Den gamla goda tiden, av Gustaf Fröding

[Ann Little]

Stjärnorna tindrade tysta för hundrade  
år tillbaka och skogen sov.
Forsen dånade, hjulen dundrade,  
gnistorna sprakade,
marken skakade
hammaren dunkade tung och dov.
 
Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och till plog.
 
De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit,
de tröska oss ut i halm
och läska oss sen med sprit.
 
Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.
 
Han eldar oss helvetet hett
med rapp och med knytnävsslag,
han får allt ett vitglött spett
i nacken en vacker dag!
 
Forsen dånade, hammaren stampade
överdundrande knotets röst,
ingen hörde ett knyst från de trampande,
skinnade, plundrade
ännu i hundrade
år av förtvivlan och brännvinstörst.
 
            -------------------

[Peter Funke (Aningen)]

Ja, varför inte ett litet lyrikfönster? Jag har sparat en dikt med både lite släktforsknings- och hembygdsforskningsanknytning. Någon kanske tycker att Carl Hesselgrens dikt är ett pekoral, men låt gå för det - jag gillar den ändå! Här är den, med undantag för de två första verserna:
 
     Hembygdens melodi
 
Se molnen de fara med blåsten
förbi - dit ingen vet.
Men furan står kvar och susar
om rötternas hemlighet.
Våra drömmar de glida som molnen,
men det sjunger en hemlighetsfull
och stark melodi djupt inifrån
våra själar om jord och mull.
 
Det tonar i blod och hjärtan
ur evigheten en sång,
det ropar långt bort genom seklen
från släkten som levde en gång.
Det spelar ur säden på åkern
och kyrkogårdens jord,
det klingar ur psalmer och vaggviselåt
och folkvisans vemodsackord.
 
I felornas klang och när dansen
i midsommarnatten går
det når oss ur tidernas gömslen
långt bort från månghundrade år.
I själva tystnaden sjunger det
kring grånade gårdar, i stilla rum,
det strålar från döda föremål
som ett livets mysterium.
 
Vem vet vad det är? En ande,
kraft, vilja, längtan och tro -
de hänsovna släktenas kärlek,
som ännu på jorden vill bo?
En ström av all själarnas värme
från sekler som farit förbi -
ja, allt det förflutna sjunger
i hembygdens melodi.
 
Det ropar som flyttfågellängtan
tillbaka från vägarnas färd
till ett hem, ett rede, en rotplats
i en hemlös och blåsig värld.
Där vi levde i barndomstiden,
i ungdomens morgonland.
Vid fädernas gravar och gårdar
faller staven ur pilgrimens hand.
 
Det är kanske bara en grånad
och lutande stuga kvar,
knappt någonting av det förflutna
är nu som en gång det var -
men det skimrar och lyser av minnen,
i sitt armod mera värt
än all rikedom i världen,
över allt annat heligt och kärt.
 
Ett enkelt vardagens bohagsting
en kista, en gammal stol
en knäppande dalarlsklocka,  
en klingande gammal fiol -
allt, allt, som av skickliga händer
blev skapat med fröjd en gång,
det sjunger en arbetets melodi
och hemkärlekens sång.
 
Gå med dröjande steg över gården,
stig med vördnad på knarrande loft -
du är hemma igen hos de gamle
i de hänfarna vårarnas doft.
Hör, minnena sjunga och spela
ur kammarens tysta vrå:
de tala och viska de döda,
vad blott kärleken kan förstå.
 
Det gamla är icke förgånget,
nej, minnenas värld är kvar.
Se ungdom, hur mycket rikt och skönt
av fädernas arv du har!
Låt oss gömma det närmast vårt hjärta
och vårda med trohet vår arvedel!
Du skall sjunga för kommande släkten,
du hembygdens strängaspel!

[Peter Funke (Aningen)]

Tycker att Släkthuset, som Povel Ramel skrev anno 1951, har sin givna plats i det här forumet.
(Om publicering strider mot upphovsmannalagen räknar jag med att Anbytarvärden lyfter ut bidraget!)
 
               Släkthuset
 
Än idag gamla rucklet ligger kvar
som det låg uti Farfars Morfars dar.
Stilla smekt utav samma sommarvind
som en sommar smekte Farmors Mormors kind.
När jag sakta igenom grinden går,
tusen minnen från förr emot mig slår,
som de måste ha slagit Mor och Far,
liksom Farfar och hans Far på äldre dar.
 
Här bodde Morfar och Morfars gamla mor,
Morfars Farfar och Morfars Farfars bror,
Farfars Farfar, men även Farfars Far,
Farfars Morfars Far och Morfars Farfars Mor,
Morfars Svärfar, som reste till och från,
Morfars Faster och Farfars Mosters son,
Svärmors Farfar och Morfars Fars kusin,
och så Farmors Mormors Morfars Farfars svåger.
 
I Gula Kammarn, där lyckan alltid grott,
Farfars Farfar och Farfars Farmor bott.
Dom fick flytta när Farfars Far blev stor,
och fick bråttom in en dag med Farfars Mor.
Men när Farfar och Farmor kom till slut,
fick som vanligt de äldre flytta ut.
Farfars Far bytte plats med Pappa sin,
som fick bo ihop med resten uppå vinn.
 
Nu i ett rum hänger Farmors Farfar kvar
i en ram skänkt av Morfars Morbrors Far,
och i hallen står ännu blid och tyst
halva Morfars Farmors Mormors marmorbyst
Hela släkten har slitit samma port.
Undra på att den satt sig som den gjort!
Dock jag tänker med en tår i ögonvrån:
Här ska en gång bo min egen sonsons sonsons lille
son  
När hans Farfars Farfars Far har flyttat från.

[Mia Löwgren (Mis)]

Ensam jag skrider fram på min bana
Längre och längre sträcker sig vägen
Ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
 
Men jag ej klagar flyende dagen
Mig ej förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek som går genom världen
Föll ock en strimma in i min själ.
 
Natthimlen av Erik Gustaf Geijer

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej Mia,
Du som kan det mesta..
Vet Du om det var Fröding eller Geijer som skrev om det gamla Bergatrollet
Jag fick lära mig den utantill i skolan, men jag minns inte vem av dem som skrev den.
 
Hälsn. Eivor

[Mia Löwgren (Mis)]

Det var Fröding som skrev Ett gammalt bergatroll, om det är Det lider allt mot kvälls nu du menar.

[Peter Funke (Aningen)]

 upphittat!

[Eivor Andersson (Ema)]

Tack Mia och Peter.
 
Det var roligt att läsa hela dikten igen.
I skolan fick man klä ut sig till troll och läsa den på någon avslutning.
 
Hej och tack från Eivor

[Sigvard Boström]

Kan någon berätta i vilket verk följande text av Shakespeare förekommer:
 
Som våg på våg mot stranden slå
vårt livs minuter ila mot sitt slut,
i ständig ström de tränga idogt på
och maka undan dem som gå förut.
 
W. Shakespeare i översättning av Erik Blomberg

[Mia Löwgren (Mis)]

Hmmm, det där ska ju JAG veta.  
Eftersom det inte är blankvers tycks det emellertid vara fråga om en sång eller en dikt i pjäsen, det kan också vara slutstroferna ur någon av hans sonetter.
 
Men gudar vad det är vackert!!!!
 
Återkommer.

[Mia Löwgren (Mis)]

Mig veterligen har Blomberg översatt sonetterna, men inte så många pjäser...  
 
*gräver i min William-kollektion.*

[Mia Löwgren (Mis)]

Japp - här har vi det. Sonett # 60.
 
Like as the waves towards the pebbled shore
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before
In sequent toil all forwards do contend
 
Nativity, once in the main of light
Crawls to maturity, wherewith being crown'd
Crooked eclipses 'gainst his glory fight
and Time, that gave, doth now his gift confound
 
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty's brow
Feeds on the rarities of nature's truth
And nothing stands but for his scythe to mow.
 
And yet, to times in hope, my verse shall stand,
Praising my worth, despite this cruel hand.
 
 
***
William tycks med andra ord vilja säga: Jag skriver, alltså är jag.

[Mia Löwgren (Mis)]

Som hafvets vågor gå till ro vid stranden,  
Så ila ögonblicken mot sitt slut;  
Ett räcker alltid åt det andra handen,  
Och fram det går, minut efter minut.  
 
Allt, hvad som föddes hit en gång i ljuset,  
Det växer till och mognar, förr'n det dör,  
Ty snart igen det vissnar bort i gruset,  
Och tid, som gaf, sin gåfva sjelf förstör.  
 
Åt ungdomsblomman ger han sista knycken,  
Och rynkor lägger han i pannans snö;  
Han när sig med naturens mästerstycken,  
Och allting måste för hans lie dö.  
 
Och dock - min sång skall nå till tidens gränser,  
Och, trots dess makt, med den ditt minne glänser.  
 
Här i översättning av Carl Rupert Nyblom, 1871.

[Ingrid Wikberg]

Den där sonetten satte igång en kedjereaktion hos mig; läs orsaken i Porslinsklirret . Kul om än lite melankoliskt att bli påmind om William och alla oss andra som spelar på 'hans scen' ( hela världen är en scen...etc )
Tack Sigvard & Mia

[Sigvard Boström]

Ett riktigt stort TACK till dig Mia för ditt snabba och utförliga svar! Vilket fantastiskt medium detta anbytarforum är!! En, i mitt tyckte ganska svår, fråga får ett utförligt svar efter bara några timmar!
En snabbtitt i Nationalencyklopedin visar att Shakespeare skrev drygt 150 sonetter som utgavs 1609 och jag instämmer helt och fullt med dig Mia: ” Men gudar vad det är vackert!!!!”

[Peter Funke (Aningen)]

Dansk läsövning!
 
Stamtr?et
Av Emil Aarestrup (1800-1856)
 
Min Stammefaer - Gud veed, hvorfra
 Han egentligen var -
 Men i de gamle Kr?niker
 Fort?lles, han var en Nar.
   
 Med Snabelskoe og Bjeldeklang,
 Med Narrekappe og Brix,
 Han maatte more det hele Hof,
 Hvis ikke, saa fik han Vix.
   
 Hans B?rn blev strunke Adelsm?nd,
 Og een af dem en Helt;
 Vi f?re endnu for hans Skyld en Mand
 Uden Hoved i gyldent Felt.
   
 En anden, siges der, levede kun
 For sine Godsers Bedste,
 Som D?dninge saae hans B?nder ud,
 Som Beenrade deres Heste.
   
 Min Oldefaer forestod Rigets Skat,
 Som dengang var meget tung;
 Alt hvad han gav for Landet ud,
 Det gik i hans egen Pung.
   
 En kronet Isse, veed jeg, blev spaaet
 Min Bedstefaer af en Hex;
 Han kj?rte altid med Fire for,
 Og hans Kone altid med Sex.
   
 Min Fader var l?nge Pebersvend;
 I tidligste Ungdom han kom
 Med skaarne Stene og meget Antikt
 Hjem fra Neapel og Rom.
   
 Jeg svigter ikke min h?ie Byrd,
 Mit Navn og mit Stammetr?:
 Min Stammefader var en Nar;
 Jeg er idetmindste et F?.

[angelica]

hej, jag har ett arbete om gustav fröding och har fått frågor att besvara men några har jag lite problem med!
 
1, varför heter dikten den gamla goda tiden när den inte är så härlig?
 
2, vad ville han säga med dikten den gamla goda tiden  
 
3, vad ville han säga med dikten ett drömspel

[Ann Little]

Angelica, Gustaf Fröding använder sig av ironi vad beträffar diktens namn. ' Den gamla goda tiden ' var ofta det motsatta; en icke så god tid.
 
 
Mvh
Ann Little