Utvandrare i bouppteckningar

[Anders Samuelsson]

Har i åtminstone två olika fall funnit att när föräldrarna dör i Sverige kring 1900-talets första decennier så finns inte de barn som utvandrade (eller deras ättlingar) med i bouppteckningen, det nämns inte ens att de finns på okänd adress. Varför gjorde man på detta sätt?

[Ann-Mari Bäckman]

Anders!
 
Jag har inte svaret på din fråga, men när det gäller min farfars utvandrade syskon, så står de med i Bouppteckningen (1913 och 193?) Där står att en person är utsedd att ta vara på deras rätt. I en annan bouppteckning från Högsjö, Ångermanland på 1870-talet, nämns att det finns barn i Amerika, men inget mer.

[Ulf Berggren]

Svaret är helt enkelt är att de var för långt bort för att hävda sin rätt, så ibland
glömde övriga arvingar bort att nämna dem, så att de senare fick ärva mer.

[Anders Samuelsson]

Har misstänkt att det är så att man glömde dem, men tycker det vore snyggare om man i alla fall omnämnt dem men att de fanns på okänd adress. Vet inte heller hur det var juridiskt på den tiden, om de onämnda syskonen kanske kunde hävda sin rätt senare?
I ett av fallen jag har så omnämns den ena av två systrar som utvandrade till Tyskland, men således inte den andra. Hennes ättlingar verkar inte heller vara okända på den tiden, och två av dessa barn återvände t o m till Sverige och dog här.
I detta fallet verkar det inte heller logiskt att man skulle utelämna dem pga att man ville ha mer i arv, för det var underskott i boet efter modern, så jag förstår inte alls logiken.

[Björn Engström]

I många fall nämns arvingar som finns på känd eller okänd plats och då utses en ställföreträdare för dem. I några fall dödförklaras emigranten och jag förmodar att det avsatta arvet fördelas mellan de svenska arvingarna. Det har dock visat sig att ibland kommer den döde tillbaks och de svenska släktingarna kan erhålla mera arv.
Men det förekommer också att barn tar ut sitt arv i förtid vid utvandringen och ska därför inte omnämnas i bouppteckningen. Egentligen borde de dock omnämnas med anteckning att de fått ut sitt arv i förtid. Detta har jag dock bara sett vid ett enda tillfälle. Däremot har jag stött på flera förtida arv.

[Susanne Åkerfeldt]

Det anges ofta i äldre bouppteckningar, där den dödes barn hade utvandrat, att t.ex. sonen X är bortovarande i N Amerika och god man utsetts. Ibland anges också ett namn på den gode mannen, ofta en betrodd man i bygden. Vad jag undrar över är om dessa gode män hade skyldighet att redovisa sitt arbete samt om de gjort efterforskningar för att få reda på vistelseort för den bortovarande arvingen. Det skulle ju i sådant fall vara till hjälp för oss som söker försvunna släktingar i USA.

[Elisabeth Thorsell]

Det händer någon gång att den försvunna söker upp ett konsulat i USA, som skriver en fullmakt för något hemmavarande syskon, eller god man, att handha den utvandrades intressen. Dessa fullmakter kan finnas inbundna ihop med bouppteckningen eller sparade i samma tings inneliggande handlingar.  
 
Det händer inte ofta, men jag har sett det några gånger, så det kan ju löna sig att titta efter.
 
(Meddelandet ändrat av elisabeth 2014-08-12 15:33)

[Susanne Åkerfeldt]

Jo, det har jag också sett. Tyvärr för egen del var det en familj vi redan hade god koll på. I detta fall hade dock fullmakten skrivits och bevittnats av motsvarande amerikansk notarius publicus, inte ett svenskt konsultat, sannolikt p.g.a. det var långt att ta sig från St Louis, MO till Chicago.  
 
Men jag tänkte mer om det fanns något arkiv, typ länsstyrelsen eller så, som jag inte tänkt att kolla på?

[Elisabeth Thorsell]

Förmyndarprotokoll och liknande hör hemma i häradsrättens arkiv, men de gånger jag tittat i dessa har jag inte hittat något.

[Kristina Gunnarsdotter]

Jag tror inte man ska ha en övertro på vad gode män kunde göra. Om man i familjen och på bygden inte visste var emigranten befann sig var det nog inte mycket de kunde göra. De frågade väl runt lite och det de eventuellt kom fram till blev dokumenterat i bouppteckningen. Någon annan skriftlig dokumentation tror jag ytterst sällan gjordes.