Det går aldrig att förutse vilken respons man får när man kontaktar en person, berättar att man är släktforskare och att man funnit att man är släkt. Jag har gjort det många gånger alltsedan 1980-talet och reaktionerna har varierat: ofta översvallande glädje och intensivt intresse - nästan lika ofta stor vänlighet men milt intresse - sällan ointresse och avståndstagande, mer eller mindre trevligt formulerat - mycket sällan inget svar alls.
Utifrån mina erfarenheter rekommenderar jag kontakt per brev. Ett telefonsamtal kommer kanske olägligt, och många är i dessa telefonförsäljningstider med rätta misstänksamma mot samtal från främmande personer. Ett brev kan läsas och begrundas och visas för familj/släkt innan man bestämmer sig för att svara eller låta bli.
Tre råd:
1. Gör klart för dig själv varför du söker kontakt. Formulera sedan detta klart och tydligt i brevet.
2. Gör lika klart och tydligt att du inte vill tränga dig på om intresse saknas, men att du i så fall skulle vara tacksam för att brevet vidarebefordras till annan släkting som kan tänkas vara intresserad av kontakt/forskningsutbyte.
3. Skriv ut en antavla som visar släktskapet och skicka med den.
I ditt fall rekommenderar jag att du samma dag skickar likalydande brev till både modern och sonen, nämner att du gjort det och att du hoppas på svar från någon av dem.
Om svar uteblir: tolka det som ointresse och besvära inte personen igen med nytt kontaktförsök. Vi släktforskare blir så glada och entusiastiska över våra resultat att vi kan ha svårt att förstå att det finns många människor som struntar blankt i sin släkt, känd eller okänd. Respektera den inställningen och framhärda inte.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy