ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: En kvinnogärning på Örberga fattiggård-Sann berättelse  (läst 1619 gånger)

2004-03-26, 21:14
läst 1619 gånger

Utloggad Ann Little

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1252
  • Senast inloggad: 2024-02-23, 20:10
    • Visa profil
Min farfars syster Gerda Tell, skrev för många år sedan en berättelse om sin mor Gustava Petterssons liv, som blev publicerad i Östgöta Correspondenten. Igår fick jag en fotokopia av artikeln och blev både rörd och imponerad av denna kvinna, min gammelfarmor, som jag först nu fått lära känna. Jag är enormt tacksam mot Ingrid Brundin, min nyfunna släkting, som gjort detta möjligt.
 
Nu vill jag dela med mig av Gerdas berättelse, så här kommer historien om Gustava Amalia Johansdotter Pettersson:
 
EN KVINNOGÄRNING I ÖRBERGA FATTIGGÅRD
 
Ålderdomshemmets i Örberga saga är all, men här skall jag försöka berätta några minnen därifrån.
 
En dag på nyåret 1899 gick min mor, med tunga, trötta steg till kommunalordföranden i vr församling, sedan hon blivit eftersänd av den bestämmande. Man ville nämnligen att hon skulle tillträda platsen som förestånderska i Örberga fattighus, som det på den tiden kallades.
Min far var förvärkt och hade det inte så väl ställt med nerverna, så han kunde inte ensam försörja sin familj. Han var stallförare och kusk vid Arneberga gård. Min mor hjälpte till under skörden, gick ute på gärdena, måste ha barnen med sig och fick slita hårt.
 
Men den dag som jag först talade om, var min mor så bedrövad, som hon själv talat om så många gånger med oss barn. Jag var inte född då men hon bar en liten under sitt hjärta, som föddes i maj samma år. Och då blev förstås gången tyngre och tanken bekymmersammare att taga hand om oförmögna gamlingar.
Kyrkoherde Hägerström och hans fru hade förut flera gånger talat med mor om att hon passade så bra att taga hand om de gamla. Mor gjorde så-det var ingen annan råd-som hon så ofta sade; hon var frisk och stark, hade ett bra humör-jag kan inte minnas att hon var sjuk mer än under en dag under vår barndomstid.
 
Vi had ett stort avlånt rum med järnspisel och mörka boaserade väggar. Jag ser det så mörkt i minnet, men det fanns också ljuspunkter. Mamma hade tur med blommor och växter i fönstren och vackra gardiner, det var ett fönster åt norr och ett åt söder, men inget elektriskt ljus på den tiden. Bara fotogenlampor som inte lyste upp ett så stort rum något vidare.
Vi gick in genom en träveranda, både unga och gamla. Mitt för yttedörren låg ett kök, där det bodde tre gubbar som hade öppen spis, där de kokade sitt kaffe på högfotade kaffekittlar. Så fanns där en stor bakugn, där det gick in 16 stora brödkakor. Mor bakade både till vår familj och till de gamla. Det var inte så lätt alla gånger att hålla reda på deras små mjölpåsar. En del var lite misstänksamma. Men för det mesta litade de på Mor Stava, som hon alltid kallades av de gamla.
Till vårt enkelrum gick en lång gång, till höger om ingången. Till vänster om den var stora stugan belägen. Där var åtta gummor och det var tätt med sängar utefter väggarna. Kom man in när de kokade sitt kaffe, så var det fullt med små pannor på spiseln. De fick själva sköta sin mathållning. Det fanns ej gemensamma måltider som nu. - Å nej, den lilla penning som de hade i fattighjälp räckte inte ens till ett skrovmål i månaden. De hade 1.65 i pengar ena månaden och 1.50 den andra, sedan i natura lite mjöl och potatis i kvartalet. Jag kommer inte ihåg deras tilldelning. Mamma fick också så kallad stat.
 
Ovanpå stora stugan låg ett långt järnspiselrum. Där var två ensamma mödrar, med två och tre barn vardera. De hade det inte heller så fett, stackarna, men var rätt nöjda ändå. Men visst fanns det snälla människor på den tiden också, som tänkte på de gamla, särskilt till julen. Sådan glädje det blev bland åldringar och barn, när kusken från Naddö kom med förning från fru Heidenstam - som alltid tänkte på oss barn, alltid var så snäll. Där kom stora korgar med mycket gott, där fanns godsaker till barnen, socker, kaffe, risgryn m.m. till alla de äldre, och till vår familj. På sommaren fick vi barn gå ner till Naddö och plocka massaor med frukt. Sådan godhet glömmer man aldrig.
 
På julafton kom en skjuts från fru Margareta Ohlsson från Ullevi Västergård, med risgrynspåsar, kaffe och socker och så mycket fint bröd m.m. Mor skulle koka gemensam gröt på julafton och gemensamt kaffe på juldagen. Från Arneberga gård kom också en skjuts, en hel mjölkså som mor delade ut. Då behövde de gamla inte ta av sina fattiga slantar på ett bra tag för att k.pa mjölk(den kostade 8 öre litern på den tiden), och mycket annat kom från Arneberga gård också. Det var emellertid inte lönt att vi barn glyttade ut när dessa julskjutsar kom, då mor bar in allt åt de gamla. De skulle komma i främsta rummet, som ju var rättvist. Mor visste sitt ansvar.
 
Det var många av åldringarna som kunde tjäna en liten slant på knyppling och att sticka strumpor (till och med en gubbe knypplade).  
Gummorna som stickade till bondkäramororna ville helst ha betalt i natura och mororna var snälla mot de gamla, så de kunde få både en fläskbit, brödkaka och färsk potatis, den tiden det fanns.
Så fans det de som hade barn att fa av-även från Amerika-och då lyste deras gamla fårade ansikten som förklarade.
Så vl jag minns torsdagsärterna, då de gamla kom in till mor med var sin fläskbit de som hava kunde. De hade knutit en tråd om var sin bit som igenkänningstecken, till och med en röd tråd. Det va kanske inte så hygienskt-men vem tänkte på det då för tiden. Allt smakade bra. Mor var en riktig mat-mamma, som kunde göra gott av lite.
På lördagarna var rotmos en stående rätt, så väl som soppa på tisdagarna. Mor delade alltid med sig av allt. Hennes valspråk var att  en knuten hand kommer aldrig något i. Det är ett sant ord. Men då jag var liten, före skolåldern, hade inte mor så mycket att ta av. Jag kommer så väl ihåg, att vi ofta åt vattgröt (rågmjölsgröt) på kvällarna, med mjölk eller siraps-vatten, bröd och rå sill, med rå lök till. Det smakade bra då man var hungrig. Det var inte fråga om några vitaminer, men vi var alla ändå friska.
Sedermera kunde vi få köttbullar på söndagarna och fruktsoppa någon gång (bullarna måste mor dela till oss), men då var det kalas.
Potatis fick vi äta så mycket vi orkade. Vi satte potatis hos Dahlgren på Örberga komministergård. Han var alltid så snäll mot mor, ty hon hade en hushållsgris varje år, och den hade vi i Dahlgrens svinhus. Vi hade inget uthus, bara en källare, som byggdes när jag börjat skolan.
 
Tidigt på våren gick mor till August Karlsson, som ägde Säby Södergård. Hon hade en säck med sig för att köpa en gris. Hon bar den hem på ryggen. Ett år hade mor så dåligt med pengar, och vi var så ledsna, trodde inte det skulle bli någon gris det året. Men en dag kom det 20 kronor från en av mina bröder som var i Enköping och lärde till trädgrdsmästaremin farfar. Då blev alla så glada , grisen kostade nämnligen (precis) så mycket, det var billiga priser på den tiden.
Till julen då grisen skulle slaktas, var det mindre glädje. Vi barn gick in och grät. Men när det var över gladde vi oss åt all den goda maten, som vi visste vankades. Mor delade med sig åt alla, som var på hemmet, så de slapp att bara känna det goda oset.
 
Så kom ljusets år 1916 till Örberga gamla by. Tack vare vår prins Eugen, som då hade sitt Örgården färdigt för inflyttning, och lät draga elektrisk ledning till Örberga. Då var även fattighuset ombyggt. Så blev det ljusare i vårt och de gamlas hem. Mor fick det enda, långa rummet delat i ett större och ett mindre; dörröppnad till köket och kakelugn i det större. Då fanns det två gubbar i köket, senare endast en (efter 1930 fanns det ingen åldring i köket). Gummorna hade också fått så ljust och fint, med ljust tak och vackra tapeter. Då var barnen stora och ute i världen, utom undertecknad. Det fanns sängliggare då också, som legat i många år, som mor skötte om, men nu började hon få mera betalt, 100 kronor om året, förut hade hon bara 50 kronor i alla år för skötseln av de gamla. Men vår mor hade ju andra förtjänster också. Ja, posten hade hon inget betalt för i pengar, men hon fick alltid något av snälla människor, som hon tog emot posten för, tidningar och allt, och likaså skickade av den på eftermiddagen då brevbäraren kom tillbaka från Nässjaturen.
 
Telefonväxeln sattes in hos oss den 23 november 1905, efter den stora branden i Örberga. Det var inte mycket betalt på den tiden, men det ökade under åren, både i fråga om betalning och abonnentantal. Jag tror det var 20 kronor om året av varje abonnent före 1936, då telefonen blev automatiserad. Då hade mor haft växeln i 31 år, med allt annat bredvid. Så hade mor städning, eldning av skola och kommunalrum (ingen skurning, det var det andra son skötte).
För det mesta var det vi barn spm städade; eldning och dammning skötte mor sjlv. Jag kan i minnet se henne hur hon bar sina tunga kolboxar på vintern.  
Även klämtningen i Örberga kyrka skötte mor om i många år; varje söckendag, kl.6, morgon och kväll från första april till första oktober. Hon hade 5 kronor för varje halvår. Jag vet att hon hade en hög stanar i ett hörn av vapenhuset under sommaren. När hon klämtade drog hon i ett tjockt rep från taket och sparkade till en sten vid varje klämtslag, för att inte glömma bort räkningen; jag antar att det var ett visst antal slag.
 
Mor var rätt sträng mot oss barn, men rättvis och vi barn tyckte så mycket om henne. Även andra som hon kom i beröring med tyckte att hon var så rejäl.
Jag minns hon sa till mig, då jag var lite äldre det är nog många som är avundsjuka på mig. Men nu efteråt, när man tänker tillbaka så tycker man inte att det var så mycket att vara avundsjuk på, så hårt som mor fått slita för så ringa lön.
 
Sockenstallet var beläget väster om kyrkomuren. I en spilta där låg en massa svarta fattigkistor staplade ovanpå varandra. Där var mor och hämtade en till varje som dött. Mor gjorde de döda så vita och fina, lade blommor i deras händer, om det var sommartid, annars hade hon alltid något grönt på sina blommor i fönstren. Det var några som ingen anhörig hade. Då gick alltid mor med till graven.
 
Det var många av skolbarnen som också gick till moster Stava (som barnen kallade henne) med sina små bekymmer. Ibland hade någonting gått sönder på kläderna och ibland hade de själva blivit sönderslagna. Jag är säker på att de som har Östgöta Correspondenten (och det är massor i min hemtrakt) och läser detta minns moster Stava och skoltiden.
 
Den 18 augusti 1920, då jag reste till Stockholm på kvällen, satt mor och vakade över en kvinna som dog samma natt. Det blev många också efter den dagen, som mor skötte tills döden kom. Hon fick även gå bort i hemmen och svepa andra som dött. Hur hon kunde hinna med allt slit och orka, det är en gåta nu efteråt. Mor litade alltid till en högre makt och var nöjd med sin tillvaro. Nu 1920 hade hon fått högre lön; 150 kronor om året, så nu var det bättre på alla vis! Mor var också så förunderligt frisk och kry.
 
Jag minns från den dagen då växeln blev flyttad från oss, det kom en tidningsman och intervjuade mamma. Han skrev  Det må förlåtas intervjuaren, att han tittade sig omkring efter den stackars orkeslösa, då han blev vänligt mottagen av en spänstig och kry dam, som fullkomligt utstrålade hälsa och gott humör. Det fanns emellertid ingen annan. Den spänstiga var just fru Gustava Pettersson.
Så långt journalisten. Mor var då på sitt 79:de år; hon fyllde 78 år den femte mars 1936, samma år som hon flyttade in på Dalsgården. Den 26 januari samma år hade vår far dött.
 
Ja, minnena kommer och går. Hur väl minnes jag inte en dag då jag kom hem från skolan och mor hittat 90 kronor bland smutsiga skjortor, som hon plockade fram efter en man som nyligen dött. Hon gick raka vägen till kommunalrummet, där det var stämma just den dagen. Hon fick visserligen ingen ersättning  men ett rent samvete, är mera värt än pengar.
 
1931 var Dalsgården färdig, men då fanns det bara en kvinnlig pensionär kvar att flytta från Örberga. Mor tålde nog inte det stillasittande som det blev på Dalsgården, trots att hon alltid satt och sydde och arbetade till hemmet; men det blev ej detta rörliga arbete som hon var van vid. Hon blev sämre till hälsan med åren, fick flera krämpor, men hon var ju inte sängliggande förrän sista tiden.
 
Den 6 september 1946 somnade mor in för alltid. Hennes minne lever hos oss alla hennes barn, så länge vi själva finns till.
 
Gerda Tell
 
---------------------
 
 
Familjen:
Karl Otto Pettersson
Född 1/5 1859 i Strå
Död 26/1 1936 i Örberga
 
Gift 1887 med;
Gustava Amalia Johansdotter
Född 5/3 1858 i Södra Fågelås, Västergötland
Död  6/9 1946 på Dalsgården
 
Barn:
Karl Erhard    8/1 1888 (min farfar)
Karl August    6/1 1891
Hilda Amalia   9/3 1896
Johan Enock    6/5 1899
Gerda Gustava 11/4 1902
 
Gustava hade också en utomäktenskaplig son, Gustaf Nathanael född 11/6 1881 i Korsberga.

2004-03-26, 22:34
Svar #1

Anne Olsson

Tack Ann för att du delade med dig av din gammelfarmors berättelse! Det var jätteintressant att läsa om Gustava och hur det var på den tiden. Vilken fantastisk kvinna hon var Gustava!
 
Vänliga hälsningar
Anne

2004-03-26, 23:20
Svar #2

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Ann!
 
Det var väldigt intressant att läsa. Man har ju undrat hur de hade det på fattiggården. Nu fick jag en väldigt fin inblick av det. Min ff ff bodde på fattiggården i Mo, Mo sn (Y) mellan 1873-1883 då han dog 84 år gammal.
 
Vilket slitsamt liv de kunde ha förr i tiden. Jag håller med Anne, vilken fantastisk kvinna Gustava var!
 
Mvh
 
Ann-Mari Bäckman
Ann-Mari Bäckman

2004-03-27, 07:37
Svar #3

Rune Edström (Rune)

Hej Ann
Först oppe, sist i säng var nog den lott kvinnorna hade förr i tin. Jag har förundrat mej över att dom hann med allt som dom skulle ombesörja. Gustava hade ju flera heltider om man jämför med nutiden. Men dom skulle ju göra nyttiga saker från arla till särla, för lediga blev dom först när dom blev lagd i graven. Hon hade väl tur som fick vara frisk.
mvh
rune

2004-03-27, 13:31
Svar #4

Ingrid Wikberg

Tack Ann! Fantastisk intressant berättelse, vilket historiskt dokument!  
Verkligen kvinnohistoria.

2004-03-27, 17:39
Svar #5

Utloggad Ann Little

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1252
  • Senast inloggad: 2024-02-23, 20:10
    • Visa profil
Tack till alla er som kommenterat berättelsen om min gammelfarmor. Ja, visst var hon väl en unik kvinna!
 
Jag fick också en annan artikel av min släkting, som handlar om Gustavas yngste son, Enock. Den är också mycket intressant; hans liv blev väldigt annorlunda föräldrarnas. Om ni vill läsa den, gå till Stockholm, Allmänt, rubriken Så blev mitt liv - En sann berättelse.
 
Vänliga hälsningar
Ann

2004-03-28, 13:42
Svar #6

Utloggad Ann Little

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1252
  • Senast inloggad: 2024-02-23, 20:10
    • Visa profil
Det kan kanske vara av intresse för alla som läst Gerda Petterssons berättelse ovan, att få veta att hon kom att gifta sig med Gillis Tell, som arbetade för prins Eugen på Örgården i Örberga. Paret flyttade till prins Eugens Waldermarsudde i Stockholm, där Gerda var anställd som telefonist. Gerda och Gillis bodde i ett grönt hus i slottsparken i många år.
 
Maken Gillis avled den 16/9 1977 och Gerda den 21/10 1981.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna