Grupendal

[Leif Tennare]

’Om arfs- och bördestvisterna efter Eggert Grüpendal’ handlar en uppsats i ’Bidrag till Svenska frälsets historia under medeltiden’, av Gabriel Djurklou. (http://runeberg.org/histbib/5/0009.html).
 
Då en av parterna i arvstvisten var Birgitta Håkansdotter, gift med Amund Stake, vars anor jag studerat de senaste månaderna, så väckte naturligtvis Djurklous uppsats mitt intresse. Ännu intressantare blir det när Djurklou skriver följande: ”Att fullt klargöra de slägtförhållanden, hvarpå verklig eller förment bördesrätt här grundats, har väl ännu icke fullt lyckats, men då enda möjligheten att härom få visshet är att framlägga hvad man vet, för att derigenom fästa uppmärksamheten på de luckor, som finnas och af permebrefsgranskare möjligen kunna fyllas, så torde ett försök att komma sanningen på spåren icke få anses alldeles obefogadt; något bör åtminstone derigenom kunna vinnas.”
 
Anledningen att jag tar upp ämnet här är, att jag tror att Djurklou, på en väsentlig punkt, möjligen har dragit en felaktig slutsats, vilket jag skall försöka visa nedan. För att göra detta på ett meningsfullt sätt, får jag börja med att återge relevanta bitar ur Djurklous uppsats.
 
För Birgitta Håkanssons del rörde tvisten rätten till godset Hönsäter i Österplana socken, vilket hon fått av sin styvfar, Eggert Grupendal.  
 
Hönsäter ägdes under senare delen av 1300-talet av väpnaren Abraham Andersson, död före 1390. Hans son Ingemar Abrahamsson, som uppenbarligen ärvt Hönsäter, då han pantsatte godset till Hemming Augustin. Då Ingemar inte förmått återlösa godset, och dog barnlös, så övergick bördssrätten till hans syster Ulfhild. År 1407 överlåter Ulfhild lösningsrätten till sin systerdotters, Katarina Andersdotter, make Fikke Grupendal, Eggerts far.
 
Då Ulfhild hade egna barn, ”tarfvade hennes öfverlåtelse af bördesrätten deras bekräftelse. Någon sådan af den bekante lagmannen i Tönsberg Jon Karlsson, som nämnes 1395—1422 och efter norska genealogers uppgifter torde hafva varit hennes son, har icke påträffats, men deremot har dottern, fru Ingrid Karlsdotter, d. 1 November 1411…beseglat ett särskildt bref härom.”
 
”Efter hvad man kan se af ett senare bref af år 1473 verkstäldes denna inlösen med de penningar, Fikke gifvit sin hustru i morgongåfva, i följd hvaraf gårdarne af hans barn borde räknas såsom möderne och ej fäderne, helst hustrun obestridligen haft bördesrätt till godsen ehuru Ulfhild i börden var ett led närmare än hon, en omständighet, som sedermera icke heller blef utan betydelse”.
 
”Till Hönsäter kunde, enär detsamma, då det af Fikke löstes, varit förpantadt af annan ätt än hans egen, inga andra ega bördesrätt än de, som ledde sin härkomst från Habram Andersson. Sjelf tyckes Eggert ej hafva känt någon bördsberättigad utom fru Ingrid Jönsdotter, och från Dragsmarks kloster gaf hon också det följande året »sin kärlek och fulla samtycke» till gåfvan under förklarande att efter hennes död ingen lefver »som ther haffwer antidhen byrd aller odall till»”
 
”Oaktadt alla fru Ingrids både före och efter Eggerts död afgifna försäkringar synes hon likväl icke hafva varit hans enda lagliga arfvinge.”  Vad gäller specifikt för Hönsäter, så gör Karin Siggesdotters (Sparre till Skofteby) make, Erik Hansson , anspråk på godset, på hustruns vägnar, liksom senare hennes man i 2:a giftet, Lindorm Brunsson (Forstenaätten).
 
Med vilken grund hävdas då Karin Siggesdotters bördsanspråk? Djurklou visar i sin uppsats att bördsrätten torde ligga på Karins möderne, på Brita Bengtsdotter och sannolikt på Britas mor, Ragnhild Gustavsdotter g.m. Bengt Andersson (Öra).
 
Lindorm Brunsson tilltalar vid landstinget i Skara år 1515 ”hustru Brita om detta gods, som han påstår vara sin hustrus »rette byrdhe jordh». Hon deremot framlägger de åtkomsthandlingar, vi redan anfört, och styrker dermed att godset varit pantadt af en annan slägt och intill Eggert Grupendals fader. Sedan lagmannen sport de ärlige gode män till härom, svarade alla att »epter sodana skeligh breff töcktes them at ffornemde hwstrw (Brita) war ret tiil ffornemde götz».”
 
Baserat på detta domstolsutslag, drar Djurklou följande slutsats: ”Såsom vi sett, underkändes det emedan Hönsäter varit pantsatt af en annan slägt än Eggert Grupendals fäderne. Karin Siggesdotter (Sparre) måste således hafva varit beslägtad med Grupendalarne, men huru?”
 
Det är detta som får mig att tro att han kan ha dragit fel slutsats, då han tidigare skrev avseende Hönsäter: ”inga andra ega bördesrätt än de, som ledde sin härkomst från Habram Andersson” (se ovan).  
 
Ett alternativt scenario vore att Karin Siggesdotter i stället var besläktad med Abraham Andersson, och då trodde att hon hade bördesrätt till Hönsäter, vilket hon skulle ha haft om det hade varit Fikke Grupendals hustru, Abrahams dotterdotter, Katarina, som löst in Hönsäter med egna medel. Nu var det istället Fikke som löste in godset med de pengar han givit sin hustru i morgongåva. Om jag tolkat bördesrätten korrekt, torde Hönsäter därmed räknas till avlingegods, då han löste in godset från en annan släkt än sin egen, vilket övergick till arvegods först när Katarina och Fikke dött, och därmed inte kunde ärvas i bakarv. Då vare sig Eggert eller hans syster hade några barn, torde det ha varit fritt fram för Eggert att skänka Hönsäter till sin fosterdotter Birgitta Håkansdotter. Eller…?
 
I detta scenario, hur var då Ragnild Gustavsdotter släkt med Abraham Andersson?
 
Vad gäller Raghilds anor säger Djurklou följande: ”Men hvarifrån hustru Ragnild kunnat härleda sin verkliga eller förmenta bördesrätt kunna vi ej säga, ty hennes slägtförbindelser äro ännu okända. Äldre forskare uppgifva att fadren hetat Göstaf Ragwaldsson och fört gumsehufvudet ; men är han — hvad troligt synes — samme man, som i början af 1400-talet är häradshöfding i Gudhems härad, så har hans vapen varit en sparre, hans fader hetat Hagwald Svensson och modren Ragnhild Joansdotter”.
 
Om detta stämmer, så skulle Ragnhild Joansdotter mycket väl kunna vara dotter till ”den bekante lagmannen i Tönsberg Jon Karlsson, som nämnes 1395—1422 och efter norska genealogers uppgifter torde hafva varit hennes (Ulfhilds, min anm.) son”.  Alltså densamme Jon Karlsson, som inte bekräftat Ulfhilds överlåtelse av lösningsrätten av Hönsäter till Fikke Grupendal. Kronologin stämmer dessutom mycket väl.
 
Skulle uppskatta en kommentar/analys av någon som är mer bevandrad i medeltida bördesrätt än vad jag är…