Höggravid brud på 1880-talet; skandal eller vanligt?

[Ulf Sawert]

Till Ingela: Är du riktigt säker angående detta med att oäkta barn inte fick ärva fadern fram till 1971? Jag har läst t. ex. i boken Bakom den gyllne fasaden av Gustaf von Platen (2002) att Statsminister Karl Staaff (Bure-ättling!) införde (i början på 1900-talet) rätt för oäkta barn att ärva. Menar du att denna rätt bara gällde på morssidan? Det har jag aldrig hört tidigare?
 
Vänligen.
 
Ulf.

[Ingela Martenius]

Ulf,
 
Läs vad jag skrivit ovan om varför man inte gifte sig i kyrkan! Vissa tider, vissa delar av landet var det alltså regel att man inte gifte sig i kyrkan, oavsett brudens ev. jungfruliga status.
 
Ja, det stämmer att lagen ändrades i början av 1900-talet (har inte det exakta årtalet till hands) så att oäkta barn fick ärva sina mödrar. Innan dess fick de inte ärva någon av föräldrarna. Däremot ändrades inte lagen när det gällde fadern - förrän alltså 1971. Eftersom det oftast var fadern som hade egendom så spelade ändringen beträffande moderns egendom mindre roll, vilket också var så som lagstiftaren resonerade. Mycket cyniskt.
Det har dock aldrig funnits något som hindrade att modern eller fadern testamenterade egendom till sina oäkta barn - så länge ev. äkta barns laglott inte påverkades (precis som vanligt alltså).
Många förfasade sig när lagen ändrades (båda gångerna) och förutspådde äktenskapets snara försvinnande eftersom just arvsfrågan för barnen fått många att gifta sig tidigare.
 
Ingela

[Anders Berg]

Min fundering angående flyttattesterna gällde om barnet fick dras med beteckningen oäkta i attester (vilket jag inte har belägg för), däremot håller jag med om att det som regel noterades när den barnafödande modern flyttade.
 
Prästers medmänsklighet har jag sett prov på vid noteringar om fattiga och sjuka församlingsbor. Däremot tycker jag det är svårt att se någon större förståelse för barn födda utom äktenskapet. Det kan vara rent praktiska skäl att man inte noterade oäkta i födelseboken om ett äktenskap var att vänta. Så slapp han gå tillbaka och stryka över. Men vad prästen kände och tyckte kan man aldrig säkert veta.

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej,
 
En aspekt på hur det kunde gå till, när någon hade oäkta barn, skriver jag om här:
 
Jag har en ana, som hette Mali, och fick en utomäktenskaplig son 1671.
Fadern till barnet och Mali, ville gifta sig.
Men då sa hennes fader stopp.
Han hade lovat bort henne till en storbonde och nämndeman i byn.
Efter 2 år föll hon till föga för sin far och gifte sig med nämndemannen( som tydligen accepterade detta).
 
Malin fick 2 barn i äktenskapet och det som var lite märkligt var: att hennes bror (morbroder till sonen född före äktenskapet och de andra barnen, testamenterade hela sin egendom till den oäkta sonen.
Så kunde det gå till  
 
Hälsningar Eivor

[Ulf Sawert]

Hej Ingela och tack för svaret! Men kan detta stämma...? Menar du verkligen att ända fram till 1971 skulle inte barn få ärva från fadern om de föddes utanför äktenskapet...?  
 
Vänligen.
 
Ulf.

[carina helander]

Hittade en artikel i Borlänge tidning NR 20 21/5 1887.
Oäkta barns arvsrätt:
8: kap 7: de paragrafen. Barn aflade under otrohet i äktenskap icke må ärfva den af föräldrarne som varit otrogen. Carina

[Elisabeth Thorsell]

Ulf, här är ett citat urt Rättshistoria för släktforskare av Barbro Nordlöf:  
1866 fick oäkta barn en viss arvsrätt efter sin mor, 1905 full arvsrätt efter modern och mödernefränder, men först 1970 full arvsrätt efter fader och fädernefränder.
 
Denna nyttiga lilla skrift finns i Förbundets Bokhandel.

[Carl-Fredrik Hanzon]

När det gäller ovannämnda hastighetsrekord, gäller väl inte minustal? Resonemanget gäller väl bara åt rätt håll? Men det finns ju exempel även på det andra alternativet.

[Ingela Martenius]

Tack Elisabeth.
Som jag (dimmigt, det måste erkännas) kommer ihåg det så var arvsrätten 1866 efter modern mycket starkt begränsad. Bara efter modern själv, dvs. inte moderns släktingar. Och det var väl bara lös egendom, inte fast, dessutom?
 
När det gäller anteckningar i böckerna vet jag inte hur noga man var med att stryka det man en gång skrivit dit. Min farmors äldsta syster föddes i Göteborg i slutet av september 1874, föräldrarna var inte gifta, men fadern erkände faderskapet. Föräldrarna gifte sig i början av december 1874, dvs ca 10 veckor efter nedkomsten. Men nog har prästen plitat dit ett - ej överstruket - trolovningsbarn vid dotterns namn i föddeboken. Det är detta jag menar att man ganska sällan faktiskt ser; en sådan notering behövde alltså aldrig visas fram. Kanske det var lathet från prästerna, men jag tror faktiskt att man visade lite medmänsklighet.
 
Ingela

[Ulf Sawert]

Tack alla för svaren!
 
Ulf.

[Ann-Mari Bäckman]

Min farmors mor födde ett dödfött barn strax före sitt giftemål med barnafadern. Naturligtvis står det nedplitat oäkta där.
 
Jag misstänker att detta barn föddes för tidigt. Skulle detta ha betytt att bara de hann gifta sig och barnet föddes efteråt, så skulle det inte betecknas som oäkta? Så om barnet råkade födas för tidigt före föräldrarna hann gifta sig och det överlevde, då fick det bära stämpeln oäkta resten av livet. Helt ologiskt!
 
Beträffande arv efter fadern eller modern för oäkta barn, så kom en förändring 1917 då det oäkta barnet fick arvsrätt efter fadern, men inte fädernefränder om det var trolovningsbarn.
 
1905 hade de oäkta barnet fått lika arvsrätt efter sin moder, som de barn som var födda inom äktenskapet. De var dock tvungna att själv meddela sig, så att inte de gick miste om arvet.
 
1917 avskaffades också då institutet okänd moder. En barnavårdsman förordnades för varje utomäktenskapligt barn, att utreda barnets börd och se till att den köttslige fadern betalade underhåll. Underhållsskyldigheten för båda föräldrarna gällde tills barnet hade fyllt 15 år.
 
Även om begreppet okänd moder avskaffades, så nog betraktade man dessa kvinnor, som väntade barn, utan någon barnafader, med tissel och tassel. Det var väl som någon skrev här att först på 1970-talet då man började leva ihop som sambo, som man avdramatiserade den ensamma modern.
 
 
Ann-Mari

[Anna-Carin Betzén]

Apropå dödfödda barn som inte kommit till i äkta säng - bland de anor och släktingar jag matat in i släktforskningsprogrammet, finns det 6 dödfödda barn under perioden 1860-1920. Av dessa är hälften förstfödda som har kommit lite för tidigt - från 2 månader före vigseln till 8 månader efter. Det rör sig om familjer som totalt fått 5-8 barn. Jag har däremot bara tre dödfödda barn noterade på 1700-talet än så länge, de var alla födda i mitten eller slutet av barnaskaran.
 
Nu är det här förstås ett alldeles för litet material för att dra slutsatser av, så jag undrar om andra också har märkt någon liknande tendens? Är det vanligt att den första förlossningen är svårast, så att just det barnet löper större risk att skadas eller dö? För det kan väl inte ha rört sig om primitiva försök till abort?