I somras hjälpte jag en god vän att flytta till ett sekelskifteshus (hyresrätt). När vi bar upp kartonger på vinden hittade vi en dammig gammal låda som innehöll hundratals, kanske tusentals brev och fotografier, de flesta från sekelskiftet 1890-1910, men även äldre och yngre. Även kvitton och andra papperslappar. Antagligen var lådan försluten på 1940-talet.
Jag har släktforskat i många år och i min egen släkt har man tyvärr inte tagit vara på gamla brev, min mor slängde bort mormors brev, vilket jag många gånger har beklagat mig över. Kanske var det därför som jag blev så intresserad av de här breven, började kika så smått, och sedan kunde jag inte sluta läsa. Brevskrivarna framträdde så tydligt framför mig och deras berättelser gav en så bra bild av deras vardag och tankar. Några av dem gillar jag extra mycket.
Jag och min väninna som hade breven på sin vind har läst tillsammans och jag har letat i kyrkoarkiven för att identifiera brevskrivarna och namnen som nämns i breven och på så sätt kunnat fylla igen luckor och förstå bättre hur allt hänger ihop. Vi tycker att de här historierna är så bra och ger så mycket värdefull information om tiden och bygden så att de borde göras tillgängliga för fler. Jag är släktforskare och min väninna är journalist och vi ser att det finns stoff till många artiklar, kanske till en bok.
Men naturligtvis har vi också etiska funderingar på om det verkligen är rätt och riktigt att vi ska sitta och läsa de här breven med många personliga detaljer, och om vad som är bäst att göra med dem. Därför vill jag höra med er på Anbytarforum vad ni tycker att vi ska göra.
Brevens adressat dog på 1960-talet enligt Sveriges dödbok. Ska vi överlämna breven till eventuella nu levande ättlingar?
Ska vi lämna breven till ättlingarna till dem som har skrivit breven?
Ska vi lämna breven till en hembygdsförening eller ett arkiv?
Vem äger breven? Är det ättlingarna, eller hyresvärden eller upphittaren?
Kan vi skriva artikel/bok utifrån breven? Jag skulle då vilja kontakta eventuella efterlevande för att få deras samtycke. Även om det kanske inte behövs skulle det kännas bäst. Men hur skulle man agera om någon motsätter sig detta. Kan de rent juridiskt sätta stopp för det?
Ja, det här var lite av våra funderingar, det skulle vara roligt att få höra lite fler tankar kring detta.
Mvh Berit