Nja. Så här var det: innan 1734 var en kyrklig vigsel inte giltig rent juridiskt. Det var istället trolovningen som var juridiskt bindande. Kyrkan hade från Ansgars dagar kämpat för att kyrklig vigsel skulle vara det enda giltiga, men lyckades alltså inte förrän 1734. Problemet var bara att trolovningens juridiska verkan var kvar - ett barn fött under trolovningstiden räknades som äkta, kvinnan stigmatiserades inte etc.
Allmogen - aldrig de snabbaste att omfatta nymodigheter - hade alltså kvar seden att brud och brudgum kunde flytta ihop efter trolovningen. Varpå följden naturligtvis blev att en hel del magar putade ordentligt vid den kyrkliga vigseln. Kyrkan gick till motattack: för att popularisera föreställningen att kvinnan skulle vara oskuld vid den kyrkliga vigseln så införskaffades det tjusiga brudkronor i silver som kvinnan fick låna om hon var oskuld. I vissa vigselböcker kan man se anteckningar om bar krona resp. bar hätta. Om kvinnan ljög och det senare visade sig att hon omöjligen kunde ha varit oskuld vid vigseln så fick hon böta; kronan måste omförgyllas, annars gick det illa för alla brudar som bar kronan efter bruden som ljög.
Visst kunde det väl hända att man undersökte lakanet - särskilt om svärmodern misstänkte bruden för att vara lättbrud (men kanske då inte med brudgummen). Annars var det nog vanligare med andra bröllopsseder: på kvällen var det sängledning av brudparet och på morgonen kom föräldrar, släktingar och kanske några av bygdens honoratiores (beroende på hur välbärgad en bonde var naturligtvis) varpå brudgummen på olika sätt förklarade sig nöjd - han kunde t.ex. sätta på sin nyblivna hustru hennes första fruhatt (på många ställen skiljde sig de gifta kvinnornas huvudbonad från de ogiftas), på några ställen skar han av henne håret (som gift visade en kvinna aldrig någonsin håret annat än för sin man, inte minsta hårslinga). Det är i det här sammanhanget man får se morgongåva, som alltså ursprungligen gavs just på morgonen efter bröllopsnatten och var ett tecken på att mannen accepterade sin hustru. Så i Sverige var det nog oftast en privat historia mellan man och hustru: var mannen nöjd med kvinnan så forskades det inte efter mer.
Naturligtvis var det illa om man inte fick några barn, men såvitt jag vet har vi inte haft seden att man inte gifte sig förrän det var bevisat att paret var fertilt. Problemet var ju oftast inte heller att bli gravid, problemet var att få barnen att överleva och växa upp.
Ingela
PS Skillnaden på trolovning och förlovning är att den förra alltid är offentlig, med vittnen och (skrivna) kontrakt, den senare är en privat historia mellan kontrahenterna.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy