Djup, bredd eller innehåll ?

[Bengt Gran]

Varje person som får reda på att jag ägnar mig åt släktforskning,  ställer utan undantag frågan: hur långt tillbaka har du kommit?
Ingen frågar vad min morfars far jobbade med eller hur många barn min farmors farmor födde. Jag brukar vara lite besvärlig och svara: det varierar. Jag begriper visserligen att det är rekordet som avses med frågan, men på sätt och vis skulle man lika gärna kunna svara med sitt sämsta resultat.
 
Jag började släktforska för över 20 år sedan. Genom en av min farmors anor har jag kommit till Hedenhös, men jag har ännu ingen aning om vem min farfars far är.  
 
Vad är viktigast: djup, bredd eller innehåll? Skulle jag tvingas svara finge det nog bli innehållet, därefter bredden och sist djupet. Jag skulle gladeligen offra alla de tjusiga medeltida anorna mot att få veta vem som var min pappas farfar. Jag upplever medeltida kungliga anor som synnerligen abstrakta. Det är så långt tillbaka i tiden och personerna är så officiella att det blir tämligen svårt att känna någon samhörighet med dem. Dessutom gissar jag att de flesta, eller åtminstone väldigt många, av dagens medborgare har en liknande härstamning. Allt som krävs är - som i mitt fall - ett litet snedsteg av en adelsyngling. Det är med andra ord vare sig originellt eller märkvärdigt.
 
Idealet är naturligtvis att alla tre kriterier är uppfyllda, men därtill är i alla fall mitt liv för kort. Därför prioriterar jag numera personhistoria och lokalhistoria och bryr mig inte längre så mycket om att komma långt tillbaka eller att samla på anor.
 
Vad tycker ni?

[Göran Svantesson]

Hej Bengt.
Jag har också fått den frågan många gånger,men jag har aldrig lyckats komma på något bra svar.Ibland när jag vill vara vrång,drar jag till med Harald Hårfager.Vilket århundrade som är mest intresant för mig,är beroende på humöret den dagen,så därför har jag inget riktigt system i det jag gör.Följer jag en familj i början av artonhundratalet,så har jag en ovana att försjunka i tankar ett par timmar,och då går kvällen alldeles för fort. Jag försöker få andra gamla gubbar och käringar till att börja släktforska,så dom slipper att sitta och ha långsamt,men det är inte lätt att övertala dom.
Tack för ett intresant inlägg.
Mvh. Arne

[Karin Ekeroth]

Hej Bengt och Arne!
Mitt intresse för släktforskning vaknade när jag grävde fram min mofars första brev till den flicka han sedermera gifte sig med. Det finns fler brev, men inte en hel samling. Brevet var från 1903. Han studerade i Lund och hon gick som sjuksköterskeelev på Karlskrona lasarett. Han skickar i smyg böcker till henne med order om att inte låta någon se dem. Hjalmar Söderberg osv.
 
Detta var i slutet av 1980-talet och jag blev fast. Jag satt mängder av timmar vid läsapparat och läste kort från SVAR. Roligt var det och då drevs jag nog av att nå så långt bak som möjligt. Jag stötte på en Livgrenadiär som dog på Malmö fasting av skörbjugg och jag trodde i min enfald att det hade något med soldatyrket att göra tills jag insåg att han satt där för andra resans stöld. Då blev jag intresserad av människorna bakom årtalen. Han efterlämnade hustru och sex minderåriga barn. Samma år som han dör skriver en prästana att ovanligt många fångar har dött av skörbjugg på slottsfängelset i Landskrona där han var präst. Sånt gör forskningen riktigt intressant!
 
På den vägen är det. Det är numera innehållet som är viktigast för mig. Jag har gjort tre släktforskningsresor i Sverige för att se på miljöer där de gamla har verkat. Just nu planerar jag en resa där jag kan besöka arkiv för att få reda på mer an kyrkoböcker kan ge. Eftersom jag bor på en liten ort i Dalsland nöjer jag mig med genline och anbytarforum till vardags och lägger upp planer för en arkivresa till sommaren.  
 
Så känner jag och jag uppmuntrar fler att släktforska.
 
Hälsningar, Karin

[Ann-Mari Bäckman]

Det här har varit uppe till diskussion förr, en, två, ja kanske fler gånger, man har väl då kommit fram till att det finns väl olika anledningar till varför man släktforskar.
 
Jag tror att man ställer frågan till en som berättar att han/hon släktforskar utifrån vad man själv är intresserad av. Jag själv skulle nog ställa frågan var kommer din släkt ifrån, andra skulle fråga hur långt har du kommit och någon annan skulle fråga om du funnit något intressant.
 
Jag började också släktforska för 20 år sedan och allt gick i en rasande fart. Jag hade också tur med att alla fäder fanns på plats, ingen fader okänd.
 
Vid ett tillfälle när jag satt i släktforsknings rummet frågade några äldre, erfarna (inom släktforskningen alltså :-) ) herrar mig hur långt jag hade kommit. Så långt man kan komma, svarade jag, varvid de höjde på ögonbrynen och sa Jasså. Man såg hur imponerad de blev. Jag insåg att jag borde ha tillagt, så långt man kan komma med husförhörslängderna d v s till 1700 talets början.
 
Jag måste erkänna att jag blir lite irriterad av frågan Hur långt har du kommit?, därför det är inte så viktigt för mig, men kan numera förstå att vissa tycker det är jätteviktigt, som någon slags stafett.
 
Ann-Mari Bäckman

[Marianne Kindgren]

Jomen, vi har väl även i detta forum sett inlägg av arten störst, längst och finast eller hur?
På ett par grenar har jag en typisk pig- och drängsläkt med flyttningar i stor sett varje år mellan olika tjänster och torp. Då är det lycka att hitta en familj som suttit på samma gård sedan tidigt 1700-tal, det finns bevarade födorådskontrakt till exempel. Och bouppteckningarna ska vi inte tala om, de är guld värda.
Det ger också ett visst perspektiv att hitta en ana som deltog i tidig fackföreningskamp och blev arresterad för uppvigling.
Det jag önskar mest nu är att hitta de svedjefinnar från Kolmården som påstås vara en del av min mormors anor.
Jakten är ju halva nöjet, slott eller koja spelar ingen roll. Det börjar bli riktigt intressant först när man kan få inblickar i hur de levde, årtalen är bara skeletten.
 
Marianne K

[Steve Palmquist]

Precis min inställning Lillamy, hur levde de? vem var de? vad hände? etc. etc. etc. Men det är klar att ju längre tillbaka man kommer i olika släktled desto mer annorlunda levde de, var de, och ju mer främmande saker hände dem OM man kan fA möjlighet att veta det!
 
Med vänliga hälsningar: Steve Palmquist/M?laga

[Göran Svantesson]

Hej Steve.
Jag funderar ibland på varför jag vill veta hur dom levde förr, jag kanske bara är nyfiken.Jag vet ej.
 
Ibland får jag höra att jag skall leva i nuet, men när tusan skall jag leva annars. jag har inget bra svar på det.
 
Mvh. Arne

[Stefan Simander]

Även om detta ämne berörts eller hyperventilerats () tidigare, så är ju frågan ändå intressant, ofta förekommande och av så allmän karaktär att den knappast lär bli färdigdiskuterad. Tack Bengt Gran för din fina inledning!  
 
Jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra! Självklart är det intressantare för mig att finna min mormors farfars föräldrar, (vilka sorgligt nog, för mig o de efterlevande, är anomyma i barnhusets rullor, men det hade väl ett värde för modern att kunna förbli anomym, sånär som på att hon var 25 år och födde sitt andra barn och hade gott om bröstmjölk och att gossebarnet var friskt) och få veta så mycket som möjligt om anor och annan släkt, än att slå rekord, men det skänker mig ändå efter 16 års släktforskande en barnslig lycka att få reda ännu en ana! Troligen för att det ger mig möjligheten att få reda på något mer om dennes liv. Varför man vill veta det är ju en intressant fråga i sig, men det är ju nyfikenhet och det roar mig högeliga, och det räcker väl. Bara jag inte (alltför mycket?) försummar att leva i nuet också, vilket jag ibland kan få lite dåligt samvete för inför såväl mig själv, som familj, släkt och samhället i övrigt. Men det uppvägs snabbt och lätt av tanken på allt annat onödigt jag kunde ha ägnat mig åt, och som inte gett mig samma glädje och som inte lämnat något som helst bestående värde efter sig, vare sig för mig eller andra!

[Mattias Persson]

Det intresanta är ju hur dom levde inte när, MEN ju längre bak jag kommer desto mer annorlunda blir ju deras liv mot mitt och därmed också (för mig) intresantare.
Jag är nybörjare och min uppfattning kanske kommer att ändras med tiden.
 
Mvh Mattias

[Marie Belcher (Marbel)]

Sveriges historia är dess konungarnas sades det en gång. Men jag vill istället säga att Maries historia är hennes anfäders och anmödrars.
 
För mig är det viktigt att kunna sätta in den lilla människan i ett stort historiskt sammanhang. Gustav III må ha segrat vid Svensksund men det viktiga för mig är min anfader båtsmannen som dog i samma krig och lämnade änka och liten nyfödd dotter utfattiga hemma i Sverige. Hur fick de dödsbudet? Hur drog de sig fram efter att blivit lämnade utan familjeförsörjare?  
 
Det är stort och mäktigt att stå vid en gammal torpargrund i vad som idag är mitt ute i skogen och förundras över att de flesta mänskliga spår nu är borta. Här bodde, slet och växte människor upp en gång. Hur livnärde de sig? Hur långt att gå efter vatten? etc etc.
 
Jag vill både ha min kaka och äta den. Både bredd, djup och innehåll. Är jag för girig?
 
Undrar
Marie

[Anders Ryberg]

Inte girig, bara passionerad släktforskare!

[Steve Palmquist]

Ja, för mig är det just levandegörandet av vAra förfäder och sl?ktingar det handlar om (och människor i allmänhet) som är en passion. Även de människor som är försvunna t.ex. pA grund av krig och förtryck (som t.ex. släktingar till mig vid flykten och den etniska utrensningen i Pommern 1945). Detta intresse har ocksA aktiverats p.g.a. den förnuyade och aktuella debatten i detta land som jag bor i, Spanien. Ett land där sA mAnga m?rdats och fursvunnit under inbördeskriget 1936-39 och den efterföljande diktauren under Franco. SA länge nAgon minns oss (som människor) existerar vi! Jag har inte benAdats med nAgon Gudstro eller evigt liv därför är det viktigt att dessa vAra förfäder finns för oss och för framtida generationer tycker jag. Men det är naturligtvis bara en personlig reflektion! SA alla tre dygderna i överskriften är jag enig i...
 
Med vänliga hälsningar: Steve/M?laga

[Alf Helin]

Måste berätta vad jag svarar de som frågar hur långt tillbaka i tiden jag kommit:
 
- Jo jag är i rakt snedstigande led släkt med Gustav Vasa!
 
Frågar de vidare får de reda på att en anfder var med i Stenbocks undsättningsarm? till Karl XII:s husarrest i Bender och han blev tillfångatagen i Tönningen. Hans bror var gift med en dam som kom från adlig släkt och i slutet så var det Viginia Eriksdotter som var hennes anmoder och sedan är det inte långt till Gustav den förste.
 
Så här långt brukar intresset för mitt s.k. forskande ha avtagit.
 
Är en glad amatör som fått ihop en hel del och det mest intressanta och roliga blir ju när man får så att säga kött på benen på de sedan länge döda. Det är ju inte bara namn och årtal man söker utan man lär sig ju en massa under tiden man söker.
 
Som nu har jag hjälpt min kompis och hittade en anfader till honom som var satt i husarrest för häxeri men som inte hann dömas för han dog av ålderdom.
 
Man ser kanske en anteckning i dödboken att den människan blev ihjälslagen och reagerar på uttryckssättet för det var inte mord. Man skrev så då han fick en bjälke i huvudet och dog av det. Inget konstigt men i dag skulle man väl knappast skriva så?
 
Just nu håller jag på och läser en massa om lotsar och lotsverksamhet något som jag tidigare inte hade en blekaste aning om hur det fungerade.
 
En gång släktsökare och man har livstidsarbete men samtidigt väldigt trevligt på vägen.