Hej Anneli
100 daler för urverket låter ganska mycket. Eftersom den kände konstnären Morin från Gnosjö ofta gjorde fodralen till klockorna kan det priset vara för den färdiga produkten
I Hestra hembygdsförenings nyutkomna bok Vagnmakare och krutgubbar står följande att läsa om Ambjörn:
Hos Gislaveds köpings äldsta invånare, änkefru Adelina Magnusson i Sebjörnarp, samt i källaren hos kyrkvaktmästare David Palmkvist i Hestra kan man finna en åldrig tidmätare , ett golvu i dalamodell, som en gång tillverkades på gården Brännhult i Hestra församling på gränsen till Båraryd och Gislaveds köping. Kanske finns det fler liknande klockor, tillverkade av samme man, men dessa båda får denna gång utgöra anledingen till några rader om en förmodligen ganska märklig person. Att syssla med klocktillverkning på 1700-talet var inte en hobby vilken som helst. Det fanns förmodligen inga arbetsbeskrivningari modern bemärkelse att få för den som var intresserad, och bodde man därtill i en undanskymd småländsk bygd, så fick man säkerligen klara sig själv. En som emellertid lyckades att göra klockor var lantbrukaren Ambjörn Andersson i Brännult född 1744 och död 1825. Hans fader hette Anders Månsson och står i gamla skriftr skriven som gevaldiger, och som sådan hade han uppgiften att vara tillsyningsman över de salpetersjuderier som fanns i orten. Hans samtid kännetecknades som bekant av karolinernas krigiska lekar, och efterfrågan på kulor och krut var förmodligen stor och betydelsefull. Anders Månsson ligger begravd på kyrkogården i Hestra tillsammasn med sin maka under en smakfullt huggen vård av sandsten. Det berättas att han lät hämta hem denna sten från Gotland och själv utföra den dekorativa utbyggningen. Hans dödsår är 1769 och hans maka Marta Andersdotter dog 1788. Den sista sifran är tyvärr utplånad på stenen. Kanske hade Anders Månssons son Ambjörn Andersson genom faderns förmedling kommit i kontakt med någon urmakare och hämtat impulser på detta sätt. Det kan också tänkas att han blivit intresserad genom sin maka, Gunilla Kjellerstedt, vars fader, Anders Kjellerstedt var betjänt hos karolinen greve Svante Horn på Källerö. Mycket möjligt är, att det funnits klockor i just denna form i det grevliga hemmet, och att Ambjörn Andersson genom sin svärfader kommit i kontakt med de hos vanligt folk sällsynta tidmätarna. Därmed må vara hur som helst. Amnjörn Andersson blev urtillverkare på sin fritid. ty man får väl förmoda, att bruket av gården Brännhult tog den mesta tiden i anspråk. När han började att tillverka dessa klockor är också ovisst, men den klocka som kyrkvaktmästare Palmqvist har och som han efter renovering ämnar överlämna till en son. bär årtalet 1794 och torde alltså vara tillverkad vid denna tid. Då skulle Ambjörn Andersson varit 50 år gammal, och utan tvivel hade han redan då sysslat med sin hobby i flera år. Det må emellertid här anföras att det endast var klockornas urverk som Ambjörn Andersson tillverkade. Nåja så endast var det väl nu inte. Dåtida mekaniska färdigheter var sannerligen inte så långt drivna, och för Ambjörn Andersson var det säkerligen ett knåpgöra som tog all möjlig uppfinningsrikedom i anspråk. En ässja, ett städ, skruvbänk, hammare, tänger och några enklare verktyg var förmodligen allt som fanns på gården. Urverkens olika delar är visserligen rejält tilltagna. men måste ändå betraktas som produkter av en skicklig och konstförfaren hand. Men vem vet. Kanske hade Ambjörn konstskickligheten i arv efter fadern, ty på dennes gravsten finnes bla en urtavla inristad. Denna kanske enbart är en symbol för tidens flykt, men kan kanske också vara en symbol för Anders Månssons bisyssla nämligen klocktillverkarens. Troligen var Ambjörn Anderssons sinne mera mekaniskt inriktat än rent konstnärligt. Han tillverkade urverken, men de manshöga fodralen av trä gjordes av den kände Gnosjökonstnären Sven Nilsson Morin, född 1747 och således jämngammal med Andersson. Morins förnämliga dekorativa stil gav dessa klockor en inramning som i våra dagar gör dem särskilt värdefulla. Klockorna drives med lod och har ett slagverk, där klangen kommer från en välljudande metallskål. Med skötsel går dessa klockor än idag, cirka 160 år gamla. Egendomligt nog, så har efter Ambjörn Andersson ingen i hela den långa rad av släktled slagit in på urmakarens yrkesbana, i varje fall inte enligt vad som är känt av den som berätta om detta. Och antingen man nu räknar Ambjörn Andersson eller hans fader Anders Månsson som stamfader, så har de ytterst varit upphov till en släkt, som i vår tid räknar cirka 400 personer.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy