ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-09-17  (läst 2825 gånger)

1999-06-21, 00:50
läst 2825 gånger

Anders Berglund

Dags för ett ämne där rätt eller fel inte finns, ett där enda anledningen till att följa debatten blir intresse för att lyssna till de andras inlägg.  
Min från tidigare debatter [Målet eller vägen? och Vad kan man skriva om folk?, tryckt i årsboken 1998] kända - eventuellt beryktade - drift att filosofera och loda i våra drifter kommer nu till heders igen. Den här gången skulle jag helt enkelt vilja veta vad det är som gör att vi släktforskar. Frågan kan tyckas simpel, men jag är ganska säker på att den har många svar, och jag skulle tycka att det vore oerhört intressant att få ta del av just dina!
 
Självklart kommer jag också själv att bidra, men jag lämnar gärna öppet för någon annan hågad att inleda (... men blir det alldeles tyst, börjar jag ändå).

1999-06-21, 07:30
Svar #1

Anders Andersson

Jag vill genast dela upp din fråga i två, nämligen:Varför börjar vi släktforska? Varför fortsätter vi släktforska?För min egen del tog jag starkt intryck av en släktträff (i Oxberg, Mora) som jag deltog i som sjuåring, och den släktdokumentation som min farfar sammanställt blev, tillsammans med några grafiska förebilder som jag hittade i uppslagsverket Focus, underlaget till de första övningarna i att rita an- och stamtavlor. Även min mor forskade, och intresset fanns alltså redan i familjen.
 
Jag har alltid uppskattat bibliotek och tillgången till information. Föräldrarnas skriv- och räknemaskiner hörde till favoritleksakerna. Jag arbetade mig igenom 1960 års politiska geografi (likaledes i sjuårsåldern) genom att slå upp varje land i Focus och lägga en papperslapp som bokmärke (lapparna fick sitta kvar i flera år innan någon tyckte att de spelat ut sin roll och slängde dem). Att Focus kommit ut före avkoloniseringen av Afrika och mina kunskaper därför var något inaktuella redan från början bekymrade mig föga; det viktiga var att orientera sig i den dokumentation som fanns tillgänglig!
 
När jag sedan under högstadie- och gymnasieåren på allvar fick upp ögonen för släktforskning, så hängde det nog till stor del samman med upptäckten att källmaterialet inte låg längre bort än närmaste folkbibliotek med mikrofilmläsare (min mor hade börjat sin forskning på landsarkiven), och att det här fanns mängder med information som väntade på att skrivas av och sammanställas på längden och tvären. Att man hade en personlig ingång i materialet att haka upp det hela på gjorde ju inte saken sämre.
 
Det talas ofta om vikten av att få kött på benen och levandegöra släkthistorien så att den blir mer än oändliga mängder personer, orter och årtal. Gärna det, om man nu hittar så utförligt material i källorna, men personligen känner jag faktiskt inte så stort behov av det, och jag klagar inte för att jag bara har lyckats bygga upp ett skelett, så länge uppgifterna i det är tillförlitliga och redovisade på ett konsekvent och systematiskt sätt.
 
Jag har nu underlåtit att tala om vilket av mina svar som hör till vilken fråga ovan, men om det inte framgår av texten så vet jag det nog inte heller själv.

1999-06-21, 09:06
Svar #2

Gun Sundberg

Jag skickar in texten till ett föredrag jag höll 1996 om varför jag började med släktforskning och varför jag fortsätter.
 
Jag har ofta nämnt för min man att jag härstammar från Käckelbäcken, han har på skämt retat mig av den anledningen, för hur kan någon ort heta Käckelbäcken.
Sommaren -93 när vi var och hälsade på hans moster så nämnde hon att de varit i Aldersjön och fiskat och då sa jag att där var min mamma född. Hon undrade då om jag kände till Käckelbäcken och Willola och det gör jag! Hon berättade då att hennes mamma, min mans mormor, var född och uppvuxen i Käckelbäcken.
Ni kan förstå, vem som blev lång i ansiktet.
 
Då började tanken att slå mig kunde vi, jag och min man, på långt håll vara släkt, bägge två härstammade vi från den lilla byn Käckelbäcken.
 
Vi besökte min moster samtidigt som vi var och tittade på platser där vi bägge varit som barn. Min moster bor i Viksjö och hon berättade att Viksjö hembygdsförening hade en pärm som innehöll födda och döda i Viksjö församling från åren mellan 1753 och 1897. Den såldes för självkostnadspris, 185 kr, jag beställde den naturligtvis.
 
Nästa gång vi var upp och hälsade på mina föräldrar var strax före julhelgen 1993 och då hade pärmen kommit. Den jul- och nyårshelgen gick jag igenom födda och döda i Viksjö församling och med hjälp av uppgiften om moderns ålder samt att det var en liten församling så lyckades jag gissa mig fram till våra anfäder.
Jag vågade inte lita på uppgifterna eftersom de var mycket knapphändiga.
En av mina anfäder Mattias Forsgren var gift med Kajsa Lisa Carlsdotter, (vid vissa av deras barns födelse hette hon Catharina Elisabeth Carlsdotter) jag hade stora problem att hitta henne i dödboken tills mina ögon fastnade på anmärkningskolumnen i dödboken, där stod Matts Forsgrens änka. Jag läste namnet på hustrun Cajsa Lisa Hornaeus.
Nu kunde jag leta vidare och kom så ett led till. Namnet Hornaeus hade ett antal olika stavningar när hon och hennes syskon föddes, en annan vanlig stavning var Horneii. Jag tyckte att efternamnet lät som ett prästnamn och lade det på minnet. Längre kunde jag inte komma med hjälp av dessa två böcker och dessutom vågade jag inte lita på de uppgifter jag fått fram.
 
Jag och min man verkade i alla fall inte ha gemensamma anfäder.
 
I mars 1994 hade Aftonbladet Senior en artikel om släktforskning och där stod om släktforkarnas förbund. Jag ringde och anmälde mig som medlem. Den första tidning jag fick därifrån var 1/94 av Släkthistoriskt forum. Jag tittade i den och i den första artikeln fanns namnen Hornaeus med. Artikeln handlade om bland annat en prästsläkt i Ytterlännes och Torsåker, det ligger ca 4 mil från Viksjö där jag hade min Hornaeus. Jag kontrollerade datumen för född och död och såg att det inte var samma generation, möjligtvis kunde min Hornaeus vara barn eller barnbarn till de i artikeln. Jag lade även artikeln på minnet. Tidningen lade jag undan för att inte av misstag råka slänga den.
 
Hösten 1994 började jag titta efter släktforskningskurser av tre anledningar
- hur skulle jag strukturera de uppgifter jag fått fram?
- hur beter man sig när man släktforskar?
- jag ville lära mig att läsa gammal skrift för att kunna kontrollera de  uppgifter jag fått fram
 
Jag såg en annons och anmälde mig!
Kursen började och jag kände mig otålig för jag ville börja kontrollera de uppgifter jag fått fram, men jag insåg att det gällde att inte förhasta sig utan lära sig läsa samt få reda på hur man betedde sig när man beställde fischen. Så kom den dag när jag ansåg mig redo att beställa. Jag beställde samtliga husförhörslängder för Viksjö församling för enligt mina uppgifter så skulle jag och min man ha anfäder under hela den perioden.
Jag fick materialet, nu gällde det, jag hade aldrig använt en fischläsare, det gick bra, jag kunde läsa vad som stod. Men nästa husförhörslängd var skriven på fel ledd, jag lade den på tvären och kunde på så sätt se ganska mycket rätt väg., men det som låg ute i kanterna var jobbigt man fick sitta med huvudet på sned och läsa, det gick men det var besvärligt. Jag nämnde det för en annan på kursen och hon berättade att hon av misstag råkat vrida ställningen som man lägger fischen på. Nästa gång undersökte jag fischapparaten bättre, jag hade ju försökt och vritt den tidigare, men man visste inte hur mycket våld man vågar använda. Jag tänkte det får bära eller brista, jag tar i trots motståndet, det fungerade! Nu var ett problem löst.
Av De uppgifter jag fått fram från födelse- och dödböckerna jag hade var det endast två som inte stämde!
 
Från husförhörslängderna fick jag fram fler uppgifter om mina och min mans anfäder, bland annat stod det att en av mina anmödrar var frånskild och att skiljobrev var utfärdat, (hon var omgift efter att min anfader dött), jag trodde att jag läst fel, men uppgiften hängde envist med i efterkommande husförhörslängder.
Jag blev nyfiken, hur skulle jag kunna få fram fler uppgifter om den eventuella skilsmässan? Jag ringde till svar och frågade var man hittade uppgifter om skilsmässor och fick telefonnumret till Landsarkivet i Härnösand. Jag ringde och beställde en kopia av skiljobrevet. Efter lång tid fick jag ett brev innehållande kopior, inte på skiljobrevet utan på ett brev skrivet av prästen i Ljustorp som verkade besvara en del frågor angående skilsmässan ett år tidigare, jag blev glad trots att det inte var det jag beställt, det en bekräftelse på att hon var frånskild. Jag gjorde en ny beställning av kopia av skiljobrevet och fick till svar att de ej kunde hitta något skiljobrev.
Jag var nöjd, jag hade bekräftelse på att hon var frånskild och eftersom de hjälpt mig att söka uppgifterna så tyckte jag att jag kunde skriva och tacka för hjälpen trots att det just i detta fall inte fanns något skiljobrev.
Döm om min förvåning när jag till svar på detta tackbrev får kopior på ett brev från Kunglig Majestäts Utslag på den i underdånighet gjorda ansökan om äktenskapets upphörande! Det var full pott!
I detta utslag hänvisas till ett utslag från Ljustorps tingslags häradsrätt och om detta har de från Landsarkivet skrivet att det förstördes i samband med branden i Sundsvall 1888 men att det kanske finns en avskrift av detta utslag tillsammans med andra ansökningshandligar bevarade av Riksarkivet.
Jag har ännu inte skrivit dit och bett om hjälp men jag kommer att göra det och kanske har jag lika stor tur där.
 
Våren 1995 när jag satt på biblioteket och skulle beställa fisch från husförhörs-längder råkade jag bläddra lite slarvigt och mina ögon fastnade på texten Släkten Hornaeus Långsele. Långsele var inte rätt, min Hornaeus fanns i Viksjö och kom från Graninge, artikeln Hornaeus var från Ytterlännes och Torsåker, men Långsele är inte långt borta från någon av dessa orter, kanske fanns det någon anknytning. Jag beställde den. Det var en släktbeskrivning och Långsele fanns inte med, däremot var tre generationer Hornaeus gemensamma med de jag funnit och två generationer var gemensamma med artikeln i Släkthistoriskt forum. Nu var det klart, jag hade lyckats binda ihop dem. Man ska ha tur! För närvarande håller jag på att titta lite på de källor som det hänvisas till i Släktbeskrivningen, det lustiga är att en av de källorna har samma källor som anges till artikeln, jag har nu börjat att titta på dessa.
 
Vad det gäller mina övriga rötter bakåt så har jag en gren som verkar vara soldater på Sollerön och där har de funnits i minst 250 år. Jag har ännu inte hunnit att titta på soldatrullorna eftersom prästerna på Sollerön och Mora har skrivit mycket anteckningar och jag är ännu inte klar med kyrkoböckerna.
Resten är bönder i Viksjö och enligt en artikel i Släktforskarnas årsbok -95 skall det finnas stora möjligheter att finna åt dem.
 
När det gäller min man och hans anfäder så har det varit lite trögare, de är mest smeder och flyttar runt lite hur som helst och det är långt ifrån alltid det finns uppgift om varifrån de kommer eller vart de flyttar. En gren kommer i alla fall från Bäckabruk i Orsa, så vem vet vi kanske är släkt på långt håll i alla fall, det är ju inte så långt mellan Orsa och Mora.
 
 
Nu våren 1999 har jag funnit gemensamma anfäder för mig och min man. Jag fick gå tillbaka till mitten av 1600-talet innan det blev träff, å andra sidan så är det flera träffar men den första träffen på en gemensam anfader blev via våra fäder inte via våra mödrar som jag började leta på.
 
Såg på förhandsgranskningen att det nog blev lite långt, men jag är för lat att gå in och skära i texten.
 
Hälsningar Gun

1999-06-22, 00:49
Svar #3

Utloggad Marie Josefson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 905
  • Senast inloggad: 2022-10-18, 19:56
    • Visa profil
Detta tycker jag verkar kunna bli en bra diskussion. Hoppas att många kommer med inlägg.
 
Mitt intresse för släktforskning började nog en sommar för precis 30 år sen, fast jag säkert inte förstod det då.
 
Då skulle jag jobba som barnflicka på en plats som heter Greby, och som ligger mellan Väring och Götlunda ett par mil från Skövde (R). På denna plats växte min mormor upp tillsammans med sina sex syskon.
 
När jag följde mina barn runt till deras kompisar, träffade jag på en hel del äldre människor, som inte drog sig för att fråga vem jag var och var jag kom ifrån. Jag berättade då om min anknytning till Greby, och det visade sig att dom minsann kom ihåg både mormor, hennes syskon och deras föräldrar. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan av att ha kommit hem.
 
Höjdpunkten kom när jag fick följa med mormor och två av hennes systrar till stället där de växte upp, en liten gård som hette Topphult, och som jag hade hört mycket talas om.
Där, vid den gamla grå stugan kände jag historiens vingslag och anade kanske för första gången vad som menas med rötter.
 
Sen dröjde det förstås många år innan jag började släktforska, men detta är vad släktforskning betyder för mig: Kontakt med tidigare generationer, och att känna att man ingår i ett sammanhang, både bakåt och framåt i tiden. Det är mycket mer än att bara samla in en massa uppgifter, även om den biten är väldigt spännande.
 
Hoppas nu att någon har glädje av att läsa detta, och att många kommer med olika motiveringar för sin släktforskning.
 
MVH Marie

1999-06-22, 19:09
Svar #4

Utloggad Marianne Fröding

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 420
  • Senast inloggad: 2023-05-15, 20:59
    • Visa profil
Varför jag släktforskar?,För att veta vem jag är och vad som gjort mig till den jag är.Mina föräldrar dog tidigt och någon måste ju berätta för mina barn vad som hänt i tidigare generationer, den muntliga traditonen har ju mina barn inte tillgång till på samma sätt som mig, som haft förmånen att växa upp med far- och morföräldrar som kunde berätta. Tyvärr har jag glömt mycket, men allt erftersom jag hittar fakta, dyker minnesbilderna fram. En viktig sak; JAG FORSKAR för att det är ROLIGT och jag är en glad amatör, och det står jag för. Att jag inte kan allt gör detta forum till en guldgruva för mig. Det vore trevligt om man har det roliga med släktforskningen framför ögonen, och inte bara letar fel i placeringar av efterlysningar och undertoner i formuleringar.Heter man Fröding och har många kontakter genom arbetet i Sverige, får man ALLTID frågan: är du släkt med Gustaf..? Nu kan jag ge svar på tal!

1999-06-23, 00:36
Svar #5

Utloggad Bodil Westberg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 761
  • Senast inloggad: 2011-02-11, 22:08
    • Visa profil
    • w1.672.telia.com/~u67202074/index.htm
Jag säger som Margareta för att få veta vem jag är. Jag är uppvuxen med föräldrar som båda visste mycket lite om sina rötter, jag har varken haft mor eller farföräldrar. På min mors sida fanns under min uppväxt kontakt med min mormors syskon och deras familjer. Min morfar fick vi lite kontakt med ett par år innan han dog, då var jag femton år. Min far visste inget själv om sin bakrund, han var uppvuxen hos fosterföräldrar sedan späda år. Min man hade samma okunskap om sin bakrund, han är uppvuxen i fosterhem och hade lite kontakt med sina biologiska föräldrar. under flera år har jag och min älsta dotter ( nu 26 år)talat om att det skulle vara roligt att släktforska och kanske få lite klarheter i vissa saker, som utseende, vissa karaktärsdrag mm. Så för 2 år sedan fick vi möjlighet att här i Gäddede gå en nybörjarkurs i släktforskning och då satt vi fart. Denna forskning har gett oss många svar och en del kontakter med nya släktingar bl.a har vi fått veta att min makes fosterfar var halvbror till hans farmor, detta hade varken vi eller hans fostersyskon någon aning om tidigare. Nu har vi kommit en bra bit bakåt på båda sidor och börjat försöka få lite mer kött på benen om hur våra släkter levde. En sak är säkert att forskningen för oss först och främst är en rolig fritids sysselsättning som vi ägnar många mörka vintertimmar åt och som lärt oss en hel del om vårt ursprung.

1999-06-24, 23:02
Svar #6

Utloggad Gerd Johansson

  • Gerd Johansson
  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 412
  • Senast inloggad: 2024-02-03, 19:41
    • Visa profil
Detta var en trevlig sida, Tack för initiativet Anders.
Varför började då jag släktforska?
Som ung tonåring hörde jag berättas av min mor och hennes syskon om vår ryske anfader, som var med och grävde Göta Kanal. Han var krigsfånge och kanske kosack. Han hade  gift sig med en svenska och fått barn. När kanalen var klar skulle han ta med sig familjen hem, men trillade i kanalen och drunknade när han skulle gå på båten i Hajstorp. Mycket spännande!! Flera år senare, när jag var färdigutbildad och hade jobbat i några år, gick jag min första studiecirkel i just släktforskning. Och tänk - jag fann min ryss.
Varför fortsatte jag sedan med forskningen?
Ja, det undrar jag också. Men det har blivit lite som ett gift, även om jag tar time out ibland.(Långa perioder medan barnen var små låg forskningen helt nere). Jag tycker fortfarande det är lika spännande att få tag på fler anor(jag är lite av en samlare). Men det är lika roligt att försöka luska ut lite om förfäderna och deras liv och förutsättningar. Tyvärr har jag inte haft någon tid till att forska i domböcker, men en dag så... . Ifjol började jag samla på bilder på kyrkor från de socknar där förfäderna bott. Jag har även börjat åka runt och fotograferat de gamla boplatserna. Intresset bara utvidgas  och drar med sig mer och mer, fast jag som nybörjare inte tänkte bry mig om alla delar. Men nu är jag riktigt fast.
 
GLAD MIDSOMMAR  önskar jag alla,   Gerd
Gerd Johansson
Tråvad

1999-06-25, 00:43
Svar #7

Anders Berglund

För all del, Gerd. Jag tycker själv att det artat sig bra hittills, med nya bidrag i lagom takt.
 
Mitt intresse grundades med alla historier om folk och företeelser min far hade i outsinlig mängd. För mig var de en sorts sagor, som jag tog för givna. Nu när berättelserna bara ligger som vaga kopior i mitt bleknande minne, och hela bygden snart är skog igen, saknar jag dem starkt. Så här efteråt har jag insett att det ofta rörde sig om människor inte ens min far sett i livet, utan att han ärvt historierna från sin far, som i sin tur fått dem från många långa berättarkvällar då han som barn följde med SIN far på besök hos berättare vars ungdom låg långt ned i artonhudratalet... Tre generationer kan alltså vara väldigt nära, och samtidigt så oerhört långt när man jämför levnadsvillkoren.
 
På så sätt visste jag en hel del om min farfars släkt, men annars mycket lite om andra grenar. Min fars mormor sa alltid - enligt min far - att en av hennes förfäder varit närmast kungen i något obestämt krig. Denna spännande gåta var en av anledningarna till att jag valde släktforskning som specialarbete i gymnasiet, och därefter var jag fast. Jo, jag hittade honom också; han var karolinsk soldat, och fanns i Stralsund 1715. Något krig där var det ju inte, och om och i så fall hur han hade något närmare att göra med Karl XII vet jag ännu inte, men man vet ju aldrig!
 
Sedan befann jag mig i samlaråldern, och byggde i rasande fart upp ett anträd med en oerhörd massa rottrådar, bland annat på grund av att så många av förfäderna haft godheten att leva och dö i socknar med gammal och väl bevarad kyrkobokföring i Västmanland och Dalarna.  
 
Den grundläggande drivkraften är för mig också att det är så ROLIGT att forska, och då är det just detta att leta, lägga pussel, och hitta SJÄLV som är det roliga (och så ska jag inte på något sätt försöka svära mig fri från att det är bar kul när man bärgat ännu en släkting till samlingen). Dessutom är det ju en fantastiskt skojig väg in i den allmänna historien, att fundera över hur just mina anmödrar och -fäder levde och byggde. Det är också därför jag hyser blandade känslor inför det tilltagande utforskandet, eftersom forskandet då ändrar karaktär.  
 
Efter ett långt uppehåll har jag kommit igång igen, trots småbarn och arbete över öronen, och det är tack vare SVAR, sena kvälls- (natt-!) timmar och läsapparat hemma. Nu har jag dessutom en äkta hälfts anor - härligt obruten mark - att ge mig i kast med! Internet tycker jag också är oerhört stimulerande som impulsgivare. Numera är jag dock alldeles nöjd med att skynda långsamt, och att publicera något har aldrig känts som ett mål.  
Långt inne ligger nog däremot en kärna av arvet från min fars: jag vill ge MIN berättelse till mina barn.

1999-06-29, 17:19
Svar #8

Pierre Nilsson

Hej Anders!
Jag har alltid sedan barndomen varit intresserad av min släkt och vilka i byn jag var släkt med. Själv bor jag i byn Råby i Grödinge där de har verkat jorden så långt det går att komma (1600-talet). En lekkamrat till mig som inte hade släkt här utan bodde en bit härifrån var också nyfiken på släkten här i min lilla håla.
 
Hösten 1989 när jag var 9 år och min kompis 10 år gamla sa han till mig så här: Undra hur gamla de där nedruttna husen är? Ja, jag tror att de är från 1700-talet eller så. Vi går väl och kollar in dem.
 
Vi gick runt i byn först helt själva och undersökte ett gammalt båtsmanstorp som var mycket förfallet men vi vågade inte gå in där p.g.a rasrisken. Jag visste ju var byns äldsta man som då var 82 år bodde. Vi gick in där och frågade lite saker. Sen kom han ut och berättade om sin barndom föräldrar, syster m.m. Vi blev mycket intresserade av historien.
 
En höstdag 1991 då jag och samma kompis kom tillbaka till den gamle mannens hus ropade vi på honom. Men han svarade inte. Dörren var olåst så vi gick in. Min kompis hittar honom död i köket och jag ropar på honom att komma upp och titta en sak. Han springer upp för trappan och ser mitt fynd. Mängder av bouppteckningar och en hel släktutredning ner till 1674. Vi blev överlyckliga över fyndet och tog över det till huset som jag fortfarande bor i och började analysera det. Väldigt lite av detta användes senare till min egen släkt.
 
1992-95 hämtade jag in uppgifter från hela släkten och fick ett material att bearbeta.
 
Sommaren 1996 åkte jag för första gången till ett arkiv och kommer ner på 1500-talet direkt. Fort gick det och nu tre år efter detta första arkivbesök (alltså 1999) och tio år sedan min kompis och jag gick och hälsade på den gamle mannen så har jag jättemycket uppgifter om min släkt. Min kompis som var med för 10 år sedan finns inte längre i livet. Han dog för tre veckor sedan en mycket tragisk död, bara 20 år gammal. Vi var dödspolare sedan 1987.
Han hann aldrig börja släktforska.
 
Jag kommer nog alltid i hela mitt liv att hålla forskningen igång. Jag försöker göra allt så fort som möljigt och det blir bäst så. Idag har jag 1200 förfäder ner till år 1500.
 
Mvh
Pierre N

1999-06-30, 01:01
Svar #9

Anders Andersson

Jag kan inte undgå en viss känsla av obehag när jag läser Pierres berättelse, men det kommer sig säkert av att jag inte känner till alla detaljer. Det förefaller en smula självsvåldigt att helt sonika ta över en avliden forskares material, men det kanske inte gick till riktigt så som texten antyder? Jag menar, hade t.ex. den gamle mannen släktingar som lämnade sitt bifall, eller löstes den formella biten på något annat sätt? Hade han skrivit något testamente?
 
Jag tvivlar inte på att materialet hamnade i goda händer; frågan är om det var i alla avseenden rätt händer.

1999-07-02, 09:46
Svar #10

Karin Holm Björkholm

Återger här ett Amerika-brev skrivit av min morfars syster Betty Nilsson.Hon var född 1890-09-08 i Mjällby sn(K) och hade tre syskon.Hennes moder avled 1896-12-14  fyrtiofyra år gammal.
För min del tycker jag det är ett värdefullt tidsdokument.Kanske det finns någon intresserad släktforskare som tycker som jag.
Fann brevet vid genomgång av efterlämnade papper när mitt föräldrahem skulle säljas efter min mors död.
 
Så här skriver sjuttonåringen Betty för snart hundra år sedan
 
 
New Britain den 10/11 1907
 
Älskade fader och syskon
 
Vi äro nu komna hit till Selma, vi kom igår kväll med tiotåget.Selma hon blev lite förlägen när jag kom in,hon anade ej att jag skulle komma.Resan får jag omtala, den gått utmärkt bra utom en dag vart det så sträng storm på Oceanen så Lusitania låg stilla hela natten. Kunde knappt ligga i våra hyttar utan vi måste hålla oss fast annars har det varit vackert väder ja, det finaste man kan tänka sig i de varmaste sommardagar.Har varit lite sjösjuk,det var nästan alla flickor.Kunde alls ej äta något av den maten vi fick på sjön den var knappt ej värd att äta.Vi har ätit av vår egen mat den vi fick hemma den var i alla fall bäst.I dag är det söndag medan jag skriver dessa rader ,kan alls ej gå ut för våra koffertar är ej komna hit.Vi har ej något att klä på oss utan det vi reste hemifrån i våra trasiga kläder.Denna veckan skall vi höra efter plats till oss om vi får någon ledig.John kan vara glad att han stannade hemma här är ej något arbete.Här går många hundrade som inget arbete har,somliga går bara för födan.Sven och Bernt vet ju ej än om de få något arbete,men de få nog något att göra.I morgon får jag köpa mig skor och hatt lite som jag är tvungen att ha,borde köpa mig en vinterkappa för ni vet min den gamla kan jag ej ha härinne utom så till vardags.
Har ej mer än 16 dollars till,men det är väl så det räcker ihop tills jag skall börja min plats om jag får någon,men hoppas att jag får nog någon plats.Undras så mycket om jag har fått något brev från Nils än,vore roligt om ni hade fått någonting från honom,när ni nu skriver får ni omtala det,jag skall skriva sedan till honom,om ni har adressen.Den är väl densamma.Hoppas att ni är krya därhemma,Elsa hon är väl kry kan undra om hon är ensammen ännu.Har ni fått någon piga?Ni får omtala alla nyheter när ni nu skriver om lite varjehanda.Tusen kära hälsningar från Betty till eder allesammans därhemma.
Eder dotter
Betty
 
PS.Selma har fått en pojke för en månad sedan.Hon hälsar så gott.Sven hälsar till eder alla.
En särskild hälsning till Elsa hon tycker nog att det har blivit lite tyst men det undrar jag ej alls på.Skall skriva när jag får någon plats.
Hoppas att ni ej dröjer för länge med att skriva.
DS.

1999-07-02, 22:42
Svar #11

Utloggad Jill Raneryd

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 343
  • Senast inloggad: 2022-08-27, 17:08
    • Visa profil
Jag är av den sorten som alltid velat men aldrig kommit mig för att släktforska. När jag träffade Lotta så pratade vi om tusen
 saker i säkert ett år innan det framgick att hon höll på med släktforskning. När det väl gick upp för mig att hon var aktiv så
 bombade jag henne med massor av frågor och till min förvåning så hade hon massor att ge mig och vi hade ju också den
 legendariske Hilduinen gemensam. (Inte Lotta och jag men min man och Lotta:) Jag har fått otroligt mycket hjälp från olika
 erfarna släktforskare...nämnas bör...Lotta Johansson, Gert Påhlsson, Wido Lith, Leif Boström, Jörgen Blästa, Thomas Sverker, Carl Zsabad mfl. och utan
 dom hade jag med mitt dåliga tålamod inte fortsatt. På min mans sida finns redan en hel del material utrett av en släkting så
 det lockar inte lika mycket som min egen men det är ändå så himla intressant när man möter vänner med gemensamma anor
 till honom. Har ju mest stött på anor på hans sida *ler* och det kanske beror på Leastander-släkten och den biten? När
 Lotta hittade en artikel i Sundsvalls tidning (där hennes man jobbar) om min farmors farfar så blossade intresset upp på
 RIKTIGT. Släktforskning är verkligen både spännande och roligt!  
 Mvh Jill  
 
 (Jag vet faktiskt inte hur reglerna är men jag bifogar här intervjun med min farmors farfar i Sundsvalls tidning inför hans
 80-årsdag 1941...om redaktören inte tycker det passar sig så får han plocka bort den!)

1999-07-02, 22:48
Svar #12

Utloggad Jill Raneryd

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 343
  • Senast inloggad: 2022-08-27, 17:08
    • Visa profil
Intervjun:
Hela intervjun fick inte plats så läs den gärna här istället: http://home2.swipnet.se/~w-21017/Anor/intervju.htm
 
Hoppas det inte gör alltför mycket med en länk????
 
Mvh
Jill

1999-07-03, 02:27
Svar #13

Marianne Sjöblom

Jill, artikeln  till 80-årsdagen, har jag i orginal om du vill ha en kopia av den, med fotografi också på Carl Gustaf, har köpt en scanner så jag kan skicka den till dig, när jag lärt mig hur den fungerar.

1999-07-05, 23:02
Svar #14

Pierre Nilsson

Hej Anders och alla andra!
Den gamle mannen som jag och min nu avlidna dödspolare hittade 1991 hade inget testamente. Hans far hade gått bort 1963 och hans hustru 1966.
Han hade två barn som fortfarande är i livet. Och de i sin tur har också barn och barnbarn. Men ingen i byn fick veta vad vi gjort. Vi sa att vi hittat en skatt. Den där släktutredningen som jag hittade vet ingen när den utfördes för probanden var hans far född 1874.
 
Sen skall jag berätta att han hjälpte mig med forskningen väldigt mycket. Det känns just nu som hela mitt liv är förstört för många år framåt. Jag sörjer honom oerhört djupt och saknar honom desto mer. Men jag kommer alltid att minnas våra roliga stunder tillsammans.  
 
Då vi analyserade materialet var det han som läste upp alla bouppteckningar och hela släktutredningen. Sen gav vi allting till den gamle mannens dotter som bor i samma by som mig.
 
Jag hittade en bok som handlade om två bönder som levde på 1800-talet och var vänner i över 75 år. När den ena dog tog den andre det så hårt att han dog av sorg ett par år senare.
 
Mvh
Pierre N

1999-07-27, 22:12
Svar #15

Utloggad Christer Öberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 377
  • Senast inloggad: 2014-09-26, 06:28
    • Visa profil
    • genealogi.oberg-bd.com
I mitt fall så inspirerades jag av min gamle farfars berättelser. Jag levde mig in i historierna och därmed så upplevde jag en svag bild av mina förfäders liv. Tack vare min numera avlidne farfar så sökte jag mig till Luleåbygdens forskarförening och började att rota efter mina anor. Jag intervjuade mina släktingar, mestadels gamla och fick därmed även tillgång till många väldigt gamla fotografier, som fotats redan på 1860-talet i Norrbotten, inte illa!  
Släktforskning innebär så mycket mer än att rota efter sina anor, man ska även sätta sig in i hur våra förfäder levde o.s.v.
Och visst är väl vi släktforskare överrens om att har man en gång börjat att forska så följer det med resten av livet. Jag har forskat i 7 år och är LÅNGT ifrån klar. Man hittar hela tiden på nya saker som man ska forska fram. Sedan tycker jag att det är av stort intresse att författa det man kommit fram till, men det är väldigt tidsödande.

1999-08-09, 22:45
Svar #16

Utloggad Sten-Sture Tersmeden

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 489
  • Senast inloggad: 2017-02-14, 20:51
    • Visa profil
Några sentenser jag fanns vid besök på Landsarkivet i Östersund:
Det som skrivs det gömmes
Det som talas det glömmes (Sv ordstäv)
 
I arkiven talar människor som levde för länge sedan till dem som skall leva länge efter oss (Nils Nilsson)
 
Idag är historia i morgon
 
Framtiden är inte vad den varit
 
Även det svagaste bläck är starkare än minnet (kinesiskt ordspråk)
 
Man kan inte ringa till framtiden, bara göra en anteckning (Nils Nilsson)
 
Arkivens uppgift är också att bevara spåren av nuet (Nils Nilsson)

1999-08-18, 00:41
Svar #17

Göran Johnson

För min del började släktforskningen inte av något personligt intresse för vare sig släkten eller för att forska. När min hustrus gammelfaster (mf:s syster) Eva Petre dog för några år sedan visade det sig att hon efterlämnade några sköra pappersrullar av dåligt papper med handskrivna släkttavlor i stort format. Eftersom de knappast gick att hantera utan att förstöras beslöt jag mig för att skriva av innehållet så att vi och några andra släktingar kunde bevara det på så sätt utan att slita på originalen. Eftersom Evas tavlor inte var strikt agnatiska utan också följde vissa kvinnliga grenar innebar det att också jag från början tog med både manliga och kvinnliga ättlingar utan att ana konsekvenserna av detta. Det tidigaste årtalet som förekom på dessa släkttavlor var 1490 och det senaste 1790 och eftersom Eva Petre var född 1898 så framgick det ju tyvärr inte vilket samband som fanns med personerna på stamtavlorna. Så jag kände ett behov av att på något sätt fylla luckan på hundra år. På något sätt fick jag reda på att släkten Petre fanns dokumenterad i Örnbergs ättartal (del IX, 1893). Visserligen var också den utgiven före Evas födelse men där fanns ändå min hustrus morfar med så det gick att komplettera bilden ända fram till våra egna barn och deras kusiner etc. Också detta förutsatte ju att jag följde vissa kvinnliga ättlingar. Jag förstod nu att inte heller Örnberg var särskilt komplett utan att det fanns mycket mer att göra för att få den fullständiga bilden. Så jag började leta på bibliotek och arkiv efter tryckt litteratur som kunde ge mer och det visade sig ju att det fanns en hel del att samla in på olika sätt, även utan att behöva gå till kyrkböckerna. Jag kände varje gång en stor tillfredsställelse när jag lyckats fylla någon lucka. Nu har jag efter några år av sporadiskt samlande fått ihop omkring 6-7000 ättlingar och ingifta huvudsakligen från tryckta källor. På senare tid har jag också börjat komplettera från internet. Först ganska nyligen har jag skaffat ett släktforskningsprogram (DISGEN) och börjat skriva in det tidigare insamlade materialet. Eftersom jag började så spontant och utan att ha gått någon kurs förstod jag väl till en början inte heller vikten av att vara noga med källor etc så mycket av det jag samlat in saknar tyvärr sådana uppgifter.  Så smått har jag också börjat med mina egna släktingar men ännu inte nått så långt. Lustigt nog tycks det som om jag och min fru också är släkt med varandra fast på mycket långt håll: Min hustrus mf ff ff fm m var min mf mf ff:s brors hustrus fm fm. Det är ju roligt när man upptäcker sådana samband även om den praktiska betydelsen av detta är obetydlig. Det är också kul när man upptäcker bekanta eller kända personer  i släkten (och då tänker jag inte på medeltida kungligheter och sådana tveksamheter) t ex att vi är släkt med Bellman! Släkten Petre kom från Skottland till Sverige på 1600-talet. Också bland mina egna finlandssvenska anor i Österbotten finns det skotskt blod (Ross), vilken betydelse nu detta kan ha. Jag känner på mig att jag kommer att fortsätta med detta lite osystematiska forskande eftersom det hela tiden tycks kunne ge nytt stoff, kanske så småningom med fokus på andra delar av släkten. Nu när jag också börjat utbyta synpunkter med andra forskare via internet kan ju nya infallsvinklar  dyka upp när man minst anar det...

1999-08-18, 10:46
Svar #18

Julie C. Jansen

Hei Anders B.,
 
Jeg har nå sittet og lest alle innleggene her, og det får meg til å tenke på hvordan jeg selv startet.  
 
Jeg tror ikke at jeg begynte å tenke på hvem jeg var eller hvor jeg kom fra, før min mor fortalte meg at mormor var adoptert. Da var jeg vel en åtte-ni år gammel. Jeg lurte forferdelig på hvordan mine oldeforeldre så ut. Hvor de kom fra, og hva deres yrke hadde vært. Etter dette fikk jeg også høre en del om min fars side, og også at min mors onkel hadde drevet med slektsforskining.  Problemet var bare at jeg ikke gjorde noe med de opplysningene jeg fikk, ei heller snakket jeg med min farfar da jeg hadde muligheten til det. Da jeg var 14-15 år ble min farfar påkjørt i et fotgjengerfelt, livet hans ble aldri det samme. Han mistet tale- og skrive evnene sine, og kunne ikke lenger kommunisere med meg. Da jeg var 19 døde han, men han har etterlatt seg en masse papirer, som jeg en dag skal få. Der ligger det nok en hel masse opplysninger, for han var også opptatt av slekten vår. Jeg har heller aldri snakket med onkel Henry (gammel familiefeide), men kanskje idag blir dagen jeg gjør akkurat det.
 
Nå åtte år etter har jeg faktisk slektsforsket i to år, ikke for meg selv, men for en herlig liten person ved navn Sarah. Hun er min niese, født i 1997. Da bestemte jeg meg for at hun på sin attenårsdag skulle få en anetavle. Om den ikke er komplett så gjør det ikke noe, da kan hun jo hvis hun er interessert forske videre. Poenget er jo at hun ikke skal behøve å undre seg på hvem hun stammer fra, og at hun kan ha et startsted.
 
Men, for meg dreier det seg jo ikke bare om å gi noe videre, det dreier seg også om å bevare det lille vi har eller får ettersom tiden går. En ting er i alle fall sikkert slektsforskning kommer til å være en av de viktigste tingene i mitt liv så lenge jeg lever. De som kom før meg har jo vært med på å forme den jeg er i dag. Som min oldemor engang sa: ¨Det bor jo litt av meg i deg også.¨

1999-08-25, 14:53
Svar #19

Utloggad Johan Sjöberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 345
  • Senast inloggad: Aldrig
    • Visa profil
Hej.
 
Jag har skummat igenom de ovanstående inläggen i det här ämnet.  
 
Så långt tillbaka som jag själv kan minnas, så har jag alltid varit intresserad av mitt ursprung. Det kanske kan förklaras av min familjebakgrund. Mina farföräldrar kom till Sverige från Finland 1956, där min farfar arbetade på Fagersta bruk. Min far Ralf föddes 1959 i Västanfors församling i Fagersta i Västmanland i Sverige, som den förste svensken i familjen. 1960 eller 1961 (delade meningar finns, men utredning pågår) flyttade familjen till Botkyrka sn i Södermanland, där min farfar arbetade vid Alfa Laval i Tumba som fräsare medans min farmor skötte hushållet i baracken i Tullinge som de bodde i. 1968 flyttade de till Tumba, som då låg i Botkyrka sn, men numera utgör en egen församling (även om jag för enkelhets skull brukar skriva Tumba sn, vilket jag förklarar med att församlingar ligger i städerna, socknar på landsorten. I detta sammanhang anser jag att även Stockholms södra förorter är landsorten, såvida de inte inkorporerats med Stockholms stad, vilket aldrig skett för Tumbas del). Min farfar arbetade kvar vid Alfa Laval i Tumba tills han blev förtidspensionerad p g a arbetsbrist 1985. Min far växte huvudsakligen upp i Tullinge och Tumba, som på den tiden var betydligt mer lantligt än idag. När han började på gymnasiet 1975 så mötte han min mor, Gudrun, som var ett år äldre. Hon är född i Stuvsta i Huddinge sn, söder om Stockholm, där hon växte upp. Mina morföräldrar var båda två akademiker: Min morfar var ingenjör och min mormor farmaceut, utbildad vid Uppsala universitet. Båda hade en ganska enkel bakgrund. Min mormors far var först bageriarbetare, men drev sedan ett eget bageri. Min morfars far satt på ungdomen på uppfostringsanstalt, och dömdes till fängelse för stöld, och inställde sig alldrig till värnpliktstjänstgöring. Oftast saknar han yrkestitel, i någon enstaka församling benämns han gårdskarl och liknande. Min morfars föräldrar förde en kringflackande tillvaro och var troligen vid något tillfälle bosatta i varenda län i hela Sverige, med något undantag. Flera av deras barn sändes av myndigheterna till fosterhem, något som präglat min morfar, och det var nog därför han kämpade så för att ta sig ur detta. Mina morföräldrar (ingenjören och farmaceuten) tillhörde medelklassen, men av olika skäl som jag inte vill nämna så blev de tvugna att sälja sitt hus i Stuvsta 1968, varefter de flyttade till det då väldigt lantliga Salem, vilket ligger mellan Södertälje och Tumba. Min morfar blev sjukpensionerad och mina morföräldrar skilde sig 1974.
 
Mina föräldrar möttes som sagt på Tumba gymnasium c:a 1975, och förlovade sig 1976. I samband med detta rymde min far hem till min mor, i hennes mammas bostad i Salem, där han var bosatt i över ett år (även om han var skriven hos sina föräldrar i Tumba). Som ett resultat av denna förening föddes jag på Södertälje sjukhus den 17 november 1977, klockan 16:25, samma dag som den första snön kom den vintern. Vad nu det töd på...
 
När jag var tre månader gammal separerade mina föräldrar, inte helt odramatiskt, o så småningom flyttade min blivande styvfar in istället. Jag är född som Johan Ralf Halvardsson, men då min mor gifte sig fick jag min styvfars namn, Carlsson. Min far flyttade till Karlstad och kontakten mellan honom och min mor, och mellan honom och mig, var i princip bruten. Däremot har jag alltid haft kontakt med mina farföräldrar, samtidigt som blivt uppfostrad likadant som mina yngre halvsyskon. Men p g a omständigheterna som lett till mig: det utländska inslaget (visserligen finlandssvenskt, men ändå), min brist på kontakt med min far i barndomen m m tror jag har varit en drivkraft. När jag var 11 år gammal tog mina farföräldrar med mig och min kusin till deras gamla kvarter i Helsingfors, där vi även träffade farmors kusin. Farmor talade om för honom att jag var intresserad av släktens historia, och han berättade att han hade en släktutredning hemma, som sträckte sig till 1700-talets början. Han lovade att skicka kopior på utredningen, vilket också gjorde. När jag var 14 år flyttade jag med min mor, min styvfar och mina halvsyskon till Åkers Styckebruk i Södermanland, där min mor o styvfar hade köpt ett hus. Då hade jag -via farmor o farfar- återupptagit en något sporadisk kontakt med min far, som då bodde i Edsvalla, några mil utanför Karlstad. Sedan 15-årsåldern har jag sökt efter mina rötter i både Sverige och Finland, och har idag ett stort antal anor. Jag har för länge sedan slutat räkna dem, men de kommer på mödernet från Södermanland, Uppland, Dalarna, Västmanland, Närke, Värmland, Hälsingland och Östergötland och på fädernet huvudsakligen från Finland, men via en adlig ana på farfars sida har jag även rötter i det medeltida Sverige. Mina anor har varit kungar, majorer, kaptener, kyrkoherdar, komministrar, mjölnare, bönder, torpare, husmän, drängar och backstugusittare (bl a). I min släkt finns såväl socialister som företagsledare osv osv. Jag tycker det är oerhört fascinerande att försöka binda ihop två till synes obesläktade personer, och forskar därför inte bara på mina egna anor, utan även min styvfars, och andra ingifta släktingars. Jag har bott i Strängnäs och Södertälje på senare år, men bor numera i Edsvalla och flyttar inom kort till Karlstad, där jag studerar historia vid universitetet. I samband med att min släktforskning kom igång så öppnades även ett historiskt intresse som blir allt starkare. Från början så var jag väldigt intresserad av högreståndssläkter, adel och rika borgare o dyl, vilket kan verka lite konstigt för ett arbetarbarn från Stockholms södra förorter, men numera är jag mer intresserad av bondesläkter och allmogesläkter i största allmänhet.
 
Det var vad jag hade att säga. Jag blev lite långrandig, men vet inte om det kan sägas kortare.

1999-08-31, 20:09
Svar #20

Utloggad Anette Spångberg

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 23
  • Senast inloggad: 2021-02-20, 21:34
    • Visa profil
Vanligt folk i historien har alltid intresserat mig. Rabblandet av kungar och vilka krig de vann eller förlorade var aldrig intressant. Kanske är jag präglad av en uppväxt med mycket spelmansmusik och dans. Men den direkta orsaken till att jag hittade till släktforskningen, är min fd historielärare Knuts förtjänst. I små grupper under kvällstid tog han med sig gymnnasieklassen till Landsarkivet i Göteborg, där vi fick prova på släktforskningens tjusningskraft. Att få bläddra i de gamla handlingarna var en känslomässigt stark upplevelse. I och med detta första besök, var mitt intresse väckt för släktens historia.
Det som håller mig kvar i forskningen är den härliga känsla som infinner sig när jag hittar en ana som varit omöjlig att finna och nyfikenheten på vad som finns ytterligare i de gamla arkiven om min släkt.

1999-09-03, 19:52
Svar #21

Utloggad Bibi Gustafson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 213
  • Senast inloggad: 2023-03-01, 22:30
    • Visa profil
Hej!
 
Varför släktforskar jag? När jag var liten i mitten på 50-talet bodde vi 4 år i Falun (Kristine församling). Min pappa visste att hans mormorsfar och -mor kom från denna församling, så han bad dåvarande prästen att leta efter dem i församlingens böcker. Detta resulterade i en släktutredning ur husförhörslängder och födelseböcker (förmodar jag) som vi kallat den Forsbergska släkten. Där finns uppgifter om min farmorsmorfars föräldrar Per August Forsberg, f.d. lifgardisten, f 1811 5/12 i Stockholm och död 1876 28/11 i Kristine församling, och Greta Johanna Hedman, f 1811 25/6 i Stora Kopparberg och död 1888 10/2 i Kristine. Greta Johanna hade en dotter före äktenskapet: Greta Lovisa Hedman f 1836 23/4 i Stora Kopparberg. Per August och Greta Johanna gifte sig 1849 28/10 och fick 3 gemensamma barn: Carl Petter f 1850 29/7, Anna Charlotta f 1852 17/2 och Johan August* f 1855 30/4. Denne Johan August var min fmmf. Han gifte sig 1876 16/7 med Ingeborg Ersdotter f 1848 5/7 i Lillhärdal, Jämtlands län. De fick 13 barn tillsammans och 9 nådde vuxen ålder. Deras äldsta (som prästen noterat som deras före äktenskapet) var min fmm, Ingeborg* Augusta f 1875 23/12. Familjen flyttade 1890 till Sundsvall där de 3 yngsta barnen är födda. August var bokbindare och i hans dödsnotis står han som verkmästare på ett bokbinderi i Sundsvall.
 
Jag har under min uppväxt ofta studerat denna släktutredning och bestämde mig tidigt för att gå vidare och utreda hela min bakgrund. Min pappa har ett fyragenerationerskort där han är yngst och Ingeborg Ersdotter är äldst. Han minns sin gammelmormor mycket väl, han var 13 år när hon gick bort 1936. Han har även vaga minnen av sin gammelmorfar. Under hans uppväxt hade familjen nära kontakter med den Forsbergska släkten, dvs min farmors mor och hennes syskon. Jag har själv träffat 5 av min farmors mostrar och morbröder och tagit del av historierna kring dem.
 
För 2 år sedan satte jag äntligen igång genom att gå en släktforskningskurs. Forskar med mina barn som utgångspunkt och började med att försöka spänna över både mina och min mans alla grenar. Detta blev snabbt för mäktigt och jag bestämde mig för att först reda ut min farmors rötter eftersom det är dessa som i första hand fått mig att vilja hitta mina rötter. Jag har ännu inte avslutat min farmors rötter - på hennes sida tycks vi härstamma från mycket kringflyttande personer. Jag har rört mig i Lillhärdal, Härjedalen; Särna, Dalarna; Falu (Kristine o Stora Kopparberg); Sättna, Medelpad; Umeå lfs; ännu outforskat är Stockholm, Gävle och Vika, Dalarna. Sedan dyker säkert nya flyttningar upp.
 
Med ett allmänt historieintresse sedan skolåren får man också sitt lystmäte som släktforskare. Det finna många trådar att nysta i: Hur ärvdes gårdarna? Hur träffade man sin partner (om man nu inte bodde i samma by)? Jag har t.ex. funnit i mina egna efterforskningar att min fmm Ingeborg egentligen föddes i Stora Tuna 1875 och inte Kristine som det står i senare hfl. Ingeborg Ersdotter bodde som piga där och på något sätt hittade August Forsberg och hon varandra. De gifte sig även i Stora Tuna och därefter flyttade hon till Falun Kristine. Vid denna tidpunkt (1875-76) står August som bokbindargesäll (han blev mästare runt 1877-78), kan han som gesäll ha vandrat runt i grannskapet? Kan man hitta uppgifter om detta? Allt detta känns som en intressant överkurs att ägna sig åt när hela vårt träd är uträtt - om det nu någonsin blir det!
 
Jaha, det här blev ytterligare en pratig utredning, men jag tror att de flesta av oss som drabbats av släktforskarvurmen blir bitna med hull och hår!
 
Mvh
Bibi

1999-09-04, 13:21
Svar #22

Lotte Jensen

Jag har alltid varit intresserad av historia. Släktforskning blir historien sedd från min synvinkel.  
Men drivkraften är också den att jag kunde lika gärna blivit kriminolog eller psykolog som släktforskare. Jag älskar att snoka reda på  och få svar på kluriga frågor. Veta vad som låg bakom och så. Tex har vi ett slags defekt genetiskt drag i vår släkt. Och det är intressant att följa spåren bakåt för att se hur när prästerna började notera detta.

1999-09-13, 23:04
Svar #23

Utloggad Kerstin Gustavsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 21
  • Senast inloggad: 2009-06-08, 23:52
    • Visa profil
Rolig idé. Jag har nu skummat inläggen ovan.  
Jag började släktforska som en följd av att en moster till mig alltid hört att vi egentligen kom från en fin släkt.  
Hon och min mor gick till landsarkivet i Lund, men någon fin gren yppade sig inte. Min mor, som är en mera jordbunden människa blev nyfiken, men trodde inte att hon kunde klara det själv, så jag följde med.  
Vi hittade raskt lite mysterier att klara ut. Det blev  blodad tand. Tyvärr tar det tid och det är en bristvara idag.  
Jag har nu så många lösa trådar och har forskat på så många grenar samtidigt - får ej prioritera någon gren före den andra - så jag vet inte vilken tråd jag skall nysta i. Men, det är en rolig hobby. Synd bara att alltför många inom detta gebit är besservissrar.

1999-09-14, 13:36
Svar #24

Utloggad Johan Sjöberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 345
  • Senast inloggad: Aldrig
    • Visa profil
Kerstin:
 
Ibland är det nödvändigt att prioritera en gren före en annan. Vid ett annat tillfälle kan man ju prioritera nästa gren...
 
Från min farmor (som är född i Finland) fick jag höra att vi kom från en adelsätt, som hon förmodade vara svensk. Hennes mamma hade nämligen talat om för henne att hennes mormor i sin tur skulle ha varit född friherrinna. Den historien stämde inte alls, och det är nog ett ganska vanligt fenomen.
 
Däremot visade det sig senare att min farfar (också född i Finland) har adliga anor, huvudsakligen i Sverige, men det är ingenting att vara högfärdig över. Om man funderar över hur ens fina förfäder behandlade sina underlydande på godsen de ägde, eller vilka som egentligen försörjde dem (med tanke på att adeln var befriad från skatt)...

1999-09-14, 18:26
Svar #25

Lissbeth Lindrot

Hej Allihopa!
Ja, jag började med släktforskning 1975 och min stora förhoppning då var att hitta intressanta personer helst av fin adlig eller borgelig släkt. Vad jag vet så har ingen i den närmaste släkten gjort någon forskning bakåt i tiden.
Gissa om jag blev besviken då jag endast hittade Norrlänska fd soldater sedemera nybyggare och Sörmlänska torpare och backstugusittare... Ingen adel där heller inte ens någon bonde eller danneman! Men så började jag tänka, om det hade varit adelsfolk i släkten då hade ju mina förfäder haft det relativt bra men nu när det mest var torpare, backstugusittare och nybyggare.... De måste ha haft det otroligt tufft!
Jag har ju sett att inom tre-fyra år så kan mer än hälften av barnaskaran dött osv. Då började jag fundera, tänk vad mina förfäder kämpat för att hålla släkten vid liv och tänk vilken slump det egentligen är att jag finns till. Jag har en anfader som var 63 då han blev far för första och ända gången, en vars tvillingsyster dog vid födseln, en som varit krigsfånge i Ryssland men som lyckades återvända och skaffa familj. När man börjar fundera över dessa saker kan man inte låta bli att förundras över vilken tur man har som lever och att man har ett jobb och att man har mat för dagen...... När jag sitter vid läsapparaten så slutar det varje gång med att jag är glad och lycklig över att just jag finns till!
 
Finns det andra som funderat i samma banor?
 
Mvh Lissbeth Lindrot

1999-09-14, 23:32
Svar #26

Göran Johnson

Adel och brukspatroner i släkten som jag har hittat innebär ingen garanti mot sjukdomar, krig och elände. Att större delen av barnaskaran dog före vuxen ålder hände i de bästa familjer. Jag har också krigsfångar och t o m en avrättad person...

1999-09-15, 18:03
Svar #27

Lissbeth Lindrot

Hej Göran!
Det var inte så jag menade, jag menade bara att det finns mycket intressant att hämta bland sina förfäder även om de inte är adel eller borgare. Det var jag själv som tidigare hoppades hitta finare släkt för att jag trodde det skulle vara mer intressant. Självklart hade de flesta det svårt förr i tiden det var inte så jag menade, jag menar att bakom varje litet människoliv finns en lång, intressant och unik historia. Hoppas att jag inte missförstås nu...
 
Vänliga Hälsningar!
Lissbeth Lindrot

1999-09-17, 11:53
Svar #28

Utloggad Johan Sjöberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 345
  • Senast inloggad: Aldrig
    • Visa profil
Hej Göran och Lissbeth:
 
Bland mina adliga anförvanter återfinner man Johan Henrik (Jean Henric) Hästesko af Målagård, en av Anjalamännen, som så småningom blev avrättad i Stockholm för upprorsförsök mot H M:jt konungen, Gustav III, som f ö är en annan av mina anförvanter...
 
Jag har som jag tidigare påpekat alla stånden i min antavla, och jag håller med Lissbeth om att alla har en unik historia, oavsett om de var grevar, kyrkoherdar, snickare, drängar, hemmansägare, sjöman, soldater eller riksdagsmän...
 
MVH
Johan Sjöberg, student

1999-09-17, 19:38
Svar #29

Pierre Nilsson

Hej Johan!
Historierna man får fram om personerna är verkligen unika. Ibland hittar man någon som suttit av ett straff eller har begått självmord. När man hittar något sådant att det ju roligt att söka upp varför mordet eller staffet hände. Brotten förr i tiden är heller inget som går för hackor. När personerna var skötsamma står det knappt inget vilket är synd. Jag har hittat två i släkten som tog sina liv p.g.a att de antagligen hade psykiska problem. Eller vad sägs om att hänga sig i ett träd eller att ta livet på sig själv med en yxa?
 
Jag ska ju snart skriva specialarbete i skolan om släktforskning och ta upp vad jag hittat och hur det går till och vem som startade kyrkobokföringen m.m.  
Mvh
Pierre N

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna