ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-01-13  (läst 1691 gånger)

2001-08-27, 16:03
läst 1691 gånger

Ann-Helen Lindroos

Jag ska hjälpa en släkting att släktforska. Hennes far är adoptivbarn. De biologiska föräldrarna är kända och även syskonen till pappan. De biologiska föräldrarna (de var gifta) adopterade bort pojken när han var nyfödd och har aldrig försökt ta kontakt med honom. De är nu båda döda sedan ganska många år. Ska man släktforska på de biologiska föräldrarna eller adoptivföräldrarna? Vilket är etiskt mest korrekt? Kanske en dum fråga, men jag har aldrig sett någon diskussion om detta så jag måste ställa frågan.

2001-08-27, 21:46
Svar #1

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Hej Ann-Helen!
 
Det finns naturligtvis ingenting som hindrar att man släktforskar på både de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna (eller endera paret). Det viktiga i sammanhanget är att man i släktutredningen klart anger att adoptivförädrarna är just adoptivföräldrar och inget annat. (Detsamma gäller naturligtvis adoptivbarn) Annars riskerar man att andra forskare, som sedan tar del av ens resultat får fel uppfattning om det verkliga släktsammanhanget.
 
Och är man en verklig och genuin släktforskare, tror jag att man helt enkelt inte kan låta bli att utforska på alla anor man överhuvudtaget har i sin omgivning: föräldrar, adoptivföräldrar, svärföräldrar, ingifta svågrars och svägerskors föräldrar.....etc etc
 
Men personligen anser jag nog att om man använder en grafisk antavla, bör man nog inte ta med annat än biologiska anor. Annars är det mycket lätt att att man sänder ut fel signaler till den som läser antavlan. Ska man utforska och redovisa sina egna eller andras adoptivföräldrar, kan man ju för tydlighetens skull låta antavlorna börja med var och en av adoptivföräldrarna (som probander), och sedan följa deras anor bakåt, utan att nödvändigtvis haka på adoptivbarnen. Dessa kan ju i stället nämnas i en fotnot.  
 
Men observera att detta bara är mitt förslag. Man gör naturligtvis som man själv vill. Det viktiga i sammanhanget är att man är tydlig, så att det klart framgår vilka som är biologiska anor, och vilka som inte är det.

2001-09-01, 10:49
Svar #2

Utloggad Agneta Sköld

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 394
  • Senast inloggad: 2023-11-07, 17:15
    • Visa profil
Hur skriver man in adoptivbarn?
 
Jag använder DISGEN 7 och undrar hur man gör. Skriver man in dem som vanligt syns det ju ingenstans att de är adopterade. Ska det anges med flagga? Men hur syns det då när man skriver ut släktträd m.m
 
Hälsningar
Agneta

2001-09-01, 11:12
Svar #3

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7651
  • Senast inloggad: 2022-06-06, 18:37
    • Visa profil
    • Scangen
Hej Agneta, grafiska släktträd med adoptivbarn bör man nog akta sig för, eftersom risken är stor att missförstånd uppstår. Carl-Fredrik har gett ett mycket bra svar här ovan, och jag behöver inte ta om det.
 
I Disgen och andra program skriver du helt enkelt in dessa uppgifter som fritext. Du ska alltså inte koppla ett adoptivbarn till en adoptivföräldrar som en vanlig relation.

2002-07-20, 09:25
Svar #4

Marita Kvist

Hej
I min forskning har jag nu stött på en oväntad och omtumlande händelse på min mans sida. Har hittat en hittills okänd halvbror till min svärmor som min svärmorsmor födde, 19 år gammal, och som adopterades bort 3 månader efter födseln. Min svärmor vill nu ,efter att chocken har lagt sig, att jag fortsätter sökandet efter brodern men jag är lite kluven. Min svärmor är 79 år och brodern är 8 år äldre om han är i livet fortfarande. Om jag hittar honom kan jag inte vara säker på att han vet om att han är adopterad och att få veta en sådan sak vid 86 års ålder ...!
Vad tycker ni att jag ska göra, ska jag samla information om mannen i fråga och stoppa där ??
Hoppas ni kan hjälpa mig med detta.
Vänligen
Marita Kvist

2002-07-22, 14:45
Svar #5

Anna Cedergren

Hej Marita!
 
Detta är något som du och framför allt din svärmor själv måste känna efter och ta ställning till.
 
Självklart kan du, oavsett svärmors beslut om kontakt, forska fram mer information om honom. Visar det sig att han är avliden så får svärmor istället fundera över om ni ska kontakta ev barn eller barnbarn. I ett sådant läge är en kontakt kanske inte lika känslig, men man kan aldrig veta hur någon annan reagerar på sådana här nyheter.
Anna

2002-07-26, 13:30
Svar #6

Utloggad Barbara Wall

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 267
  • Senast inloggad: 2020-04-13, 23:21
    • Visa profil
Hej Marita!
 
Jag håller med Anna, det är bara ni som kan avgöra, och det är inte helt lätt. Om ni dock bestämmer er för att göra det, här är några tankar:
 
Jag fick efter mer än 20 års letande, bl a genom 3 resor till England, via nätet reda på min pappas biologiska mor. Andra gången jag reste till England hade fars halvbror just dött, och om jag hade fått kontakt med hans familj just då hade jag kunnat träffa en underbar familj, med många likheter med min egen. Jag fick reda på att halvbrodern på sin dödsbädd berättat för sin dotter om min pappas existens, han hade känt till att han fanns men aldrig fått veta mer om honom. Barnen ville söka upp min pappa, men räknade, att han nog var för gammal, om han ens levde. För mig var det så synd! Men min pappa var inte så ivrig att veta som jag själv.
 
Pappa fick sedan reda på att han hade fått två halvbröder (genom min forskning) men fick aldrig träffa någon eller se, hur de såg ut. För mig var bilderna på min första farmor en oerhört viktig upplevelse (jag liknar henne till utseende) och jag hoppas kunna få träffa hennes barnbarn snart.
 
Man skulle t ex kunna be någon i hans närhet att fråga vederbörande hur han tror att någon skulle reagera, om de fick en sådan nyhet? Många adoptivbarn lever livet ut med frågan - varför? Kan man få svar på det, lättar kanske bördan. Kan man inte, kan det ändå vara viktigt att känna varifrån/vemifrån man kommer. Jag är tveksam till att någon går genom livet utan att alls känna på sig, även om man inte exakt vet vad det är som man vet.
 
Min pappa fick veta av arm?n, när han var 21 år gammal, att han var adopterad. Han konfronterade genast sina föräldrar, som svarade att det var sant men gav inga detaljer, och han blev oerhört arg. Jag är säker på att han hade varit nyfiken på sin halvbror om han hade fått träffa honom. Det visade sig senare att de haft många gemensamma drag och erfarenheter. Han hade inte behövt känna sig så ensam, vilket annars gick som en underström genom hela hans liv.
Lycka till i avgörandet,
Barbara

2002-07-27, 11:26
Svar #7

Thorleif Herrström

Hej
 
Jag läste de gamla inläggen där Carl-Fredrik Hanzon och Anders Berg anser att det sänder ut fel signaler om man anger adotpivbarn i grafiska antavlor.  
 
Idag har vi oerhört många adoptivbarn från andra länder. Merparten av dem har - eftersom deras mödrar av omänskliga skäl i sina hemländer tvingats adoptera bort dem - inga språkliga eller kulturella band med sin biologiska härkomst. Många gånger känner man inte ens namnen på de biologiska föräldrarna. Ska dessa barn, som oftast upplever att de är släkt med adoptivföräldrarnas släkt, inte kunna sättas upp i en grafisk antavla för att det sänder fel signaler. Vari ligger felaktigheten i de signalerna?  
 
Vad är det Anders Berg och Carl Fredrik Hanzon är ute efter?
 
Eftersom släkt är en social konstruktion och inte DNA-forskning, så menar jag att adoptivbarn skall hanteras precis som andra barn. Allt annat sänder ut väldigt egendomliga signaler.

2002-08-06, 19:48
Svar #8

Utloggad Christer Uddin

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 29
  • Senast inloggad: 2022-07-04, 15:28
    • Visa profil
Hej
Har en bekant som är adoptivbarn född 1947 och nu undrar hur han skall gå tillväga för att hitta sina föräldrar och halvsyskon. Han har namnet på föräldrarna men ej födelsedata. Tror att de bor i Stockholm.
Var börjar han att leta ?
 
Christer Uddin

2002-08-06, 21:11
Svar #9

Utloggad Gabriel Wallgren

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1054
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 12:06
    • Visa profil
Hej Christer!
 
Det finns ju lite olika sätt att gå till väga. Det första han bör göra är att kontakta det lokala skattekontoret (folkbokföringen) där han bor för att se vilka uppgifter som där finns registrerade om hans föräldrar. Om nu inte hans biologiska föräldrar finns med där, så är nästa steg att kolla i födelseboken 1947 i den församling där han är född. En del församlingar har lämnat ifrån sig sina böcker till respektive landsarkiv, en del har dem kvar, så vart han skall vända sig beror på var han är född. Av födelseboken bör framgå, namn, födelsedatum (och eftersom det rör sig om 1947 även de tre första siffrorna i personnummret) för din bekants föräldrar.
 
Lycka till!
 
Mvh
 
Gabriel

2002-08-06, 21:28
Svar #10

Utloggad Sonia Biörkeroth

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1399
  • Senast inloggad: 2024-03-19, 15:42
    • Visa profil
Hej Christer!
Adoptioner beslöts vid tingsrätter, som om din bekant vet när han/hon blev adopterad, kan man söka vid den tingsrätt som omfattade din bekants boendeort vid adoptionen. Förmodligen finns handlingar nu vid resp. landsarkiv. Du kan själv maila till landsarkivet och be om att få dig tillsänt de handlingar som finns från tingsrätten.(Är offentliga handlingar) Och där kan finnas en hel del info.
 
Vidare kan bekanten kontakta det arkiv som nu har hand om Barnavårdsnämndens/Socialnämndens arkiv för den tiden och be om kopior på handlingar om adoptionen. Be dem titta även på sk. inneliggande handlingar. Handlingarna sänds då mot sk mottagnings-bevis till personen själv.  
 
Och mantalslängder är också värt att titta på.

2002-08-06, 23:35
Svar #11

Utloggad Stig Geber

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1302
  • Senast inloggad: 2024-02-22, 17:51
    • Visa profil
Thorleif!
 
Tyvärr håller jag inte med ditt resonemang att släkt skulle vara en social konstruktion. Jag går helt på samma linje som Anders Berg och Carl-Fredrik Hanzon. Bara namnet genealogi visar att det är mer är DNA det handlar om. Jag skulle  aldrig sätta in ett adoptivbarn i samma tavla som adoptivföräldrarna. Det skulle vara att lura senare släktled. Det finns många berätteleser om adoptivbarn som gör allt för att hitta sina biologiska föräldrar och då får inte platsen vara upptagen av adoptivföräldrarna. Barnen må vara hur accepterade som helst men de han inget blodsband med adoptivföräldrarna och skall därför inte tas upp i samma tavlor. Däremot bör man i text ange alla uppgifter om adoptionen.  
Däremot kan man ju aldrig vara helt säker på att uppgifterna om fader, och i vissa fall t.o.m. om moder till barnet är de rätta men den risken får vi tyvärr leva med.
 
Hälsningar Stig Geber

2002-08-12, 12:01
Svar #12

Ann-Helen Lindroos

Eftersom det var jag som startade diskussionen om adoptivbarn, så vill jag dela med mig av mina erfarenheter. Den släkting (vars far adopterades bort vid födseln) som jag släktforskat för, var helt inne på att hon ville veta sina biologiska släktingars bakgrund. Vi lyckades över förväntan med att få fram släktingar långt tillbaka och i olika delar av Sverige. Men förutsättningen var ju att hennes far var ett SVENSKT adoptivbarn. När det gäller utländska adoptivbarn, så ställer sig saken nog litet annorlunda. En flicka på 25 år som jag känner är adopterad från Colombia, och hon vet inget om sina föräldrar där. Hon ser sin svenska släkt som sin egen släkt och finns med i publicerade släktforskningsrön, vilket hon tycker är en helt naturlig sak. Hon har ju ingen annan släkt!! Man får nog ta detta från fall till fall och se till vad probanden själv anser. Man kan inte alltid bara se till blodsband, det är en för snäv tolkning. Att adoptera är ju faktiskt att ta hand om ett barn som om det vore ens biologiska barn. Att man sedan kan forska på de biologiska föräldrarna - om de är kända - är en annan sak.

2002-12-11, 14:20
Svar #13

Malin Lyktberg

Hej! Jag har lånat microkort över Maria församling i Stockholm (Maria Magdalena). Jag har letat febrilt efter min farmor där, men utan resultat. Jag är intresserad av att veta ifall någon fader kan vara angiven (vilket jag inte tror...men). Min faster säger att min farmor blev adopterad utav sin halvsysters far. Då borde väl fadern gett sitt medgivande, namnet på fadern gå att finna någonstans? Farmor Göta Viola Emerentia Pettersson; föddes: 5/4-1914 och alltså i Maria förs. AB. Modern Anna Emerentia Pettersson f. 13/8-1892, från Floda (blev med farmor där, åkte upp till Sthlm. och födde).  
Hoppas att någon kan ge mig råd, med vänliga hälsningar; Malin

2002-12-29, 20:30
Svar #14

Jan Wennergren

Jag är något förbryllad över den blodsbandsmystik som uppenbarligen råder inom vissa grenar av släktforskningen (Stig Geber, Carl-Fredrik Hanzon , Anders Berg). Jag tror att man har missat en mycket viktig aspekt på detta med adoptioner, nämligen den att en adoption åstadkommer att ett barn blir en fullvärdig medlem av en familj! Adopterade skall alltså betraktas som s.k. biologiska barn och således skrivas in som barn i en släktutredning. Annars blir det helt fel! Adoptivbarnet tillhör sin nya släkt och ingen annans. Släktbegreppet har inget med blodsband att göra, det är enbart en juridisk konstruktion.  
Om ett adoptivbarn däremot har en önskan att forska i den släkt som hon/han en gång tillhörde må ingen hindra henne/honom från det. Det kan i många fall berika livet. Då är det praktiskt att sätta sin biologiska far eller mor som proband, för att därmed inte förvilla för efterkommande forskare, som annars lockas att tro att man själv tillhör den utforskade släkten.
Med vänliga hälsningar Jan Wennergren, Mölnlycke

2002-12-29, 21:22
Svar #15

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 15:22
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
Självklart blir ett barn genom adoptionen en fullvärdig medlem av sin nya familj rent juridisk, och behandlas förhoppningsvis också i övrigt som sådan av övriga familjemedlemmar - men det betyder definitivt inte att adoptivbarn ska betraktas som s.k. biologiska barn! Tvärtom används begreppet biologisk om såväl barn som föräldrar just för att skilja dem från adoptivbarn och -föräldrar - i annat fall skulle ju begreppet biologisk vara helt meningslöst.
 
I en antavla anges probandens förfäder. Om adoptivföräldrarna skrivs in i adoptivbarnets antavla så är det därför ingenting annat än verklighetsförfalskning, eftersom de (och deras föräldrar o.s.v.) inte är några förfäder - lika lite som storken. Detta är ingen mystik och har heller inget med några värderingar att göra, utan är bara elementära fakta. Att räkna adoptivbarn som biologiska barn är att bedriva släktforskning ? la Lysenko.
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2002-12-30, 18:40
Svar #16

Utloggad Andreas Karlsson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 575
  • Senast inloggad: 2024-03-12, 09:50
    • Visa profil
Jag instämmer helt i vad vad Jörgen Tollesson skriver här ovan.  
 
För övrigt är det inte korrekt att påstå att adoptivbarn är fullvärdiga medlemmar i den familj dit de adopteras. Inte ens juridiskt sett har de samma ställning som de biologiska barnen. Ett adoptivbarn t.ex. rätt gifta sig med en adoptivförälder eller ett adoptivsyskon, vilket inte är möjligt för de biologiska barnen. Varför? Naturligtvis därför att de inte har några gener gemensamt, och det därför inte kan bli någon inavel.
 
Dessutom: slältskap är något statiskt. Det är inte något som vi kan förändra. Mina föräldrar är mina föräldrar, oavsett vad jag tycker om den saken. För adoptioner gäller något helt annat. Ett barn som har adopterats kan i vuxen ålder, om den själv vill, låta sig adopteras av någon annan. Skall man då räkna adoptivföräldrar som vanliga föräldrar, så kan en person byta föräldrar hur ofta den vill. Det leder till en rent bisarr situation, där personer kan åka in och ut ur släkttavlor hur som helst.  
 
Apropå Lysenko. Nationalencyklopedin skriver så här om honom:
 
Lysenko, Trofim, 1898-1976, sovjetisk (ukrainsk) genetiker och ideolog. L. arbetade med att utveckla kulturväxter som kunde ge goda skörderesultat också i strängt klimat och vann på 1930-talet Stalins gillande genom sina teorier om att ärftlighet inte bestämdes av gener och kromosomer utan kunde modifieras av miljöfaktorer, samt att förvärvade egenskaper kunde ärvas. De ideologiskt brukbara men vetenskapligt felaktiga teorierna fick under Stalineran status som progressiva sanningar, medan den mendelska genetiken avfärdades som borgerlig pseudovetenskap.
 
Mendelismen och den syntetiska teorin förnekar helt nedärvningen av förvärvade egenskaper. En diametralt motsatt uppfattning, utan stöd av vetenskapliga experiment men i stället av marxistiska argument och Stalin personligen, förfäktades av Trofim Lysenko. Hans dominans under åren 1936-64 innebar en katastrof för sovjetisk biologi i allmänhet och för sovjetiskt jordbruk i synnerhet. Han fick sina konkurrenter, t.ex. genetikern Nikolaj Vavilov, avsatta eller t.o.m. skickade i fängelse eller arbetsläger. Enbart Lysenkos förhindrande av Vavilovs införande av hybridmajs beräknas fram till 1954 ha inneburit en förlust av 40 milj. ton majs p.g.a. sämre skördar.
 
Slutsats: Släktskap handlar om gener och biologi, inte om sociala förhållanden.

2002-12-31, 13:11
Svar #17

LottaH

Enligt svensk lag så har adoptivbarn samma rätt som biologiska barn och du som adoptivförälder kan ej upphäva en adoption och du kan inte gifta dig med ditt adoptivbarn. Inte heller kan du som adoptivsyskon gifta er med varandra. Detta likställs med incest.
 
Jag har en annan fråga till er som är så hysteriska på att det ska vara bilogiskt TROR ni på böckerna blint. Jag vet flera fall där par inte får några barn tillsammans, utan de utnyttjar den tidens spermiedonation = grannen eller drängen, hur gör ni i dessa fall? Ni kan ju inte veta och ni kan ju inte bevisa heller vem som är far till barnet.  
 
Sen om ni upptäcker att faster Stina 85 år inte har samma far som resten av syskonskaran, hon har alltid trott att hon har haft samma far som de andra. Slänger ni fram era upptäckter till henne? Så som ni resonerar så borde ni göra detta,  stackars gammal dam att få dö med denna nya vetskap efter att ha haft antagligen ett fint liv, att vara så OKÄNSLIGA fyyy .  
 
Så de utlands adopterade barn som finns i era skäkten är inte värda mer en fotnot i era släktförteckningar.

2002-12-31, 13:46
Svar #18

Jan Wennergren

Kära släktforskarkamrater Jörgen Tollesson och Andreas Karlsson!
Jag blir återigen lite brydd över er syn på adoptivbarnens och -föräldrarnas plats i en antavla. För mig är det alltså självklart - och det är på det viset jag redovisar mina släktforskarrön - att föra in adoptivbarn på likställd plats med biologiska barn. Det gör jag helt enligt den syn som återspeglas i den svenska lagstiftningen. I Sverige har vi, i likhet med många andra länder, s.k. stark adoption vilket innebär att adoptivbarn likställs i alla hänseenden med biologiska barn i förhållande till sina föräldrar. Detta innebär, Andreas, t.ex. att adoptivbarn är förhindrade att ingå äktenskap med syskon eller med föräldrar (se äktenskapsbalken kap. 2 ang. äktenskapshinder). Den rörighet som du befarar kan uppkomma i antavlorna, när adopterade byter föräldrar eller gifter sig med syskon eller vad de nu kan komma på, kan således inte uppkomma.
För att öka klarheten i släktutredningarna om att någon är ett adoptivbarn, kan man införa barnets ev. födelseefternamn (om det är bekant). Med ledning av det samt födelseland/-församling kan man sedan göra släktutredningar åt det hållet. Men adoptivbarnets plats i sin nya släkt är jämställd med övriga släktmedlemmar.
 
Sedan blir jag faktiskt mycket uprörd över anspelningarna på likheterna med Lysenko. Jag trodde faktiskt inte att den blodsbandsmystik, som jag något ironiskt nämnde i mitt tidigare inlägg, genomsyrade släktforskningen så till den milda grad. Hur i hela fridens namn kan man göra jämförelsen mellan Lysenkos id?er och en metodfråga om adoptivbarnens plats i en antavla! Menar ni verkligen att släktforskningen skall degraderas till en kunskapsbank om gener och DNA? Och inte den subjektiva historiska vetenskap den är! En metod för kunskap om hur människor har levt, bildat grupper och familjer och under vilka villkor detta har skett. Kort sagt: en kartläggning av sociala förhållanden för våra förfäder och förmödrar. Genetiken får andra syssla med. Den är inte intressant för den historiska disciplin som släktforskningen är.
 
Till sist: Jämförelsen mellan den typ av släktforskning som jag företräder och Lysenko (som var en aktiv agent i den stalinistiska terrorn) får mig att tappa lusten för vidare diskussioner på denna plats.

2002-12-31, 14:49
Svar #19

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 15:22
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
Till Lotta H:
 
Hysteriskt var ordet... Förväntar du dig ett svar på dina fantasier om andras värderingar eller hur man skulle agera i en viss situation? Om du nöjde sig med att kommentera det som faktiskt har skrivits i tidigare inlägg - i stället för att skälla ut andra skribenter för åsikter du själv pådyvlar dem - så skulle diskussionen bli meningsfullare.
 
Till Jan Wennergren:
 
Du beskriver släktforskning så här: En metod för kunskap om hur människor har levt, bildat grupper och familjer och under vilka villkor detta har skett. Kort sagt: en kartläggning av sociala förhållanden för våra förfäder och förmödrar.
 
Men det är etnologi - inte genealogi!
 
Sedan behöver du inte dra in Stalin-terrorn i diskussionen, när du naturligvis mycket väl förstår att jämförelsen med Lysenko gällde hans vetenskapliga id?er, inte konsekvenserna för hans meningsmotståndare.
 
Till er båda slutligen:
 
Självklart ska adoptivbarnet tas med i adoptivföräldrarnas familjeakt (tillsammans med eventuella biologiska barn), eftersom det onekligen hör till familjen - och i de biologiska föräldrarnas familjeakt, med en notering om adoptionen på båda ställena. Men adoptivföräldrarna hör inte hemma i adoptivbarnets antavla - därför att i en antavla ska förfäderna föras upp. I adoptivbarnets antavla ska i stället de biologiska föräldrarna (och deras biologiska föräldrar o.s.v.) tas med - därför att det är de som är barnets förfäder.  Detta är elementära fakta - för alla som inte tror på storken - och har inte ett dugg med några värderingar att göra.
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2002-12-31, 18:48
Svar #20

Utloggad Gunnell Forsén

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 273
  • Senast inloggad: 2015-11-07, 15:02
    • Visa profil
Jag tycker att det Jan Tollesson säjer är helt självklart. Det blir ju fel även för adoptivbarnen om de får förfäder som inte egentligen har någon koppling till dem rent biologiskt. Om jag vore adopterad så skulle jag ju vilja veta vilka mina biologiska förfäder är och inget annat. Det är väl ändå det som är grunden med släktforskning.
För den skull behöver ju inte ett adopterat barn vara mindre värd i en familj och släkt än ett biologiskt barn - det är liksom två skiljda saker tycker jag.  
Gott Nytt År!

2003-01-01, 11:26
Svar #21

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Skulle jag vara adopterad, åtminstonne inom landet skulle jag nog ta chansen att forska så väl på biologiska som juridiska föräldrarnas släkt. Jag har för övrigt en eller ett par förfäder som blivit bortadopterade på 1700-talet, och dessa har ingen ifrågasatt att de står uppsatta i sin biologiska familj med notering om adoption. Adopterade barn behåller väl vissa formella band med sin biologiska familj, de får väl fortfarande inte gifta sig med sina biologiska syskon och föräldrar?
Adopterade och biologiska barn skall naturligtvis jämställas i alla avseenden inom familjen, men jag kan hålla med om att de har olika förfäder.

2003-01-01, 15:35
Svar #22

Utloggad Per Thorsell

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1827
  • Senast inloggad: 2022-09-04, 21:36
    • Visa profil
Praktiskt taget all publicerad genealogisk forkning utgår från det som ovan kallats blodsmystik. Ett skifte till den nya ideologin, med adoptivföräldrar i släkten, skulle få stora konsekvenser, främst när det gäller adel och besuttna klasser, där adoptioner av vuxna är ganska vanligt av diverse ekonomiska skäl.  
 
Vår nuvarande kung skulle t. ex. inte ha några franska borgerliga anor, utan stamma från Karl XIII och Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg.  
 
Hur skall förresten alla de, som säger sig stamma från diverse Bernadotte-prinsars och kungars extra barn på bygden, hantera detta? Där brukar blodsmystiken försvaras benhårt.  
 
Per Thorsell.

2003-01-01, 16:44
Svar #23

Utloggad Andreas Karlsson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 575
  • Senast inloggad: 2024-03-12, 09:50
    • Visa profil
Till LottaH och Jan Wennergren:
 
LottaH skriver: Enligt svensk lag så har adoptivbarn samma rätt som biologiska barn och du som adoptivförälder kan ej upphäva en adoption och du kan inte gifta dig med ditt adoptivbarn. Inte heller kan du som adoptivsyskon gifta er med varandra. Detta likställs med incest.
 
Jan Wennergren skriver: I Sverige har vi, i likhet med många andra länder, s.k. stark adoption vilket innebär att adoptivbarn likställs i alla hänseenden med biologiska barn i förhållande till sina föräldrar. Detta innebär, Andreas, t.ex. att adoptivbarn är förhindrade att ingå äktenskap med syskon eller med föräldrar (se äktenskapsbalken kap. 2 ang. äktenskapshinder). Den rörighet som du befarar kan uppkomma i antavlorna, när adopterade byter föräldrar eller gifter sig med syskon eller vad de nu kan komma på, kan således inte uppkomma.
 
Detta stämmer inte. Följande framgår av Lagutskottets betänkande 2001/02:LU27:
 
Bestämmelsen om äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn bör jämföras med 2 kap. 3 ? äktenskapsbalken. Där sägs att äktenskap inte får ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- eller nedstigande led eller är helsyskon. För halvsyskon gäller att de inte får ingå äktenskap med varandra utan särskilt tillstånd. Ett adoptivförhållande utgör således inte ett äktenskapshinder. (min fetstil)
 
Således är det fullt möjligt för en adoptant att gifta sig med en adopterad. Dock skriver Lagutskottet:
 
Med det synsätt på adoptionsinstitutet som sedan lång tid tillbaka är allmänt utbrett framstår trots detta den lagliga äktenskapsmöjligheten mellan adoptanten och dennes adoptivbarn, enligt utskottets mening, som stötande. Som Förmynderskapsutredningen framhöll redan år 1989 i betänkandet (SOU 1989:100) Adoptionsfrågor är tiden mogen att avskaffa möjligheten för en adoptant att gifta sig med sitt adoptivbarn.  
 
Enligt utskottets mening får det ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang till riksdagen framlägga erforderliga lagförslag. Utskottet förutsätter att sådana förslag också kommer att innebära förbud mot registrering av partnerskap mellan adoptant och adoptivbarn.
 
Således finns det tankar på att avskaffa denna möjlighet, men dit har vi inte kommit ännu. Möjligheten finns fortfarande.
 
Däremot har LottaH rätt i en sak, när hon skriver att du som adoptivförälder kan ej upphäva en adoption. Detta är sant, och något annat har jag en påstått. Däremot har adoptivbarnet möjlighet att upphäva en adoption när det blivit myndigt, t.ex. genom att låta sig adopteras av en annan person. Denna nya adoption kan sedan återigen upphävas, osv. Detta framgår av följande citat från lagutskottets betänkande:
 
Däremot föreskrivs i 4 kap. 7 ? föräldrabalken att, såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes släktingar, all verkan av adoptionen upphör, om barnet adopteras av någon annan än adoptantens make (min fetstil) eller om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbarnet.
 
Om adoptivbarn i en släkttavla skall räknas på samma sätt som biologiska barn kan man alltså få en situation där föräldar gifter sig med barn, där syskon gifter sig med varandra och teoretiskt sett en situation där en person byter föräldrar och släkt som man byter skjortor. Det leder till en rent bisarr situation.
 
I fortsättningen hoppas jag att LottaH och Jan Wennergren har lite mer på fötterna när de kommer med diverse påståenden, så att inte felaktigheter sprids.

2003-01-04, 12:42
Svar #24

Utloggad Torsten Berglund

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 948
  • Senast inloggad: 2017-02-16, 01:20
    • Visa profil
Ett tillrättaläggande ang. adoptioner som juridisk institution kan vara på sin plats, eftersom det i ovanstående diskussion förekommer uppgifter om adoptioner i Sverige före 1900-talet.  
 
Adoption, där en person upptas och rättsligt blir fullt likställd med eget barn genom domstolsbeslut, infördes i Sverige så sent som 1917 (Lagen om adoption 14 juni 1917). Innan dess förekom inte enskild adoption som juridiskt begrepp i svensk lagstiftning och några adoptionsärenden står inte att finna i häradsrätternas protokoll.  
 
De adoptivbarn som eventuellt påträffas i 1700-och 1800-talets kyrkböcker är fosterbarn som saknade arvsrätt efter fosterföräldrarna såvida inte dessa testamenterade till förmån för fosterbarnet.  
 
Däremot förekom före 1917 ett slags adoption som rör introducerade adelsätter. Kungl Maj:t kunde besluta om upptagande av och introduktion av en person och hans agnatiska ättlingar under en adlig ätts namn, nummer och vapen på Riddarhuset. Detta, som alltså inte har med den civilrättsliga adoptionen av en enskild person att göra som infördes i Sverige 1917, medförde inte någon adoptionsverkan och arvsrätt i övrigt. Det var endast adelskapet som överfördes, se t.ex. diskussionen under adliga ätten Cedercrantz.  
 
När Karl XIII den 5 nov 1810 förklarade marskalken av Frankrike och fursten av Ponte Corvo Jean Baptiste Bernadotte som sin adoptivson och kronprins av Sverige, var det ett extraordinärt beslut av Kungl Maj:t för att säkra tronföljden och alltså ingen civilrättslig adoption av det slag vi idag menar med adoption.

2003-01-09, 23:04
Svar #25

Thorleif Herrström

Det är lustigt att läsa de upprörda inläggen om adoptioner och om gemensamma gener. Genealogin kan inte längre - även om den trott sig kunan det - bygga på föreställningen att det erkända faderskapet också är det genetiska. I 90% av fallen lär det vara så, i 10% är det inte så, enligt vad den genetiska forsknignen kommit fram till. Och den är efter vad jag förstår betydligt mer tillförlitlig än kyrkoböckerna.
 
Dessutom kunde man ju tänka sig att man levde med sin tid lite grand. Det finns idag människor som levt tillsammans med personer som de inte ens juridiskt är släkt med, men som de har lika nära sociala band med som sina genetiska eller juridiska syskon. De deltar tex i varandras släkthögtider som dop eller begravningar och de anses självklara i de sammanhangen. Jag var idag på en sådan begravning, där styvbarnen grät åtminstone lika mycket som de som hade juridisk arvsrätt. Hur biologin hängde ihop ville jag inte ens tänka på...
 
Många människors uppfattning om vad som är deras släkt är inte i överensstämmelse med vad som kallas genealogisk forskning, tydligen. Det är nog värst för den genealogisk forskningen i så fall.
 
Går man på an anbytarträff är det mycket riktigt också så att man ser mycket få unga människor. Jag som är 55 brukar tillhöra de yngre. Är inte det oroande? Kanske inte för sådana som känenr sig mer befryndade med sedan länge förgången tid, men de som tycker det är intressant med släkt, utan att förneka den tid vi lever i idag, borde oroa sig. Särskilt som unga människor kanske mer nu än förr har behov av förankring och rötter.  
 
Det går inte att förneka att släkt är till stor del en social konstruktion. Det är inte de gemensamma generna som för oss samman utan det är våra sociala aktiviteter tillsammans. Dop, bröllop, firande av högtider etc. Där skapas sammanhållningen i mycket större utsträckning än av generna.  
 
Det är klart att detta synsätt inte är kompatibelt med av mig kända genealogi-katalogiseringsprogram. Men det ser jag som ett problem för programutvecklarna och inte mig.  
 
Jag uppmanar alla att bryta mot dessa genetiska tabun! Glöm generna, syssla med släktforskning!

2003-01-10, 15:04
Svar #26

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 15:22
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
Det är inte de gemensamma generna som för oss samman utan det är våra sociala aktiviteter tillsammans. Dop, bröllop, firande av högtider etc. Där skapas sammanhållningen i mycket större utsträckning än av generna.
 
Och vem har nu påstått något annat? Låt oss inte blanda ihop begreppen, som flera skribenter uppenbarligen har gjort i den här diskussionen - d.v.s. låt oss inte blanda ihop den fullständiga släktutredningen med antavlan.
 
Vad blir följderna om man i sin släktforskning enbart ser släktförbindelser som en social konstruktion och låter denna syn vara avgörande vid upprättandet av antavlan?
 
Det finns adopterade som har normala familjerelationer med både adoptivfamiljen och den biologiska familjen. De adoptivbarnen borde ju då med denna syn ha dubbla föräldrar i antavlan. Det finns också de som vuxit upp tillsammans med sina biologiska föräldrar, men helt brutit kontakten med dem utan att vara bortadopterade. De borde av samma skäl inte ha någon antavla alls.
 
Numera är det ju dessutom lagligt för homosexuella par att adoptera. De barnen får då två fäder och ingen mor alternativt två mödrar och ingen far i antavlan.
 
Och om det bara är det senaste/aktuella familjeförhållandet som gäller, så raderas ju en persons antavla ut och ersätts av en ny när vederbörande adopteras - och personens hela liv redovisas därmed inte.
 
Och likadant blir det ju i princip när någon efter en skilsmässa förlorar kontakten med barnen; den föräldern ingår alltså inte längre i barnens socialt konstruerade släkt, och försvinner ur deras antavla. Och den förälder som aldrig har haft någon kontakt med sitt barn har naturligtvis heller aldrig funnits med i antavlan; där finns däremot den eventuelle maken/sambon till den förälder (oftast modern) som barnet lever tillsammans med.
 
Och om man enbart ser till juridiken (som tydligen en del tidigare skribenter menar att man ska göra)?
 
Före 1917 var det inte möjligt att adoptera - då ska man alltså strunta i de fosterbarn man hittar bara för att de på den tiden formellt inte räknades som medlemmar av familjen, även om de i praktiken var lika mycket familjemedlemmar som dagens adoptivbarn. Och om par lever i ett samboförhållande (som vi kallar det i dag) - då ska man inte räkna deras förhållande bara för att de inte formaliserat det genom äktenskap. Och om en blivande make tar på sig faderskapet till den blivande hustruns barn - då ska man skriva in den formelle fadern i antavlan, även om man vet att det inte är han som är den verklige fadern.
 
Måhända tror någon att de ovan beskrivna exemplen är ironiskt menade, men så är alls icke fallet. Det är tvärtom de logiska konsekvenserna om man glömmer genetiken och låter relationerna i det inledande citatet (alltså den socialt konstruerade släkten) utgöra grunden för vilka personer som ska tas med i antavlan respektive låter de juridiska formaliteterna avgöra - om det nu ska finnas någon logik och konsekvens i resonemanget.
 
Hur bör man då göra i stället?
 
Det finns alla varianter på temat familjen som social konstruktion. Dessa kan växla under en persons liv, och är naturligtvis alla av intresse för en släktforskare och ska tas med i en släktutredning. I denna släktutredning har alltså adoptivbarnen samma självklara plats som de biologiska barnen (naturligtvis med notering om att de är adopterade, för att man inte ska ägna sig åt historieförfalskning). Det är alltså inte frågan om att nedvärdera adoptivbarnet till en fotnot som någon fick för sig i ett tidigare inlägg.
 
Men denna fullständiga släktutredning ska inte sammanblandas med antavlan! I antavlan har varje person endast ett icke utbytbart föräldrapar, och där är det anorna som noteras - det är därför det kallas antavla; och anor är detsamma som förfäder. Och att förfäderna är de biologiska föräldrarna (och deras biologiska föräldrar o.s.v.) borde inte någon med kunskap om hur barn kommer till kunna ha några invändningar emot - hur mycket man än lever med sin tid!
 
Kom dessutom ihåg att den som är adopterad inte kan gifta sig med sitt biologiska syskon, även om man aldrig har levt tillsammans som syskon - för att man är för nära släkt. Även lagstiftarna tycks alltså vara påverkade av blodsbandsmystik och genetiska tabun. Det är ju inte bara en etisk/moralisk fråga (och uppfattningen om hur nära släktingar som får gifta sig har ju varierat genom tiderna), utan också en medicinsk (med tanke på ärftliga sjukdomar i släkten m.m.). Kunskaper om en persons biologiska släkt kan ju också vara avgörande för t.ex. möjligheten att hitta livräddande benmärgsdonatorer vid leukemi.
 
Att sätta adoptivföräldrarna i antavlan är alltså inte bara en verklighetsförfalskning - att ljuga för ett adoptivbarn om dess verkliga förfäder kan dessutom få oanade (!) konsekvenser.
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2003-01-12, 23:32
Svar #27

Thorleif Herrström

Käre Jörgen!
 
Den genetiska tolkningen av anor som du har stöter på ett oerhört väsentligt problem som du inte alls kommenterar, och det är att det inte står i kyrkoböckerna vilka gener barnen har och varifrån de fått dem. Det står vilka socialt accepterade föräldrar som barnet har. Vi har ingen säker information om det genetiska ursprunget.
 
I väldigt många fall är och var det nog så att det genetiska, juridiska och sociala är/var det samma. Så då har det ingen som helst betydelse vilken princip man använder. Det intressanta är när de olika principerna INTE stämmer. Och det är det vi diskuterar.
 
Du har en del mycket bra exempel där anorna blir råddiga. Homoadoptioner är ett exempel du tar upp. Man kan också ta exemplet där ena parten i ett lesbiskt par låter befrukta sig på stan. Enligt en strikt genetisk antavla skulle denna tillfällighetsförbindelse (om den ens var känd) finnas i antavlan, men däremot inte den mor som var den biologiska moderns partner. Vad vinner man genealogiskt på att ta in en helt perifer person och hans anor och exkludera en betydelsefull (på gott och ont) person ur antavlan?
 
Ännu mer extremt blir det med spermadonationer. Spermadonatorer skulle alltså skylta med hundratals barn. Däremot skulle dessa barns sociala föräldrar, och de släkterna exkluderas. Är det att skildra verkligheten?
 
Detta leder till den grundläggande frågan vad Genealogin skall ha för roll. Även om genealogin har haft ambitionen att kartlägga det rent genetiska är den ambitionen nu övertagen av DNA-forskningen, där man med oerhört mycket större precision kan tala om hur släktskapen förhåller sig rent biologiskt. Men genealogin har också haft rollen som en historisk vetenskap, att skriva personhistoria. Och jag tycker inte att man skriver personhistoria på ett övertygande sätt om man i ett av sina viktigaste dokument, antavlan, av princip och tradition exkluderar väsentlig information.
 
Jag tycker inte du har bra argument för den genetiska tolkningen. Vad jag förstår är ditt grundläggande argument att vi alla vet hur barn blir till. Det är på samma sätt som ungar blir till hos däggdjur och fåglar också. Det har väldigt lite med släkt att göra. Och om genealogin handlade om vem som hade samlag med vem, så finns det ju praktiskt taget ingen som helst information om det i de genealogiska källorna.
 
Vi har inte, om jag förstått det hela rätt, diskuterat hur barn blir till. Vi har diskuterat hur släkt blir till. Och det är en mycket komplicerad social process. Det är människor som defineirat vad släkt är och då kan människor också förändra sin syn på släkt och definiera om.
 
Man behöver inte alltid hålla på traditionen bara för att man alltid gjort så. Det finns anledning att fråga sig varför. Bara för att mina - och andras - åsikter inte är genealogiskt-politiskt korrekta kan de dock vara rimliga.
 
Sedan kanske man lite skämtsamt kan se det positiva i en annan tolkning. Om det blir så som du Jörgen säger att barn kan ha fler än två föräldrar så blir det ännu fler anor att forska på. Och det är ju väldigt roligt. Bara de dataprogram vi använder kan bli lika vidsynta.
 
Ha det bra Jörgen!
 
Thorleif

2003-01-13, 10:56
Svar #28

Björn Stålhed

En annan aspekt på det hela är lesbiska föräldrar. Skall de adopterade barnet forska på två mammor eller två pappor? Sedan kan man fråga sig om det som står i födelseboken och hfl är genetiskt riktigt, hustrun kanske har blivit våldtagen (med eller emot sin vilja) och säger inget till sin man, så barnet som föds är kanske inte hennes man är fader till. Så att som släktforskare kan man ju aldrig vara säker på att man är genetiskt rätt.

2003-01-13, 11:46
Svar #29

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:16
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Om föräldrarna är lesbiska skall det adopterade barnet inte forska på två pappor !
Våldtagen med egen vilja???  
 
Släktforskning är vad gäller anor = genealogi = genetiskt arv, så långt det går att bevisa (enligt såväl traditionell som min mening!) Däremot finns det en massa intressanta och komplicerade släktförhållanden som kan/bör utredas vid sidan om anorna!
Stefan Simander
Gamla Uppsala + Järlåsa, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna