Katarina av Steninge

[Kaj Janzon]

I en annan diskussion här har Bengt Bergström hävdat att Katarinas man, den 1299 [DS 1281] som avliden omtalade Anund av Steninge, är identisk med strängnäsbiskopen Anund. Tesen kan svårligen betecknas som annat än orimlig och   någon bevisföring i egentlig mening levererar Bergström inte men han lyckas ändå lyfta fram en intressant sak i sammanhanget.  
 
Han hänvisar nämligen till Gillingstams recension i PHT 1991 av volym 4:2 i verket Det medeltida Sverige. Gillingstam har i sin recension slagit ner på den med största sannolikhet felaktiga uppgiften (s 73, 168) att fru Katarina skulle ha varit dotter till en annars okänd Anna Bille.
 
Som Gillingstam påpekar går uppgiften tillbaka på ett antal tergalpåskrifter (anteckningar på baksidan av brev). Dessa identifierar fru Katarina som Katarina ”ann?bill?”, ”Annabilla” eller ”anno billo” (PHT 1991 s 87). Tilläggets betydelse är oklar. Man kan med full säkerhet inte ens fastställa vilket språk det är frågan om.  Det som verkar någorlunda säkert är att det rör sig om något slags bestämning till ”fru Katarina”.
 
Tergalpåskrifter har ett bestämt syfte, nämligen att underlätta identifieringen av dokument när de väl arkiverats. Dylika uppgifter är ofta tillkomna en lång tid efter brevets utfärdande och har alltså inte nödvändigtvis haft någon relevans för de personer som nämns i breven eller för någon i deras samtid.  Det är därför inget märkligt med att man inte kan hitta ”ann?bill?” i något av breven och av det kan inga avgörande slutsatser dras åt ena eller andra hållet.
 
Det som Bergström tar fasta på i Gillingstams recension är ett tolkningsförslag denne fått av  docenten i nordiska språk Per-Axel Wiktorsson (numera professor emeritus) , nämligen att förleden ”ann?” eller ”anno” kan vara en annars helt okänd kortform av namnet Anund. Följaktligen skulle ”bill?” el ”billo” vara denne Anunds binamn.
 
Det här tolkningsförslaget bygger på tre förutsättningar, nämligen att språket är svenska, att ordet är avsett att underlätta identifieringen av Katarina genom hänvisning till hennes äktenskap, och att Katarinas man hette Anund. I själva verket kan man mistänka att det uteslutande är Wiktorssons kännedom om sistnämnda faktum som ger tolkningsförslaget. De två andra förutsättningarna är obestyrkta.
 
Det betyder att när Bergström går vidare från denna obestyrkta hypotes till ett resonemang om efterledens konsekvenser för Anunds och Katarinas släktförhållanden är han redan ute på så tunn is att den knappast kunnat bära  hans resonemang ens om han kunnat redovisa stöd för sina följande sakpåståenden i någon källa.
 
Det som definitivt får isen att brista är Bergströms serie av förfelade identifieringsförsök, vilka innebär att han landar i slutsatsen att den endast 1299 som avliden nämnde Anund av Steninge inte bara är identisk med biskop Anund i Strängnäs men även bror till bonden Beno i Kumla, vilken 1318 och 1324 uppträder som faste vid jordtransaktioner [DS 2139, 2482] och enligt Bergströms framställning toppade sin karriär genom att lämna plogen för att bli kanik vid Uppsala domkyrka.  
 
Utan att ange någon källa som kan ge det minsta stöd påstår nämligen Bergström att bonden Beno ”troligen” är identisk med den Beno ”som blev kanik i Uppsala” och dessutom identisk med en ”Beno Byllasson”, vilken nämnts omkring 40 år tidigare (1283) som förmånstagare i Sigge Guttormsons testamente [DS 762]. Det är den sistnämnde Beno som gör det möjligt för Bergström att skapa en koppling till ”biskop” Anund i Steninge. Bergström menar nämligen att Anunds av Wiktorsson antagna binamn ”bille” eller billo i själva verker skulle vara ett patronymikon ”Byllasson”.
 
Vad ska man nu säga om det hela förutom att det är befängt? Jo, man kan ju t ex säga att det inte redovisas något som helst källstöd för att kaniken Beno eller hans namne, bonden Beno i Kumla, skulle ha kallats ”Byllasson”. Faktum är att Bergström inte ens redovisar någon källa som kan styrka att det överhuvudtaget har existerat en uppsalakanik med namnet Beno, men kallar trots det denne mot slutet av sitt inlägg 31 dec 2005 kl 22.41 för ”uppsalakaniken Beno Byllasson”. Detta  patronymikon är alltså Bergströms eget påhitt. Den ende ”Beno Byllasson” som Bergström kan visa har existerat är den 1283 nämnde.
 
Var står vi då sammanfattningsvis gällande Katarina av Steninge och hennes man Anund? Bergströms tes att Anunds patronymikon skulle ha varit Byllasson måste givetvis avvisas, av skäl som delvis framgår ovan. Jag har avstått från att redovisa samtliga svaga punkter gällande den här aktuella delen av Bergströms inlägg då det inte verkar nödvändigt just nu. Jag återkommer emellertid under annan rubrik med minst ett inlägg gällande de personer med namnet Folkvid, vilkas antal Bergström och SMP är oeniga om.
 
Den forskningsuppgift som fortfarande kvarstår är att lösa frågan om vad ”ann?bill?” är för något. Gillingstam har sannolikt rätt i sitt antagande att det åtminstone inte står för ”Anna Bille”. Problemet med den föreslagna kortformen Ann? eller Anno för Anund är att den inte finns belagd någonstans, vilket Wiktorsson själv påpekat. Att det ska läsas som ”Katarina, hustru till Anund bille” är givetvis fullt möjligt. Men det betyder inte att det saknas andra möjligheter.