Mamma med """"oäkta"""" barn flyttar till prästgård

[Ulla Andersson]

Min farfars mormor pigan Anna Sophia Petersdotter födde en oäkta dotter Ida Kristina Petersdotter den 1/2 1855 i Skirö församling (F). Inga anteckningar finns om faderns namn. Flickan döptes bara en dag gammal. Var det vanligt att barnen döptes så snabbt vid denna tid?
När dottern var cirka två år gammal flyttade hon och mamman till prästgården i Skirö. Jag har inte lyckats hitta av vilken anledning. Kan det vara av en social anledning att prästen ville hjälpa modern eller kan det rentav vara prästen som var far till barnet? Finns det fler exempel på präster som agerat på liknande sätt?
MVH  
Ulla Andersson

[Anna-Carin Betzén]

Din fråga om prästgården får jag lämna därhän, men vad gäller dopet så verkar det ha varit regel att barnen döptes snarast möjligt. I äldsta tid skulle barnet [...] döpas så snart som möjligt. Enligt 1529 års kyrkohandbok, 1571 års kyrkoordning och 1686 års kyrkolag skulle dopet förrättas i kyrkan inom åttonde dygnet. [...] I och med [en kunglig förordning 1864] ändrades tidsgränsen från åtta dygn till sex veckor. (Källa: I glädje och sorg, Nordiska Museets och Skansens årsbok Fataburen 1995)
 
Läser man om äldre seder och skrock så var det dessutom mycket man måste tänka på att göra rätt så länge barnet var odöpt, för att inte onda makter skulle kunna skada det (barnet ansågs inte stå under Guds beskydd förrän det var döpt). Det kunde vara saker som hur man hanterade olika föremål, hur man gick in och ut ur stugan m.m. Så det var nog praktiskt för föräldrarna att få dopet avklarat snarast möjligt.

[Ulla Andersson]

Tack för svaret!
MVH
Ulla

[Per Thorsell]

Ulla.
 
Det är inte direkt ovanligt, att det finns ogifta pigor med barn i Prästgården. Ännu vanligare är, att prästen och/eller prästfrun är fadder vid oäkta barns dop. Jag har inte gjort någon systematisk studie, men har intrycket att detta beror på prästens sociala engagemang. Vissa präster ställer nästan alltid upp som faddrar i sådana fall, medan företrädaren eller efterträdaren i samma socken aldrig gör det. Alltså, ett personligt ställningstagande, inte en allmän praxis.
 
Man kan, enligt min uppfattning, alls inte ta detta som tecken på, att prästen själv är barnafadern. För en sådan slutsats fordras betydligt kraftfullare bevis.
 
Jag har själv ett antal prästsläkter bland mina anor och har funderat litet över de olika prästernas förhållande till sina församlingsmedlemmar. Mitt intryck är, att det dels var mycket stora individuella varioationer (inbördes meningsmotsättningar bland prästerna är inget som uppstått med kvinnoprästfrågan eller partnerskapet), dels att prästernas förhållande till allmogen gradvis blev mera öppet under 1800-talets första hälft. Det vore intressant, om någon kunde ge tips om vetenskapliga undersökningar i detta och närliggande ämnen.
 
Per Thorsell.

[Ulla Andersson]

Tack Per för intressant fakta och vinklingar. Detta tål att kollas vidare på!
MVH
Ulla