Här en artikel om Isak Boström
vänligen Sven.Bodin@Sundsvall.se
Isak Boström och Sundsvallsstrejken
av Reinhold Olsson
Livet igenom avsade sig den nu avlidne Isak Boström äran av att ha varit ledare för Sundsvallsstrejken 1879. Artikelförfattaren besökte honom en kort tid före hans död och ger bär en delvis ny relation av Boströms roll i den strejk, som blev upptakten till vår arbetarrörelse eftir storindustrialismens genombrott inom sågverksindustrin.
En av de sista från den märkliga striden i Sundsvallsdistriktet 1879 har gått ur tiden. Onsdagen den 13 september avled Isak Boström, om han levat till den 28 oktober hade han fyllt 93 år. Med honom försvinner en personlighet, som för alla tider fått sitt namn knutet till den svenska arbetarrörelsens historia och framför allt till sågverksarbetarnas. Visserligen korsade hans väg endast en gång denna rörelse men det blev tillräckligt för att han skulle bli räknad som en av dess märkesmän. Hans djupt religiösa tro förde honom till en annan svensk folkrörelse, där han under ett par mansåldrar nedlade ett uppoffrande arbete. Det oaktat stod han dock aldrig främmande för arbetarrörelsens strävande för bättre mänskliga livsbetingelser.
Det ligger någonting nästan legendariskt över den nu bortgångne hedersmannens levnad. För över 65 år sedan framträdde han som ung man av en ren tillfällighet som de strejkande sågverksarbetarnas talesman mot landshövding Treffenberg. Han stod där orädd inför den hårde och myndige landshövdingen, som personifierade det svenska klassamhället, och förde talan för en rättslös arbetarskara, som rest sig till motvärn mot arbetsgivarnas lönenedpressning. Hans manliga ord inför landshövdingen, då denne ville ha honom upp till rådhuset som underhandlare, utgör en av grundstenarna i all verklig demokrati: ?Blir jag vald skall jag komma, blir jag inte vald har jag ingenting där att göra?.
En kort tid före hans död besökte jag honom i Vapelnäs, där han tillbringade sin ålders dagar hos en dotter och svärson, folk-skollärarfamiljen Norl?n. Jag hade inte sett Boström sedan den dag, då han stod i talarstolen ute vid Skarpskyttelägret, där Sundsvallsdistriktets arbetare 1929 firade 50-årsmin-net av den märkliga arbetarstrejken. Han hade som sa många andra av 79-års män kommit dit som inbjuden hedersgäst och hade ingen
som helst tanke pä att tala. Men sa kom en av kvinnodistriktets representanter fram till honom och förärade honom en bukett röda rosor. Han kände sig djupt rörd, ville visa sin tacksamhet och gripen av stundens inspiration steg han upp på talartribunen och bugade sig sirligt inför det böljande folkhavet, jag ser honom ännu, hur han stod där reslig och med ungdomlig spänst trots de sjuttioåtta åren och talade som endast den borne talaren kan göra, briljant, i logiska satsbyggnader och med sinne för ordens valör.
Framför mig hade jag nu samme man. Mer fårad, åtskilliga år äldre, en skummare blick men lika strålande klar i tankegången. Vi sut-to länge tillsammans. Han berättade om sin barndom där uppe i Burträsk, där fadern var hemmansägare och smed med mästarbrev. I det hemmet föddes 13 barn, det elfte i ordningen var Isak. Tidigt lärde han smedsyrket tillsammans med fadern men kom senare i fär-
garlära i Skellefteå. Till Sundsvall kom han som utlärd färgare 1875, den 5 februari förresten - Isak Boström har alltid varit noga med att minnas år och data. En tid därefter blev han eldare på hjulbåten Svartvik, som trafikerade Sundsvall-Skellefteå. Vid tiden för Sundsvallsstrejken var han eldare vid Stockviks sågverk, där han 1881 blev maskinist. Denna befattning lämnade han 1894, då sågverket för en tid framöver nedlades och bytte ägare. Ett par år efteråt drev han slakteri- och charkuteriaffär tillsammans med en syster i Skellefteå. Därefter kom han tillbaka till Sundsvall och hade ett par somrar reparationsverkstad vid Oskar Johanssons skrotfirma i Sundsvall. Hos firman Oskar Johansson blev han sedermera anställd under ett par årtionden som reparatör. Det var förresten åren 1902-1922. Efter denna tid startade han egen reparationsverkstad för cyklar. Vid sidan därav var han under några år vaktmästare vid Betelkapellet i Sundsvall.
I början på 80-talet ingick han äktenskap med småskollärarinnan Fransiska Gyllenthaal, bördig från Tuna och tillhörande en gren av en gammal adelssläkt. I äktenskapet föddes tre pojkar och tre flickor, som alla nådde vuxen ålder. Fyra av dem äro ännu i livet. Nämligen Frans Boström, brevbärare i Vapelnäs, fru Ruth Norl?n, Vapelnäs, Petrus Boström, bosatt i Amerika, och Valter Boström, tjänsteman vid Kempeverken i Örnsköldsvik. 1922 dog hustrun och efter den tiden bodde han under många år tillsammans med dottern Lydia, som hade anställning vid Andres Möbelaffär i Sundsvall.
Väckelserörelsen gick starkt fram i de medelpadska bygderna vid tiden för Boströms ankomst dit. Den unge västerbottningen greps djupt av förkunnelsen, anslöt sig till valden-strömarna och blev en av de främsta ledarna för den frireligiösa rörelsen ute i Vapelnäs. Många arbetstimmar av osjälviskt arbete lade han ned, då församlingshuset uppfördes. Församlingens styrelse tillhörde han åren 1876- 1879. På ett gammalt psalmodikon lärde han sig skalan för att så småningom kunna lära sig att leda en sångkör. Han var också en av initiativtagarna till Missionsförbundets sångar-förbund i Medelpad. Som ordförande i Vapelnäs nykterhetsförening kom han i beröring med de båda frireligiösa sågverkspatronerna Röst och Johansson, grundläggaren till Johan-nedals sågverk. Dessa båda tillhörde styrelsen för nykterhetssammanslutningen Hoppets här. Båda tillhörde också stadsfullmäktige i Sundsvall, och deras namn förekommer i samband med strejken.
Baptismen, som vunnit stor utbredning i Medelpad, var ensam frireligiös rörelse tills valdenströmarna på 7O-talet började sin för-
kunnelse. Sundsvalls Missionsförsamling, som hade gemensam styrelse med sina trosfränder i Kubikenborg och Mön, uppförde kapellet vid Skarpskyttelägret åren 1875-76. Det är detta kapell, som blivit minnesrikt genom 1879 års strejk.
De båda norskfödda predikanterna Peder Taklaksen och Nils Taansberg, väl kända från strejkdagarna vid Skarpskyttelägret, voro anställda som predikanter för vad man skulle kunna kalla den frireligiösa sjömansmissionen, som hade sitt verksamhetsfält bland sjöfolket på de tusendetals seglare, som varje sommar lastade i Sundsvallsdistriktet. Föreningslivet vid sågverken under denna tid präglades av den frireligiösa församlingsverksamheten och bönemötena blevo samlingsplatserna för ung och gammal. Inte underligt att denna religiösa tidsmiljö kom att ge sin prägel åt strejkdagarna ute vid Skarpskyttelägret.
Vid tidpunkten för strejkens utbrott var Boström, som redan är antytt, eldare i Stockvik. Driften vid sågverket låg nere för tillfället, emedan vårreparationer pågingo. Någon agitation, sade Boström, hade inte föregått strejken. När strejktåget från sågverken längre ned i Njurunda nådde Stockvik var det ingen tvekan från arbetarna där om att de skulle deltaga. Kristna arbetare anslöto sig lika frimodigt som andra till strejktåget, ty alla voro förbittrade över sågverksägarnas lönenedpress-ningar. Det var en stigande förbittring runt om i distriktet över att bolagen sänkt lönerna för arbetarna men samtidigt fortsatte med sina lysande fester vid bolagsherrgårdarna. Arbetarna visste, att bolagen fått ett statslån på 3 miljoner kronor för att möta krissvårigheterna. Det var särskilt mot två personer som harmen var riktad och det var förvaltarna Stackell i Svartvik och Erlandsen i Mon, därför att de rest omkring i distriktet och uppvaktat bolagskontoren för att få alla sågverksägare att gå med på lönesänkningen. Jäsningen bland arbetarna var orsaken till att strejken utan föregående agitation kunde så spontant
utbryta och få sa stor tillslutning från så gott som alla sågverk.
Jag gick lika obekymrat i ledet som så många andra ungdomar, förklarade Boström. När vi kommo till närheten av Mon vid det s. k. Båtsmanstorpet möttes vi av landshövdingen. Han talade till oss och sade bl. a. att han haft ett sammanträde med sågverksägarna i distriktet och av dem fått en uppgift om att sågverksarbetare kunde förtjäna 3 kronor per dag. Mot detta uppstod häftiga protester bland de strejkande. Folk svor och skrek i mun på varandra utan att kunna avge en nöjaktig förklaring. Boström litade på att någon äldre arbetare skulle avge en förklaring om arbetarnas verkliga förtjänster, men när ingen tycktes vilja göra det, sträckte han upp en käpp han hade i handen mot massan och äskade tystnad. (Boström brukade så där för nöjes skull gå och bära på en vidjek'pp, det var liksom brukligt bland ungdomarna att göra det.) När han kunde göra sig hörd, började han tala. Han sade först till arbetarna, att landshövdingen hade begärt en förklaring men ni bara väsnas, en förklaring har han rätt att få. Till landshövdingen sade han sedan att en sågverksarbetare inte kunde förtjäna mer än kronor 1:25? 1:50 per dag. Boströms tal måtte ha slagit an på de strejkande, ty det började höjas leverop för honom. Bra, Boström, du gör det bra Boström o. s. v.
Efteråt kommo vi strejkande att stå i skilda grupper och samspråka. Jag stod ett stycke från den plats, där landshövdingen stod, och talade med en del njurundabor, då jag kände någon lägga sin hand på min axel. När jag vände mig om var det landshövdingen. Han frågade varifrån jag var. Jag talade om det. Därefter slog han mig på axeln och sade:
- Vald eller inte vald, kommer Boström upp till mig på rådhuset i morgon klockan 10.
Jag svarade då:
-Blir jag vald skall jag komma, blir jag inte vald har jag ingenting där att göra.
När vi sedan hade samlats vid Skarpskyttelägret, som tillhörde Sundsvalls stad, sammanträdde stadsfullmäktige och begärde att vi skulle vräkas därifrån. De förut nämnda sågverkspatronerna Johansson och Röst kommo ut till strejklägret och sökte igen mig och några andra för att delge oss beslutet. Vi samlades i Bönhuset vid lägret och hade en överläggning. Det är det som kanske gett anledning till att det sagts att bönhuset använts som lokal för strejkutskottet. Jag kan inte minnas om bönhuset användes någon mera gång. Jag skall säga er en sak, tillägger Boström, det har skrivits så mycket om strejken och en hel del berättelser har jag inte känt igenUnder strejkdagarna, fortsatte Boström, höllo Taklaksen och Taansberg gudstjänst kväll och morgon och psalmer och andliga sånger sjöngos unisont. Taklaksen var en stor talarbegåvning, som kunde få folk att lyssna; Taansberg var mer medelmåttig som talare. Handlare i staden försågo strejklägret med mat, och bönder från bygderna runt staden körde dit mjölk, men det fanns inga slags kommitt?rade som sKötte om utdelningen, utan var och en fick ta för sig vad han behövde. Så fanns det en del som gingo omkring och sålde kaffe.
Här och var ute vid verken fanns det folk som arbetade, antingen var det sådana, sade Boström, som voro rädda för följderna eller också voro de ögontjänare. För att få dem med i strejken gick det dagligen ut grupper av strejkande som sökte igen dem på arbetsplatserna. Understundom kunde det komma till bråk mellan förmän och de strejkande besökarna.
Under hela vårt samtal lägger Boström en mycket fördomsfri syn på 79 års strejk. Livet igenom har han avsagt sig äran av att ha varit ledare. Det fanns inga ledare, vem som helst var det.
Han fortsätter: Treffenberg är delvis orättvist bedömd, delvis missförstådd, när han utpekades som den absoluta orsaken till hela det sorgliga händelseförloppet. Han handlade i den föreställningen att han måste göra sin lagliga plikt och han uppläste upprorslagen för oss redan i strejkens början. Treffenberg höll styvt på lagen. Men, tillägger Boström eftertänksamt, man kan framhålla den saken
och bli förstådd utan att behöva gripa till de starkaste argumenten. Att den behandling sågverksarbetarna fick röna 1879 gjort ett starkt intryck på Boström och att händelserna omkring strejken blivit ett dystert minne, behöver jag knappast säga.
När strejklägret upplöstes med militär, förhördes arbetarna från sågverken i tur och ordning - ett sågverk i taget. Tjänstemännen voro närvarande för att undersöka om det var någon av de strejkande från det sågverk de tillhörde, som gjort någon våldsgärning under strejkdagarna, då arbetsvilliga arbetare avhämtades. Förhören leddes av landshövdingen, sekreterare var general Wei-denhielm. De som skulle kvarhållas överlämnades till militären, som förde dem ombord på ångaren Thule. Den fick tjänstgöra som arrestlokal. När turen kom till Stockvik, fingo alla arbetarna gå utom Boström. Antalet kvar-hållna på Thule uppgick då till fyra.
Förhöret med Boström började så här:
- Se här har Boström! sade landshövdingen.
- I egen högvärdig person (det var vanligt att skämtsamt säga så i dagligt tal).
- Vad har gett er anledning till att bli ledare för strejken?
- Det har inte funnits någon ledare. (Stadsfiskal Jansson böjer sig fram mot
landshövdingen och säger tyst att han känner en person som kan intyga att Boström är strejkledaren.) Landshövdingen:
- För fram den mannen!
(Boström berattar, att under den tid han eldade på fartyget Svartvik råkade han under ett tillfälle i gräl med styrmannen och klådde upp honom. Det var den mannen som
trädde fram för att vittna. Styrmannen steg fram till bordet och drog fram en del saker, som skulle bevisa att Boström var strejkledare.)
- Tillåter landshövdingen att jag får framställa en fråga till vittnet?
- Visst får Boström det.
- Kan styrmarinen klargöra för mig vad begreppet ledare innebär? (Frågan kom så överrumplande att vittnet föredrog att tiga.) -
- Nåå, kan Boström själv klara upp vad en ledare är? (B. förklarade då att om en person skall uppträda som ledare, så måste någon ge honom detta uppdrag.)
- Någon måste väl ändå vara ledare? Har inte Boström fått det uppdraget av sina kamrater?
-Om jag skall anses som ledare, så är det landshövdingen som gett mig denna befogenhet.
Landshövdingen blev då rasande arg, reste sig upp och utförde sin vanliga gest, då han blev häftig. Han satte högra pekfingret uppåt ifrån näsan mot pannan och väste:
- Sssss! Hur kan Boström våga påstå det?
- Landshövdingen sa' till mig ute vid Mon: Vald eller inte vald kommer Boström upp till Rådhuset i morgon klockan 10.
Landshövdingen, vänd till de andra:
- Låt karlen gå!
Den 30 juli häktades emellertid Boström och kvarhölls i fängelse i nära sju veckor eller till den 13 september, då han frigavs utan att ha varit ställd inför rätta. Sedan förlåten omkring händelserna vid Skarpskyttelägret gått ned och livet på nytt länkades in i fredliga banor korsades den enkle arbetsmannen Boströms och landshövdingens väg mången gång, men alltid blev den förre vänligt bemött av den senare. Boström berättade, att när de råkades i Sundsvall ibland och han fick syn på mig kunde han komma rätt över gatan med utsträckt hand och säga högljutt: ?Se, god dag Boström!?
Om än den gamle veteranens ålderdom blev lång, så hade han dock förmånen att hans sinne aldrig slocknade i senil skröplighet. In i det sista följde han med vakenhet händelserna omkring sig, inte minst krigsrapporterna, och förvånade mången gång sin närmaste omgivning med att träffsäkert förklara var den eller den staden var belägen. Strax före sin död stod han vid en 90-årig ungdomsväns bår, har det berättats mig, och höll ett så lysande griftetal, att de närvarande voro stumma av förvåning.
Det var kanske sista gången Boström berättade om händelserna från den märkliga storstrejken, ty han gjorde det ogärna. För mig. blev det en intressant stund, som jag kommer att minnas. När jag så tog adjö och skulle gå följde han mig till dörren, där stod han reslig och med ett nästan profetiskt uttryck i sitt fårade ansikte - en gestalt ur det förgångna från ett för länge sedan historiskt skede. Det var så jag såg Isak Boström sista gången.
[Skogsindustriarbetaren nr 21 1944]
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy