Informella lån var mycket vanliga förr. Det var ont om banker, och de betraktades oftast med stor misstro. Även när det gällde rena affärstransaktioner, som att finansiera hela den stora förläggarverksamheten i Sjuhäradsbygden (har ingenting med böcker att göra utan betydde att förläggarna försåg hemväverskor med garn - de förlade arbetet), så litade man till lån man och man emellan. Just förläggarverksamheten är ganska noggrant kartlagd, och det kunde vara fråga om så'na härvor med lån, motfodringar, utestående beställningar etc. att om någon dog eller gick i konkurs var det alldeles omöjligt att reda ut!
Att låna pengar var en realitet, men det ansågs inte bra. Om någon blev känd för att ofta låna ut pengar (och kanske dessutom ta väl hög ränta) blev han/hon gärna känd som procentare eller ockrare. Uppenbarligen inga smickrande epitet!
Ja, det fanns en (allmänt känd) nivå för hur mycket skälig ränta var. Man såg förr ganska strängt även på mindre avvikelser från vanlig räntenivå från myndigheternas sida, något man fick omvärdera när kreditkorten blev allmänna på 1980-talet... Naturligtvis kunde räntan anpassas, men då fick det röra sig om särskilda omständigheter som t.ex. att man hade flera gamla, obetalda lån.
Ingela