ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Homosexualitet förr i tiden  (läst 6594 gånger)

2000-04-28, 13:35
läst 6594 gånger

Leif Boström

Förr straffades sexualbrott hårt. På 1600-talet har jag bl a sett dödsdomar för tidelag. Jag utgår ifrån att det var dödsstraff även för homosexuella handlingar, i enlighet med 3 Mos 20:13. Men jag har aldrig i domböcker stött på något sådant fall. Har någon annan gjort det?

2000-04-28, 14:44
Svar #1

Utloggad Håkan Skogsjö

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1443
  • Senast inloggad: 2013-04-24, 08:42
    • Visa profil
    • www.bokhandeln.ax
Jag har gjort samma iakttagelse som du. Trots att jag under årens lopp plöjt mängder med domböcker kan jag bara påminna mig att jag stött på två typer av sexualbrott, dels sex utom äktenskapet (lönskaläge, enkelt hor och dubbelt hor) och dels sex med djur. Häromåret skrev jag en artikel om »Sex på 1600-talet» med exempel hämtade ur 1600-talet domböcker på Åland. Så här skrev jag om homosexualitet:
 
»Rättegångsprotokollen är en vansklig källa till sexualitetens historia. Vi får förvisso kunskap om det som inte var tillåtet, det som ansågs onormalt eller oacceptabelt. Däremot tiger protokollen om det normala och tillåtna. Därför får vi exempelvis aldrig veta någonting om synen på sex inom äktenskapet.  
 
Homosexuella relationer var i de flesta europeiska länder straffbara långt in på 1900-talet. Men på 1600-talet sågs homosexualiteten enligt Peter Englund inte som något större problem. Några lagar som straffade homosexuella fanns inte. Inte heller är några rättsfall där homosexuella stått till svars för sina handlingar veterligen kända i Sverige.  
 
Däremot ska en del av de offer som krävdes i den uppiskade stämning som rådde under häxprocesserna i slutet av 1600-talet ha varit homosexuella, som alltid tycks ha fått sitta emellan i tider av oro och förföljelse.
 
Rimligen förekom homosexuella relationer på Åland under 1600-talet, men utan att det väckte något uppseende. Den uttalade homofobi, vars efterdyningar fortfarande präglar det västerländska samhället, är av yngre datum. Inte minst under den viktorianska epoken på 1800-talet laddades det könsliga fältet med skam, noterar Peter Englund.
 
- Det stora felet i det viktorianska tänkandet - ett fel som förföljer oss än i dag - var tron på att det fanns en sexuell norm, alltså ett slags erotisk motsvarighet till riksmetern, som kunde brukas till att dela upp aktiviteter i ”normala” och ”onormala”. Det som gjorde detta än mer vansinnigt var att man då inte heller såg normaliteten som en genomsnittlighet; normen var snarare något som man med möda skulle sträva efter, skriver han ”Den viktorianska sexualiteten” (Förflutenhetens landskap, 1991).
 
Om homosexuella relationer inte vållade något större uppseende på 1600-talet, var förhållandet rakt motsatt när det gällde tidelag. Personer som satte på grisen, fåret eller kon hade förverkat sin rätt att leva. 1734 års lag svävar inte på målet: ”Hvar som hafver tidelag med fä, eller andra oskiäliga diur; then skal halshuggas, och i båle brännas, varde ock samma diur tillika dödadt och brändt.”»
 
Jag skulle alltså tro att man tillämpade Mose lag selektivt och endast valde att följa den när den överensstämde med det allmänna rättsmedvetandet vid den aktuella tidpunkten. Den nämnde Peter Englund är förstås historikern och författaren Peter Englund, som skrivit några essäer om sex förr i tiden i »Förflutenhetens landskap».

2000-04-28, 16:27
Svar #2

Leif Boström

Tack för utförligt och snabbt svar.

2000-04-28, 22:44
Svar #3

Utloggad Rolf Liljhammar

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 466
  • Senast inloggad: 2010-12-03, 04:58
    • Visa profil
En förklaring till att homosexualiteten väckt mindre uppseende än tidelag, är den att homosexuella reltioner inte lämnar någon avkomma.
Visserligen gör inte sexuella relationer med djur det heller, men vidskepelsen var djupt rotad.
Avkomman av djur och människa blev djävulsbarn och därför ett brott mot Gud. Där gavs följaktligen ingen nåd.Brott mot Gud kunde människor inte benåda, det var principen.
Det finns några fall beskrivna från Karlstens fästning på Marstrand, där livstidsfångar ljög döden på sig Dvs de erkände något tillfälle där de sade sig ha bedrivit tidelag, bara för att via döden befrias från helvetet på Marstrand.  
(Claes Krantz: Under Järnkronan)
Jag har också från personer som har en syster, svägerska, flickvän etc.. fått veta att  ' ... det finns en hemlig avdelning på Karolinska, Sahlgrenska, Akademiska, m fl sjukhus, där det finns barn med hund- kalv- får-huvuden, som blivit till i tidelag.
Detta från vuxna personer under sent 1900-tal...
 
Skall faktiskt kolla med Folkminnen hur utbredda dessa myter är.
 
Det lär ha funnits en förordning, även om den tydligen inte alltid följdes, som förbjöd pojkar att valla djuren. Det ansågs nämligen vara en mindre risk för att flickorna skulle falla för tjuren, än för pojken att ägna sig åt kvigan.
 
Rolf L

2000-04-29, 21:13
Svar #4

Kurt Nordman

Angående förbudet för pojkar att valla boskap.
 
För att förekomma den vederstyggliga tidelags synden kom två Kungl. Förordningar, den första av den 17 november 1686 och den andra av den 9 november 1726 med förbud att använda gossar till vallgång. Det är möjligt att det tidigare funnits förordningar som jag inte känner till. Det här reglerades också i 11 Kap. 2 § Bygdebalken.
 
Dessa lagar tillämpades. I en dom 1749 i Hallens Tingslag i Jämtland dömdes två bönder från Kläppe by i Marby socken att böta tio Daler vardera. De hade låtit sina söner, tolv och tretton år gamla, valla boskap. Bönderna försvarade sig med att det fanns inget kvinnfolk som kunde gå vall, den enda kvinnan var den ene bondens hustru. Rätten fann dock att de ej gittat bevisa omöjligheten att skaffa kvinnor till vallgång och ansåg det vara nödigt att allmogen med eftertryck hölls att efterleva dessa lagar. En tredje bonde i samma by hade en styvson på åttonde året, denne kunde icke gå i vall med boskapen utan skall endast släppt ut fåren att vattnas. Denne bonde friades i brist på bevis men tilldelades dock en allvarsam varning.
 
Det var i detta tingslag, och förmodligen i Jämtland, under senare hälften av 1600-talet och i vart fall första hälften av 1700-talet stor brist på folk. Det var svårt att få tjänstefolk, svårt att besätta vacanta rotar och att finna någon som kunde odla upp de ödehemman som uppkom under 1600-talet. Förbudet att använda gossar i vallgång gjorde det nog inte lättare.
 
Kurt Nordman

2000-04-30, 12:09
Svar #5

Utloggad Kaj Janzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1293
  • Senast inloggad: 2022-01-14, 10:41
    • Visa profil
    • www.medeltiden.st
Detta har väl inte direkt med rubriken att göra, däremot med ett par av de tidigare inläggen. Det finns en avhandling om tidelagsbrott av historikern Jonas Liljeqvist: Brott, synd och straff : tidelagsbrottet i Sverige under 1600- och 1700-talet (Umeå 1992). I den diskuteras bl a samhällets och överhetens tidvis mycket närgångna intresse för undersåtarnas sexuella beteende och både beteendets och intressets orsaker från flera olika teoretiska perspektiv.
 
Den innehåller också en mängd personhistoriska uppgifter, ibland givetvis av det mindre angenäma slaget för eventuella ättlingar. Även detta med att ljuga döden på sig diskuteras.
 
I en tidigare diskussion om barnamord har jag också nämmnt Arne Janssons undersökning om barnamord som suicidbrott, alltså brott belagda med dödsstraff som begicks av just den anledningen.
 
mvh
Kaj Janzon

2000-05-10, 00:10
Svar #6

Utloggad Torsten Berglund

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 948
  • Senast inloggad: 2017-02-16, 01:20
    • Visa profil
Till Håkans och Rolfs svar på Leif Boströms inledande fråga om hur homosexuella handlingar betraktades i det svenska samhället och i svensk rättskipning på 1600- och 1700-talet, vill jag gärna tillfoga ytterligare några litteraturreferenser, samt några exempel på rättsfall eftersom det trots allt förekommer sådana i svenska rättegångshandlingar, om än mycket sparsamt.  
 
Först och främst måste sägas att frågan om orsaken till tystnaden kring homosexuella handlingar i det tidigmoderna samhället inte är helt lätt att besvara, vilket framgår av den diskussion som pågått mellan forskare såväl i Sverige som utomlands. Bland annat har historikerna Jonas Liliequist och Eva Österberg skrivit några intressanta uppsatser över ämnet i tidskriften Lambda nordica (Scandinavian University Press). Liliequist skriver i Staten och ”sodomiten” - tystnaden kring homosexuella handlingar i 1600- och 1700-talets Sverige (Lambda nordica 1995:1:1-2, s 9-31) inledningsvis om rättsläget: ”I det medeltida Sverige var homosexuella handlingar endast straffbelagda i kyrklig rätt. Äldre Västgötalagen stadgade böter för den som beskyllde en man för att ha låtit en annan man 'driva otukt' med sig, men det var först i 1608 års appendix till landslagen som homosexuella handlingar i sig kom att straffbeläggas enligt världslig rätt”. Trots kriminaliseringen så är enligt Liliequist endast ett 20-tal rättsfall av homosexuella handlingar mellan män kända från 1600- och 1700-talet, och i 1734 års lag saknas helt föreskrifter. Detta har föranlett en del forskare att dra slutsatsen att homosexuella handlingar inte betraktades som särskilt farliga, och att lagen endast straffbelade handlingar som kunde leda till avkomma (hor, lönskaläge), eller som man trodde kunde leda till avkomma (tidelag), d v s att samhället inte i första hand bekymrade sig om den sexuella handlingens syndiga karaktär utan framför allt om den oönskade avkomman. Liliequist vänder sig dock mot detta. Bland annat visar han att trots att 1734 års lag inte reglerade sådana handlingar, så finns ändå exempel på att män dömdes hårt för homosexuella handlingar. Exempelvis dömdes drängen Arvid Arvidsson 1761 till döden för försök att utöva ”sodomiteri” med flera personer, men Göta hovrätt ändrade straffet till 2 år på fästning och livstids förvisning från den ort där brotten hade begåtts (Göta hovrätts brottsmålsutslag 16/7 1761, BIIA:67). Bägge instanserna åberopade 10 kapitlet Missgärningsbalken som föreskrev straff för tidelag - en analogitolkning av straffbudet som var fullt legitim på 1700-talet.  
 
Liliequist visar med flera exempel att homosexuella handlingar mellan män knappast sågs som oproblematiskt trots ”tystnaden” och de fåtaliga rättsfallen i Sverige. Utomlands, fr a i England och Holland, pågick intensiva kampanjer mot ”sodomiter” i början av 1700-talet, och bara under åren 1730-32 lagsöktes ca 300 och avrättades ca 70 män och ynglingar för homosexuella handlingar i Holland. Liliequist finner i 1699 års svenska lagkommission en förklaring till tystnaden och utelämnandet i den nya lagen 1734. Landshövdingen i Gävle hade yrkat på att man skulle införa en passus i lagen om sodomitiska synder varav det fanns ”trenne”, men detta avvisades av lagkommissionens ordförande med motiveringen att det var bättre att förtiga dessa synder, och skulle det vara så illa att någon begick ett sådant brott så skulle han ändå få sitt straff. Sodomi skulle även i fortsättningen straffas, men folk i allmänhet skulle så långt som möjligt hållas ovetande om denna synd. Ett kungligt brev till Svea hovrätt 1713 förskrev att försök till sodomi skulle straffas genom skarpt risslitande i stängt rum, hemlig absolution i sakristian och tre års fästningsarbete i Marstrand, allt för att undvika ”förargelse”. Rättegångar hölls bakom lyckta dörrar och även landsförvisning utdömdes under 1700-talet. Exempel på det senare är korpralen Anders Roos och dragonen Jürgen Weiss som under ett års tid haft umgänge och som 1715 dömdes till gatulopp vid regementet och sedan landsförvisning för att ”hämma och betaga anledning till sådane synders vidare inritande” (Generalkrigsrättens utslag 5/9 1715, Generalauditörens handlingar 11710 1715 nr 51, RA). Ett annat exempel är rättegången i Stockholm 1719 mot kaptenen Johan von Hoen, som anklagades för närmanden och otukt med 17 soldater och en trossdräng, och som under stort hemlighetsmakeri dömdes till döden men benådades till 4 veckors fängelse på vatten och bröd och därefter landsförvisning (Kommissorialrättens rannsakningsprotokoll 19/11-9/12 1719; utslag 9/1 1720, ÄK 199, RA). 1734 dömdes två fångar och 1735 ytterligare två fångar på Marstrands fästning till döden för sodomi, men avrättningarna skedde i tysthet tidigt på morgonen för att inte väcka uppmärksamhet, eftersom ”den begågna synden uti vårt rike är stum och okunnig”.  
 
Liliequist skriver att detta var en omsvängning jämfört med tidigare på 1600-talet då homsexuella handlingar straffades offentligt i avskräckande syfte. T ex hade den 16-årige drängen Olof Nilsson våldtagit en 8-årig pojke och dömts 1629 att kastas levande på elden (Stockholms stads tänkebok 20/7 1629). Två kyrkoherdedrängar i Töfsala sn dömdes 1665 av Åbo hovrätt att avrättas med yxa och brännas på bål i den socken där den sodomitiska synden hade förövats (Åbo hovrätts utslag 16/10 1665, Diarium för Åbo och Björneborgs län höstsessionen 1665). 1680 halshöggs offentligt och brändes på bål en ung dräng i Älvdalens härad i Värmland som legat med en pojke 'såsom.en kvinna' (Göta hovrätts resolution 27/11 1680, EVAA:63). Tolvårige vallpojken Lars Larsson dömdes 1684 till offentliga kroppsstraff och uppenbar kyrkoplikt för att han ”pappat” drängen Per Perssons ”hemlige lem” (Svea hovrätts brev 22/10 1684, Kopparbergs länsstyrelse, Landskansliet DII:11).  
 
Professor Eva Österberg har delvis en annan infallsvinkel än Liliequist beträffande orsakerna till tystnanden kring homosexuella handlingar i uppsatsen Den synliga och den osynliga synden. Sexualitet i norm och verklighet under 1600- och 1700-talen (Lambda nordica 1996:2:1, s 58-70). Hon utgår från att samhällets kontroll av sexualiteten hade sin rot i arvssedvanorna, och att det var fruktan för en oäkta eller ”felaktig” avkomma som i första hand upprörde och föranledde rättsliga åtgärder, inte kristen moral eller den sexuella handlingens speciella karaktär. Eftersom homosexuella handlingar inte kunde medföra någon avkomma, så framstod den inte som något större hot. Hon vidareutvecklar också sina tankar om det dåtida samhällets tystnad och ointresse för homosexualitet, som hon anser måste sökas i djupare liggande mentaliteter och tidsanda. 1600-talsmänniskan intresserade sig i första hand för det yttre synliga beteendet, inte för individens inre identitet, och samhället ingrep bara om den yttre anständigheten hotades. Så länge man spelade sin roll väl och inte öppet utmanade den yttre anständigheten, brydde sig omgivningen inte så mycket om vad man gjorde i det tysta.  
 
Österberg konstaterar också att det är ännu svårare att finna exempel på sexualitet mellan kvinnor än mellan män under 1600- och 1700-talet, men att lesbisk kärlek dolde sig bakom vissa, men långt ifrån alla, av de fall då kvinnor klädde sig i manskläder och försökte leva utåt som män. Österberg lyfter fram det kända svenska fallet från 1729 med Ulrika Eleonora Stålhammar (se Elgenstierna VIII, s 7) som vid 24 års ålder 1713 gav sig av från släktgården Stensjö i Svenarums sn och red till Stockholm, klädde om till karl och antog namnet Wilhelm Ekstedt. Under detta namn tog hon sedan värvning 1715 som hantlangare vid artilleriet i Kalmar, och hon gifte sig i april 1716 med pigan Maria Lönman. Detta fall har tidigare också behandlats av bl a professor Jan Eric Almquist i Svensk juristtidning 1939, s 168, och av historikern Fredrik Silverstolpe i uppsatsen Äktenskap mellan kvinnor under 1600- och 1700-talen (Lambda nordica 1989:1, s 188-204). Maria Lönman fick 14 dagar efter giftermålet reda på ”Vilhelm Ekstedts” rätta kön, vilket inte gjorde henne avogt inställd; de fortsatte sitt äktenskap hela tio år ”uti mycken sämja och kärlek” och Maria kunde inte högre önska än att ”uti en så nära kärlek få förbliva”. När deras sak prövades i Kalmar rådstugurätt 1729 visste inte rådstugurätten vilket straff som borde tillämpas, utan målet hänsköts till Göta hovrätt. Österberg skriver att någon världslig lag som var anpassad till att hantera intima relationer mellan kvinnor fanns inte, och hovrätten utgick därför från Gamla Testamentets Femte Mosebok 22:5 om att en kvinna inte skall bära vad till en man hör osv. Dessutom hade kvinnorna förlett prästen i hans heliga ämbete och gycklat med naturen när de ingick äktenskap, och för detta menade hovrätten att dödsstraff kunde utdömas, men slutligen utdömdes en mild dom som ytterligare mildrades av Kungl Maj:t - en månads fängelse för Ulrika Eleonora Stålhammar och åtta dagars fängelse för Maria Lönman.

2000-11-05, 12:53
Svar #7

Bernhard Granholm (Bkvg)

Detta mitt inlägg är delvis upprepning av vad som redan skrivits men innehåller ett par nya litteraturhänvisningar. Det visar att orsaken till att kvinnor klädde sig i manskläder inte alltid var den sexuella driften. Vidare bekräftas uppfattningarna beträffande manlig hosexualitet. (Ur uppsats Samliv förr):
 
TRIBADI
Om homosexualitet förr diskuteras bland forskarna. Eva Österberg berör företeelsen i Förbjuden kärlek och förtigandets strategi. När Ulrika Eleonora gifte sig med Maria i ”Jämmerdal och fröjdesal” (s267ff), 1997. Förbud mot manlig homosexualitet fanns i tillägget till landslagen 1608. Exempel på kanske lesbiska kvinnor finns i enstaka exempel domböckerna. Österberg skriver ”Det som inte syntes och inte kunde leda till avkomma det var för 1600-talsmänniskan - - - mindre angeläget att dra inför rätta”. I Kvinnor i manskläder. En avvikande tradition. Europa 1500-1800, 1995 skriver Rudolf Dekker och Lotte van de Pol om det titeln anger. En kvinna som klädde sig i manskläder kunde vara på rymmen eller ville kanske bli militär. Hon ville kanske följa sin fästman i fält. Det handlade kanske inte enbart om homosexualitet. En resa i manskläder gav kvinnan ett visst skydd och samtidigt en möjlighet att ta del av de manliga privilegierna.

2005-04-09, 13:51
Svar #8

Juhani Mäkitalo

Homosexuellt umgänge i Torneå 1709
Det var en 56 år gl gift borgare som haft umgänge
med en rysk krigsfånge. Detta hände ute på ängen
utanför staden och det var 2 pojkar som tittat på
längre borta. Fångarna fick väl röra sig fritt
och arbeta i staden. Pojkarna var 16 o. 23 år gl.
alltså ännu inte myndiga.
Tyvärr har jag litet dåliga anteckningar om detta, och ingenting om domen. Om jag nu minns
rätt så nekade förövaren och vittnen var mindre-
åriga, så det blev ingen dom i första behandlingen 9.11.1709 Trn. r.r.
 
Nästa gången ärendet var i rätten 16.4.1710, så hade det
kommit en anmälan fr. Ijo, nära Uleåborg, att mannen hade dött
där och på sin dödsbädd sagt att illvillig talan
som gått om honom stämmer inte.
Pojkarna berättade ändå likadant och hade sett
allting.
 Juhani Mäkitalo - Torneå

2005-04-09, 16:11
Svar #9

Lotte Jensen

Jag vet att det här på Gotland finns i dombok upptaget ett mål där två kvinnor gift sig med varann. Den ena av dem har alltså levt som man. När detta sedan uppdagades har d ebåda bedyrat att den som levt som kvinna i relationen intet vetat om. De var inga vanligt folk. Jag tror detta var under 1700-talet eller möjligen tidigt 1800-tal
 
Det finns också en berättelse/rykte om en högreståndsperson här på ön som ska varit hålldam åt en annan högreståndsperson. Han blev sedan gift och fick barn, vilka vi väl får förmoda var hans egna. Detta kanske var ett sätt att skynda på sin karriär?
 
Något som man kan fundera på är alla släktforskningsprogram som idag endast är programmerade för relationer mellan man och kvinna. Tiderna har förändrats och idag är partnerskap ett faktum!

2005-04-09, 17:38
Svar #10

Utloggad Steve Palmquist

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1210
  • Senast inloggad: 2011-12-06, 15:18
    • Visa profil
Vad har män i kvinnokläder eller s.k. feminina män mer att göra med homesexualitet mer än med heterosexualitet och feminina heterosexuella män. eller kvinnor och men som sträcker sig över hela den bisexuella skalan av mänskligt uttryck fraan maskulint till feminint, och allt som existerar där emellan?!  
Min erfarenhet som óppen homosexuell, sedan saa tidigt jag kan minnas (naagorlunda manlig ocksaaman...smiley....!!!!! I varje fall inte i klänning och smink utom när jag jobbar som skaadis i de roller de ber mig om att var kvinna eller kvinlig ( 1 hittils sedan 35 aar!) Leende!) Min erfarenhet som man och mánniska säger mig direkt att det finns personer av baada sexuella preferenser som gillar att gaa i motsatta könets ärvda our fit Men de flesta män och kvinnor av baada de sexuella (och kärleksmässiga!) preferenser gör det inte vad jag vet?! Kanske dessa inlägg ovanför antingen skulle handla om transvestism !eller transsexualitet?  saa att inte fler hetero fördomar sprids? Peter Karlsson. Varför jag hännvänder mig är för att Du gärna vill blanda dig oansett om det är din födelsedag eller ej...I övrigt kram paa födelsedagen Peter Karlsson!
 
Steve Palmquist i Benalmádena (om du skulle tvivla paa avsändaren, när det nu är aprilo .... men det är högst seriöst menat, och paa tiden!!!!!
 
 
M.V.H. Steve

2008-01-15, 19:39
Svar #11

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
På ett foto i Porträttfynd, kanske taget ca 1915-1920, sitter två män på varsin stol. Den ena mannen sitter nonchalant tillbakalutad med ett leende, precis som om han tänker, att jag struntar i vad andra tycker. Han håller sin hand i den andre mannens hand. Jag tolkar denna bild, som om att här är två män, som älskar varandra.
 
Nu undrar jag, var inte detta vansinnigt modigt, att föreviga kärleken på bild för snart hundra år sedan? Fotot har ju inte smusslas undan utan hamnat i någons album. Var inte detta straffbart, att öppet visa sin homosexualitet eller kanske det inte var straffbart i sig att två män håller varandra i händerna?
 
Om jag hade hittat fotot igen skulle jag velat visa det, men inser att det kan ju vara någons farfar eller morfar. Så jag avstår från det.
 
Ann-Mari
Ann-Mari Bäckman

2008-01-16, 11:29
Svar #12

Carl Szabad

Under en resa i Egypten för några år sedan såg jag emellanåt män som gick hand i hand. Efter att ha konsulterat en Egyptenexpert fick jag reda på att det inte är ovanligt bland män i lägre socialgrupper att man håller varann i hand när man är ute och går. Det behöver således inte finnas någon sexuell relation mellan personerna. De här männen kanske kom från en miljö där motsvarande sed fanns.

2008-01-16, 13:50
Svar #13

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Synd att jag inte kan visa kortet. I det här fallet har den nonchalante sittande mannen sträckt sin högra arm mot den andre mannen och lagt sin hand i hans. Ja, det behöver inte betyda något speciellt för den tiden. Sederna ändras ju.
Ann-Mari Bäckman

2008-01-16, 14:31
Svar #14

Utloggad Allan Hansson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 219
  • Senast inloggad: 2013-11-24, 12:21
    • Visa profil
Ann-Mari, det är en knepig fråga du ställer. Det finns inte så mycket skrivet om känslomässiga förbindelser mellan män, och möjligheten att visa dem offentligt, i varje fall inte när det gäller svenska förhållanden.  Men i Sympatiens hemlighetsfulla makt, red. Göran Söderström (utgiven 1999) finns en artikel om Pontus Wikner, som ju hade flera kända känslomässiga förhållanden med män. (Av Wikners postumt publicerade bok, Psykologiska självbekännelser, framgår att åtminstone en del av förbindelserna också var sexuella.) Wikner levde i en tid, då ”vänskapssvärmeriet” mellan män frodades. Så här står det i inledningen till artikeln om Wikner:
 
Vänskapssvärmeriet var var delvis en ”kulturfråga”. Både romantiken som kulturströmning, och det religiösa svärmeri som tog vid när romantiken dog ut, gav varma känslor mellan män en kulturell överbyggnad som både legitimerade känslorna, och gjorde det möjligt och önskvärt att uttrycka dem offentligt.  
 
Men 1800-talets vänskapssvärmeri var inte begränsat till studentkretsarna eller till vissa samhällsklasser. Snarare var det ett beteende som vid denna tid var möjligt för alla män, alltså en egenskap hos den manliga mansrollen som sådan. Två män kunde i mitten på 1800-talet demonstrativt gå arm i arm och i viss utsträckning t.o.m. omfamna och kyssa varandra utan att det väckte något större uppseende. Åtminstone så länge ett grundläggande villkor var uppfyllt: relationen fick inte te sig som en ersättning för - eler imitation av - förhållandet mellan man och kvinna. Då (men först då) lurade ”osedligheten” bakom knuten.
 
Givetvis kunde denna sortens vänskapssvärmeri, precis som i Pontus Wikners fall, rymma även sexuella inslag. Men detta avser ju decennierna kring 1860-talen, och inte 1910-talet. Det som hänt under tiden var att homosexualitet fått ett namn och uppmärksammats och gjorts till ett problem. Sexuella förbindelser mellan personer av samma kön straffbelades 1865 (enligt 1734 års lag var detta inte ett brott). Från ca 1905 slog tidningarna upp stort de få rättegångar mot homosexuella som förekom, så 1915 var det nog inte tillrådligt för två män att gå arm i arm eller hålla handen. Det skulle väcka uppmärksamhet.
 
Just därför skulle jag gissa att de båda männen som höll varandra i hand på ett fotografi ville uttrycka att de var mer än vänner. Särskilt modigt behövde det inte vara. Ett foto i ett fotoalbum är inte offentligt. Ägaren av fotoalbumet bestämmer ju själv vilka som får bläddra i det.

2008-01-16, 15:52
Svar #15

Utloggad Jan Jutefors

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 4731
  • Senast inloggad: 2014-07-06, 10:38
    • Visa profil
Världen vi lever i är märklig!
 
När flickor eller kvinnor håller varandra i handen så är det bara gulligt, eller helt naturligt.
När pojkar eller män håller varandra i handen, så blir det genast snuskigt. Till och med om det hände för mer än hundra år sedan.
Det säger faktiskt mest om betraktaren!

2008-01-16, 18:20
Svar #16

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Jan!
 
Jag vill inte kalla det snuskigt. Det är dina ord. Det är nog mer den tid vi lever i eller levde i, vilket som skulle anses vara brukligt eller inte. Varför kan kvinnor gå i manskläder, kostym och slips utan att det väcker funderingar, medan män som går omkring i klänning och kjol inte anses helt okej?
 
Jan Jutefors, jag vet vad du tycker om mig, men för den skull behöver du inte vara oförskämd.
 
Tack Allan och Carl för era svar!
Ann-Mari Bäckman

2008-01-16, 18:38
Svar #17

Utloggad Chris Bingefors

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11832
  • Senast inloggad: 2024-02-28, 15:20
    • Visa profil
Jan,
 
Det är tyvärr så, att bara för en vecka sedan såg vi ännu ett fall på nyheterna där en man försökt misshandla en person pga att han var homosexuell. Det borde inte vara så men beklämmande nog så ser vi sådana fall ständigt. Därför bör man låta individer själva välja om de vill öppet visa sin sexuella inriktning, den hänsynen gäller även mot de som levde förr. Det är bra att Ann-Mari inte utan att tänka lägger in en bild på detta forum. Den här tråden har däremot intressanta inslag runt den historiska synen på vänskap och relationer. En syn som förändrats ständigt. I det gamla Grekland var homosexualitet helt accepterad. De senaste 100 åren (och mer) har den manliga homosexualiteten inte accepterats (till och med varit straffbar) medan den kvinnliga ignorerats eller tom till en del accepterats. Det finns mycket forskning runt detta. Vi har alltså här ett område där män diskriminerats i jämförelse med kvinnor, att visa hänsyn och en viss försiktighet behöver inte alls ha med betraktaren att göra, det har med samhällets officiella hållning att göra. Den som länge kriminaliserade homosexualitet, speciellt manlig sådan.

2015-02-23, 21:02
Svar #18

Utloggad Elov Larsson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 549
  • Senast inloggad: 2023-06-22, 22:30
    • Visa profil
Jag vill ta upp den här gamla tråden igen men med ett något annorlunda perspektiv.
Äktenskap mellan man och kvinna har till ganska nyligen varit den enda av kyrka och samhälle accepterade samlevnadsformen. Äktenskap var i princip också en nödvändighet för social acceptans och även enda möjligheten att utöva sexuellt umgänge på legalt sätt (trolovning kunde ev också räcka). Samtidigt har homosexuell läggning alltid förekommit, förmodligen i samma utsträckning som i dag, men varit förbjuden och straffbelagd. Helt säkert dolde man i stor utsträckning sin homosexuella läggning för att undgå repressalier och skamstämpel. Och självklart kunde man även förr vara osäker på sin läggning.  
Är det inte rimligt att tro att många homosexuella, män som kvinnor, kom att ingå äktenskap med heterosexuell partner, antingen för att passa in i normen eller pga att hon/han var oklar över sin läggning. Hur ofta berodde barnlöshet inte på infertilitet utan på inkompatibel sexualitet? Jag har sett exempel på att hustru begärt skilsmässa på grund av makens fullständiga ointresse för eller oförmåga till sexuell aktivitet. Naturligtvis kan det ha rört sig om sjukdomsorsakad impotens, men det kan väl också ha berott på mannens läggning. Och hur ofta hade någon av parterna kurage nog att gå till domstol för att få skilsmässa av nämnda skäl? Förmodligen inte ofta, man bet nog hellre ihop och led.
Jag antar att det har forskats på här problematiken men har inte hittat något publicerat. Information och synpunkter är välkomna.  
 
Med vänlig hälsning
Elov

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna