Min mormor berättade om sin mormor?

[Ann-Mari Bäckman]

Min mamma berättade mycket om sina mor- och farföräldrar födda på 1850- och 1860-talet. Min mormor född 1892, är den enda jag lärde känna av mina mor- och farföräldrar, berättade aldrig om sina mor- och farföräldrar. Lite synd, för då skulle det ha blivit ännu en generation bakåt, födda kanske på 1820-talet.
 
Är det någon som haft turen att få höra sin mormor t ex berätta om sina morföräldrar, alltså en generation född för länge sedan?
 
Ann-Mari

[Elisabeth Thorsell]

Min mormor Lisa, född 1885, berättade litet om sin mormor, Kerstin Månsdotter, född 1809, död 1889, men om det var sånt hon hört själv eller som hennes morbror Johan berättat vet jag ju inte.  
 
I alla fall berättade hon om när maken, soldaten Lars Palm, kom hem till julen 1859, efter att ha varit kommenderad till fästningsbygget i Karlsborg, och då var kraftigt förkyld. Han fick förstås lunginflammation och dog. Sen fick Kerstin försörja sig bl.a. med vävning, då hon gick från Skärstad till Jönköping och hämtade garn, som hon sedan vävde åt någon, och sedan gick tillbaks med väven och hämtade mera garn.

[Michael Lundholm]

Min mormor (1909-2001) skrev en redogörelse om sina föräldrar och deras föräldrar; de senare födda ungefär 1830-1850. Jag avtvingar nu min mamma en liknande redogörelse.

[Markus Gunshaga]

För några år sedan fick jag tag på en då 99-årig kusin till min farfars mor. Jag skrev ett brev där jag efterfrågade uppgifter om hennes farföräldrar (min farfars morfars föräldrar), kvarnbyggaren Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjersti Persdotter (1834-1924). Jag fick kort därefter ett brev från hennes dotter, som skrev kortfattat att modern berättat att Farfar var möllebyggare och en mycket sträng man som vi barn var rädda för. Farmor var en snäll, blid kvinna.
 
Kusinen var dock vital och klar i huvudet, skrev dottern, och om jag ville veta mer fick jag bara skriva igen. Sagt och gjort, jag skrev igen och frågade denna gång även efter eventuella fotografier på Hans Petter och Kjersti, men fick till svar en månad senare från dottern att modern avlidit, strax efter sin 100-årsdag.  
 
Det blev alltså inga fler uppgifter om Hans Petter och Kjersti, och trots ihärdigt sökande bland samtliga av deras barnbarnsbarn hittade jag inga fotografier på paret. Det var synd att jag aldrig hann få reda på mer, men kanske just därför känns den lilla personbeskrivningen av Hans Petter och Kjersti extra värdefull.

[Lena Holm Wahlsten]

Min mormor född 1899 berättade om sin mormor Elna Sonesdotter född 1834 i Blekinge. Elna bodde hemma hos min mormors familj en tid och hos sin andra dotters familj någon tid i Norge (men de kom inte överens!). Min mormor berättade bl.a. att de fick läsa ur bibeln för Elna på söndagarna eftersom hon inte orkade gå till kyrkan.
 
(Meddelandet ändrat av Lihw 2010-01-13 15:18)

[Jimmy Dahlund]

Förra julen började vi diskutera lite vid middagsbordet om min släktforskning. När min mormor fick frågan vad hennes farmor hette svarade hon Lovisa, det var intressant med tanke på att hon finns med på Vallonskivan 2.0 men där är första namnet Erika understruket. Erika Lovisa Monie född 1848-04-04.

[Chris Bingefors]

Min mormor dog 1926 så det har inte varit aktuellt. Men min farmor och farfar levde länge och har berättat mycket, även om anor född på tidigt 1800-tal. Ännu mer har min far (f 1916) bidragit med, han träffade de ännu äldre i släkten och intervjuade dem redan på 20-30 talet.

[Ann-Mari Bäckman]

Chris och andra!
 
Det behöver naturligtvis inte vara mormor. Det kan lika gärna var farmor, farfar eller morfar, som berättade minnen om sina far- eller morföräldrar.

[Björn Engström]

En bekant till mig född 1890 berättade mycket efter sin morfar och vad han fick reda på från sina äldre släktingar. Jag fick därigenom ganska mycket upplevelser från 1700-talet.

[Kerstin Thölix]

Min mamma och hennes systrar berättar mycket om sina föräldrar och mor och farföräldrar. Min mamma är snart 90 och hennes  syster blev det förra året. De två andra är mellan 85-88.

[Anna Jacobson]

Min gammelfaster dvs min morfars syster berättade ofta om hur di hade det förr. Vad bättre är så tecknade hon ner många av berättelserna i ett skrivhäfte hyfsat kronologiskt vilket ger must och märg åt de annars ganska magra uppgifterna i kyrkböckerna. Jag försöker få min föräldrageneration att göra det samma, men det går trögt. Men minsta lilla bevarat är guld värt i nästa generation.
 
/Anna

[Eva Dalin]

Min morfars faster, född 1829, berättade en  
hel del om sina förfäder för ett intresserat barnbarn på 1910-talet.  
Barnbarnet antecknade noga, så därifrån finns  
minnen från 1700-talet.
Min mormors mor berättade också för ett intresserat barnbarn,
t ex om hur det var att växa upp i Småland under nödåret 1868.

[Gunnar Håkansson]

Min far skrev på 30-talet ner sin farmors berättelser från sin barndom på 1850-talet. Jag har sedermera kunnat kontrollera en del av hennes uppgifter - de stämde bara ibland. Frågan är då om de okontrollerbara uppgifterna stämmer bättre?
Min mormor, för att återgå till den ursprungliga frågan, berättade aldrig om sina släktingar, knappt om sig själv ens, och de fotografier från hennes ungdomstid, som faktiskt fanns kvar, visade hon aldrig. Detta har givetvis inte hindrat mig från att så här ett halvsekel efter hennes död ta reda på de uppgifter som går att få fram om dem, men det blir förstås stora luckor. En av hennes bröder blev knivskuren till döds efter en fyllefest julen 1900. Jag gissar, att det bidrog till en viss motvilja mot spritkonsumtion i familjen senare. Det skulle också varit av värde att höra hur det påverkade min morfar att alla hans småsyskon dog år 1890. (Först trodde jag det var samma vecka, men senare visade sig en siffra vara otydlig - ett syskon klarade sig till hösten.) Nå, efter att ha arbetat med Sveriges dödbok 1901-1946 har jag förstås hittat flera liknande fall - bara i dag fyra syskon inom en vecka i difteri, och då är vi ändå inne på 1900-talet. För att inte tala om alla mödrar med små barn, som tuberkulosen gjorde slut på. Barnadödligheten sjönk tydligen inte förrän efter första världskriget.

[Aina Johanzson]

Som tur är så har jag en far (f. 1925) som alltid varit intresserad av folklivs historia, han frågade ut sina föräldrar och deras föräldrar medan de levde. Han pratade med grannar och vänner i den äldre generationen. Med sina 85 år på nacken så har han själv upplevt en hel del också, bl.a. varit sjöman mm.mm.
Allt detta har han nu skrivit ner och jag har renskrivit detta.Innehållet berör människorna i en liten by i Värmland.

[Maria Svärd]

Hej,
Min mormor, som f ö fyller 89 om några veckor har berättat mycket om sin farmor och även hennes far, alltså min mm fm f. Mm fm är av någon anledning mormors stolthet och vi har hört denna historia till leda. Hna föddes i Sköde 1809. Hamnade såsmåningom i Alingsås och därefter i Ödenäs där han tjänstgjorde som lärare i 50 år. Det står en minnessten över honom på Ödenäs kyrkogård. Hans dotter mm fm var född i andra äktenskapet. Hon gjorde sig känd som klok gumma i Ödenäs och lyckades tillsammans med sin genom ett oerhört slit friköpa det lilla torpo som de bodde i och brukade under många år. Enligt mormor var hennes farmor och även en av mormors fastrar högfärdiga och dryga p ga sin släktskap med läraren, men jag vet inte hur det var. Träffade mormors faster några ggr när jag var liten och minns att jag var lite rädd för henne men kommer inte ihåg anledningen tilll min rädsla.
/Maria Svärd

[Inge Ledje]

Det var intressant att läsa och som vanligt konstaterar man att det var för sent man började fråga. Men min fru Iris och jag har ägnat några timmar åt att lyssna på inspelade band från slutet på 1960-talet. Det resulterade i ett förslag till barn och barnbarn. Nästa jul struntar vi i Kalle Anka och sätter oss allihop och lyssnar tillsammans på Iris mor och far och mormor. Det kommer nog att stimulera många frågor till oss gamlingar.Berättelserna på banden rör händelser långt bakåt på 1800-talet, tidig emigration mm. Och så kryddas det hela med en del gamla skrönor om oknytt.
Mvh
Inge

[Ann-Mari Bäckman]

Det är ganska lustigt detta, just med att man har hört de gamla berätta till leda om samma sak. Fast jag tror att det finns en mening med detta och det är, just att vi som så förstrött lyssnar på detta, trots allt minns detta ändå och kan vidarebefordra det till kommande generationer, som i sin tur tycker att det blir tjatigt med de upprepade historierna.
 
Min mamma var en god berätterska och man hörde tydligt vilka som var hennes favoriter. Det var farmodern och hennes morfar. Hennes farfar var hon rädd för, därför han gav henne alltid ett tjuvnyp om hon var tvungen att passera honom. Hon påstod att han hade alkoholproblem, vilket gjorde att familjen fick gå hus och hem (heter det så?). När jag pratade med ett annat barnbarn till farfadern, så var han som ett frågetecken till detta med alkoholproblem. Nu var min mamma mycket hos sin farmor och hjälpte till, så hon kanske hade mer koll på läget än kusinen.

[Chris Bingefors]

För 25 år sedan var jag med en norsk-amerikansk kollega och letade rätt på hennes farfars syster i en avlägsen bergstrakt på Vestlandet. Det visade sig vara en mycket gammal dam med stor humor (och synnerligen ålderdomlig norska). Familjen kom från en av de otillgängliga gårdarna på en bergskant vid en fjord och de var 9 barn. 7 av barnen utvandrade på 1890-talet. Den gamla damen berättade levande om hur de kvarvarande åkt till Bergen för att säga adjö vid kajen. Vi trodde ju att vi aldrig mer skulle få se dem sa hon. Och föräldrarna fick ju heller aldrig se sina barn igen. Det var fascinerande att höra om livet för idag mer än 100 år sedan i de fattigaste av trakter med stor utvandring.

[Bengt-Arne Andersson]

Min farfars äldsta syster berättade mycket och började så småningom skriva ned sina barndomsminnen och lite till. Min mormor berättade aldrig om sin släkt enl. mamma, farfar svarade på en och annan fråga men berättade inte så mycket. Jag kan ana att det fanns lite ledsamma minnen som gjorde att dom inte ville.
 Jag intervjuade morfar en gång och fick reda på en del hur det va' förr, inte så långt tillbaks men ändå före min tid.
 Har nu de senaste åren hälsat på di älste och frågat mera, jo man skulle ha börjat tidigare  
 Min farfar var lite svårflirtad angående det amerika-album som jag nu håller på att lägga upp bilder från på porträttfynd, kanske kan jag ana varför där också.

[Stefan Simander]

Tänk bara på att berätta mycket om du själv är mormor, morfar, farmor eller farfar! Det är lätt att glöma bort att man är historisk och snart historia själv, som pappa brukar säga!