Kvinnlig och manlig släktforskning

[Lena-Maria Jansson]

Kul diskussion. Jag har sett i min släktforskning att ibland får man läsa mellan raderna. Men visst finns det många intressanta öden, både män och kvinnor. Ibland mina anmödrara har jag en som är statarhustru, hennes man dör men hon får behålla full stat för att hon är en så duktig mjölkerska(enligt muntlig tradition), hon utvandrar sen till USA vid 80 års ålder 1912(till sina döttrar som bor där). En som tidigt blir änka. Där hon står som ägare till gården(ett skärgårdshemman) och bygger en skuta, som äldste sonen får när han gifter sig. Varpå hon bygger en större skuta som yngste sonen får när han gifter sig och sen får dotter och måg över ta gården när hon dör. En annan som enligt tingsprotokoll stämmer sin första man inför tinget, hon vill omyndigförklara honom eftersom han super och hon är rädd för att han ska supa upp hennes gård.
 
Starka kvinnor fanns det förr också och man funderar på hur de var som individer. Men en sak till för den som är intresserad av Prästfruar finns en av handling i Etnologi av Birgitta Meurling om prästfrurollen under 1900 talet.
 
Naturligtvis finns det en del om männen också men av någon anledning fastnar jag som kvinna för mina anmödrar.
MVH
Lena-Maria

[Elisabeth Thorsell]

Ingegerd Troedsson gav för en del år sedan ut en skrift om detta, Mina fantastiska anmödrar vill jag minnas att den heter. Och där fokuseerar hon just på dessa och deras högst skilda öden, från köpmanshustru i Pommern till att bli bränd som häxa i Ångermanland.

[Gunnar Ståhl (Gunnars)]

Marianne (som inlett denna diskussion) har träffat mitt i prick - tycker jag - när hon konstaterar att det finns mer arkivmaterial om män än om kvinnor. Fler än jag har säkert fastnat vid försök att klarlägga kvinnolinjer, kvinnors verksamhet etc. Männen finns nästan alltid nämnda, men man får söka febrilt och ha litet tur om man ska finna något om kvinnorna och deras verksamhet.
 
Men just i några domböcker har jag funnit ganska bra material om kvinnor (bästa exempel jag har är Allbo häradsrätt i Kronobergs län under 1600-talet). Inte om det dagliga livet (men det finns inte om män heller), men om arv, överlåtelse av jord, kärleksaffärer, tvister och annat av intresse i häradsrätten.
 
Under vissa perioder är det regel vid marköverlåtelse att både man och hustru med barn, födda och ofödda(!), nämns som säljare och d:o som köpare. Ingegärd Johansson påvisar (bedömer) att det sker en förändring under 1600-talet (i Småland), så att kvinnor efter hand mer sällan nämns. - Jag tycker det stämmer bra med vad jag själv noterat fastän jag inte tänkt på det sättet förut.
 
För mig är det också uppenbart att det är en klassfråga. Välutbildade och högättade kvinnor nämns mer frekvent än torparhustrur.
 
Den stora skillnaden är väl ändå att kvinnor mer sällan nämns vid namn eller mer sällan får sin gärning beskriven i det arkivmaterial vi har? - Och hur ser det ut idag? Och vad gör vi åt det så att balansen blir bättre? För visst är det så att pojkar är stökigare och får mer uppmärksamhet - från allra första början? Och berättelser om pojkar säljs bättre än berättelser om flickor (ur TV-diskussion den gångna veckan om barnböcker).

[Mikael Persson]

Hej Gunnar!
 
Just i Värend -- där Allbo ingår -- hade man ju lika arvsrätt för söner och döttrar. (I större delen av landet (resten?) ärvde sönerna 2 andelar och systrarna 1.)
Så det kan kanske förklara att du har sett mycket om kvinnornas villkor förr i tiden just i Småland. Kanske 'grupptrycket'  från kringliggande områden blev för stort sedan så att även virda-kvinnorna blev lite undanskuffade ...
 
Hälsningar,
Mikael

[Henrik Mosén]

Hej! Vill bara förtydliga mig vad gäller domböcker (och för den delen sockenstämmoprotokoll och andra liknande källor), och på vad sätt man kan få inblick i det vardagliga livet.
 
Man kan t ex en passant få små inblickar i hur livet tedde sig för både kvinnor och män, då olika saker diskuteras av rätten. Som exempel på en mycket begränsad information kan ni titta in på min hemsida http://hem.passagen.se/teofil13/Vif_domb/Vif_domb_index.htm och klicka på år 1625 bland domböckerna, så kan ni nästan längst ner (s 369-370) se hur man där får veta att hustrun varit ute och harvat på gärdet. Bara sånt kan väl vara intressant? Liknande mer eller mindre summariska beskrivningar av vad som hände i vardagslivet på en gård, ett torp eller backstuga, förekommer ständigt. Sedan kan man samma år också få exempel på vad som tydligen var en pågående kvinnomisshandel (s 360-363), för att inte tala om misshandel och slagsmål både hit och dit.
 
Mvh, Henrik

[Olle Elm]

När Marianne Lindén inleder den här diskussionen kan jag se en ansats att diskutera om hur män respektive kvinnor bidriver släktforskning - ”.. om vi ser olika saker i släktforskningen”. Könsperspektivet är ett intressant perspektiv att söka kunskap omkring, precis som det är intressant att studera individers beteende utifrån ålder, klasstillhörighet, etnisk tillhörighet, i vilken ”tid” (läs ideologiska strömningar) den forskande verkar,  o s v. Efter att följt diskussionen ovan tror jag mig kunna dra slutsatsen att den i ganska liten omfattning handlat om hur män respektive kvinnor bidriver släktforskning. I stället har den kommit in på det för manliga och kvinnliga forskare gemensamma problemet, att våra anmödrar dokumenterats i mindre omfattning än våra anfäder. Det är i sig en intressant diskussion som jag också gärna vill följa och kanske delta i, men frågan är: Skall inte rubriken på diskussionen ändras då?  
Vänligen,
Olle Elm

[Henrik Mosén]

Det är svårt att hålla sig till rätt ämne alltid. För att återknyta till den ursprungliga tanken, så vill jag säga följande, baserat på mina egna erfarenheter som släktforskare.
 
- Jag är minst lika intresserad av mina anmödrar som mina anfäder. Om något, så är jag mer intresserad av kvinnorna, men med tanke på det ovan diskuterade källäget får man oftast nöja sig med uppgifter som utgår från männen.
 
- Jag hyser absolut inget särskilt djupt intresse för mina soldatanfäder - trots att jag är man. Militärerna råkar dock ha en del ytterligare källmaterial knutet till sin sysselsättning, som gör att man kan få veta lite mer om dem (som hur långa de var och annan kuriosakunskap), vilket nog glädjer en del.
 
- Det är möjligt att det finns skillnader mellan hur män och kvinnor ser på släktforskning, men jag har svårt att se att någon generella skillnader finns där inte en hel del undantag finns.
 
- Jag tycker det finns en hel del skillnader mellan olika släktforskare - beroende på vad de vill få ut av sin forskning (i vissa fall inte så mycket forskning, som sammanställning av andras forskning), och de skillnaderna tycker jag verkar betydligt klarare än mellan könen.
 
- Jag tycker dock att det verkar som om det är betydligt många fler kvinnliga släktforskare idag, än det verkar ha funnits för ett halvsekel sedan... vilket säkert kan ha olika förklaringar.
 
- Hur man ser på uppgifter man hittar i sin släktforskning, tror jag säkert färgas av om man är kvinna eller man (eftersom man har en könsroll som kvinna eller man - och här avstår jag från att gå in på en diskussion kring genusproblematik och könstillhörighet). Jag tror dock att man färgas minst lika mycket av vad man sysslar med till vardags... själv är jag läkare och tror nog att jag funderar kring sådant som sjukdomar på ett annat sätt än ickeläkare. Vore jag militär tror jag nog att jag hade tittat annorlunda på soldaterna... etc.
 
- Som kanske märks, så är jag lite skeptisk till alltför mycket emfas på just könstillhörighet, men det är uppenbart att det för närvarande är rätt viktigt i dagens samhälle att man vet om man är man eller kvinna, och att man vet hur man ska bete sig som man eller kvinna. Se bara på barnleksaker som idag görs i flick- och pojkversioner, där flickornas är mindre tekniskt komplicerade och gärna handlar om hem och familj, medan pojkarnas är tekniskt mer komplicerade och gärna har med typiskt manliga sysselsättningar att göra (krig, teknik etc). Eller se på dagens barnkläder (inget direkt unisexmode nuförtiden).
 
Jag tror nog att jag funderar mer än medelsläktforskaren på kvinnornas liv som hustrur eller ogifta mödrar... och deras roll som kvinna i dåtidens samhälle... men ser jag på detta med typiskt manliga ögon? Svårt att säga naturligtvis, men helt säkert färgas min syn på olika saker av att jag växt upp som man. Skulle jag ha sett annorlunda på samma saker om jag vore kvinna? Kanske, men min övertygelse är att det inte har så mycket med mitt genetiska kön, som mitt genetiska arv i allmänhet och min uppväxt, mina värderingar och intressen som bestämmer hur jag betraktar sådant jag träffar på i släktforskningen.
 
Mvh, Henrik

[Stig Hansson]

Marianne skriver i inlägget som startade den här diskussionen att mitt intryck är att männen gärna följer soldaterna..... Jag är lite nyfiken på varifrån hon fått det intrycket. Själv tycker jag att människornas liv är det mest intressanta oavsett deras kön.

[Marianne Lindén]

Hej Stig!
Jag tycker det är ganska naturligt eftersom karlarna känner den världen bättre än vi kvinnor som inte gjort värnplikt. Men annars kan Du gå in på ett bibliotek och titta på titlarna i släktforskarhyllan.
Henrik som är läkare skriver lite om barnen och som mamma har jag sett att de är olika från början. Min son föddes med två äldre systrar och det fanns bara flickleksaker, men pojken var bara runt året när han kröp på golvet och förde en byggklots och brummade. Han sysslar med bilar än i dag fastän han snart fyller fyrtio.
Så nog är vi olika, men vi kompletterar varandra bra. Med manlig och kvinnlig syn blir resultatet bra!

[Inga-Lill Meijer]

Som kvinna har jag förmodligen lättare att sätta mig in och förstå kvinnornas liv. Därför började min släktforskning med att följa mormor och därefter farmor.De var helt enkelt mer intressanta för mig. Med tiden har jag fått lika stort intresse för männen, eller rättare, för alla människor jag möter i min forskning.
Som någon skrev ovan, vad vi ser i forskningen handlar troligen om vem vi är och vad vi har för yrke, oavsett kön.