70 år senare fortsätter fejden...!

[Towa Olsen]

Funderar....
Min pappa föddes 1925, farmor var ensamståendes.
Det var ganska mycket diskusioner gällande faderskapet och det hela slutade inför rätten samma år.
 
Farmor hävdade bestämt att det var en viss man,G, medans G hävdade att det var en annan man, A, som var skyldig. Båda männen är avlidna sen 30-40 år tillbaka.
Rykterna var att farmor skulle ha skyllt faderskapet på G för att A skulle slippa betala för ungen !
Detta anser jag motbevisas i rättegångspapprena, klart och tydligt.
 
Och jag har aldrig riktigt vetat VEM som egentligen är min riktiga farfar.
Aldrig fått lära känna någon på min fars sida av släkten, varken farmor eller farfars.
Inte känt till farföräldrar, kusiner, fastrar, farbröder mm.
 
Som vuxen började jag släktforska för att jag kände att jag måste få veta mina rötter, veta var jag kommer ifrån. Men främst förstå mina föräldrars liv, främst min pappas.
Förstå varför han blev som han blev.
 
Efter lite sökande hittade jag farfar, G, och upptäckte att han stuckit till USA för att slippa faderskapet han dömdes till. Barnet lämnades till fadern som dumpade vidare pojken till sina föräldrar. Och han växte upp med orden ingen vill ha dig.
 
Min far har aldrig ens berätta om sin släkt. Mina föräldrar var skilda så det var mamma som motvilligt berättade det lilla hon visste. Båda mina föräldrar är avlidna så jag kan inte fråga heller. Och ingen av resterande av släkten verkar vilja svara.... fast jag tror att de vet mer än de låtsas om... Alla säger sluta forska ! och gör allt de kan för att sätta käppar i hjulen.....
 
Jag har också hittat G´s son, B, som föddes x antal år senare. Vet också att B har egna barn, vuxna. Har försökt få kontakt med honom för att få svar. Förklarade i ett brev vem jag var, samt att jag inte var ute efter ett påtvingat släktskap - bara svar på mina frågor. Så att jag kunde få lite ro i själen. Aldrig insisterat att G ÄR min farfar, eller att jag ÄR hans barnbarn.
Fick ett besked tillbaka att B inte ville ha nåt med mig att göra då vi inte var släkt.
Med andra ord, 70 år senare fortsätter fejden......!!! *suck*
 
Jag fick dock bra kontakt med A´s barn och vi kom då in på samtalsämnet DNA-tester. Jag sa att det enda sättet att få slut på det hela vore kanske att ta DNA-test. Men det kostar ju.... Ett av A´s barn erbjöd sig ställa upp som testperson. Så vi gjorde det. Resultatet var att A till ca 90% inte kunde vara min farfar.
 
Personligen anser jag att släktskap eller ej kvittar.
Trots allt håller de i en pusselbit av min fars historia, de känner till en del av hans barndom och uppväxt. Den delen som skulle kunna förklara varför min egen uppväxt var så oerhört kaotisk och förvirrande pga av pappa.
 
Är det fel av mig att kontakta dem mina ev kusiner (om jag ska kalla dem så) för att reda på mer om deras farfar ?
Jag vill ju inget illa, bara hitta svaren jag så desperat behöver.....
 
Vad anser Ni ??
 
// Towa

[Ann-Mari Bäckman]

Hej Towa!
 
Som släktforskare, så vill man veta. Det är det som driver en framåt. Det är svårt att råda dig till något. Då detta blir så som man själv känner det, om man vill gå vidare eller inte. Är det samma person, du tänkte kontakta igen? I så fall har den ju redan klargjort sin synpunkt och då måste man acceptera det. Är det någon annan du tänker kontakta,så kan du väl göra ett försök. Du kan ju inte få mer än ett nej eller inget svar alls.
 
Jag vet inte själv hur jag skulle ställa mig till ett dna-prov, om någon kontaktade mig och hade funderingar om min farfar var hennes farfar.
 
Ann-Mari

[Marianne Munktell]

Towa!
 
Kan du inte kontakta B:s barn för ev senare DNA-test? De kanske är mer öppna för problemet än fadern. Nu kan det ju inte spela någon större roll om G var din farfar eller inte. Det är ju snarare lite pikant i dagens läge.

[Lena Furth]

Jag skulle helt klart kontakta dem igen, men inte den person du redan pratat med utan några yngre förmågor som kanske också är nyfikna? Man kan inte få mer än ett nej.
 
(Nu kanske inte detta är så unikt, men jag fick höra precis idag av en kollega att den som han trodde är hans farfar stack till USA, det var exakt som din historia. Ingen talade om det och han vet inte om det verkligen var hans farfar, som är död sen länge)

[Towa Olsen]

Neej, jag tänkte inte på ett nytt DNA-test !
 
Jag tänkte bara kontakta dem.
Jag har ju redan fått besked från G´son, B, att han inte vill svara.
Så jag funderar på om jag skulle vända mig till B´s dotter.
Har för mig att hon är i min ålder.
Hon är dessutom bosatt på en annan ort än sin far.
Min tanke var att skriva ett brev, berätta vem jag är,
och att min far var fosterson hos hennes farfar.
Så om hon ville vara hjälpsam och berätta lite mer om sin farfar och hans familj,
alltså farfaderns syskon mm.
 
Men jag vet inte om det är fel av mig att gå den vägen
Jag har kontaktat nån av de andra i den släkten.
Och de har svarat att
eftersom vi inte är släkt, så vill vi inte hjälpa dig.
Ingen i släkten samtalar så mycket med varann
 
Personligen blir jag bara ilsk på deras barnsliga uppförande.
Allt jag vill veta är ju hur hans uppväxt var !
Inte bli tvångs-inbjuden på släktträff !!
(förlåt, jag är frustrerad !!  )
 
Kramar Towa

[Anders Ellerstrand]

Om jag förstår det rätt så har din far vuxit upp hos sin farmor och farfar trots att dessa inte ansett sig vara biologisk farmor och farfar?
 
Jag tror att jag åtminstone ett tag släppt den biologiska delen. Motivera ditt intresse bara med att du vill veta mer om hur din far hade det under sin uppväxt. Du kan ju t.o.m. acceptera G:s version. Om du utgår från det så kan du ju även intressera dig för den versionen. Hur var det att (ev.) felaktigt bli utpekad som fader, och hur var det att (ev.) felaktigt bli utpekad som farmor och farfar.

[Towa Olsen]

Jag HAR försökt !!
I de brev jag skrivit till min farbror (kommer inte på en bättre benämning just nu) så har jag poängterat att jag inte är intresserad av hurvida det ens finns släktskap eller ej. Utan BARA hur min fars uppväxt var. Då utgår jag från hemmet som fosterson och inget annat.
Då har jag fått svaret: eftersom vi inte är släkt, så vill vi inte hjälpa dig.
Jag skrev då tillbaka och förklarade att jag accepterar deras beslut att vi inte är släkt. Men trots detta så håller de i en viktig puxxelbit av min fars historia, eftersom han trots allt växte upp där. Släktskap eller ej spelar liksom ingen roll i det avseendet.
Har också, på ett finare sätt, sagt att de behöver inte ens träffa mig, bara skriva o berätta lite om min fars uppväxt.
 
Och eftersom farbrodern har den inställningen. Bör jag / kan jag då kontakta hans barn istället ??
Kanske lite moraliskt problem ??

[Elisabet Arvidsson]

Det var inget lätt problem att tackla. Du har verkligen hamnat i ett hörn där de personer som kan hjälpa dej med svar inte vill besvara.  
Jag undrar om du istället kan skriva brev eller kontakta grannen till den gård / hus din far växte upp. Fråga om de har några historier som du kan verifiera eller avvisa. Visst, --etisk eller inte, vad gör man när man är desperat & frustrerad. Håller med dej om att det inte är lätt att släktforska när det finns stoppstenar som är omöjliga att flytta.  
Ibland kan det gå lättare via ett barn eller barnbarn till den som efterfrågas eftersom de inte har historiens skam med sig i sina egna åsikter utan bara är nyfikna och intresserade.  
 
Jag har på detta sätt (via bouppteckningar) kunna bevisa för en släkting att vi är släkt oavsett hans kunskap om detta och samtidigt med bevisningen få familjen verifikation att det handlande om samma peron/-er. Men visst är det tråkigt att hoppa över en eller flera generationer bara för att få ett enkelt svar.
 
Ge inte upp, kanske får du vänta lite med svaren och ta det lite lugnt i direktkontakten och under tiden skaffar du fram bevis på annat sätt.
Lycka till
 God Natt

[Marianne Bengtsson Rosander]

Ja du har det inte lätt just nu. Jag har efter 40 års letande lyckats hitta min riktiga pappa trots att det på hans personbevis står att han inte har några barn.Låter konstigt, men jag har frågat lite här och lite där och lagt mitt eget pussel.Förr var det nog mera skämmigt än det är i dag med oä barn. Var man gift som i fallet med min mamma och fick barn med en annan så kanske det var bättre att den som hon var gift med fick bli pappa.
Så mitt råd är - ge inte upp - men gå varligt till väga och lägg pussel. Det kommer att ta tid men till slut får du nog svaret.Ett tips - barnavårdsnämnderna i kommunerna satt på mycket kunskap.Själv har jag fått mycket intressant ur gamla protokoll.Kolla där, det kanske kan ge något.

[Harriet Hogevik]

Hej!
Din fars klasskamrater är nu 83 år. Om ditt intresse är just att få veta hur han hade det under uppväxten kan de säkert bidra, åtminstone vad gäller skoltid och fritidsintressen. Om du får tag i någon kan denne/denna kanske tipsa om vem i klassen som var din fars bästis. Via SVAR 1930 bör du kunna få fram ett antal barn födda i grannskapet 1925 som du kan utgå från.  
Mvh Harriet

[Marianne Kindgren]

Vet du vilken skola din far gick i? Har du undersökt var skolans arkiv finns (betygsjournaler, klasslistor och andra noteringar)? Finns det noteringar från barnavårdsnämnden i aktuell kommun?
Du kanske kan komma en bit till med hjälp av officiella handlingar och låta släkten vila tills du har undersökt andra vägar.
Blev G tilldömd faderskapet på positivt blodprov? Det bevisar ju bara att G kan vara fadern, inte att han är det utom allt tvivel.
 
Hälsningar
Marianne K

[Towa Olsen]

Nää, det gjordes inget blodprov alls. Mig veterligt.
Via kommunen han tillhörde så har en mycket bussig arkivarie gett mig kopior på handlingarna från barnavårdsnämnden.
Alltså alla handlingar. Även de som eg skulle varit inom sekretessen, pga att min far avlidit. Så hon bedömde att ingen skada kunde ske med att sanningen kom fram.
Vad gäller betyg mm så verkar det inte finnas några på honom....konstigt !?....hmm...
Pga DNA-testet jag själv bekostade så är ju möjlighen ganska stor att det ÄR G som är min farfar.
Vilket också min farmor bedyrat hela sitt liv.
I början av min pappas liv så blev det diskutioner överallt gällande faderskapet. Och myten uppstog att A var fadern.
Men i rättsprotokollet står det klart o tydligt att farmor å det bestämdaste hävdat att det var lögn. Så jag känner nånstans inom mig att farmor sa sanningen den gången. Det är G som är fadern.
Men i detta fallet så är det ju eg ganska ointressant.
Under ett barns tidiga levnadsår och upp tills dess att man just blivit vuxen, alltså 0 - ca 20 år så formas en människa till den man blir under resten av sitt liv.
Och det jag vill veta är VAD som formade min far till att bli den han blev. Vila orasker fanns det till att han formades till detta. Då kan jag också få svaren på varför han var som han var då jag växte upp. Ringar på vattnet alltså....
Sen är faderskapet i det hela ointressant. Att jag anser att G var min farfar är ju bara min egen buisness....inte deras....
 
Nu är det många år sen jag kontaktade G son och bad honom om hjälp.
Och det är ca 6 år sen jag kontaktade några andra äldre personer i släkten för hjälp att identifiera personer på kort jag fått.
Inget av det lyckades.
Fast det kanske är för tidigt att kontakta den yngre generationen för att få hjälp ??
De som hamnar mer i min egen generation, de mellan 30 - 45 år.
 
// Towa