Seriös släktforskning?

[Emil Stenhammar]

För ett par år sedan arbetade som kyrkoskrivare i en ung stockholmsförsamling. Det kom en hel bunt med A4 fullskrivna med frågor om olika personer. Det rörde sig alltså om ett stort antal personer, de flesta ännu i livet. Frågorna var mycket detaljerade och det verkade vara en mycket nogrann utredning om de olika personernas livshistoria. Mannen menade att han höll på att göra en släktutredning, men gav inget närmare besked än att de alla var släkt med honom vid förfrågan. De flesta personer som han frågade efter hade emellertid uppenbart samband med varandra. Nu är jag arbetar jag själv i en ung förortsförsamling i Stockholm och kyrkoskrivaren här har en lika tjock bunt med detaljerade frågor från samme man. Det är mycket arbetskrävande att försöka svara på allt och dessutom upplevs det som olustigt. Min arbetskamrat har bl.a. funnit grannar och bekanata bland personerna. Jag vet att flera andra församlingar i Stockholm har fått liknande förfrågningar.
 
Jag är själv släktforskare, men håller mest på med döda släktingar och när jag gjort släktutredningar som går in i nutiden har jag ringt dessa släktingar och personligen bett dem om uppgifter.
 
Är det någon annan som känner igen det jag beskriver. Verkar det inte märkligt? Mina arbetskamrater är också oroliga för att han kan ha ett ont uppsåt. Även om den här mannen inte är ute efter att medvetet skada någon skulle kanske hans uppgifter i fel händer kunna vålla men för någon av dem han utreder. Visst görs det stora seriösa släktutredningar, t.ex. verken om ättlingar till släkterna Steuchius och von Sydow, men utredningar som behandlar så många personer redovisar ju vanligen inte mer än t.ex. namn, datum, yrke, knappast en människas flyttningar under ett helt liv. Jag väljer att inte lämna ut  namnet på denne släktforskare här. Om någon ändå känner igen honom går det bra att maila mig. Jag har aldrig sett hans namn i släktforskarsammanhang.
 
/Emil Stenhammar,
präst och släktforskare

[Anders Pemer]

Det enda han kan fråga en pastorsexpedition om är väl rena personuppgifter om födelse- och dödsdata, giftermål och barn? Eller frågar han om andra saker också?
 
Jag håller själv på att kartlägga på sikt - om möjligt - alla ättlingar till den först till Sverige invandrade Pemer på 1630-talet, och jag har sakta men säkert gått över till att snarare kontakta Folkbokföringen än släktingarna själva när de är mer avlägset släkt.
 
Det är naturligtvis i allra högsta grad lika seriöst att kartlägga nu levande ättlingar till en gemensam stamfar som dem som redan är döda, och sedan är det väl en smaksak huruvida det skulle vara mer seriöst att välja att kontakta släktingarna själva för att be om data eller att vända sig till folkbokföringen.
 
Det finns ju väldigt utbredda sociala handikapp som gör att någon som råkar vara intresserad av släktforskning samtidigt må ha social fobi eller andra liknande problem som gör att han inte känner att han klarar att kontakta släktingarna själva. Likaväl som det skulle kunna förklara att vederbörande inte är aktiv t ex här på Anbytarforum.
 
En människas flyttningar under ett helt liv, är det inte just flyttningarna som gör att den här personen måste vända sig till nya pastorsexpeditioner och fråga vad som hänt respektive släkting efter en flytt från en församling till en annan?
 
Frånsett beskrivningen av tjocka buntar med frågor om massor av släktingar på en och samma gång, kunde detta nästan varit en beskrivning av stora delar av min forskning när det gäller nu levande släktingar, så jag reagerar mot att denne forskare framställs som kanske inte så seriös.
 
Han kan mycket väl ha kontaktat inte så få avlägsna släktingar själv, och fått ett bemötande som om han var en oerhört oseriös person i deras ögon, så att han därför har valt att ta alla bitar som rör nu levande släktingar via de officiella kanalerna i stället.
 
Jag har själv varit med om väldigt tråkiga attityder från människor jag i all välmening ringt upp själva i stället för att smyga bakvägen och få reda på alla deras offentliga familjedata via myndigheterna i stället. Ibland.
 
Och desto roligare reaktioner de allra flesta gångerna, lyckligtvis.
 
Men jag upplever det ändå som i regel enklare att gå vidare via folkbokföringen. Särskilt nu på senare år när man kommer en bra bit på väg via Folkräkningen 1890 och 1900 på nätet, och Sveriges Dödbok och Sveriges befolkning 1970 och 1980 i den egna datorn. Har man tolkat ett familjeförhållande delvis fel är det bättre att få det klart för sig via Folkbokföringen än att ringa eller skriva till släktingen själv och lufta sina kanske pinsamt felaktiga slutsatser.