Om någon är intressead av väder tänkte jag dela med mig lite av information om vädret i Uppland före perioden som Margareta skriver om...
Jag har årsanteckningar från en bonde i Skuttunge, Jobsvall, han skriver
1844 var en besynnerlig sommar , så att ingen åttioårig människa minns en sån svår tid.
Våren började ganska god, men något före midsommar börja det att bliva för mycket regn, så att ingen icke kunde köra ut sin gödsel för vattnets skull, det var en allmän klagan i alla orter, ty himelen var beständigt mörk och mulen med tjock dimma och töcken, regn över måttan så att folk och kreatur måste gå i en träck med vatten och jord.
Ty det blev så mycket vatten att ingen kunde slå någon äng varken i skogen eller hemma.
Vi slog halva Vigle äng.
Larsmässonatten blev det ett ändå värre syndastraffsregn så att intet tak höll tätt, det blåste igenom alla väggar och det blev så mycket vatten att det stod över gärdesgårdarna vid vår äng.
Allt hö strömmade bort, det är omöjligt att beskriva allt som svårt var.
Det var för mycket svårt att se allting ruttna, säd och hö, och allt som förr varit till vår nytta.
Endast fjorton dagar var det vackert väder så att vi fick in rågen torr, fast den var fördärvad och ingen kraft var kvar i den.
Då trodde folket att det skulle bliva slut med regnandet, men det blev lika svårt med regn som tillförne utan återvändo.
Kornskörden, råg, såning, och potatisgrävning, allt detta, ett plågsamt och beklagansvärt arbete för vattnet. Skall det inte bliva nån bättring?
Vatteneländet blev för mycket ända in i sena hösten, många hade sin potatis kvar i jorden över vintern.
Kreaturen måste avminskas, i brist på föda, och till försäljning för billigt pris.
Fast det hade synts för våra ögon att det skulle bliva stor välsignelse med gördan ty jorden var uppfylld med alla slag, så att vi aldrig har haft en sådan gröda.
Men vatten och regn förstörde alltsammans, så att människor och kreatur måste lida stor nöd vintertiden, som är så lång på vår ort, måste vi föda våra kreatur med bara halm och tallris.
Många miste sina får.
1845 om våren var det för det första intet råggräs, men det blev på Vigle, ett lass råg, mest gräsblandat,och på Ösby mantal ett lass råg och ungefär en halv tunna råg, och av kornet blev ungefär ett lass.
Vi måste skaffa till både utsäde och födan. Ty allt torkade bort. Det kom inget regn då.
1846 var det ett en vacker gröda. Sommaren med stark solhetta. Utan regn i bärgningstiden så att allting blev gott och väl torrt. Vacker höst med mycken frukt av alla slag, äpplen och päron i stor myckenhet.
Men det föregående året 1845 som förut sagts, med sin klena gröda, gjorde att alla måste köpa födan, ty det var en stor nöd efter bröd intill skördeandan.
1847 och 1848 var goda år, mycket säd, men potatisen var fördärvad, samt ruttet och med bruna fläckar.
1850 kall vinter, mycket yrväder. Den 29 januari var ett förfärligt yrväder, så att många människor frös ihjäl, som var i Uppsala den dagen och ärna sig hem.
1851 och 1852 var medelmåttiga år, sjuk potatis.
1853 var det en kall vinter, någorlunda gröda, men icke något hö.
1854 och 1855 var medelmåttiga år.
1856 var ett fruktsamt år med säd och hö, men dyrt för dem som skule köpa.
Detta är årsanteckningar skrivna av Jan Ersson f. 1799 Jobsvall, Skuttunge som var min farfars morfars farfar.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy