Ny lag när en moder får bli fader

[Kent Karlsson]

Hur kommer framtida släktforskningsprogram att kunna hantera  två mammor  i stamträd och hur lustiga stamtavlorna kommer att se ut
Blir det moder1 och moder2 och sedan när det gått ytterligare en generation bakåt och kanske två pappor är föräldrar
Stackars framtidens släktforsare

[Åke Forsmark]

Just detta kommer nog inte att vara något problem överhuvudtaget. I en modern relationell databas är det inga som helst problem att lägga till nya former av relationer. Om det är den nya inseminationslagen du talar om så kommer det ju att finnas en biologisk far och en biologisk mor. Därutöver också en juridisk mor till. En framtida släktforskare kommer förmodligen att vilja reda ut alla tre personerna.
 
Man kan ju förstås ha alla möjliga åsikter om detta, men just för släktforskare kan det ju ha den fördelen att innan inseminationslagen så gjorde lesbiska par insemination utomlands och barnen kommer aldrig att få veta vem den biologiska fadern är. Med svensk insemination kommer barnen att kunna ta reda på vem den biologiske fadern var. Men det är ju bara en aspekt av många.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Men detta är ju inte släktforskning. Det är inte ens biologi eller medicin. Det är juridik. Och såvitt jag vet handlar släktforskning om biologiska förfäder, inte juridiska. Och när jag gick i skolan fick man åtminstone höra att varje person hade två föräldrar: en mor och en far, varken mer eller mindre. Har de biologiska rönen ändrats sedan dess?

[Åke Forsmark]

Jag vet inte riktigt om jag förstår vad det är du vänder dej mot. Nu är jag visserligen ingen släktforskar-taliban, men jag noterar även i antavlan var styvmödrar och adoptivfäder kommer ifrån och vilka de är. Dessa är väl ungefär att jämställa med juridiska, lesbiska mammor? För släktforsking förändrar det inte något i sak.
 
Jag ville bara stilla Kent Karlssons oro för den framtida släktforskningen. Finns det problem med detta kommer de att uppstå någon annanstans.

[Kent Karlsson]

Ja det kanske finns lösningar här att det måste finnas riktiga föräldrar även i framtiden
ja tänkte inte så långt när jag skrev detta,  då kommer den riktige fadern att finnas så det går att finna sitt ursprung,  en annan fundering blir att man kan få många halv-syskon men det blir ju bara så
och hur framtida släktträffar kommar att te sig
det blir nog som fosterföräldrar troligen  
Ibland berättas att mommor eller farmor träffade sin make  i Amerika eller en annan plats ja ja osv
nä man skall nog inte fundera för mycket här inte göra det besvärligare än vad som behövs.
Tack för mig

[Jojje Lintrup]

Det är alltid kul med sådana här diskussioner. Ju mer man drar på, ju längre ner i den genealogiska baksidans lervälling hamnar man... För när det kommer till kritan, är ju släktforsning baserat på resultatet av människor djupaste, och ibland tvivelaktigaste, drifter och preferenser!
Hur släktforskar man på resultatet av en av de många av sextiotalets ormgropar, där det, långt innan HIV och AIDS blev kända, skvättes åt alla hål(l)? Hur hanterar man det faktum, att sex alltid varit något åtråvärt men förbjudet utanför den äktenskapliga sörgårdsidyllen?
Jo, man får snällt svälja ner allt och låtsas som om det aldrig existerat, eller så kalkylerar man med denna alltid existerande felprocent och lägger den i samma hög som de okända fäderna...
Det är som jag alltid tjatat om, omöjligt att se släktforskning som en exakt vetenskap.

[Karin Sjöstrand]

Ett barn har alltid en biologisk mor och en biologisk far. Detta är ett faktum som man inte kan komma ifrån. Det behövs en manlig sperm och ett kvinnligt ägg om det ska bli ett barn.
 
Därifrån kommer också arvsanlagen.
 
Men så är det så här också att det finns homosexuella här i världen. Det har det alltid funnits.
 
Och homosexuella kan vara minst lika goda föräldrar som heterosexuella. Det är en fråga om föräldraskap, inte sexuell läggning.
 
Men det är ju så att två kvinnor/två män inte kan vara biologiska föräldrar.
 
Jag är mycket medveten om att sexuell läggning inte påverkar hur bra förälder man kan vara (eller inte bra).
 
Men vad säger man till barnet som undrar var ens biologiska far/mor är någonstans.
 
Jag tycker det är viktigt. Min far dog innan jag föddes. Det innebär INTE att jag haft en dålig uppväxt. Men det finns alltid kvar där. Vem var han? Vad har jag ärvt efter honom?
 
Jag tror barn behöver känna BÅDA sina biologiska föräldrar i den mån det är möjligt.
 
Motsätter mig absolut inte att homosex-par ska ha rätt att ha barn. De är minst lika lämpliga som föräldrar som hetero-par. Men beröva inte barnen rätten till hälften av sitt biologiska ursprung.
 
Karin

[Kurt Karlsson (Kurtk)]

Varför har man begränsat rätten till insemination till enbart lesbiska par. Varför inte ge den rätten till alla kvinnor? Ensamstående mödrar är ju inte precis sällsynta och inte heller sådana som inte vill eller kan ange en far. Barnen behöver ju inte bli sämre människor för det!
 
Sedan några frågor: Är det tillåtet för ett lesbiskt par att inseminera sig samtidigt? Med sperma från samma man, dvs barnen blir halvsyskon? Kan inseminationen upprepas med samma donator så att mottagarens barn blir helsyskon? Har man koll på att spermadonatorn inte är nära släkt med mottagaren?
 
Det kanske blev så att de här frågorna hamnade i Jojjes lervälling men man blir ju lite fundersam.

[Annki Roos]

Håller med Jojje. Det går ju aldrig att till 100% veta att den som uppges vara fader verkligen är det. Då kanske man sitter och forskar i helt fel led, utan att man vet det s a s.  
 
Det jag lärde mig i skolan är inte exakt detsamma som mina föräldrar lärde sig, och det mina barn lär sig är inte heller exakt vad jag fick lära mig. Men som Karin skriver....alla barn har biologiska föräldrar i grunden.  
 
Om en adopterad, som inte vet om det, släktforskar och sedan får veta att den är adopterad, vad kallas det då, eftersom det inte enligt Carl-Fredrik Hansson, kan kallas för släktforskning?
 
Jag gör också som Åke Forsmark, noterar styvföräldrar i min forskning. De har ju också varit förälder till sitt/sina styvbarn.
 
Halvsyskon har det funnits gott om länge. Det är ju inget nytt fenomen precis.  
 
Rent biologiskt så finns bara en mamma och en pappa. Detta är ju självklart. Men växer man upp med någon annan som tar hand om en, så tror jag att även den personen är viktig. Hade jag växt upp med styvfar eller mor så skulle jag ta med den också.  
 
Tiderna ändras och vi blir, även om det går långsamt ibland, mer upplysta. Det bådar väl gott för framtiden. Kanske jorden skulle bli en trivsammare plats att leva på, om vi lärde oss bli mer toleranta och inte så inskränkta.
Annki
 
Och nu har jag väl gått utanför ämnet förstår jag .

[Jonas Andersson]

Den sista meningen tål att fundera på:
Kanske jorden skulle bli en trivsammare plats att leva på, om vi lärde oss bli mer toleranta och inte så inskränkta.  
 
Varför tänkte inte vår skapare på detta eller är vi bättre än vår Gud att veta något om detta
 
Ja vi människor har nog kommit mycket långt i denna kunskap

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Tja!
Det kommer (väl) alltid, att finnas mera och mindre trevliga människor och mera eller mindre toleranta + inskränkta personer - allt enligt perspektivet vi har. Gud har skapat oss såsom vi är. Men han öppnar sin skapelse för oss hela tiden alltmer. Här kan vi även förändras för skapelsen pågår ännu... (creatio continua)...eller har någon märkt att vi stannat på det stadium, som skapelsen i början uppger?

[Lennart Paulsson]

Nej sannerligen det vi minsann märkt av när två människor av samma kön kan bli föräldrer
Detta kallas hos människan Juridik alltså det bestämmer människan

[Marianne Solli]

Hei alle.

Skapelsen varer evig (pågår ennu jf. Johan). Jeg er ikke så sikker på at nåtidens form for å spre sitt avkom på, og senere ha to mammare eller to pappaer, er så veldig ny. Jeg tror at fortidens mennesker også har funnet på finurlige løsninger i så måte. Det er jo ikke nødvendig å kalle det for inseminasjon, og heller ikke er det "nødvendig" å søke om dette. Det finnes da mange måter å omgå slike formelle bestemmelser på. Hvis to homofile menn og to lesbiske kvinner blir enige kan ingen lover hindre dem i å få så mange barn de bare måtte ønske.

Til Annki. En adoptert person har samme rettigheter som en som en født inn i familien, både mht. arv og andre rettigheter, deri må også ligge å være nevnt i slektsutredning. Skulle man - i motsatt fall - kanskje ikke ta med alle de barna som er adoptert fra andre land? Det ville jo bli skrikende galt. Ta med det som føles riktig for deg og glem alt annet.

Hilsen Marianne.

[Annki Roos]

Nej, vi har inte stannat på det stadium som skapelsen i början uppger. Men det vore ju bra om alla insåg det och utvecklades med s a s.  
Annki

[Annki Roos]

Detta har en som jag känner skrivit, där kan man få svar på frågan om hur man ställer sig till biologiska föräldrar och de man växt upp med.
 
Orsaken till att jag började att släktforska var att jag inte är uppvuxen med min biologiske far och fick veta det ganska så sent (vid 15 års ålder).
 
Frågor om min identitet började att poppa upp för mig; vem var jag, vem var min (biologiske) far, vad har jag fått från honom och hans sida, har jag några kusiner/syskon på den sidan och så vidare?
 
Vad för slags person var han, tänkte han på mig någon gång...?!
 
Detta blev början på min nyfikenhet om mig själv och min bakgrund: vem jag var helt enkelt...
 
Men att jag skulle forska på min mors sida var ju ngt helt klart men på vilken far skulle jag börja forska på?!
 
Den far, som jag känner som min far och är min far, eller den far som är min biologiska far?
 
Innerst inne, så visste jag svaret men det tog 18-20 år att mogna fram.
 
Jag ville inte såra den enda far, som jag kände och känner men jag har inte för ett ögonblick ångrat att jag fattade det enda rätta beslutet, att forska på min biologiske fars sida.
 
Bland annat så har pusselbitar börjat att falla på plats, jag har börjat att förstå mig själv på ett helt annat sätt och min identitet började att ta form och så vidare....
 
Det har gett mig så mkt.
 
Bland annat en ?biologisk? kusin, nere i Rydsgård i Skåne....
Och hon är nog gladare än jag, att ha fått en kusin; jag är nämligen hennes enda kusin...
Medan jag har massor, i överflöd, både på pappas och mammas sida...  
 
Jag har fått kort på tjocka släkten (fastrar, farbröder och min biologiske farmor) och vad jag förstår så ligger det kort där nere och väntar på mig, kort av min biologiske far...  
 
Och så har jag fått i min ägo, handskrivna brev av min biologiske far, som är guld värda för mig...
De är värda mer än guld för mig och bland det värdefullaste som jag har i min ägo...
 
Jag vill så gärna se hur min biologiske farfar såg ut....
 
Man vill se vilka drag man har ärvt och vem fick jag hakan av och så vidare....
 
Min biologiske kusin har ju inte heller träffat vår gemensamme farmor, eftersom hon dog på 40-talet.
 
Men hon har mailat ett foto på vår gemensamme farmor, då...
 
Jag har ju aldrig träffat vare sig min biologiska far eller ngn på den sidan men har ju kontakt med min biologiska kusin.
Förhoppningsvis så kommer jag ev. att fara ned och hälsa på henne vid tillfälle.
 
Jag hade gjort vad som helst för att få träffa min biologiske far, om så bara för en endaste gång.
 
Men han dog ju 1984 och i tonåren är man ju inte så tänkt, alla ggr, vilket jag ångrar nu då.
 
Men att få veta en sån sak vid 15 års ålder, det har satt sina spår; på gott och ont.
 
Även om inget/ingen kan ta min far ifrån mig, så är den biologiska sidan jätteviktig och det var på vinst och förlust, som jag tog kontakt med min biologiska kusin...
Ville hon ha kontakt med mig eller inte och så vidare...
 
Jag har ju i och för sig många kusiner men för mig var den biologiska biten jätte viktig, även om den biten inte kan ta bort den sociala biten som jag fått av min far, som tog mig under sina vingar och uppfostrat mig som sin egen dotter.
Även om jag inte är adopterad av honom, så är det han som är min far.
 
Det är jätte svårt det här....
 
Man måste följa vad som känns rätt för en själv och jag var tvungen att forska på min bilogiske fars sida; för min egen skull.

[Marianne Solli]

Kjære deg Annki.

Jeg leste ditt innlegg med største interesse og tror at jeg skjønner deg og dine tanker om dette veldig bra. Den biologiske siden av ens liv er jetteviktig. Selv har jeg vært fostermor til mange barn i flere år og husker mange situasjoner der "mine" barn hadde all verdens kvaler og lengsler etter sine (iblant) helt ukjente biologiske foreldre. Mange skuffelser fulgte også etter deres og våre anstrengelser for å finne og å møte foreldrene, som kanskje ikke dukket opp (akkurat da) osv. Har forresten akkurat vært på bussterminalen og fulgt et "fosterbarnebarn" som skal reise tilbake til Østlandet etter besøk her.

Biologien er viktig. Min bror (halvbror) var over 40 år da han endelig fikk anledning til å treffe sin biologiske far, og selv om dette ble (mest) en skuffelse for ham, har det også satt spor for etterslekten hans. Noen av min halvbrors sønner har tatt i bruk sin biologiske bestefars navn, som er ganske spesielt.

Når det gjelder hvilken far eller mor man skal forske på, har jeg selv løst problemet ved at de menneskene det gjelder (og det er mange i min slekt) får f.eks. to fedre, far 1 og far 2, der far 1 er den biologiske og far 2 blir adoptiv/stedfaren. Mitt program er utrolig bra i så måte, og dette fungerer fint for meg. Mine foreldre var (så vidt vites) mine egne.

Du skal vite at dette du gjorde, og at du derved også fant en kusine på kjøpet, var nok det eneste riktige for deg. Jeg fikk mange forskjellige følelser av å lese ditt innlegg, og det var nok bra for meg akkurat nå når jeg har sendt "min gutt" tilbake; var litt deppa.

Ha en fin dag Annki.

Hilsen fra Marianne.

[Annki Roos]

Hej Marianne, tack för fint brev. Det är inte jag som skrivit om det här, utan en kompis till mig. Jag bad om hennes tillstånd att skricka in vad hon skrivit, för jag tycker det är så fint skrivet och viktigt. Hon har uttryckt sig så bra att jag tyckte fler skulle se det. För det här är ett dilema som många har och funderar över.
 
Många hälsningar
Annki

[Marianne Solli]

Ja hei. Jeg ser at jeg blingset på den første setningen, men din kompis har i alle fall all min sympati.

Ellers er det nok noe av det samme som din kompis har fortalt om, som har fått meg selv til å ville vite mer om min fortid, bl.a. ved å ha sendt inn biologisk materiale for undersøkelse av mitokondriet til Oxford. Venter spent å resultatet derfra.

Hilsen Marianne.