Att det kunde finnas bergsmän i en socken som Östra Skrukeby, en (numera) utpräglad slätt- och jordbrukssocken söder om sjön Roxen, måste te sig obegripligt, om man inte känner till att såväl Östra Harg som Östra Skrukeby hade delar (s.k. skatar) även norr om Roxen. Detta område är utpräglad bergsbygd, och det var säkerligen där som bergsmännen hade sin verksamhet. Numera är detta reglerat, så att dessa områden norr om Roxen nu tillhör Stjärnorps resp. Vånga socknar.
Detta att socknar kunde ha områden på var sin sida om en stor sjö (så att man numera tycker sig vara tvungen att åka igenom flera andra socknar för att ta sig till till den egna socknens andra del), var inte alls ovanligt i äldre tid. Tvärtom var ju det snabbaste och rakaste sättet att förflytta sig mellan socknens olika delar, att färdas per båt (sommartid) eller per släde (vintertid) (jfr vad jag har har skrivit om detta fenomen under Ekebyborna-Kristberg). Sjövägarna var på den tiden (låt oss säga före 1860-1870) viktigare än landsvägarna, och oändligt mera betydelsefulla för kommunikationerna än vad vi idag tänker oss. Sverige fick ju inte alls några naturliga gränser (som det brukar heta i det sena 1800-talets och sekelskiftets tendentiösa skrifter) vid Roskildefreden 1658. Tvärtom var ju de otillgängliga och nästan obefolkade skogstrakterna i Göinge en betydligt naturligare gräns än Öresund, som snarast band ihop Själland och Skåne.
Fortfarande finns det flera socknar i Kinda härad (Östergötland), som har sockendelar på ömse sidor om sjön Åsunden: Tjärstad (där delarna dock är anslutna till varandra genom bron vid Rimforsa), Kättilstad och Horn (där ju bara två gårdar; Boda och Gumhem) ligger på fel sida av Åsunden. Men ska man därifrån landvägen åka till Horns samhälle och övriga delen av socknen, måste man åka igenom såväl Oppeby som Hycklinge socknar.