Von Westen

[Kjell-Åke Lundström]

Jag har provat förr att skicka detta dokument, men det bara försvann. Är det så ni inte vill ha det så tyck jag att ni kan meddela vilka regler ni har! ag se nuhadd jag skrive ett litet j åse gick hä int å äner!JENS KILDAHL
AFGUDERIETS DEMPELSE, OG DEN SANDE
LAERDOMS FREMGÅNG
En predikan om avguderiets mäktiga utbredelse och guds ords lärdom (i hinder) obehindrade stora framgång; och det allt från apostlarnas tider, och intill nu i våra tider, i mångfaldiga länder uti hela världen, vadmed man med läsning kan komma till hjärte-grundande eftertanke om Guds obegripligliga stora Nåd däruti, att han har velat unna oss,
som var avgudsdyrkare, sitt Ord till salighet.
Samt dess Appendix
handlande om Lector hr Thomas von Vestens arbete på de år 1722 och 1723 till Nordlandens och Trondheims Amts avgudiska lappars omvändelse, och om den stora omvändelse,
som därpå föjlde.
Tildels i utdrag efter ms. Thotts Saml. nr. 815 fol.
VED MARIE KREKLING
Fritt översatt av Kjell-Åke Lundström
STENSELE 1998
EPITOMES PARS TERTIA
(Sid. 83-125: Thomas v. Westens undersökelser till Rune-
bommens förklaring 1722-23.)
Hitintills hade Sal. Herr von Westen i en följd av 6 år varit vid missionen, och 2dra gången på det senaste rannsakat finner och lappar i Finnmarken samt i Tromsön, och nu nyligen Sejnens fjordar igenom; men vad finners och lappars Van- och Över-tros artiklar, samt Avguderiets omständigheter angår, så blev Harjangen denna gång undersökt, hur alla de dåligheter till en fulländig förståelse och vetenskap blev förklarat för honom, så han kände, att vad han därom, i West Finnmarken speciellt i Tromsö, tidigare hade lärt sig, var endast en liten del av Lappars och Finnars förborgade saker, som han dock hade menat sig aldeles hade förstått.
Missionären Jens Kildal, som sin livstid hade uppoffrat till Missionens tjänst uti att rädda Finner och Lappar, då han 1721 kom till Saltens fjäll, och fann lapparna, särskilt i Harjangen, som hör till Ofotens kall under Lödingens pastorat, ganska vilda, barbariska, och motstridiga till all undervisning; kände också, att all deras aversion för Missionen berodde på, att de fruktade för att ha Kristna ibland sig, att deras Hedniska seder och religion skulle rubbas, och de således komma i straff och olycka, har han tänkt på råd och mått, hur han bäst kunde göra dessa människor förtroliga och utan fruktan. Då han inte kunde se någon lösning, så kallade han Gud till välsignelse, och beslöt att förlova sig med en av Lapparnas egna döttrar, vars fader var satt till Kyrkväktare i Harjangen, ett smukt och gott barn, vid namn Karin Andersdotter. Med detta närmande med Finnerne nådde Kildal sitt syfte, och fick dem förtroliga och tillgivna, så att han kunde undervisa dem var och en så att det gav frukt vilket han lade stor flit på.
20 augusti 1722
Då nu Sal. Herr von Westen kom dit, och började där, som på på de flesta andra ställen att granska Lapparnas Hednaskap, som Kildal aldrig hade frågat om under sin undervisningstid, bekände flera rent ut alla sina invanda avgudadyrkande och vidskepligheter, och på fortsatta frågor förklarade nästan alla sina förfäders skick och omständigheter helt och fullt, ja detta glädde Herr. von Westen så bra både med sin framgång i den sanna Guds kunskap och Kärlek, så också med sina frivilliga och öppenhjärtliga bekännelser, så jag ser absolut inget ställe i hans Missions-akter eller anteckningar, där han har anmärkt sin glädje så stor som på detta stället. Ett församlingshus hade de själva byggt upp för sin undervisning, där lovade de Gud tillsammans med Sal. Herr. von Westen dag efter dag så länge han var hos dem (2 dygn). Deras offerställen hade de själv utan anmodan förstört och uppbränt. Det fans vittnesmål om att dessa Lappar på 10 år inte hade lärt sig att läsa i bok; men Sal. Herr. von Westen har antecknat detta vittnesbörd om dem: Ja de fromme sjaelar leste, og ded med glaede. Allt detta lade grund och orsak till den Kärlek som Sal. Herr. von Westen från den dagen hade till denna Missionär, att även om han förstod att han var den enfaldigaste och minst av naturen begåvad, så har dock Sal. Herr. von Westen funnit orsak att älska honom och akta honom högt i Missionstjänsten, för att han har tillbett Gud så uppriktigt, och att Gud bevisat honom den nåden, att då han blev satt bland de mest barbariska, vann han dock allramest, och kunde nu presentera alla de vildaste Lapparna som diande lamm, som hade funnit så god smak för den o-svikliga Kristendomens Lärdoms Mjölk, att de för att kunna njuta av den också hade satt sin dagliga näring åt sidan.
23 augusti 1722
Därifrån kom Sal. Herr. von Westen på sin förut bestämda tid till Sjumen, och efter att han där, Dominicia XII post Trinitis som var den 23 augusti, hade predikat, begav han sig strax till att förhöra och granska. Han hade haft en beryktad Nåjd från Sjumen hos sig i Ofotens prästgård 1716, som han fick nog så mycket att beställa med, men han fick ändå inte ut något den gången, för han var en så ogudaktig och hård människa, att Norrmännen sa om honom till Herr. von Westen, att om Paul Lap blev omvänt. så skulle de tro, att alla Lappar skulle bli omvända. Denne attackerade Sal. Herr. von Westen först, och övertygade honom så länge att han hade en o-dödlig själ, och vilket eländigt tillstånd hans själ var och skulle komma i, tills Gud efter en svår kamp rörde hans hjärta så att han bekände sina dåligheter, och omsider med hög grad av ödmjukhet försäkrade, att han skulle förkasta all sin vidskeplighet och trolldomsväsen, han bad också att Skolmästaren skulle komma upp och undervisa hans barn, för de kunde tala bumans språk, d.vs de kunde tala och förstå Norska. Därpå bekände han i offentlig katekesation för alla, sin o-gudlighet och hedenskap och hur han blev omvänd.
Som Sal. Herr. von Westen igenom Harjangens lappars bekännelser hade fått mera insyn i nationens grund-stiftelser, och därigenom en kraftig fördel emot alla reservationer, så använde han sig också av den dörr som öppnats för honon, och trängde närapå in i dessa finners och lappars hjärtan, som han därefter hade att göra med, så att omvändelsearbetet blev lättare för honom, eftersom var och en strax blev slagna i sitt hjärta, då de hörde att Sal. Herr. von Westen visste allt vad de själv visste de hade gjort, likväl som var och en själv visste det. Utan detta skulle inte Missionen hos lapparna kunnat uträtta något. Men vilken flor Satans rike hade stått i kan man se, att bland 17 finnefamiljer och 12 lappfamiljer, som hörde till Sjumen, fann Sal. Herr. von Westen 16 starka Nåjder, som han, förutom sina ordinarie förättningar, hade att arbeta med intill den 26 augusti, först då kunde han komma därifrån; men han arbetade även med den välsignelsen, att då Lapparna hade samsats om att skjuta ihjäl honom och hans sällskap om de kom till dem, så hade de nu istället kärlek till honom, inte bara att de varnade honom för de förestående fjällställena, utan långt efter att han lämmnat dem, kom de springande efter honom i de andra provinserna för att få se honom i livet och även att höra honom lära och förmana.
26 augusti 1722
Den 26 augusti reste Sal. Herr. von Westen till Kyssnaess, och hade där ett mångfaldigt arbete med Tysfjordens, Skrobkjosens och Efjordens Finner och Lappar, som han inte allenast förhörde och katechiserade tillsammans, utan också examinerade individuellt. 1718 hade han på sin Sör-resa satt en person till Skolmästare ibland dem, som i den stora och vidlyftiga kretsen hade gjort den bästa flit, men deras förfäders hedenskap var inte utrensad, och därför kunde all undervisning inte hittils ge mycket frukt. Därför blev Sal. Herr. von Westens arbete denna gång större, då han inte hade hjärta att lämna stället, så länge någon fanns kvar som han visste ännu inte var bringad till bekännelse och sina dåligheters bortkastande. Han hade även här över 600 själar att besörja, och däribland de flesta gamla, intill den tiden flitiga avgudadyrkare, vilket de omständligt bekände. Till slut avtalade han med dessa Finner, att de skulle upprätta ett Församlingshus och en skola på Tjörnäs, om det fanns skog, om icke, så på Kyssnäss, liksom ett hus i Skrobkjosen för samling och undervisning. Och Missionär Jens Kildal skulle för dessa Finners närmare upplärning i bok, därefter bo i Tysfjorden, som tillika med Efjord och Skrobkjosen sorterar under Lödingens Pastorat.
31 augusti 1722
Från Kyssnäs reste Sal. Herr Lector von Westen över Eidet (sundet) under fjellet till Rötangens Finner och Lappar, som hör till Hammeröens menighet, vilken är ett residerande Annex under Laskestads pastorat. Där på Carlsö mötte han prästen med Rötangens och Hammaröns finner och Lappar, som är 118 själar, förutom 10 lappfamiljer i Stegen omkring 50 människor unga och gamla. Hos dessa har skolmästaren Michael Munch varit, och delat sin undervisning emellan dessa och näst föregående nämnda Lödingens Finner i Tysfjorden, Skrobkjosen och Efjorden, efter den anstalt som Sal. Herr. von Westen 1718 därom hade gjort. Men som de gamla rötterna av deras förfäders lärdommar ännu satt fast i deras hjärtan, så kunde inte all denna undervisning hjälpa emot att de förblev vid det, som deras föräldrar och förfäder hade trott och utövat och planterat in i dem. Därför måste Sal. Herr. von Westen här liksom på Kyssnäs ge sig tid till, att igenom nya granskningar och överbevisningar, bryta upp dessa rötter och se till att få en bra grogrund i dem för den Kristliga lärdomen som de skulle anamma. Men sedan kom han inte ifrån Tysfjorden förrän den 31 augusti, och då han hade tänkt sig därifrån tre dagar tidigare, så arbetade han nu här på Carlsöe med Rötangens finner den 1:a och 2:a september, som skulle vara hans resdagar därifrån till Nord-Follen, och fann här som på förra stället Hedenskapets bruk i sin fulla flor med ideliga offringar och enfaldigaste vidskepelser, som mångfalt blev bekända.
1 september 1722
Och som Sal. Herr. von Westen förnam av deras bekännelser, att en del av deras Offer-platser inte var så långt från de ställe där han hade samlat ihop finnerne, så tog han tiden tillvara och omaket med att gå därhän och bese, hur deras altare var inrättade. Och han fann dem på alla sätt likadana som D. Olaus Wormius i sina Monumenttis Danicis beskriver de gamla Danskarnas altare i sin hedendom. Ty dessa fann Sal. Herr. von Westen omkringsatta med stenar och fina levande träd, och under dem låg i stor mängd lämningar av deras offer, som ben av ren, fä och andra djur. Men på dessa finners offer-ställen stod dessutom åtskilliga Rutu- bilder, så grovt som finnerne kunde förstå konsten att skära ut dem, samt Thors hammare. Fem offerställen fanns på denna plats, som Sal. Herr. von Westen såg, vilka alla finnerne, som allesammans måste följa med, självmant stack eld på och brände upp, och lovade, att sådana dåligheter härefter skulle de helt försaka.
4 september 1722
Efter att Sal. Herr. von Westen här således röjt vägen för Missionens följande institution i den Kristliga lärdomen, kom han till Nord-Follen, som hör hän till Rörstad-Residerande menighet under Bodöns Praeste-gjeld, och höll där sitt förmaningstal och förhör den 4 september; men blev tvungen att stanna och undersöka och upplysa dessa finner intill den 6 september, ty han fann Hedenskapets bruk här liksom på de förra ställena. I en samling på 40 själar fann han ganska få obesmittade och fria från Avguderier, men ingen helt fri från nationens vidskeplighet, vilket heller icke kunde vara annorledes, ty de hade från sina hemställen i Nord-Follen endel 3, endel 4 dagars resa till präst och kyrka, och prästen lika långt till dem.
7 september 1722
Då Sal. Herr. von Westen hade lett dessa på rättare tro och tankar, begav han sig därifrån, och med Prästen Herr Johan Rask och Missionär Jens Kildal kom han om aftonen den 7 september till Sör-Follen, och fick genast finnerne samlade på Medgården, och höll där förmaningstalet till dem, varav de blev tämligen rörda. Därpå examinerade han dem den 8 september, och vid sin undersökning fann han många avguds-dyrkare ibland dem, samt en stor del, både gamla och unga, som hittils varit ovilliga till att låta sig undervisas av Missionens Skolmästare. När Sal. Herr. von Westen med anledning av deras bekännelse frågade, om det var synd att offra till Thor? stod de länge emot Sal. Herr. von Westens argument med påståendet, att det väl inte kunde vara synd, eftersom Thor var så gammal och mäktig Gud, och hans guddom så iögonenfallande och känd och som de hade provat i många nödsituationer.
I dessa två grenar av Follen har 60 finne familjer varit bosatta före Missionens tid 1705(!), de har suttit på mark, vilka de själv eller deras föräldrar och förfäder har röjt. Men nu finns endast 27 mark-sittande finner i bägge Follene. Orsaken skall vara, att Norskarna har tillägnat sig landet och fördrivit finnerne ifrån deras röjningsjordar. Och så är det, att det i Sör-Follen finns sköna jordar, men finnerne har inte skött om att bruka och så dem ordentligt, varvid den härlighet av korn, som skulle vara landets förnämsta fördel och nytta så vitt ligger i sömn. Men det omistliga landets nytta kan med en förståndig omgång lätt fås istånd så att Landets Härligheter både bäst kunde bli till nytta, och Missionen med finnerne vara utan ånger.
Och som Sal. Herr. von Westen hade föranstaltat att Församlingshus och skola i Nord-Follen på Underbakken skulle bli det bekvämaste stället för hela traktens finner; så ordinerade han nu likaså att för Sör-Follens finner och Lapper skulle uppföras församlingshus och skola, och bägge uppsättas innanför Lillegården. Finnerne tog genast själv till att timra och bekosta de husen, samt att föra ljus och värme dit till sin undervisning om vintern.
8 september 1722
Därifrån reste Sal. Herr. von Westen med Missionär Kildal den 8 september 1722, och kom till Saltdalen, som liksom det förra är ett Residerande Annex under Bodöns Prästgjäld. Därtill hör en samling over 250 Lapp- och finnesjälar, förutom 20 familjer öster på fjället ibland de Svenske. Med dessa så många som kom till samlingen hade Sal. Herr. von Westen att beställa den 9:de till den 11:e september inklusive rannsakande av var och en för sig och han fann dessa som flera av de tidigare, alltför mycket sitta fast i sina fäders vidskeplighet, och som lärt sig ganska lite i den Kristliga tron och lärdomen. Han hade Kyrkan och Prästgården till sina förrättningar, samt prästen Herr Cnud Rist på plats. För Saltdalens Kall ligger inom Skjerstad upp emot Fjället. Då han hade berett själarna och erfarit allt elände föranstaltade Sal. Herr. von Westen om dessa finners undervisning, att en Skola skulle upprättas på Draget, som ligger mitt i trakten bland Saltdalens finner och Lappar, vartill de genast själv skulle skaffa behövligt material på platsen, men byggnationerna måste ske på Missionens bekostnad, ty de befanns fattiga. Och som Sal. Herr. von Westen fick veta, att en del Lapp- och finneungdomar tjänade hos Norska folket i bygden, som endast använde dem som fän, utan någon omhuldan för deras själar, så lät han allvarligen tillsäga Husbönderna, att såframt de skulle få behålla Lapp- och finne-barn i sin tjänst, måste de härefter betänka att antingen själva eller med hjälp av andra, ombesörja deras undervisning, att läsa i bok och förstå den Kristliga barn-lärdomen; men om Husbönderna försummade detta, skulle Missionarus ta Lapp-barnen ifrån dessa Husbönder och sätta dem till andra Gudfruktigare Husfäder som skulle draga sådan andlig och vedbörlig omsorg om dem.
12 september 1722
Efter att Sal. Herr. von Westen hade satt allt till rätta för missionen i Saltdalen, kom han den 12 september till Skjerstad, som likaså är ett Residerande Kall under Bodö-gjäld. Här fann han Lapparna tämligen övade i sin läsning i bok och Kristliga Lärans grunder, men det fanns dock många, ännu hängivna till Hedenskapets avguderier och övertro. Därför måste Sal. Herr. von Westen ha med var och en att göra, så att han därefter kunde veta vad han hade att göra. Synnerligen hängivna till brännvin fann han dessa ännu, som nästan alla finner och lappar i Nordlanden; därför måste hans förmaningar om avhållelse därifrån alltid vara lika säkra som Offringars och Trolldomens avskaffande, och likaså med förpliktelser och löften måste han ta av dem både den ene som den andre. Ty så gott som de Norske har funnit sin räkning därvid, att finner och Lapper fann smak i Brännvin, nog så fast har den Lede Ande funnit sin fördel däruti, och vetat att föra de Norskas Kristnas Handels-Maximer till nytta- Sal. Herr. von Westen föranstaltade slutligen, att en skola skulle upprättas på Eidet, och en anna i Mistwaerfjorden som finnerne for sin undervisning och bekvämlighet själv bekosta.
16 september 1722
Först den 16 september kom Sal. Herr. von Westen till Bodön, till vilken menighet 16 Lappfamiljer eller 66 lappsjälar då tillhörde. Eftersom de flesta var tillstädes, så började Sal. Herr. von Westen, efter föregående sedvanliga Förmaningstal till dem, strax sin examen, vilken han blev tvingad till att fortsätta med intill den 21 september, på grund av mångfaldig Idoldyrkan och Trolldoms-konster, som han förstod var gängse bland dessa lappar, inte mindre än bland de övriga Menigheter som hörde till detta pastorat; dock fanns där endel Kristliga finner.
20 september 1722
Dominica XVI post Trinitis som var den 20 september, efter att Sal. Herr. von Westen själv hade predikat i Bodö kyrka, fick han här omsider fatt på en stark Nåjd, som inte var med de andra på förhöret. Denne hade tänkt att Sal. Herr. von Westen redan måste ha avrest från Bodön, därför kom han till kyrkan. Sal. Herr. von Westen lät honom rita av sin Rune-bomme (spå-trumma), eftersom han genast erkände, att han hade brukat den Faens Spökelse, som han själv kallade den. Denne, då han blev frågad om ett tecken av Fudno, som han hade ritat, svarade han att det var Fan (Fanden), som de kallade Satan. Sal. Herr. von Westen frågade vidare, varför han hade börjat tro på detta tecken, eftersom han visste att det var Fan? Lappen svarade, att en av de största Nåjder som hade lärt honom, hade berättat att Fudno eller Rutolmai regerar över alla Kreatur, som finns på jorden och han visste själv inget ont med honom. Sal. Herr. von Westen frågade vidare om ett annat tecken. Lappen svarade att det utmärkte Ailikes-olmai, om vilken han framställde den förklaringen att Ailikes-olmai, (vilket alla Lappar betecknar Juldagen) är guds man, som solen rinner över, varmed de menar Jesus. Lade också till, att den som vill ha Guds Tro(!), han håller med denne; men den som vill överge Guds Tro till slutet, han håller med den som står intil, nämligen Fudno.
Sal. Herr von Westen frågade yttermera; vem av dessa två som denne Nåjd höll med? Nåjden svarade: att han höll med bägge två. Fick vidare frågan: varför han hade velat tro på bägge? svarade: för att han ville ha kvar sin tro på Guds man Ailikes-Olmai; men att andra Nåjder sagt, att det lyckas bättre med tron på Fudno, än med tron på Ailikes-Olmai, och så hade han själv också funnit och försökt; dock trodde han, att Ailikes-Olmai var starkare än Fudno. Nåjden frågades fortsatt, om han säkert visste, att Fudno var Satan? Han svarade, Ja. Sal. Herr von Westen frågade honom om ett annat tecken, vad det skulle föreställa? Han svarade, att det var Ruto-Sjuwen, eller Rutu-Horte, eller (som de eljest kallade det) Ljegvedse, vilket betyder, Satans hund, ty så kallar Lapparna ulven. Han frågades vidare om ett annat tecken, och svarade, att det var Satans Änglar, som de på Lapska kallar Soje-Olmai eller Sojara. När han har slagit på sin Rune-bomme, och ringen går till Sojara, då blir det bra väder, men om ringen går bort ifrån Sojara, då blir det tjockt och dåligt väder, så hade han alltid funnit. Men en gammal Nåjd, som hade lärt denne, menade han hade sagt, att han kunde tala med detta tecken, och få svar om allt vad han frågade om. Förklarade också, sig själv att ha frågat Satans Änglar (ty så föll hans egna ord) om åtskilligt: om sina renar, hur det skulle lyckas och trivar? om Ox-ren, när de har varit försvunna, var de skulle återfinnas? Hur Sej-fisket skulle bli mellan Waagöen och Landegoo? och det har alltid slagit in. Förklarade vidare av sig själv om Fudno och Ailikes-Olmai, att han hade funnit, att när man håller med Fudno, och sätter sitt hjärta till honom, och överger Ailikes-Olmai, då lyckas allting bättre, men däremot, när han har satt sin tanke till Ailikes-Olmai och övergett Fudno, då har det blivit olyckligt för honom. Således gick Sal. Herr von Westen igenom hela hans Rune-bomme, och den andre förklarade varje del av den, på samma sätt som han lärt sig av sin gamle läromästare.
21 september 1722
Likaså fortsatte Sal. Herr von Westen sin examen i Bejeren, dit han ankom den 21 september sedan missionär Jens Kildal hade rest före och samlat dithörande Lappar och finner på Soolöyen. Några Lapper mötte icke upp, dessa skrev Sal. Herr von Westen efter och lät dem föras till sig. När Sal. Herr von Westen undersökte varför finnerne här var så olustiga till att möta honom, liksom han också hade förnummit i Bodö-menigheten, kunde de berätta, att Nordmännen hade skrämt och inbillat dem, att meningen med att samla finnerne var, att föra några av dem till Grönland, och andra att säljas till Turkiet som mat åt turkarna. Bland de 30 Lapp-familjer, som Sal. Herr von Westen hade framför sig att examinera här, fan han flerfaldig Hedendom efter nationens maner, han fann även flera Nåjder, och bland dem särskilt en, som framför alla hade en besynnerlig och förskräcklig Rune-bomme, vars tecken Sal. Herr von Westen lät honom förklara för sig. Mycket Eleusinia, skriver Herr von Westen, uttalandet av denne Nåjd, som Sal. Herr von Westen måste erkänna, varken kunde förstå eller anteckna, men han har dock antecknat mycket av Nåjdens förklaringar. Sal. Herr von Westen har frågat honom om Peiwes tecken. Det säger Nåjden är Solen, vilken han också kallade Marianedne eller Marie Moder, och förklarade vidare, att det betyder stor lycka då ringen faller på det tecknet. Sal. Herr von Westen frågade honom: om han trodde på Peiwe eller Marianedne?
Nåjden svarade, ja han trodde, att Marianedne skall leda honom på den rätta vägen, och ska hjälpa honom ifrån all nöd, (vilket är klara lämningar av Påvedömmet) men han trodde inte allena på Solen, utan också på Månen och Stjärnorna. Sal. Herr von Westen frågade: Vad hjälp Måne och Stjärnor kunde ge honom? Nåjden svarade, att de lyser för honom på hans Nåjd-resor, som han gör i anden till Jamik-aimo, ty annars kommer han vilse. Sal. Herr von Westen frågade vidare: Vad gör du då med Rutu och hans änglar på din Rune-bomme? Lappen svarade: När han hammnar i någon nöd, så tillber han Sol, Måne och Stjärnor; men då någon har gjort honom något ont, då kallar han Satan och hans änglar till hjälp, för att straffa och bryta benen på dem som går emot honom. Sal. Herr von Westen frågade om ett annat tecken, som Nåjden förklarade vara Morgon-stjärnan, och efter ett annat, som Nåjden sa, att det var Midnatts-stjärnorna, förklarade därvid, att när ringen faller på Morgon-stjärnan, betyder det ett gott och fruktsamt år, och ingen sjukdom; men när ringen häftar vid Midnatts-stjärnorna, då kommer det att fattas något för Lapparna.
Sal. Herr von Westen frågade om ännu ett annat tecken; det förklarade Lappen vara Marian-ugse, Och då Sal. Herr von Westen vidare frågade: Vad har det att säga? svarade Nåjden, att Marian-Ugse är den, som både vaktar dörren hos dem i deras kåtor, samt även öppnar dörren för dem, när de ska in och ut från Jamik-aimo. Nu frågade Sal. Herr von Westen honom om ett obekant tecken, och det sade Nåjden var Satans- eller Rutu-Port-Hund, som väcker den Ondes änglar då de sover. Fortsatt frågade Sal. Herr von Westen honom om det tecken som betecknar Nåjden som ligger i sin djävulska-avsvimmning. Lappen förklarade, att kroppen ligger död, men själen vandrar. Själen, sa han, råder djävulen över, och kroppen skulle också Satans Änglar råda över, som ligger därunder och lurar på; men Starbo (som han kallade Tors Karls Hund) vilken emellertid har att vakta Nåjdens kropp, han håller Fudno och Uljan, Satan och hans änglar, därifrån, och om de ville ta kroppen, knorrar och bjeffar han, så att Tors Sven (dräng) vaknar och går hän till Atsjegads (det är Tordön) och väcker honom, och då slår Atsjegads eller Tor på djävulen eller trollar med sin hammare, så att de inte ska hindra anden, att komma åter till den döda kroppen, ellr dra iväg med den avsvimmade lekamen. Därför då Sal. Herr von Westen frågade om ett särskilt tecken som var ritat alldeles intill, svarade Nåjden, att det var Toor-Olmai, eller Tors krigare på en häst, som hade att skydda och försvara anden medan den är borta från kroppen. Slutligen erfor Sal. Herr von Westen att på denna Rune-bommen var tecknet Rutaimo, Rutaimo-Slott, och Rutu, det är, Helvete, Helvetets Slott och Djävulen själv, ja Helvetets kyrkogård, och Helvetets Kyrka, varhän Nåjden förklarade sig ofelbarligen skulle komma till, om han skulle dö i allt det onda, som han hitintills hade förövat.
23 september 1722
Sal. Herr von Westen kom därifrån till Gillerskaal den 23 september, och tog alla Bejerens lappar med sig, som han ännu inte utgranskat tillräckligt. Ungdomarna och kvinnorna som han hade förhört och undervisat medan han var där, lät han gå hem var och en till sin kåta i Bejeren. Men på Gilleskaal gick han igenom alla de övriga, och fortsatt med granskning, undervisning och förmaning intill den 29 september, då han först aktade, sig ha gjort vad som pålåg honom. Emellertid blev han dagligen mer och mer insatt i Lappars och finners hedendom, som de från sina förfäders tid hitintills har behållt dolt och skyddat från var man, med alla sina förskräckliga vidskepelser.
Sal. Herr von Westen gick här igenom varenda Rune-bomme, som någon i detta prästgjeld hitintills hade användt sig av. Ibland så många vidskeplighets-tecken, fann han på en Rune-bomme några ovanliga tecken, som han frågade vad de skulle betyda? svarade ägaren, att det var Manonasti och Mananasti. Och kom Sal. Herr von Westen således till att förstå Astronomiam Diabolicam bland Lapparna. För Nåjden förklarade, att bägge var stjärnor, som kunde komma för Nåjderna under deras Jamik-aimo-resor. När den första, nämligen Manonasti, går in i Månen för Nåjden, medan han far i anden på sin resa, då är han säker på, att den kvinna, som han ser för, är fruktsam med Pojkbarn; men går Mananasti in i Månen medan han så far, då går kvinnan med Flickbarn. Han fann också dessutom ett ovanligt tecken på samma Rune-bomme, vilket Nåjden kallade Guerga; och då Sal. Herr von Westen frågade om dess uttydelse, förklarade Lappen, det att de trodde, att det är en Värmelandskvinna (som han kallade Bjergmonakka) som skulle råda över alla fåglar att skaffa dem från de varmare länderna hän till de norra; men denna Guerga var fåglarnas kung och anförare, som har att hålla räkenskap till Bergmonakka hur många fåglar som avlas, och hur många som förloras, varefter Bergmonakka ordinerar, att så stort antal fåglar ska förbli hos henne, de andra sänder hon omkring i världen.
Mik‘lihelgen predikade Sal. Herr von Westen i Gilleskaal kyrka, och förklarade där ytterligare vad de skulle tro både om goda och onda änglar. Måste dock fortsätta sitt rannsakningsarbete intill Fredag den 2 oktober, då han reste från Gilleskaal, och med mycket strapatser nådde till Eidet natten därefter. Detta eid är 2 mil från Gilleskaal. Kunnen, ett i landet namnkunnigt promontorium, ligger där utanför, som det öppna havet driver in på, och är ett farligt ställe, För att undvika detta lät Sal. Herr von Westen sin båt dras över eidet, som vid flod sjö inte är mer än omkring ett par hundra steg långt. Där måste han stanna över natten. Kom heller inte efterföljande dag längre än till Gaasw‘r, då han hade satt sig före att Söndagen näst därefter den 4 oktober predika och besöka Melöe Kyrka, som är ett annex tillhörande Rödöe präst-gjäld, som han ej nådde, så predikade han för en del som närmast tillhörde Melöe menigheten, som samlats på Gaasw‘r. Men vägen blev så lång, att han inte kom till Rödöen förrän den 12 oktober.
6 oktober 1722
Emellertid hade Sal. Herr von Westen i Melöe kyrka (som han predikade och visiterade den 6 oktober) förhört finnerne, som hör till den socknen; och därtill på Grynöen, där han efter många dagar, med ett förskräckligt Guds väder, måste uppehålla sig, och emellertid några dagar på grund av opasslighet måste ligga till sängs, ha några av finnerne till sig, som Dominicia XIX post Trinitis hade mött upp vid Rödöe kyrka, och där väntat på Sal. Herr von Westen, men då de fick veta att han förhindrats av det ogynsamma vädret, så snart vädret sansat sig något, begav de sig i den mörka kvällen därifrån, och sökte upp honom på Grynöen, där han predikat den söndagen. Med dessa, som med de förra gick Sal. Herr von Westen igenom alla vidskepelse-väsen som fanns antecknade på vars och ens Rune-bomme; och likaså fortsatte han på Rödöen med största nitälskan och arbete i all den hedenskap, som ha fann hos finnerne, intill den 23 oktober då han reste därifrån till Seln‘ss, där han åter blev hindrad av opassande väder; men fortsatte dock sitt rannsaknings och undervisningsarbete med finnerne, då det var så många som han antingen tvivlade om, eller ännu icke hade rannsakat, tog han med sig dem från Rödöen, att om blev så att han blev väder-satt, kunde han dock utföra sitt ärende, och ingen tid gå tillspillo.
31 oktober 1722
Han predikade Dominicia XXI post Trinitatis på Seln‘ss, och kom först den 31 oktober till Rahnen, som är ett Residerande kall under Alstahoug-prästgjäld på Helgeland; där höll Sal. Herr von Westen på, liksom på de föregående ställena, med privata rannsakelser intill den 9 november, och fann bland andra bekanta tecken, särskilt två på en Lapp Nåjds Rune-bomme, som ägaren förklarade vara Bjegsgalles och Koiwo, det är, Vind-Guden med sin skyffel, som han kastar ut storm med. Det första tecknet fanns också dessutom på en och annan Rune-bomme, men icke jämt. Efter att Sal. Herr von Westen hade gått igenom allesammans, och inte visste om resten av det, som hörde till dessa finners överbevisning och omvändelse, utan anstalt för någon undervisning för så många Lappfamiljer som uppehåller sig i Rahnens fjäll till ett antal av 612 själar, avtalade han som avslutning med de närvarande och utlät sig följande Anstalter:
Angående Rahnens Fjeld-Lapper.
1. Så som denna gång närvarande Fjäll-lappar har av Guds Ord bevekats försaka all tidigare Avguds-dyrkan, Offring, och Rune-bomms bruk, med all annan Nåjdskap och Hedendom, som rätte Djävulens gärningar, så till försäkring om deras hjärtans allvar i sådan omvändelse har de lovat att övertala sina villfarna bröder, som inte var tillstädes nu, att ge lika Gud ära, bortkasta sina förfäders dåligheter, och nu hädanefter allesammans att tjäna den enda Sanna Gud.
2. Alla Rune-bommer, eller andra Nåjd-redskap, som finns hos Rahnens Lapper, måste som ett poenitences tecken utlämmnas av dem, vilket som de närvarande godvilligt har ingått, så ombesörjer Lapp-Länsmannen Anders Clemetsson, att alla Rune-bommer, som brukats hos dem, blir insamlade, och här i Rahnens Fjäll av honom mot kvitto överlevereras till Lector von Westen.
3. Ett församlings-hus upprättas för Rahnens Lappar i Skapswaimo, där det är en bra plats, en fjärdings väg öster om Brants Fjeldet mellan de två bäckar, som rinner från Skapsware upp till stoor Uhma, och är det ställe där det är bekvämast för alla Lappar att samlas. Där ska utföras Missionario Catechization, undervisning, förmaning och nödvändig lärdom för Lapparna var annan helg, både Lördag och Söndag, då Lapparna endräktigt ska möta upp, och de, som icke kommer den ena helgen, att de ofelbart möter upp den andra, hela tiden medan de är i Rahnens fjäll; men eftersom detta är den största församlingen, så bör ofelbart varje vecka ske daglig och idelig undervisning av de 18 Lapp-följena på så sätt att Missionärer reser runt omkring, och delar ut sin Catechizimation till varje Lapp, vara hos var och en, ingen bortglömd som sagt är, uti en vecka, då man också har det hoppet, att Lapparna mottager honom blidligt, och efter Kongl. Allernådigaste befallning utan uppehåll flyttar och vägvisar.
4. Samma Församlingshus blir 16 alnar långt och 12 alnar brett, väl täckt med Näver och Torv, vilket Rahnens Lapper har godvilligt tagi på sig att själv uppbygga, och ge därtill var och en en riksort. Församlingshuset måste ofelbart arbetas på nästkommande vår.
5. Ungdomen av Rahnens Lappar skall ha och nyttja undervisning på vintern i den skola, som ska hållas på Moe. Därvid ska det lagas så att när Rahnens Lappar reser från fjällen, ska de efterlämmna 20 unga människor till skol-gång på vintern, dessa undervisade ska åter till sina föräldrar på våren, och då vid andra vinterns tillstundan åter mottagas ytterligare 20 nya av missionarius och hans adjungerande Skolmästare, och fortsätta att samlas, till försvarlig undervisning; Och Lapparna får inte tvivla på, att deras barn ska behandlas med all välfärd. Och eftersom Hans Kongl. Majestät håller Lapparna fri Skol-gång, och de icke betalar något för undervisningen, antingen i fjällen eller här i skolan, så tillsäger väl deras kärlek för sina barns salighet att, de skaffar sina barn förnöden kost medan de undervisas i denna vinter-skola. Liksom gör bygdens-Lappar och Marke-Lappar för sina såväl oupplysta gamla som barn.
6. När lapparna reser från Svensk Lappmark om våren till sina bygslade Fjäll i Rahnen, då ska de erbördligen begära av ställets Själ-sörjare ett bevis, att de och deras hustrur, och familjer har deltagit i Gudstjänsten där och fört ett Kristeligt levane medan de var borta.
7. Slutligen, eftersom det har framkommit, att inte den minsta uppväckelse skett för att avstå från Runerier och anna oskicklighet eller den slemma Brännvins-drickandet, så har Lapparna från Rahnen, liksom mest överallt norrom, ingått, att helt avlåta den drycken, och aldrig smaka brännvin, sig själva till dess större säkerhet mot all frestelse. Hellige Fader hellige oss alle i Sandhed!
Moe d. 8. april 1722 Thomas von Westen.
Lector S. S. Theologi‘, et Missionis Lapponic‘ Finduciar
Jens Kildal Arv. Bistoch
Anders Larsson Sjur Clemetsson Aaron Gundersson
Nils Clemetsson Tobias Gundersson Lasse Gundersson
Anders Clemetsson - Lapper

Wefsen är det andra Residerande kallet under Alstahoug Prästgjäld, Där i fjällen och socknarna uppehåller sig 374 Lapp- och finnesjälar, vilka var så många han på den årstiden kunde få tag på, Sal. Herr von Westen hade åtskilliga ställen att beställa med där intill den 17de December, då han först nu skildes från finnerne, som hörde till Alstadhoug-Prästgjäld, och reste hän för att uppsöka och besöka Finnerne i Brönöe-gjäld, som är den sydligaste och den sista, som Sal. Herr von Westen hade kvar av Nordanlanden. I detta prästgjäld finns inte, utom några spridda Finner i Welfjorden, och Lappar på Bindalens Fjäll, varav en del nu och då har sökt Bindals-kyrka, som är en Annex-socken under Brönöe-Pastorat; och så gränsar Bindals Fjäll mot Owerhaldens, så alla dess Lappar sorterar nu under Owerhaldens Cateket och hans medhavde Skolmästares undervisning.
18 december 1722
Sal. Herr von Westen kom hit till Brönöe-Prästgård den 18:de December, och måste stanna här i lugn och ro tills nyårsdagen var förbi. Emellertid lät han hämta till sig de finner, som gick att få tag på och förberedde dem för Guds Rike.
3 januari 1723
Den 3dje Januari 1723 reste han därifrån, och kom denna dag inte längre än till Torget, som är en halv mil söder därom.
5 januari 1723
Den 5te Januari kom han till Roswigen 2 mil söder om Torget. Hela vägen hade han finner med sig, som han hade att beställa med, när Väder och vind hindrade honom att resa. Men resan gick så långsamt, så han kom inte till Naeröen i Nummedalen, som dock bara är 4 mil från Roswigen, förrän den 15te Januari, och inte till Foosnaess förrän den 22de dito 1723.
22 januari 1723
På bägge ställena hade han dithörande finner samlade, upplyste den, efterlät sig också att tjänligt finna anstalter till deras fortsatta undervisning.
Ifrån Fosnaess sände Sal. Herr von Westen Klockaren in till Folldalen och upp till Sandwatnet, att tillsäga alla Lapparna där på fjällen, som gränsar mot Owerhaldens Fjäll, om de antingen hörde till Brönöens, eller Naeröens, eller Foosnaess-gjäld till, att de skulle möta honom till Salighets undervisning i Owerhaldens Prästgård, eftersom alla dessa Fjäll-Lappar är anförtrodda till Cateketerna i Overhalden.
2 februari 1723
Den 2den Februari 1723 kom Sal. Herr von Westen till Owerhaldens Prästgård, i den förutsättningen att få erfara, hur vitt Cateketerna hade beställt med alla dessa lappar, och att bryta igenom isen för Missionens framgång i Häradets fjäll, efter den erfarenhet, som han nu samlat genom hela Nordanlandet. Han fick efterhand Lapparna till sig ibland från ett ställe och ibland från ett annat, vilka han på det nöjaktigaste rannsakade och Catechetiserade, och hade så mycket med dessa Lappar och finner att beställa i en hel månads tid, som han använde på deras omvändelse, att dessa akter uppfyllde en hel bok, som består av 124 blad, vilket att här gå igenom och återberätta allt är onödvändigt, eftersom alla dessa med de flesta Confessionsakterna i denna Historias första del är inkluderade.
Därför kan det vara nog, att all kraft av både vilja och ämme som Gud så förträffligt har förlänat Sal. Herr von Westen med, att avända det han med oavlåtlig iver och arbete, för att försäkra sig om, att förren han skildes härifrån, de Hedniska villfarelserna skulle vara utrotade från dessa fjäll, och Guds helige Ord och lärdom vara rotfast i deras Hjärtan. Av den anledningen genomgick han var och en själ för sig med den noggrannaste rannsakning, och var och en Rune-bomme, och slutade inte med dem, så länge han kände den minsta lilla gnista vara kvar av Satans dår-eld, varav de hitintills varit förledda. Han fann också tillståndet sådant i dessa fjäll, att man erinrar sig hans mer än en gång tillkännagivande, att även om han då så noga hade farit genom Nordlandets alla fjäll, så fick han dock bland dessa Lappar den närmaste förståelsen av hela den Regerings-form, som Satan intill våra tider så tryggt har utövat på Fjällen bland den Finn-Lapska Nationen. Och dock är läget i detta fjäll sådant, att det ligger ett tuppfjät väster om det långa Kjölfjället som sträcker sig ifrån Finnmarken hitigenom, så att detta fjälls omkrets börjar från Snaasen i sydost och avslutas vid Wefsen emot Öster, omringat av 4 prästgjäld, nämligen Owerhaldens, som på den södra sidan ligger närmast under fjället, och Foosnaess, Naeröns, och Brönöens, vars Socken-Kyrkor och Präster bor på Öarna emot havet, intill detta fjälls Norra sida, som kallas Börre-Fjeldet, kombineras åter igen med det långa stam-fjället Kjölen på den södra Wefsens sida. På dessa fjäll och där nedanför har missionen befunnit sig till att uppehålla en stor skara av 283 Lapp-själar, som före missionens tid (ganska få undantagna) har varit obekanta, vilda, hedniska och aldrig kommit till folk eller i bygden, varför också prästerna har haft lite att göra med dem än mindre kunnat uträtta något med dem, eller dessa Lappar ha någon nytta av prästens ämbete, ty de förstod inte annat än Lapska, och ingen förstod deras språk.
Därför behöll de sina förfäders hednaskap och Trolldom i lugn och trygghet. De har även hållit Troll-Mässa mot Sal. Herr von Westen, och utfört all sin djävulskap, då de kort före hans ankomst förstod, att han tänkte komma hit till dem. Detta tillkännagav en och annan av egen vilja, och förklarade förättningen av hela denna Troll-mässas omständigheter, liksom den i Tepling-Marken och Follingdalen den 2den , 3den , och följade dagar i Januari månad, medan Sal. Herr von Westen ännu var på Brönöen. Eljest utgör Harams-fjället, som hör till Owerhalden, största delen av förutnämnda fjällkrets, som tillika innefattar Tepling.marken, Follingdalen, och Börgefjeldet. Men då Sal. Herr von Westen från den 7de till den 16de februari på nytt hade catechizerat och undervisat den del av Harams Lappar, som hör till Teplingmarken och Follingdalen, lät han uppläsa den bekända Troll-mässans akt för dem samtliga, att han skulle förhöra sig om det har förhållit sig så som angivet var, och allesammans medgav att så skett; men Sal. Herr von Westen ville ännu närmare kontrollera sanningshalten och inkallade därför den ene efter den andre, och förelade var och en för sig den ena omständigheten efter den andra och han fann den enes förklaring vara lika som de andras, de hade inte underlåtit att försöka skaffa honom ur vägen och således behålla sin gamla hedniska frihet.
6 februari till 20 april 1723
Detta skedde på en bondgård vid Grongs Annex-Kyrka en mil från Owerhaldens Prästgård, där Sal. Herr von Westen uppehöll sig allt från den 6te februari medan han arbetade med dessa Lappars upplysning. Där fortsatte han också sitt arbete med övriga Harams-lapparna, vilket pågick till den 9:de mars, då han kunde resa därifrån till Snaasen. Han sparade emellertid varken flit eller krafter, och led mycket ont, ty vad han med sina medföljare skulle äta, måste han köpa i bygden, och dricka gick inte att köpa för pengar, det var även slut det de själva haft med sig på resan, så hans läskedryck fick vara vatten kokt på En-bark.
Icke dessto mindre, trots att hans krafter var mycket nedsatta, arbetade han lika starkt med Lapparna på Snaasen, och i Prästernas förhör emottog de förklaringar över deras förövade Hedenskap och Trolldomsväsen, som Prästerna själv måste förundra sig över, och aldrig hade tänkt sig gå i svang bland sina finner. Samma arbete fortsatte han där på Krosgaarden från bemälda 9de mars intill den 20de april 1723, då han hade utfört vad som fanns att göra på Snaasen, och det så mycket, att dessa akter uppfyllde 415 sidor, som är extraherade i Missionshistoriens första del.
21 april 1723
Från Snaasen reste han över Rokdalsfjeld till Ungdals-Overböygd, och därifrån igenom Sparboen över Heyen till Waerdalen, dit Sal. Herr von Westen ankom den 21de april. En mycket besvärlig väg för en utmattad lekamen. Men han kunde inte komma den ordinarie vägen från Snaasen, för isen på Snaasen-vandet var alltför svag på den årstiden. Han uppgav dock inte något av sin föresats, utan rannsakade och arbetade med finnernas omvändelse likafullt, och fortsatte därmed i Waerdalen tills han blev kunnig om varenda Finne-själs tillstånd, som han kunde få fatt på att behandla, detta pågick till maj månad.
3 maj 1723
Den 3dje maj kom Sal. Herr von Westen till Stördalen, och fick där Finnernes mantal så gott som prästen kände till. Men då det var omöjligt att samla finnerne denna årstid, föranstaltade Sal. Herr von Westen, att missionär Jens Kildal som ännu var kvar i Waerdalen, skulle här, såsnart som möjligt, låta hämta och samla Finnerne och Lapparna från Merager, och när detta var gjort ge Sal. Herr von Westen underrättelse därom till Trondheim. Emellertid reste han själv från Stördalen till Söes, och kom samma afton den 5te maj 1723 till sitt hem i Trondheim.
22 maj 1723
Emellertid låg Stördalens finner honom om hjärtat, att då han glatt sig med att ha behandlat alla de andra i Inhäradet, detta prästgjälds finner, stod endast dessa i hans tankar. Därför reste Sal. Herr von Westen så snart han fick missionär Kildals underrättelse att finnerne hade kommit ned och samlats, genast den 22de maj tillbaka till Stördalen, och fortsatte där först i ett par dagar, och sedan på en bondgård i Hummelwigen intill han den 28de maj hade gjort sig kunnig om dessa finners tillstånd och lägenhet, då han själv reste tillbaka till Trondheim, och missionär Kildal stannade och rannsakade och undervisade dessa finner ytterligare.
Således hade nu Sal. Herr von Westen med mycket flit, arbete och besvärligheter fullfört sin föresats med denna resa, och uträttat mångfaldigt gott till de arma Finne- och Lapp-själarnas räddning i hela Nordlandets fjäll och socknar ända hit till Trondheim. Men det var inte möjligt att få antal eller namn på alla de lappar, som på fjällen vankar, särskilt ifrån Helgeland och hit, en del säger, att få fatt på alla till andlig behandling och rättledning, som han själv efterhand befann, och därför troligen förmanade missionärerna i sina skrivelser, att de ingen flit skulle spara, de på goda vägar bringa av all kraft att bestyrka, och de fortfarande villfarna uppsöka och till Guds Sons kunskap och den saliggörande tron att bringa. Och blev så denne Sal. Herr von Westens
3dje resas avslutning denna Missions-historiens 3 dje del.
Ende.