1918 i Tidningen Östergötland skervs det en artikel om Öijeby Riddragods, och här kommer den nu om någon av Er är intresserad.
Öijeby Riddargods
Riddaren Holmsten Ingolfsson skänkte år 1379 två spanns avgäld i Oghia by till Askebykloster. Det är troligt att delar av egendomen tillhört cisterciensernunnorna ända till Gustav Eriksson Vasas stora kyrkorov. Sedan Askebykloster 1537 ödelagts genom en förhärjande eldsvåda, lämnades dess gods i förlåning åt förtjänta män. Så fick Slottshövidsmannen i Stegeborg, Svante Stensson Natt och Dag (Greve ”Sture” i Vestervik) bl. a. en gård i Ögby. Jag behöver väl knappt nämna att han var 1567i Uppsala av Erik Gustavsson Vasa mördade riksrådet (Sveriges första greve).
Om vi kastar en blick på Askebyklosters invertarium, ser vi att dess äldsta ljuskrona är skänkt av Herr Jonas Bengtsson på Öijeby, en annan av assessorn och Häradshövdingen Johan Haumbler, som dog i Öijeby 15/1 1736, en tredje av Häradshövdingen Georg Moutan, som dog i Öijeby 30/6 1736, samt en fjärde av Prosten Nils Persson Aurelius (bondson ifrån Örtomta och hans hustru Maria Abrahamsdotter Aschania (Askebysläkten). Att ej mindre än tre av kyrkans ljuskronor är skänkta från Öijeby, är ett tydligt bevis för godsets rikedom: tvivelsutan var det det största i hela socknen. Om dess förnämlighet kan man också läsa mellan raderna i kyrkoboken. Om vi se vilka som tillhörde umgänget på godset, finna vi exempelvis bland faddrarna till Nicolaus Johannis av Öijeby (född 31/8 1721, döpt 10/9 son av ovannämnde Herr Jonas Bengtsson i främsta rummet Slottsfogden i Ekenäs, Samuel Samuelsson Bohliusmed hustru, född Uhr, samt Pastor Nils Ingemarsson Methander. Den sistnämnde, som var son av Ingemar Nilsson på Methsjö i Vårdsberg, där hans ättlingar blevo rusthållare, hade 1721 blivit pastor i Askebykloster. Vad Slottsfogden beträffar, var han son av Norrköpingspastorn Samuel Andersson Wimmer Bohlius från Wimmerby. Efter att såsom ostrogth ha studerat i Uppsala hade han blivit Inspektor i Gräfsten och sedan Ekenäs hos Generalguvenören greve Mauritz Ottosson Welling. Det berättas en del ej synnerligen fördelaktiga historier om herrarna i Ekenäs. Greven blev ju bekant dömd till döden såsom av ryssarna köpt landsförrädare, fastän han lyckades undanskaffa sina mest komprometterande papper. Dessa skall han ha haft förvarade i en järnkista som Bohlius sänkte i Teden med tillhjälp av en vallherde vid namn Nisse inspärrades och fick ihjälhungra för att han ej skulle berätta varest grevens landsförrädiska papper blivit gömda. Hur stor del av Bohlius haft i Ekenäsgravens skurkstreck hör ej till denna artikel; vi nöja oss med att konstatera, att ingen av herrskapet på Öijeby varit inblandad.
Rusthållaren Nils Jonsson av och till Öijeby avled 15/12 1781 vid 60 års ålder. Arvtagare till godset var hans son Catharina Jönisdotter: Oluf Nilsson av Öijeby föddes enligt Askebyklosters kyrkbok kl. 7 den 13/12 1755. Faddrar voro herrskapen på Nybbele och Fläret samt såsom representant för Öijeby rusthåll, Ryttaren Öijstedt. Sitt namn erhöll Junkaren efter Askebyklosters skyddspatron S:t Olaus (Haraldsson, konung i Norge). Herr Oluf Nilsson av Öijeby blev en bemärkt man ej blott i sin hemort utan i hela Sverige. Som riksdagsman är han känd under namnet ”Östgötakungen”, och det tarvar en särskild artikel att beröra hans många och stora förtjänster om rikets förkovran.
Gift 3/111782 i Tönevalla med Anna Samulesdotter Ståhle av Bölingstomta, välsignades riksdagsmannen med en hel talrik barnaskara. Äldste sonen, Nils Olufsson av Öijeby, föddes 21/9 1783. Därefter följde i tur och ordning sönerna Samuel, Jöns, Oluf Anders och Jonas samt dottern Anna Catharina Olufsdotter av Öijeby, född 1804. Bland hennes faddrar märktes den 24 årige Dame Anna Catharina Danielsdotter Lindhagen, syster till franske Fänriken Samuel D:son L., som stupade i Spanien 1810, och dotter av Kyrkoherden i Askebykloster Daniel Danielsson Lindhagen, som i sin tur var sonson av Skjutsbonde och Gästgivare Lindh i Skede socken (stamfader till den florerande släkten Lindhagen). Anna Catharina Olufsdotter av Öijeby blev gift 1820 med brukspatron Strömbeck på Greby.
Då riksdagsmannen 7/2 1806 avled, ”i hetsig feber”, blev ovannämnde Nicolaus eller Nils Olufsson arvherre till Öijeby. Själv skrev han sig Rusthållare. Gift 21/8 1808 i Askebykloster med Catarina Salomonsdotter av Seländer, blev han fader till 8 barn. Av dessa må nämnas den rikt begåvade fröken Marie Sophie Nicolsdotter. Född 17/8 1818 hade hon till fadder bl. a. Sergeanten Jöns Wickius, som representerade rusthållet, enligt gammal sed. Uti Askebyklosters kyrkarkiv finnar man henne balnd dem som 1834 communicerade. För kuriositetens skull kan vi avskriva hennes betyg:
Läser i bok: A
Luders cath.: A
Svibelii förkl.: A
Förtsår: A
Den unga damen jävade ej heller senare de stora förhoppningarna som sattes på henne: Ej blott lysande med en yttre skönhet, hade hon en själ som i livets alla prövningar gav prov på sin rikedom.
Hon blev 8/9 1839 förmäld i Askebykloster med frälsegodsägaren Johannis Andersson till Nartomta Storgård och levde sedan ända till 1898. Här kunde även nämnas, att hennes yngre syster, Caroline Nicolsdotter av Öijeby, blev genom sitt äktenskap med Herr Magnus Petersson till Hviskeryd moder sedemera statsrådet Julius Magnison Juhlin _________.
Om Rusthållaren Nils OLufssonav och till Öijeby står det i Askebyklosters kyrkbok att ” han var född, levde och dog i samma boning”. Han dog 17/2 1851, efterlämnade änka med 4 söner och 3 döttrar.
Öijeby såldes nu till Majoren Fogelström, och Öijebyfamiljen flyttade 1852 1852 till ett av sina andra gods, nämligen Kreplinge i Svinstad. Utan att nu närmare ingå på sagda gods historia, kan vi nämna att det i slutet av 1600-talet tillhörde Drottning Hedvig Eleonoras Kammarherre Karl Jörgen Nilsson Kagg, en son av Guvernören Nils Nilsson Kagg, som 1651 blivit Friherre i Tokmajervi i Finland.
Öijeby, som i början av 1800-talet hade en areal 3-400 tunnland, mest öppen jord, skänktes av Major Fogelström, tillsammans med Svenneby, till Jungfru Ann-Sofi Svantesdotter Banér. Vi återkomma på annat ställe till denna familj, och nämna här endast att den är en ursvensk bondsläkt, som bott i grannsocknen Örtomta alltsedan Nils Eskilsson (utan ättnamn), -vilken 1520 avrättades i Finland, - nedsatte sig i Ekenäs. Hans sonson Riksrådet Gustaf Axelsson Banér blev 1600 som landsförrädare halshuggen i Linköping. Dennes sonson Clas Petersson Banér blev 1651 Friherre i Gamla Karleby i Finland och senare Landshövding i Kalmar län. Hans son Johan Classon Banér, vilken dömdes till döden 1702, var farfars far till ”Jungfrun i Öijeby och Svenneby”. Då hon dog äktade f. d. Löjtnanten i svenska, engelska och franska marinen Ivar A:son Koskull, blev denne ägare till godsen. Hans stamfader var Otto Johansson Koskull från Livland, vilken från Korpral tjänade sig upp till Generalmajor och blev Friherre i Stensholm i Västergötland. Hans sonson , en Tullinspektor i Göteborg , var farfar till ovanstående ägare av Öijeby och Svenneby. Öijeby såldes 1915 för 75.000 kronor, men torde vara värd dubbelt så mycket. Svenneby äges ännu av Koskulls andra hustru Matilda Andersdotter Oxehuvud. Sistnämnda västgötska bondsläkt räknas till adeln sedan Ryttaren Olof Andersson (vilken antog namnet Oxelhuvud). 1592 erhållit svenskt frälsebrev. Sagde man dog 1611 i fängelse, inspärrad som landsförrädare. Att släkten skulle härstamma från någon dansk eller italiensk äventyrare torde vara en uppgift som bör hänföras till amsagorna.
Öijeby har ett högt, dominerande läge, med en vidsträckt utsikt ända in i Örtomta socken. Häruppe från höjden har Öijebyherrarna med välbehag kunnat skåda ut över sina bördiga åkerfält, som i angenäm omväxling med skogiga åsar utbreda sig så långt blicken når. Av själva gården finns ej mycket i behåll. Endast ett rött tvåvånings stockhus är kvar av de äldre byggnaderna, men därbakom minner ännu en halvt förfallen trädgård om den gamla goda tiden, då Öijebyätten satt som mäktiga herrar i Askebyklosters socken.
Ej långt härifrån ligger än så länge orört Öijebytorpets ryggåsstuga. Då jag med d:r Gren-Ekdahl som vägvisare besökte torpet, möttes vi på gårdsplanen av en stor sugga, som genast fick ont öga till Doktorns Canis. Det var en marquisedotters bostad vi skådade. Under det låga tegeltaket som var så lågt att man instinktivt krökte på ryggen då man skulle gå in, satt de små fönstren tätt under taket, likt ett par ögon som tittade under lugg. Som militieboställe har det lilla torpet bland annat bebotts av Serganten Anders Danielsson Sommelius, av den uppåtsträvande släkt som härstammar från en torpare i Somvik vid sjön Sommen. Serganten själv var prästson. Vida intressantare för en släktforskare var emellertid hans hustru. Om henne meddelar Askebyklosters dödslängd 3/3 1848: Isadore Sophie Henrietta Gustafsdotter de Falk, född 3/9 1774 i Östra Ryd. Fadern Capitaine Gustaf Magnusson de Falk, sedan boende i Rödkärr i Skärkinds socken. Modern Christine Henrietta de Montillon, markgrevedotter från Holland. Hustru Sommelius hade 2 bröder och 3 systrar, vilka förut med döden avgått. Gift med Serganten A. D:son Sommelius i Lillkyrka socken, med vilken hon bott i Öijebytorp. Sedermera (efter hans död 1839) bott i Asplund. På sistone några år sängliggande sjuk. Njöt understörd av ett syskonbarn Överste de Falk i Holland samt av en systerson Dahlgren, copist i Stockholm. Hade 30 riksdaler i årlig pension.
Enligt vad hovintendenten Örnberg meddleat, hade hennes far varit officer i hollänsk tjänst och bodde sedan i Åkerby i Gårdeby jämte marquise Yvelasco de Monteleone. Denne var död redan före 1813; mannen dog i Norrköping 1817. Den släkting från vilken hustru Sommerlius erhöll fattigunderstöd torde ha varit hennes kusin holländske Översten Gustav Ad. Carlsson de Falk, som ägde Herstaberg i Kvillinge till 1834 och därefter bodde i Zypthen i Holland, och var gift med en jungfru Mächel (av en till Västervik invandrad tysk krämarsläkt). Själv hade hustru Sommerlius inga barn, men en hennes brorson blev slaktare i Motala, där den holländske adelssläkten de Falk torde florera i arbetarståndet, kanske rent av utan någon vet av dess förnäma anor.
En gnista eld, en droppe blod, en tår, se där vad livets majestät förmår! En liten glimt av sol i vaknad vår, en vemodssuck av höst, som vissnad står!
Vad mera sedan, om Dig livet gav en kungaspira eller tiggarstav i ögonblickets väntan på en grav, vid droppens blänk ur evighetens hav!
Sven Svenske
Artikeln har jag skrivit av ifrån tidningen Östergötland ifrån 1918.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy