att de i Badajoz boende voro fattiga, med undantag af en enda, som hade många hästar.
     De lemnade mig derefter, för att underrätta sina bröder, att en främling anländt, som talade Rommany, så godt som de, samt till sitt utseende liknande en Gitano, och syntes vara af samma stam som de. Inom en half timma var hela gatan uppfylld med Zigenare af båda könen. Jag blandade mig ibland dem, och aldrig i mitt lif har jag sett så mycket elände och orenlighet hos några menskliga varelser, som hos dem, men det bedröfligaste af allt var uttrycket af deras fysionomi, som tydligt utvisade, att de voro förtroliga med alla slags laster och brott, och snart upptäckte jag att deras karakter fullkomligt motsvarade deras anletsdrag. Sedan de gjort mig flere frågor, lemnade de mig för att återvända hem.
     Under hela den tid jag vistades i Badajoz uppehöll jag mig beständigt bland dessa olyckliga, för att ingifva dem bättre tänkesätt. Som jag talade deras språk och man ansåg mig såsom deras landsman, så var det lättare för mig, än för någon annan att studera deras karakter. Resultatet af mina forskningar är, att Gitanos i Spanien är det nedrigaste, mest sjunkna och usla folkslag på jorden. Deras stora försämring förklaras kanhända bäst genom deras kringirrande lif och deras blott tillfälliga vistande i städerna. Till de laster, hvilka de redan äga af naturen, hafva de lagt dem, som äro rådande bland de lägsta folkklasserna. Deras tal är det afskyvärdaste i verlden, och aldrig har jag hört så förskräckliga och ohyggliga svordomar, och sett så mycken osedlighet som hos dem. Hvad religion beträffar, så hafva de ingen, de afhöra aldrig messan, bikta aldrig eller bevista gudstjensten. Efter hvad de sagt mig, synas deras förfäder hafva trott på Metempsykosen (läran om själavandringen) men nu förakta de detta system och sätta ingen tro till detsamma. Dessa familjer äga en mängd sånger, hvilka de, ackompanjerande sig på gitarr, sjunga. Under hela sitt lif sysselsätta de sig med hästhandel, stöld, mord och andra ohyggligheter. Här och der finner man likväl någon ädel tanka, hvilken såsom en skön vext uppskjuter ur den ofruktbara jorden. Om sina fäders fördrifvande ur Egypten äga de följande tradition: Det inträffade en gång att Konung Pharao församlade talrika härar för att börja ett krig, och sedan han eröfrat hela verlden, uppmanade han Gud till strid, men Gud svarade: ingen kan strida mot mig, hvarpå Herren öppnade ett berg och inneslöt deri Pharao med alla sina härar och härigenom blefvo Egyptierne utan försvarare, deras fiender uppreste sig emot dem, och sedan den tiden hafva de måst föra ett kringirrande lif.
     Den skildring, som den Engelska Författaren gör öfver Zigenarne i Ryssland, är af helt annan karakter.
     I September 1835 begaf han sig till Moskwa för att studera detta folks seder, hvarest flera tusende familjer äro bosatta. De personer, säger Författaren, hvilka äro vana att betrakta Zigenarne såsom kringirrande barbarer, ur stånd att värdera ett lugnt lifs välgerningar, och att hinna till en högre grad af civilisation, skulle troligen med förundran höra, att i Moskwa finnas flera, som bebo stora och sköna hus och äga så väl moraliska som fysiska företräden. Zigenerskorna äro orsaken till detta besynnerliga fenomen. Ifrån äldre tider hafva de så förträffligt förstått att utbilda sin smak och talang för sång, att densamma kommit i stort rop i Moskwa. Den berömda Madame Catalani blef, då hon i ett lysande sällskap i Moskwa, hvarest hon skördade det mest enhälliga bifall, så förvånad öfver en ung Zigenerskas beundransvärda talang, som sjöng efter henne, att hon aftog en präktig Kasimirs-shawl, [= Kasimirs-sjal; Min anm.] som hon fått af Påfven, och tvang sin medtäflerska att emottaga den. De stora summor, som dessa konstnärer vinna genom sin sång, sätta dem i stånd att underhålla sina män, och föra det mest yppiga lif. Icke alla Zigenerskor äga sådana företräden, och man ser många af dem, hvilka sjunga på värdshusen och på promenaderna, under det att deras män stjäla och bedraga. De flesta af dem bo i en by vid namn Marina Rotche, som är belägen 2:ne werst från Moskwa. Då jag begaf mig dit, störstade [= störtade; Min anm.] en mängd af Zigenare ur sina tält och ur ett dervarande värdshus, och omgåfvo min vagn. Ifrån min plats höll jag ett tal till dem på deras språk.
     Ett skrik af förundran hördes, då jag slutat detsamma och man helsade mig nu med den mest för förtjusande musik, och de mest harmoniska sånger. I första ögonblicket ansågo de mig för en af sina kringirrande bröder, som öfverfarit hafvet för att besöka dem. De likna mycket till sina anletsdrag de Engelska Zigenarne. De hafva i allmänhet sköna och reguljera drag, deras ögon äro eldiga men vilda, och deras hår svart. Jag gjorde dem åtskilliga frågor rörande deras religiösa tro, och det land från hvilket de härstamma. De svarade mig, att de trodde på Guden Duvvel och fruktade för den onda andan,  hvilken de kallade Bengel. De härstamma, sade de från Rommania, men hvar detta land var beläget, kunde de icke säga mig. De sjöng flera Ryska och Romaniska visor. Dessa senare hörde till den äldre tiden, ty de voro komponerade i en takt, hvilken icke äger något motsvarande i något Europeiskt folks nyare musik.

2011-03-28, 10:06
Svar #1

Utloggad Sebastian Casinge

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 428
  • Senast inloggad: 2024-02-20, 22:02
    • Visa profil
Det måste vara en text av George Borrow vars böcker hörde till inspirationskällorna för Eilert Sundt till hans efterforskningar om resandefolket i Norge.

2012-08-17, 20:08
Svar #2

Utloggad Peder Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 883
  • Senast inloggad: 2021-12-16, 18:11
    • Visa profil
I tidningen Kalmar 1873-08-29, s. 2:
 

2012-08-27, 04:08
Svar #3

Utloggad Magnus Fernström

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 75
  • Senast inloggad: 2017-03-23, 03:28
    • Visa profil
Intressant! Detta måste vara ett av de tidigaste beläggen för kaldarash-romer i Sverige. Familjen Demeter från Ungern verkar ha varit först. Kan det vara Johan Demeter (som bland annat får en son med samma namn den 11/6 1878 i Kalmar) med sin familj som omtalas?

2013-10-26, 15:53
Svar #4

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:16
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Titel:  Dalpilen
Datum:  1863-04-11  
Sida 3

 
Tattarfolket.  
Som bekant, är det nästan omöjligt att utrota den lust som tattar- och i allmänhet zigenarfolk hysa för att wandra omkring, och denna lust kan äfwen inplantas genom kortare samwaro med zigenarfolk utan att man behöfwer wara af deras blod. Ett exempel härpå erbjuder en flicka, hwilken warit tagen under samwaro af fångwårdssällskapet i Wiborg i Danmark. Hon hade fört ett kringstrykande lif sedan barndomen. Wid 16 års ålder kom hon i tjenst i en stad på Jylland och blef wid samma tid berett till konfirmation. Efter twå månaders förlopp lemnade hon tjensten, emedan hon icke wille underkasta sig det twång, hwarmed hon hölls till att läsa lexor. Hon ångrade sig dock straxt och wände tillbaka, men husbonden, som fruktade att hon skulle upprepa detta företag, wille ej ånyo antaga henne, och hon blef derföre anstäld som piga i en annan familj. Från båda hållen fick hon emellertid emottaga intyg om willighet och trohet, och presten omtalar hennes fölhållande under konfirmationsförberedelsen såsom oklanderligt.  
 
Efter konfirmationen lemnade hon staden och flackade under en kort tid omkring på landet, anhölls sedan för lösdrifweri och bedrägeri och dömdes till 8 månaders tukthusarbete. Hon hade ett täckt, tilltalande utseende och det fans intet i hennes blick eller sätt som tydde på att hon tillhörde det i allmänhet så lätt igenkänliga landstrykarfolket. Wäl wisste man att hennes styffar, en flera gånger straffad person, hörde till detta folk, men det säges att med hennes moder är detta icke fallet. Men huru det än förhöll sig med hennes slägt, och hwad man än i detta afseende kunde ha att befara, så trodde dock fångwårdssällskapet i Wiborg, i hwars fängelse flickan utstod sitt straff, att man i betraktande af hennes ungdom och goda uppförande under strafftiden borde antaga henne till föremål för sällskapets werksamhet. Hon kom nu som tjenstepiga till en aktad familj på Seeland och kunde ej ha kommit i bättre händer. Hon erkände också hwad man gjorde för henne. Hon uttalade sin glädje och tacksamhet i de bref, som hon, då hon sjelf ej kunde skrifwa, lät andra uppsätta till fångwårdssällskapet.  
 
På detta sätt stodo sakerna ända tills nu på wårsidan; då mottogs från hennes husbonde en skrifwelse om att hon gått sin wäg utan att komma tillbaka och att man ej war i stånd att upptäcka något spår af henne. Hennes stora glädje, skrifwer han, war att gå ärenden och hon kunde redan flera dagar förut glädja sig som ett barn, då hon hade utsigt att få göra en liten wandring utåt, för att uträtta ett eller annat. Och då det wisade sig, att hon utförde hwad hon blef anbefald skyndsamt och wäl, unnade wi henne gerna den glädjen att äfwen uträtta ärenden på längre bort belägna ställen. Hon fick sålunda tillåtelse att en dag begifwa sig in till den några mil aflägsna staden. Hwad hon der skulle ombesörja, utförde hon ganska ordentligt, men hemsände det med en qwinna som hon träffat på wägen. Sjelf wände hon icke mera tillbaka. Alla sina tillhörigheter lät hon ligga qwar hemma. Man måste antaga, hwad som också sedermera bekräftade sig, att hon, såsom det heter på landstrykarespråket, war på wandring. Den wilda oron hade blifwit henne för mäktig, denna oro, som nästan instinktmessigt griper de kringwandrande, och isynnerhet då wåren kommer med sin friskhet och sitt lif, då allt bryter fram i naturen, leder deras flyktiga fot utan mål från trakt till trakt. Slutligen uppspårades hon och blef anhållen för åtskilliga falska föregifwanden, hwarmed hon i sin osäkra ställning sökt legitimera sig, äfwensom för en del bedrägerier, och hon sitter nu åter i en straffanstalt.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:102199&recordNumber=120&tota lRecordNumber=157
 
---------------------------
 
Titel:  Dalpilen
Datum:  1867-07-27  
Sida 3

 
Å Djurgårdsteatern har gifwits en parodi på Afrikanskan betitlad Zigenardrottningen; stycket gjorde lycka.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:65113&recordNumber=113&total RecordNumber=157
 
-----------------------------
 
Titel:  Lindesbergs allehanda  
Datum:  1879-04-02  
Sida 3

 
Skampålestraffet undergicks, enligt hwad från Åbo skrifwes, derstädes den 11 Mars 1879 på e. m. af en 59-årig zigenerska, som för utprångling af falskt sedelmynt i en half timmes tid schawotterade wid Tawast-tull.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:211521&recordNumber=18&total RecordNumber=157
 
-----------
 
 
Titel:  Tidning för Wenersborgs stad och län  
Datum:  1895-03-08  
Sida 1

 
Det är kommunens och i främsta rummet kommunalnämdens, som icke på många ställen författningsenligt ens bryr sig om att utse tillsyningsmän. Äro sådana tillsatta, är det dessas pligt och skyldighet att gripa in. Allmänt synes man nu inse behofvet att skydda sig mot lösdrifvarne, som på sina orter farit fram som fordom zigenarbanden. Flera kommunalstämmor fattade förtiden höst en del beslut, som nästan alla synas förutsätta, att tillsyningsmännen icke gjort sin skyldighet. Ett radikalt steg för att stäfja ofoget har man tagit i vissa kommuner - såsom vi vid flera tillfällen kunnat omtala - nämligen att besluta belöning, större eller mindre, ur kommunalkassan åt en hvar, som inom kommunen anhåller och till vederbörande kronobetjäning öfverlämnar försvarslöse bettlare. Dessa beslut böra gifvetvis kraftigt medverka till bettleriets förhindrande. Men nödvändiga äro de icke. Lagen ålägger den böter från kr. 2,50, till kr. 10, som hyser försvarslös och icke anmäler honom för tillsyningsmän eller kronobetjäning. Samhället står sålunda alls icke försvarslös mot lösdrifvarne. Det gäller blott att tillse, att lagens tydliga bud blifva mer än en tom bokstaf.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:139703&recordNumber=34&total RecordNumber=157
 
 
Titel:  Östgötaposten  
Datum:  1908-11-20  
Sida 4

 
Där fyra riken mötas. En ridt genom Novlbazar. Danska tidningen Nationaltidendes utsände korrespondent Franz von Jessen lemnar under ofvanstående rubrik följande lifliga skildring från Europas oroliga hörn. Från Kragujevatjs till den lilla garnisonsstaden Kraljevo är det cirka 42 km. Då min kamrat och jag sändt vårt bagage förut med diligensen, kunde våra raska små serbiska hästar utan svårighet tillrygga lägga denna sträcka på fem timmar. I dessa trakter af Serbien, som ännu ingen järnväg har europeiserat, ha de få nödtorftigt underhållna vägarne bevarat hela sin betydelse för samfärdseln med in- och utlandet. Ehuru byarne ligga på stort inbördes afstånd är vägen tätt befolkad.  
 
Talrika värdshus aflösa hvarandra på regelbundna afstånd, och platsmyndighet är ansvarig för att de alltid äro färdiga att mottaga resande. Långa tåg af knarrande kärror, förspända med oxar, föra traktens produkter till närmaste marknad. Våra hästar bringa oro och förvirring i de väldiga får-, get- och gåsdrifterna, som fylla vägen i hela dess bredd. Som alla slaviska folk äro äfven serberna roade af sång, och från de svängande lassen med träd, majs och torkade blommor, eller uppi- från toppen af de oerhörda- faten med vin och slivovitsa (blombrännvin) ljuda oafbrutet långt utdragna, vibrerande toner, liksom hade all världens jämmer fått målföre på den serbiska landsvägen.  
 
Här och där har en flock zigenare slagit läger på en af de afbergade markerna längs vägkanten. Strax omringas vi af täta skaror halfnakna barn, som tigga på vers och sjunga af full hals, fast de ibland äro färdiga att mista andan, då de skola följa med en trafvande häst. Längre fram, då vi kommo in på det turkiska området, blefvo dessa zigenarläger ständigt talrikare. Vest-Europa har behöft 400 år för att bli kvitt, detta evigt vandrande folk, hvars seder ingöto afsky och förakt. Men ännu äro zigenarne icke försvunna från vår världsdel; där östern och vestern mötas, i Ryssland och den europeiska Orienten trifvas de ännu idag med ogräsets frodighet. Här i detta halfasiatiska land ha zigenarne tagit hästhandeln i sina otvättade händer, och det är ingen ända på den mängd historier, som berättas om deras förmåga att pracka lama, blinda och spattiga hästar på äfven de mest erfarna kännare eller omedelbart öre handeln, lifva en utmagrad och utsliten krake så att- köparen den förde timmen känner sig öfvertygad om att ha fått ett kraftdjur, som icke ryggar för någon ansträngning. Och när så efter upptäckten af skojet köparen skyndar tillbaka för att ställa säljaren till räkenskap, då är fågeln redan utflugen och redet tomt.  
 
Af egen vilja dröjer ett zigenarband ej gerna längre än ett dygn på samma lägerplats, äfven om den vore än så fördelaktig. I den tidiga morgongryningen, då det första dagsljuset tränger igenom dimman, tagas tälten led, människor och djur få hvar sina bördor och i ett nu är hela bandet försvunnet in i den täta dimman öfver de öde markerna upp mot bergen, där ingen kan följa deras spår. Sällan eller aldrig talas här om att zigenarne förgripit sig på någons lif, men egendom utan tillsyn försvinner som snö för solen där de draga fram. Och dock äro de icke föraktade än mindre hatade i trakten. De unga kvinnorna äro vackra och männen skickliga i åtskillig handaslöjd, som kan vara till nytta i en afsides landtby. (Och framför allt betyder ett zigenarbands ankomst sång och dans till en egenartad hetsande musik, hvars ursprung förlorar sig i den gråa forntiden, men som bevarats i trofast minne och ännu alltjämt utöfvär sin förtrollning.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:168057&recordNumber=24&total RecordNumber=157
 
---------------------------------------------------
 
Titel:  Kalmar  
Datum:  1899-07-05  
Sida 3
 
 
En zigenarhöfdings begrafning. Under stort tillopp af nyfikna begrafdes här om dagen vid Neuendorf vid Potsdam zigenarhöfdingen Kursovivar. Liket hade förut legat på ett slags lit de parade i en trädgård och skådelystna fingo bese det mot en afgift af 10 pfennige person, hvilket beredde zigenarbandet en god inkomst. Dess qvinnor gjorde sig på samma gång en liten extra recett genom att spå de besökande. Den döde fick med sig i kistan penna, bläck, papper och en portemonnä med något pengar. Liket var fullt påklädt och ifört långskaftade gula stöflar. Öfver dess ansigte låg bredt en gul duk. Omkring 6,000 personer öfvervoro begrafningen, som förrättades efter katolsk kyrkans ritual. Processionen öppnades af en musikkår, framför den blomsterprydda likvagnen gingo prester och korgossar, och efter kommo zigenarbandets medlemmar i rifna kläder. De tjöto och gräto och zigenarhöfdingens dotter hade för att gifva uttryck åt sin stora sorg klöst sig blodig i ansigtet. Zigenarna betalte för grafvens framtida underhåll, och omedelbart efter jordfästningen skingrades de för att draga åt olika håll ut i verlden.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:183594&recordNumber=27&total RecordNumber=157
 
-------
 
Titel:  Blekingsposten
Datum:  1883-10-16  
Sida 3

 
Finland. Ihjelskjuten zigenare. I Kanoi hade här om dagen en zigenare mist sitt lif, emedan han ämnade råna en hemmansegares häst. Han hade kommit till gården såsom hästuppköpare och bjudit för hästen 200 mark, men egaren fordrade 400 mark. Slutligen samtyckte egaren att jemte zigenaren ge sig af att profköra hästen. Efter att hafva färdats några verst, ämnade zigenaren taga hästen med våld, men emedan hästegaren vid afresan försett sig med revolver, sköt han ihjel rånaren, innan denne hann göra bruk af sin stora knif, som han hade i ärmen.  
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:126067&recordNumber=31&total RecordNumber=157
 
----------------
 
Titel:  Dalpilen
Datum:  1922-03-10  
Sida 2

 
Även tattare och zigenare skola nu bli föremål för statistik. Fattigvårdslagstiftningskomitén: Har nämligen infordrat uppgifter från länsstyrelserna om antalet tattare och zigenare, som veterligen finnas inom länen. Men icke nog därmed. Uppgifterna skola även innefatta besked under vilka förhållanden respektive tattare äro bosatta på varje ort, hurudan barnens uppfostran och skolgång är samt om tattarnas levnadssätt. Nämnda komité har dessutom infordrat statistiska uppgifter å personer, som för åren 1919-1921 blivit för lösdriveri eller bettleri anhållna och inställda inför vederbörande polismyndigheter.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:132065&recordNumber=32&total RecordNumber=157
 
-------
 
Titel:  Blekingsposten
Datum:  1883-10-12  
Sida 3

 
En fin fångst. Pariserpolisen har förra veckan gjort en högst intressant fångst. Man häktade nemligen i Rue Nottre Dnme de Korette, under det blygsamma namnet Herman, egaren af en välorganiserad och mycket besökt spelbank. Tack vare polisens sorgfälliga bokföring, upptäcktes det snart, att den häktade endast var en äldre bekantskap som förnyades. År 1872 syntes i Paris en vacker man af orientaliskt utseende, som lät kalla sig excellens, grefve af Bustelli-Fiscolo, och hertig af Lusignaua, patricier från Venedig. Hans diamanter och ordensdekorationer väckte uppseende. Oaktadt sitt främmande uttal var han en god sällskapsman, och spelade, i synnerhet écarté, med sällsynt öfverlägsenhet och fabelaktig tur. Vinsten stoppade han med en nabobs vårdslöshet på sig. Om han allt för oförskämdt hade utplundrat en spelare, så lofvade eller skaffade han honom konung Skandebergs af Albanien Epirusorden. Denne konung »in partibus» kallade sig till att börja med, liksom hans kolleger utan tron, för prins. Han kom sedan till Paris, der han mottogs på ett glänsande sätt af sin hofmästare, grefven och hertigen af Lusignana, hvilken introducerade honom öfverallt såsom sin konung. Prins Skandebeg bar en präktig palikarkostym och hade svart helskägg. Han hyrde ett ståtligt hus i närheten af Bois de Boulogne, och under 6 månaders tid hade hans hofmästares leverantörer fullt upp att göra med att tillfredsställa hans behof och förtjena sig titeln af hofleverantörer. Efter sex månader försvann dock prinsen, utan att betala en enda af hofleverantörernas många och långa räkningar. Hofmästaren fasttogs dock och dömdes till sex månaders fängelse, under hvilken tid hans väninnor läto alla möjliga väderqvickelser komma honom till del. Han upptäckte under ransakningen, att den mångbetitlade hertigen och hofmästeren helt enkelt var en ungersk zigenare, som i sin hemort kallades Herman. Hans herskare, prins Skanderbeg, var en landsman och synbarligen äfven en slägting till honom. Man har likväl sedan förlorat allt spår efter prinsen. För omkring 15 månader sedan uppträdde Herman i Nizza såsom hofmästare, grefve och hertig. Denna gång blef emellertid hans upphöjelse af föga varaktighet, ty i provinsstäderna är man ej så lättrogen som i Paris. Egaren af en tvättaffär lät häkta honom för skuld. Oaktadt alla titlar blef han dömd till en månads fängelsestraff, efter hvilkets aftjenande han hastigt försvann. Han kom då till Paris, hvarest han såsom egare af ofvannämnda spelbank några månader förde ett lysande lif.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:48231&recordNumber=66&totalR ecordNumber=157}
 
--------------
 
Titel:  Blekingsposten
Datum:  1880-06-22  
Sida 3

 
Ödets lek. Under badsäsongen i fjol somras, såsom ett ögonvittne berättat mig, uppträdde en tatterska i Södertelje och gaf, mot kontant erkänsla förstås, en hvar prof på sin förmåga att spå i hand och kort.  
 
Åtskilliga af badgästerna, mest unga damer förstas, gåfvo sibyllan fullt upp att göra. Bland dem befann sig händelsevis en ung gardesofficer från hufvudstaden, löjtnant X. som under de senare åren brukade tillbringa andra badterminen i Södertelge, der han genom sitt glada, angenäma väsende och sin roande förmåga gifvet blef badsällskapets bepröfvade muntrationsråd. Äfven han lät på skämt framräcka sin hand åt sibyllan. Unge man, ni kommer icke att lefva öfver nästa sommar, lydde hennes tvärsäkra spådom*', som naturligtvis framkallade ett elakt skratt bland de närvarande. Den spåddes tviflande, ironiska invändningar, att han ju ännu vore både ung och frisk o, s. v., besvarade zigenerskan med att upprepa den fatala domen, hvilket väckte ökad munterhet, hvari löjtnant X. sjelf hjertligt deltog.  
 
För en månad sedan begicks härstädes ett sjelfmord, som ådrog sig allmänt uppseende: en af de yngre officerarne vid Svea lifgarde hade i högvakten, iklädd full paraduniform afhändt sig lifvet med ett revolverskott. Sjelfspillingen var ingen annan än - löjtnant X. Spådomen hade således verkligen gått i fullbordan.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:54008&recordNumber=67&totalR ecordNumber=157
 
------------
 
Titel:  Kalmar
Datum:  1900-09-07  
Sida 3

 
Vattenstrålen afkylde zigenarblodet. En zigenarhord skulle i lördags efter någon tids gasterande i Njurunda inskeppa sig med sin tross å ångaren Falken för öfverresa till Finland. Dervid uppstod ett ursinnigt slagsmål inom bandel(=bandet, min anmärkning). Kalabaliken hotade att antaga karaktären af ett blodsuppträde, ty knifvar blänkte redan i ett par bruna näfvar, då skeppsbefälet i rätta stunden hade maskinslangen i ordning och lät en kall vattenstråle öfverspola det hetlefrade sällskapet. Detta hade ögonblicklig verkan. Inom en liten stund bestod sällskapet af idel såta vänner.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?issue_id=kb:88474&sequence_number= 3&recordNumber=76&totalRecordNumber=157
 
----
 
Titel:  Kalmar  
Datum:  1917-04-21  
Sida 7

 
Halltorps föreläsningsförening avslutar vårterminens verksamhet med en föreläsning av folkskoleinspektör Svänsson, Kalmar, om zigenarna söndagen den 22 april. Ett flertal ljus bilder belyser det intressanta ämnet (h)  
Halltorps föreläsningsförening. På söndag kväll kl. 7.30 föreläser folkskoleinspektör E. Svänsson om Zigenarna, belyst av ljusbilder.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:91593&recordNumber=79&totalR ecordNumber=157´
 
Han höll ett föredrag med samma titel och med ljusbilder redan 1908.
 
----
 
Titel:  Kalmar  
Datum:  1918-07-24  
Sida 5

 
En bonde stod på torget och höll två hästar till salu: en ung för sex, en äldre för tre dukater. Efter långt ackorderande köpte en zigenare den gamla hästen och betalade tre dukater. Dagen därpå kom zigenaren tillbaka.  
- Käre vän, sade han, jag har tänkt över saken och kommer tillbaka med hästen. Den är för sävlig för mig. Jag önskar hellre den andra, den till sex dukater. Bonden var nöjd och förde den andra hästen ur stallet.  
- Seså, käre vän, sade zigenaren. Vi äro ense: i går gav jag dig tre dukater. Här har du nu din häst, som också är värd tre dukater - gör tillsammans sex dukater. Sade och förde bort den unga hästen. (Roda Roda.)
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:91968&recordNumber=80&totalR ecordNumber=157
 
----------
 
Titel:  Dalpilen
Datum:  1918-08-13  
Sida 4

 
Folkets Park i Rättvik.
 
Rättviks vänsterkommun hade på söndagen anordnat en sommarfest i den s. k. Folkets park i municipalsamhället. Den största och så gott som enda attraktionen var ett zigenartivoli, bestående av 6 à 7 zigenarfamiljer och utrustat med nutida marknadsskoj. Det har väckt inte så liten ovilja bland samhällets innevånare, att vänsterkommunen dragit hit dessa zigenare. Dylikt folk brukar ju i vanlig i fall, då det kommer farande, vara rätt illa tålt och att nu särskilt beställa hit dem och låta dem slå sig ned på en allmän plats inom municipalsamhället var mer än man kunnat vänta även av Rättviks vänsterkommun, säjer vår korrespondent.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:131474&recordNumber=87&total RecordNumber=157
 
-----------
 
Titel:  Dalpilen  
Datum:  1880-01-23  
Sida 3

 
En zigenarfamilj, bestående af man och hustru med fyra barn, deraf det äldsta 9 år, hafva några dagar uppehållit sig härstädes, lägrade i ett tält å ångbåtskajen, i hvilket, oaktadt kölden, barnen uppträdt halfnakna. Till sitt fortskaffande har familjen 3:ne hästar. Sällskapet blef i onsdags förständigadt att samma dag begifva sig af från staden.  
 
Zigenarne äro fortfarande, yttrar en samtida, mycket omhuldade och gerna tålda i vårt gästfria land. Kurtisen och flatheten för utländingar förnekar sig aldrig. Och dock göra dessa kringstrykande djurplågare och penningsugare icke så litet ondt. På de ensliga och oskyddade ställena på landsbygden förstå de ofta att injaga skräck hos de fredliga invånarne som ofta bestå endast af ett par värnlösa qvinnor, hvilka gent emot de kringstrykandes oförsynta hot icke hafva någon annan utväg än att utlemna de kläder och penningar, de så enträget begära.  
Hvarför skall denna landsplåga längre tålas i vårt land?  
Vi föranledas till denna fråga deraf, säger tidn., att man nyligen i Danmark beslutit att förbjuda s. k. tattare- och zigenareband att vistas inom landet.  
Kan icke Sverige följa exemplet?
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:133616&recordNumber=88&total RecordNumber=157
 
----------------
 
Titel:  Kalmar
Datum:  1896-11-23  
Sida 3 och 4

 
Hvarjehanda.  
När zigenarhöfdingen skulle kyrkskrifvas
. Då den nyligen i Engelholmsnejderna grasserande zigenarhöfdingen Demeter med de sina en dag befann sig ute i en socken i Engelholmstrakten, fick han besök af en för sitt mindre regelbundna lefnadssätt bekant åbo från grannförsamlingen, hvilken af pur beundran för den store höfdingen inbjöd honom hem till sitt ringa tjäll. Steppens barn voro naturligtvis ej sena att begagna sig af denna ovanliga inbjudning, flyttning företogs och åbon blef med hvarje dag allt mera förtjust i den mörkhyade kittelbotaren och hans älskvärda familj. En dag sågs åbon tillsammans med sin silfversmidde vän och bror styra kosan till pastoratets i annan församling boende själaherde, der åbon till dennes förvåning och fasa framstälde den något oförskämda begäran, att hans svarte broder, från hvilken han i aldrig mer ville skiljas, måtte blifva kyrkskrifven hemma på hans gård och grund. Kyrkoherden af visade dem emellertid på ett eftertryckligt sätt. De båda männen gingo nu till närmaste gästgifvaregård, der de genom ruset skaffade sig mod till ett nytt besök i prostgården. Den för sin raskhet kände prestmannen mötte denna gång de båda männen på trappan, och då åbon for ut i otidigheter, rönte han ett så kraftigt mottagande, att han jemte sin stallbroder måste begifva sig åstad mycket skyndsamt. Zigenarhöfdingen blef ej bofast den gången, skrifves till Engelh. Tidn.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?issue_id=kb:143709&sequence_number =4&recordNumber=92&totalRecordNumber=157
 
------------------------------------
 
Titel:  Dalpilen  
Datum:  1916-11-21  
Sida 4

 
Zigenare i Ål. Härom dagen anlände ett zigenarband till Ål och slog läger vid Ålheden. Zigenarna, hvilkas geschäft äro de vanliga, äro naturligtvis föremål för ett visst intresse från befolkningens sida, och särskildt om kvällarna samlas barn vid deras läger. De uppvärma sina tält med kaminer och äro tämligen väl klädda för att vara zigenare samt röja äfven i öfrigt en viss bekantskap med civilisationen.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:171249&recordNumber=97&total RecordNumber=157
 
----------
 
Titel:  Dalpilen  
Datum:  1885-07-31  
Sida 5

 
Zigenarsälskapet, som i slutet af förra veckan anlände hit (=Falun, min anmärkning), återvände här ifrån i måndags fram emot middagstiden söder ut åt Hedemora. Sällskapet gjorde sig i söndags med sitt bröllop en god recett. Bröllopet bestod deri, att de båda äldsta barnen, en yngling och en flicka, voro grant utstyrda till brudgum och brud samt dansade någon zigenar-bröllopsdans. Familjens chef var ock särdeles präktigt utstyrd. Så hade han framtill på sin jacka hängande dubbla radar med silfver specieriksdalrar, som försetts med öglor, samt ned till på sidorna af jackan stora silfverkulor. Antalet besökande i söndags vid zigenarnes lägerplats torde hafva uppgått till omkring 1,500 personer och ehuru många icke betalte entré för att komma inom inhägnaden och se bröllopet, torde dock bröllopsrecetten uppgått till ett par hundra kronor, och det är vackert så.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:176959&recordNumber=99&total RecordNumber=157
 
------
 
Titel:  Dalpilen  
Datum:  1898-01-14  
Sida 2

 
Skarlakansfeber har utbrutit bland det vid auktionskammaren i Falun lägrade zigenarbandet, hvadan föreställningarne äro förbjudna. Vi varna allmänheten att träda i beröring med de brunhyade figurerna, på det att smittan icke må vinna större terräng.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:191791&recordNumber=105&tota lRecordNumber=157
 
------------------
 
Titel:  Norra Skåne  
Datum:  1888-11-20  
Sida 3

 
En Zigenardrottningss krönining. Nyligen egde en egendomlig ceremoni rum nära Dayton i Ohio i Nordamerika, då Matilde II kröntes till de amerikanska zigenarnes drottning. Zigenarne i Amerika hafva i flere år regerats af de fyra familjerna Stanley, Cooper, Harrison och Jeffrey. Dessa familjer kommo öfver från England 1659. Stanley, kallad Sugar-Stanley, förnämste medlemmen af förstnämda familj, förklarades för samtliga stammars konung. Efter hans död blef hans dotter Hagar drottning. Hon dog 1871 och efterträddes af sin syster, Matilda I, som emellertid endast regerade i sex år. Kronan tillföll derefter Jeanette, konung Sugars barnbarn, hvilken nu efterträdts af Matilda, ett annat barnbarn till Sugar Stanley. Den nya drottningen är endast 17 år gammal, vacker och ståtlig. Vid sin kröning var hon klädd i högröd atlasklädning, hennes långa mörka hår hängde fritt utefter ryggen, endast sammanhållet af ett purpurrödt band. Drottning Matilda är en oinskränkt herskarinna öfver zigenarstammarne i Amerika och hennes befallningar måste blindt åtlydas, af hennes många undersåtar.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:40129&recordNumber=112&total RecordNumber=157
 
--------------------------------------------
 
Titel:  Dalpilen
Datum:  1896-10-16  
Sida 2

 
Soaré till förmån för Envikens skyttegilles musikkassa var söndagen den 4 och måndagen den 5 okt. anordnad i Öfver-Tängers folkskolehus. Programmet bjöd på hornmusik, sång, pianomusik, deklamation och tablåer.
 
Under pausen mellan soaréns första och andra afdelning serverades kaffe och förevisades ett zigenarläger, och zigenarna med sin kända förmåga bidrogo ej litet till recettens höjande genom att spå, sälja lyckobref o. d.  
 
Festen hade lockat mycket folk, så att lokalen båda dagarna var till trängsel fylld, och de lifliga applåderna tillkännagåfvo, att publiken var nöjd med sin afton. Skyttegillets musikkassa ökades med något mer än 200 kr.
 
-------------
 
Titel:  Östgötaposten
Datum:  1903-11-06  
Sida 1

 
En hel invasion af zigenare tyckes i dessa dagar huta våra trakter, skrifver Landskr.-P :n. Litet hvarstädes ifrån hör man talas om zigenarhorder, som slagit sig ner där och med sina tiggerier förorsakat befolkningen mycket obehag. Så har inberättats från Trelleborg och Hven nu senast om dylikt och för icke länge sedan har en dylik hord gästat Landskrona. Det synes oss, tillägger tidningen, som om det vore på tiden, att vederbörandes uppmärksamhet riktades på det missförhållandet, att vi här i landet stå alldeles maktlösa mot dessa bands inträngande. Lösdrifvarestadgan är härvidlag af noll och intet värde, då ju zigenarne ej ha hemortsrätt någonstädes och i de flesta länder därtill äro absolut portförbjudna.  
Vi undra, om det ej vore på tiden, att man här hemma vidtoge samma åtgärder i länet och stiftet som i Tyskland, d. v. s. att man förbjöde dem tillträde.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:119889&recordNumber=122&tota lRecordNumber=157
 
--------
 
Titel:  Dalpilen
Datum:  1914-07-28  
Sida 3

 
Vidare uppträdde ett zigenarsällskap, som ådrog sig publikens uppmärksamhet genom sin trefliga musik och sång.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:130630&recordNumber=123&tota lRecordNumber=157
 
---------------
 
Titel:  Kalmar
Datum:  1890-06-04  
Sida 3

 
Stenade zigenare. En ganska upprörande scen egde i onsdags rum på en af Berlins gator. Genom Kreuzbergstrasse körde en tältwagn, i hwilken befann sig en af tio personer bestående zigenarfamilj. Familjens öfwerhufwud tjenstgjorde som kusk och piskade af alla krafter på hästen för att slippa undan en flock gatpojkar, som förföljde wagnen och dess hemlöse inwånare med stenkastning. Stenarne, som de unge wåldswerkarne bröto upp från gatan, lastade be med lätthet genom det sönderrifna tältet in i wagnen.  
 
Wid Victoria Park gjorde de förföljde halt. En sten af en knytnäfwes storlek hade träffat ett af barnen i hufwudet, och en af de swarthåriga gossarne hoppade af wagnen samt dref förföljarne på flykten. Men härunder blef en af de största af de unge skurkarne gripen af en herre, som sett deras skamliga beteende. Gatpojken skrek gudsjemmerligt, medan zigenargossen klagande blottade sitt hufwud och framwisade en stor bulnad, som han fått af ett stenkast. Hans moder, zigenarhustrun, samlade samtidigt upp flere stenar ur wagnen.  
 
Men nu inträffade det egendomliga: den sammankomna massan tog parti för gatuungdomen och twang den menniskoälskande herrn att låta gatpojken löpa. Hwarför låter ni ej gossen wara i fred? ropade en spårwagnskusk. Emedan zigenarne också äro menniskor, swarade han, och emedan ni icke will lugnt se på hur man stenar edra barn.  
 
Dermed war detta Berlin och Berlinpolisens alldeles owärdiga uppträde öfwer. Bakom den bortförande zigenarwagnens trasiga tältduk sände mörkbruna barnaögon tacksamma blickar till den främmande herrn, den ende, som tagit de oskyldiga små i förswar.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:164552&recordNumber=125&totalRecordNumber=157
 
-----------------
 
Titel:  Kalmar  
Datum:  1885-04-08  
Sida 3

 
Knappast har konstnärsparet herr Franz och fru Gertrud Fridberg lemnat oss, förr än herr Hjalmar Scheike kom hit, och då blef det ånyo lif i spelet. Ibsen-snackern tyckte ej om Wexiö, men damerna woro det oaktadt förtjusta upp öfwer öronen i den söte Herman. I stället för Novanderska sällskapet, hwars Sabinskor troligen woro bortröfwade innan de hade ämnat sig hit, kom ett zigenare-sällskap, hwilket senare en kringwandrande konstnär förewigat på duken. Taflan, föreställande zigenarlägret med Wexiö domkyrka och dess sparrisliknande torn i fonden, utlottades och wanns på n:o 64. För dem, som reflektera på lotteri, måhända då ett godt nummer ?
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:167510&recordNumber=126&totalRecordNumber=157
 
-----------------------
 
Titel:  Tidning för Wenersborgs stad och län  
Datum:  1888-08-02  
Sida 3

 
Rostocks sjukhjälps- och understödsfond erhöll i lördags en god tillökning, i det att badgästerna då anordnat en fästlighet, som inbringade en icke obetydlig nettobehållning för det välgörande ändamålet, skrifver en meddelare till Länstidningen.  
 
Vid sex tiden på e. m. började ett zigenartåg sätta sig i rörelse på gården hos herr Chytraeus. Tåget bestod af en ridande höfding, en arbetsvagn, fullpackad med zigenare och dragen af oxar, en positiv-spelare samt en skara barn och hundar. Samtlige zigenarne voro iklädda röda och bjärt lysande drägter. T. o. m. oxarne hade fått förgylda papper om hornen. Tåget skred in i parken och stannade bakom societetshuset, där zigenarne stego af.  
Zigenarhöfdingen höll ett tal till dr Lindblom, hvari han presenterade de mest betydande af sällskapet och begärde att få slå läger i denna behagliga terräng.  
Doktorn svarade härpå med ett tal, hvari han nådigt tillät sällskapet att slå ned sitt tält i parken.  
 
Nu utfördes här konster, danser och positivmusik. En spåkvinna förutsade ens kommande öden, en annan sålde kärleksdryck, barnen och några af de äldre zigenarne tiggde pengar. Särskilt ådrog sig en neger i röd rock en välförtjänt uppmärksamhet.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:204922&recordNumber=135&totalRecordNumber=157
 
------------------------------------
 
Titel:  Kalmar  
Datum:  1887-10-29  
Sida 2

 
Två gånger hängd. Med anledning af röfwarbandens grasserande i Ungern och de ansträngningar, som wederbörande göra för att få ett slut derpå, berättas följande historia, som skall wara fullkomligt sann, huru otrolig den än förefaller. Det war för omkring 30 år sedan. Då som nu hemsöktes åtskilliga trakter af Ungern allt som oftast af röfwarband, och då som nu ansågos zigenarne för att wara de wärsta bland alla banditer. Men en skillnad mellan nu och då förefanns, och den låg deri, att man på den liden ej gjorde få stora omständigheter med herrar röfware, utan ganska ofta wid deras gripande utan dom och rannsakning hängde dem - i galge, om någon sådan händelsewis fanns i närheten, annars i närmaste träd. En afton kommo twenne bönder åkande på en landswäg, något bestänkta efter ett besök i den närbelägna staden. På en gång fingo de syn på en galge, i hwilken en zigenare hängde. I sitt upprymda tillstånd företogo de en närmare undersökning af den olycklige och tyckte sig förstärka, att hans hjerta ännu slog. De skuro ned honom, lade honom i sin wagn och körde widare. Deras förmodan wisade sig riktig: den hängde började småningom qwickna wid och kom sig fullständigt, sedan han på ett wärdshus fått en ordentlig styrkedryck till lifs.  
 
Den helt nyss skenbart döde blef till och med så uppiggad, att han ett tu tre rusade ut, kastade sig upp i wagnen och körde bort i full fart samma wäg han nyss i böndernas sällskap kommit till wärdshuset. De båda räddarne blefwo först något förbluffade, men kastade sig om några ögonblick upp på ett par hästar, satte efter rymmaren och upphunno honom alldeles i närheten af bet ställe, der de nyss räddat honom från döden.  
 
Flyktingens swarta otacksamhet hade emellertid nu bibragt dem den öfwertygelsen, att de alldeles icke gjort någon god gerning, då de ryckte honom ur dödens famn, och till betygande af sin ånger öfwer misstaget hängde de helt enkelt missdådaren för andra gången i samma galge, och det bättre än bödeln till yrket gjort det, ty nu satte äntligen den seglifwade banditen lifwet till. (W. L.)
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:208679&recordNumber=137&totalRecordNumber=157
 
----------------------------
 
Titel:  Östgötaposten
Datum:  1897-07-23  
Sida 2

 
Folkupplopp och frispektakel i Sköfde.  
Natten till i tisdags f. v. timade i Sköfde, skrifves till Göteborgs Posten, ett spektakel, hvars make den trefliga småstaden icke tillförene torde ha skådat. Ett zigenarband om 30 à 40 personer hade med vederbörligt tillstånd slagit sig ned å en af stadens torg- och marknadsplatser i stadens norra kant. Sällskapet förde ett muntert, bullrande lif och lockade till sig åskådare i talrika hopar, hufvudsakligen af det sämre elementet.  
 
På måndagens afton steg stämningen betydligt i de usla zigenartälten, och ju högljuddare larmet blef derinne, desto tätare skaror samlades derute. Vid 10-tiden torde åskådareskaran gått upp till tusental. Nu hördes ett grufligt larm derinne. De mörda hvarandra! De slå ihjäl ett barn! De skola skjuta en gammal käring!' ljöd det om hvartannat i folkhopen, der skämtet och oväsendet nu började bli värre än inne i tältet. Plötsligt bröto några slynglar i vildt raseri in i tältet, försedda med påkar, störar och hvarjehanda tillhyggen, samt slogo till höger och venster. Ordningsmakten, representerad af några extra poliser, förlorade besinningen och stod maktlös i tumultet. Flera af zigenarne flydde med sina små barn till en närbelägen skogsdunge, der de, likt vilddjur jagades af pöbeln med käppar, stenar och rent af lifsfarliga tillhyggen. Till all lycka synes emellertid ingen under detta vidriga uppträde blivit allvarsammare skadad.  
 
De flesta af de förskrämda zigenarne återvände om en stund till sina tält, medförande sina af skrämsel halft medvetslösa barn. Nu kom stadsfiskalen till platsen och gaf genast order om tältens nedrifning, förklarande, att nu skulle vi göra oss af med det här byket. Tälten nedrefvos, och det arma zigenarföljet drefs som en boskapshjord ut ur staden att söka sig tillhåll för natten hvar och bäst det kunde. Tillhörigheterna qvarlemnades på platsen. Högljudda jemmerrop upphäfdes af zigenarsällkapet under det den till tusental uppgående eskorterande folkskaran skränade och larmade. Strax söder om staden segnade en af qvinnorna ned af sjukdom och överansträngning. Som den ömkliga transporten derför ej kunde fortsättas längre och folkskarorna ej ville skingras utan allt mer och mer började lägga i dagen sin medömkan med de uslare än djur behandlade zigenarne, nödgades polisen reqvirera vagnar, i hvilka hela sällskapet återfördes till staden.  
 
Nu vid midnattstiden skedde det uppbyggliga skådespelet af ett snöpligt återtåg till stadens rådhus, under det folkhoparne upphäfde hurrarop, indiantjut och skrål såsom en tvetydig hyllning åt polismakten. Å rådhuset erhöllo de husvilla nattherberge. Först långt efter midnatt skingrade sig folkskarorna fullkomligt, och nattligt lugn inträdde. Med tisdagens förmiddagståg afreste sedermera sällskapet söderut.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:215563&recordNumber=139&totalRecordNumber=157
 
(Meddelandet ändrat av simson 2013-10-26 19:32)
Stefan Simander
Gamla Uppsala + Järlåsa, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2013-10-27, 05:37
Svar #5

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:16
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Titel:  Dalpilen  
Datum:  1893-08-11  
Sida 6

 
Fiolen i zigenarnes lif. (Kulturhistorisk skizz efter utländska källor) Ett folk med så musikalisk begåfning som zigenare måste naturligtvis ha ett instrument, som i egentlig mening är nationelt. Detta instrument är fiolen, som städse ledsagar zigenaren, som är hans vän, delar hans glädje, ger honom tröst och lindring i smärtan.
 
 I Rumänien, där zigenarne uppgå till 300,000, löpa zigenarbarnen omkring i de så godt som uteslutande för dem anvisade förstäderna försedda med fiol, och ej sällan kan man där få höra en stråkkonsert af nakna, smutsiga ungar. Sålunda uppväxer och zigenaren tillsammans med fiolen, vännen och sedermera försörjaren och tröstaren under mörka dagar. Det är därför ej underligt, att de flesta och mest gripande visorna i den fattiga, primitiva zigenarlitteraturen ha afseende på fiolen.  
 
Intressant och karaktäristisk är sagan om fiolens tillkomst. På ett berg i en vacker skog bodde en flicka i en liten koja jämte sina fyra bröder sin far och mor. En jägare, som ströfvade omkring i skogen efter vildt, hade snart utan sitt eget görande och låtande eröfrat Maras (Marias) hjärta. Men den hårde mannen förblef obeveklig gent emot alla hennes böner och tårar. Förgäves sjöng hon, så ofta hon fick se honom: Käre man från fjärran land,  
Räck förstulet mig din hand,
Vill du, så omfamna mig,  
Hjärtligt vill jag kyssa dig.  
Han blef döf för alla hennes böner och all hennes jämmer. Då vände flickan sig i sin hjärtevånda till djäfvulen. Denne kom och lofvade skaffa henne den älskade, om hon ville uppoffra sina fyra bröder. Hon lofvade det. På kvällen kom den lede och tog hennes fyra bröder samt gjorde fyra strängar af dem. Det var fiol strängar. Därpå hämtade han Maras far, af hvilken han gjorde fiollådan, ooh slutligen hennes mor, som han förvandlade till stråke. Sedan spelade djäfvulen och Mara gladde sig, och djäfvulen spelade ett nytt stycke och Mara grät.  
 
»Om din älskade nu kommer, så spela på fiolen och du lockar honom, så att han ej mer går ifrån dig». Den ståtlige jägaren kom, fick höra fiolspelet och stannade hos Mara, tills hin onde en vacker dag hämtade båda två. Men fiolen blef liggande i skogen, tills en zigenare en dag fann den.  
 
I denna saga afspeglar sig fiolens hela betydelse och värde samt zigenarens kärlek till densamma. Fiolen är honom kärare än far och mor, syskon och vänner, dyrbarare än själfva den älskade. Att det var djäfvulen, som skapade fiolen, måste ha sin grund däri, att zigenarens uppfattning af Guds skaparekraft är ytterst virrig. Ja, zigenaren tilltror ej Gud en så snäll och anderik skapelse. Hans tankeflykt höjer sig ej till det kristliga gudsbegreppet, hvaremot helvetet med dess djäfvul, såsom den ende allsuveränen, lifligt inverkar på hans fantasi. Riktigheten af detta påstående framgår af den omständigheten, att zigenarne tala om Kristus såsom »lillguden», hvilken snart nog skall tillträda arfvet efter den gamle Guden, som är ålderdomssvag och bräcklig. Han har öfverlefvat sig själf.  
 
Denne den gamle Gudens hjälplöshet framträder rätt drastiskt i sagan om dess skapelse. Då verlden ännu ej fanns till, heter det, fanns det blott ett stort haf. Då beslöt Gud att skapa en värld. Men han visste ej hvad för sorts verld han skulle skapa. Och han vredgades öfver att han ej hade någon broder, någon vän. Vredgad kastade han sin käpp i det stora hafvet. Då såg han att hans käpp förvandlades till ett stort träd, och under trädet satt djäfvulen och skrattade:  
»God dag, min gode broder, du har hvarken bror eller vän, jag vill blifva bådadera.»  
Gud fröjdade sig och sade.  
»Blif blott min vän, ty någon bror vill jag ej hafva.»  
Men de båda vännerna drogo ej öfver ens, och en dag sade djäfvulen:  
»Min gode vän, vi tåla hafva inte roligt tillsamman. om vi inte blir fler. Jag skulle därför gerna vilja skapa flere»
Ja, gör det» sade Gud.  
Zigenarnes djäfvul är sålunda ej den kristliga dogmatikens, djäfvul, utan fastmer en dämon i antik mening, som tänker ondt och gör godt eller tvärtom. Han är med andra ord ett väsen, hos hvilken ondt och godt är likmässigt fördeladt, ett väsen, som kan både skada och gagna, hvilket för öfrigt enligt zigenarens uppfattning är förhållandet med Gud. Deraf ordet dewel, som betyder Gud, men äfven betecknar djäfvul.  
 
Om nu djäfvulen är mänsklighetens Prometheus, så blir han naturligtvis också dess Apollo. I den meningen är han skaparen af zigenarens älsklingsinstrument, fiolen. Men fiolen är ej blott zigenarens vän och tröstare, den verkar ej endast på det mänskliga sinnet, utan sträcker äfwen sin makt och sitt välde till de liflösa tingen. Mest betecknande för fiolens trollmakt är följande lilla täcka zigenarsaga om rosen och musikanten, måhända den skönaste inom hela zigenarliteraturen.  
 
Ett par barnlösa äkta makar, naturligtvis en konung och en drottning, önskade lifligt att få ett barn. Men förgäfves. Då gick drottningen en gång till en gammal kvinna, som kunde allehanda trollstycken, och bad henne om råd. Trollkäringen befalde drottningen att på natten till Långfredagen strax före kl. 12 gå till kyrkogården och gräfva upp ett ben efter en hängd och Påskdagen bränna det till ett pulver samt därpå taga ett flickhår och koka alltsammans i en ny panna samt sedan äta upp det. Drottningen gjorde så som trollpackan hade föreskrifwit och födde en underfull ros, som sväfvade ut genom öppna fönstret och blef hängandc i en rosenbuske. Konungen och tjänstepersonalen uppbjödo allt för att plocka rosen från busken, men hon var så fastvuxen, att all möda var förgäfves. Då ilade konungen vredgad till drottningen och sade:  
»En ordentlig hustru föder barn till verlden och ej rosor. Men du är en hexa, och med en sådan vill jag ej sammanlefva.»  
Den sjuka drottningen måste stiga upp ur bädden och aflägsna sig ur landet. År kommo och gingo, och rosen blommade år ut och år in i konungens trädgård likaväl om vintern och hösten som om sommaren och våren. Men så ofta konungen trädde fram till henne för att njuta af hennes skönhet, slöt hon sin kalk och hängde vissnad på sin stängel. Detta vållade konungen bekymmer och sakta mumlade han för sig själf:  
»Om jag blott visste, hvarför rosen vissnar, när jag kommer i hennes närhet».  
Dä hörde han en röst ropa:  
»Kalla hem min mor, så skall jag ej vidare vissna vid din anblick.»  
Drottningen hämtades hem och rosen blommade skönare än någonsin. Emellertid hade underrättelsen om konungens dotter rosen, utbrett sig öfver allt land och många människor kommo för att se underblomman. Man medförde härliga skänker i tanke att dessa skulle bidraga att ge rosen mänsklig gestalt; men rosen hängde kvar och förvandlade sig ej i en flicka. Äfven trollkarlar, såväl goda som onda, försökte att lösa rosen ur hennes förtrollning, men allt var förgäfves.  
 
Då kom en gång en musikant i kooungens trädgård.  
»O, det är en underfull ros» sade han, »den får jag lof att kyssa ty plocka den törs jag ej.» Och han kysste rosen. Därpå satte han sig på marken och började spela på sin fiol en så sorgsen visa, att konungen och drottningen, som stodo vid fönstret och lyssnade, gräto högt och ur rosens kalk föllo glänsande perlor på marken. Plötsligt sprang det en underskön flicka fram ur rosen, omfamnade musikanten, kysste honom och sade:  
»Om någon förut spelat på fiol, hade jag redan för länge sedan fått mänsklig gestalt.»  
Att musikanten gifte sig med konungsdottern, har väl hvar och en gissat. Ty om kronan tillkommer konsten, så tillkommer rosen, om också i flickgestalt, konstnären. Förmedlaren i fråga om konst och hjärtesaker hos zigenaren är och förblir alltid - fiolen.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?issue_id=kb:190889&sequence_number =6&recordNumber=132&totalRecordNumber=157
Stefan Simander
Gamla Uppsala + Järlåsa, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2013-10-27, 10:59
Svar #6

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:16
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Titel:  Dalpilen  
Datum:  1898-01-28  
Sida 2

 
Zigenarläger. Ett sällskap zigenare, - mer än 30 stycken, har med myndigheternas tillstånd fått löfte slå läger på Stora holmen i Avesta. 6 tält, svarta och ruskiga, restes ock inom kort den 25 d:s. De få vistas här till måndag i nästa vecka, för så vidt icke några oordningar med anledning af deras härvaro komma i fråga, i hvilket fall de genast måste bryta upp. Hittills har allt varit fredligt och lugnt, men dock tyckes befolkningen i närheten redan efter ett dygns bekantskap med resenärerna fått nog af deras efterhängsenhet och tiggeri. Litet hvar har sina dörrar stängda för att i någon mån slippa undan deras erbjudna tjänster. Deras tjänstvillighet går nämligen så långt, att de sjäifva ur skåp och hyllor plockar fram och undersöka de kopparkärl som möjligen behöfva repareras, och bra handfast måste man vara för att ej ett kärl, hvarpå någon skavank kan upptäckas, ej medtages och enligt deras utsago skall återkomma bättre repareradt än hvad någon annan inom vårt lands gränser kan åstadkomma.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:67890&recordNumber=143&total RecordNumber=157
 
----
 
Titel:  Kalmar
Datum:  1886-07-03  
Sida 3

 
En midsommarsfest wid Ronneby brunn. Den fest, som af brunnssällskapet arrangerats midsommarafton, war i allo wäl lyckad, och dess gamman led endast ett knappt märkbart afbräck genom de få regndroppar, som föllo strax wid dess början för att likwäl snart upphöra. Ett storartadt anslag, anbragt wid ingången till helsobrunnen, hade dagarne förut förkunnat, att hertig Antonius i lilla Egypten, hwars bild in Lebensgrosse fanns målad på affischen, skulle komma att anställa en bröllopsfest för sin dotter Preciosa, som gick att förmälas med Sebastian, stamfurste till Gosen m. m., m. m. Hertig Antonius war, såsom man kanske gissat, höfdingen för ett zigenarsällskap, bland sina till bortåt ett 20-tal uppgående medlemmar, inneslutande åtskilliga mörkhyade skönheter, hwilket af den nödige riddaren af Rottneborg, hr Robert Bruce, och hans dygdädla gemål, fru Blida från Hallingdalen, erhållit gunstigt tillstånd att uppslå sitt tält på deras område och der anställa förmälningsfesten.  
 
Wid 5-tiden på e.m. syntes det lysande följet komma utgående från platsen bakom stora badhuset, dragande öfwer brunnsparken upp mot Rottneborg (restaurationspaviljongen på höjden i parkens södra del), nedanför hwilken på den gröna gräsplanen dagen förut en statlig majstång blifwit rest. Tåget bestod af både ridande, ätande och gående och inneslöt, utom höfdingen och hans familj, flera notabla personligheter, såsom: Esmeralda, Carmen; Mignon och Lothario icke att förglömma. Till det egentliga zigenarföljet hade som eftertrupp slutit sig en skara swenskt bondfolk, deribland åtskilliga täcka dalkullor. Då tåget anländt fram till Rottneborg, anhöll höfdingen hos det höga herrskapet om tillstånd att så slå läger, hwilket bewiljades, hwarpå riddaren och hans fru, åtföljde af pager, utträdde ur borgen och wisade sig för allmänheten.  
 
Sedan höfdingen derefter i spetsen för zigenarföljet gjort sin uppwaktning för det nådiga herrskapet och dessa åtföljt honom till lägret, talade han å sin stams wägnar:  
Wi komma från fjerran, fjerran land,  
Der Ganges bland Palmerna brusar,  
Wi komma från Nilens heliga strand...  
 
Wi älska ej nordens sträfwa natur,  
Men längta till warmare zoner,  
Nog sjunga små foglar i björk och i fur,  
Men ej wi förstå deras toner.  
Och folket begapar wår brokiga hop,  
Man skrämt wåra barn med sitt warnande rop,  
Och fastän de stamma från mäktiga kungar.  
Så kallar dem folket för tattareungar.  
 
Nu draga wi in på er wänliga mark  
Bland grönskande kullar och dalar,  
Med riddareborgar i lummig park,  
Med rosor och näktergalar.  
Wi bedja om fristad, wi bedja om hägn...  
 
I, stränge herr riddare, ädlaste fru,  
Så låt oss er gästfrihet prisa!  
Wi tråda wår gladaste dans för er nu,  
Wi sjunga wår muntraste wisa.  
Wi sota er skorsten, wi mura er härd,  
Wi bota er kittel, wi feja ert swärd,  
Wi tyda i stjernor, wi spå uti händer  
Hur lefnadens saga för eder sig wänder.  
 
Ett älskande brudpar framför er ni ser,  
Wårt folk till stor glädje och gamman,  
Och om eders nåde sitt bifall ger,  
Så ämnar jag wiga dem samman.  
En hertig af Lilla Egypten han är  
Och hon är min dotter så kär.  
Wår stam är nu redo till glada dansar,  
Wi tomma med rosor och bröllopskransar.  
 
Sedan riddaren af Rottneborg i nödiga ordalag gifwit sitt samtycke, knäböjde höfdingen för den sköna borgfrun och skred derefter till bröllopsceremonien. Twenne zigenare framburo en wäldig marzipangris, i hwars rygg en kolossal gaffel war instucken. Höfdingen drog sin knif, delade grisen i twenne hälfter och lät brudparet äta deraf, tilläggande, att de ej skulle åtskiljas förr än de båda halfworna af det sönderstyckade djuret åter wuxit samman. Derpå göt han ur en österländsk urna egyptiskt palmwin i twenne bägare, dem brudparet fick tömma. Sedan krossades pokalerna med de orden, att de båda älskande ej skulle åtskiljas förr, än de spridda glasskärfworna åter fogat sig tillsamman. Slutligen brötos twenne blommor från en törnrosbuske, räcktes åt brudparet för att tryckas mot deras läppar och sönderplockades sedan af höfdingen, som förklarade, att dessa tu ej skulle skiljas åt, förr än de kringfladdrande bladen åter wuxit samman till doftrika blommor. Härefter swängde han sin staf öfwer deras hufwuden och förklarade att förfädrens sedwänjor woro följda. Zigenarne tågade nu ned till majstängen och utförde sin i programmet utlofwade fandango, hwilken dock förrådde den mest omisskänneliga likhet med wår sedwanliga fransås, något som enligt höfdingens vitsord antydde att hans stam hölle på att civiliseras. Snart öfwergick fandangon till en allmän ringdans kring majstången, hwarwid de brokiga zigenar- och rättwiksdrägterna blandades med wanliga sommarkostymer. Omsider tågade man ned i salongen, der kaffekopparne försigtigtwis blifwit placerade, på det ej de stänkande regndropparne måtte späda ut den ädla Moccan och komma noggranna finsmakare att hwiska: sjöskadadt brasilianskt.  
 
Sedan dansen pågått en stund inne i salongen, ljödo fanfarer och man drog ut på brunnsplanen, der winbålar stodo i beredskap. Doktor Gustaf Meyer förestog en skål för midsommarqwällen, framhöll hurusom den med kransar prydda majstången helt wisst för en hwar måste framkalla en bild af hans egen hembygd i denna qwäll, om än bilden blefwe något idealiserad till följd af Ronnebynejdens owanligt rika fägring. Han afslöt sitt tal med ett poem, hwarur wi anföra några strofer:  
Så samla då minnen för kommande dar  
Af allt det sköna, som nejden bar,  
Af allt hwad sommaren bjuder.  
Att ännu i winterns sena qwäll,  
När stormen tjuter så hemsk och gäll,  
En näktergalston från midsommarqwäll  
Uti edra öron ljuder!  
 
Se sommarnatten i norden är kort,  
Och hastigt jagar morgonen bort  
Ve skuggor, som smyga längs jorden.  
Så låtom oss dricka en jublande skål  
För wårens dagar, som nått sitt mål,  
För midsommarnatten i norden!  
 
Dansen fortsattes derpå till kl. 9. hwarefter de små ångsluparne flitigt förde grupper af täcka zigenerskor och näpna dalkullor fjerran till stränderna af lycksalighetens ö eller den förtjusande Karöns många sommarvillor. I sjelfwa brunnsparken såg man ännu en stund några brokiga gestalter röra sig, men snart blef äfwen der folktomt, dunklet bredde sig kring nejden, och ej ens de i programmet omnämnda reklam-näktergalarne utanför villan n:r 4 tycktes kunna leta rätt på notbladen till sina prisade sånger. Äfwen de tego. (Bl. l. T.)
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:87409&recordNumber=150&total RecordNumber=157
 
---------------
 
Titel:  Dalpilen
Datum:  1906-12-14  
Sida 4

 
Korset i Storbyn. Då för ett par veckor sedan meddelande till Länstidningen gjordes från Järna om de två i Storbyn funna människoskeletten tillades, att ingen på orten nu lefvande person hört någon tradition om, att i denna by en tragedi skulle ha utspelats. Emellertid kunna, enligt hvad nu blifvit kändt, några gamla personer berätta följande som de af gångna fäder hört:  
 
Någon gång under den tid Järna ännu var kapell under Nås hände det att ett zigenaresällskap hade slagit läger i närheten af Järna kapell. I det kringflackande sällskapet fanns äfven ett par gamla personer, som vid flyttningarna nu voro till hinders och därför enligt gammalt bruk hos detta folk ett bruk som ännu lär fortlefva - borde skaffas ur tiden. Begäran hade därför blifvit framställd hos kaplanen i Järna att i kyrkogården få nedgräfva de två, som man önskade förpassa, hvilket naturligtvis nekades. I stället lär vakt ha satts kring zigenarelägret för att förekomma mordplanen, som dock omsider lär ha blifvit utförd. Stället, där de mördade blifvit nedgräfda, torde fordom ha varit utmärkt med ett träkors, ty faktum är, att några gamla i Järna ännu lefvande personer kunna omtala, att någonstädes i Storbyn skall vara ett ställe, som fordom kallades Korset.  
 
Sägnen synes ha sannolikhet för sig. Vår meddelare, som tagit de två funna skeletten och särskildt skallarna i närmare skärskådande, fann, att båda kranierna tydligen voro efter gamla personer. Tänderna voro mycket nötta, men alla dock bibehållna och fullt friska med undantag af ett mycket litet hål midt i en hörntand i underkäken hos mannen. De vid skeletten funna pärlorna - som af vederbörande länsman inskickades till k. bfhde - kunna mycket väl halva tillhört en zigenarkvinna.
 
Källa: http://magasin.kb.se/searchinterface/page.jsp?id=kb:99140&recordNumber=151&total RecordNumber=157
Stefan Simander
Gamla Uppsala + Järlåsa, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2014-02-22, 11:42
Svar #7

Utloggad Niclas Rosenbalck

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 5027
  • Senast inloggad: 2020-09-05, 21:07
    • Visa profil
I tidningen Kalmar den 30 april 1885, sidan 2-3:

 
 
- är familjen Demetrios Janos en familj som stannade i Sverige ?

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna