Äldre inlägg (arkiv) till 2005-01-14

[Johnny Nyberg]

Hej
 
Varför så tyst?
Nå, vad säger de lärde?
 
Vänligen
Johnny Nyberg

[Nils Olofsson]

Lennart Lindström har under den senaste veckan skrivit två mycket intressanta inlägg som egentligen berör en mycket större sakfråga än enbart Bureätten. Norra Sveriges historia är fortfarande till stor del oskriven. Under 1500-talet ser vi ett förvånansvärt högt välstånd längs norrlandskusten med många mycket stora gårdar. 1571 är Luleå landets i särklass rikaste socken tillsammans med tre mindre Ångermanländska socknar. Många av bönderna i Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå har egna skutor och bedriver handel både med Stockholm och städer österut. Inte mindre än 7 bönder från Luleå har lösöre värderat tillmer än 1000 mark i silver 1571. I hela det rika Bergslagen har exempelvis endast fyra bergsmän en motsvarande förmögenhet.
Kornskörden för Lule socken räknat i snitt för tiden 1540-48 var 10.700 tunnor och 1719 endast 1.722 tunnor. Det skulle dröja ända till mitten av 1800-talet innan skörden var större än på 1500-talet. Folkmängden ökade också mycket lite under hela denna tid. (S. Sandström KTH 1775)
Piteå socken har under medeltiden täta kontakter med Stockholm något som kan ses i tänkeböckerna.
Katastrofen börjar med Gustav Vasa. Det bottniska handelstvånget lägger sig som en våt filt över den norra landsändan. Knektutskrivningen är aldrig så tuff i landet som i dåvarande Västerbotten. Västerbottens regemente utraderas exempelvis både 1709 och 1710. Är det så märkligt att det än idag finns en djupt rotad norrländsk misstro mot staten och Stockholm i synnerhet? Vid 1500-talets slut inträffar också i ärlighetens namn en klimatförsämring som  försämrar livsvillkoren.  
 
Birkarlarna sägs komma från Birkkala i Finland. Hur kommer det sig att nästan alla bär svenska namn? Hur kommer det sig att nästan inga av deras avkommor gifter sig österut?
 
Bures släktbeskrivning har till mycket stor del verifierats i två utmärkta volymer från Umeå Universitet: Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539-1650 och Skellefteå socken 1650-1790 bönder, hantverkare och soldater. red Ulf Lundström
Så gott som samtliga släktmedlemmar har gått att verifiera i mantalslängder, jordaböcker etc. Det finns väl stor anledning att förmoda att Bures noggrannhet inte bara inskränkte sig till Skellefteå socken.
Två av Sveriges ärkesbiskopar kommer från Västerbotten under 1500-talet. Även Bothniensis härstammar från en birkarlssläkt. (Piteå församlings äldsta historia)
Med några undantag hämtas en stor del av prästerna och officerarna i det tidiga Västerbotten från Ångermanland. Bureättlingarna är ett av undantagen. Där finns en rad blivande studenter, många gifter sig söderut.
 
Att Olof Hersessons söner och deras ättlingar fick ett inflytande på det svenska samhällsbygget som saknar motstycke ska vi nog vara tacksamma för.
Norra landsändan har nämligen alltid varit djupt demokratisk. Så gott som alla bönder har haft egen jord. Vi har varit förskonade från en blodsugande aristokrati. Häradsrätterna med sina förtroendevalda nämndemän, kyrkan med sina kyrkvärdar och sexmän, spred en kunskap om både lag och ordning men kanske framförallt om demokrati i de breda folklagren. De förtroendevalda var ju nämligen huvudsakligen vanliga bönder.
 
Eller var dessa bönder så vanliga? De studerar i Uppsala och blir präster och ärkebiskopar. De bedriver handel långt upp i lappmarken och långt utanför landets gränser. Bonden och birkarlen Könik Olofsson låter till exempel sin skuta gå ända ned till L?beck. Andra bedriver handel med Novgorod. Soldater från i stort sett varje gård har varit på fälttåg nere på kontinenten och österut. Dagens forskning visar att det bodde åkerbrukande bönder i Tornedalen redan på 900-talet, alltså trehundra år före den berömda kolonisationen från söder av den Norrbottniska vildmarken. År 1299 blir Andreas från Kalix inskriven vid Sorbonne!
 
Vi behöver en ny historieskrivning av norra Sveriges historia. Dagordningen för den hittilsvarande är satt av Gustav Vasa.

[Rune Edström (Rune)]

Hej
Efter att ha läst Nils Olofssons inlägg och inte ha några historiska kunskaper, får jag en känsla av att Norrland har varit eget land, om det kommit till strid med centralmakten i Stockholm.
Redan då försökte den private förmera sin förmögenhet, något som fler ville vara med och dela på, precis som i dag.  
Den mest rika delen av landet med egna kungaämnen stack så klart kungen i Stockholm i ögona, och det ville han själv ta hand om.  
 
Framför allt intäkterna som nog var det enda även den tidens potentater var intresserad av. Något som centralmakten i Stockholm har lyckats alldeles ypperligt med till dags dato. Dvs ta hand om  intäkterna.
 
Underligt om inte vidare forskning visar att Burarna fanns betydligt längre än vad som gäller idag. Och att Bures släktbeskrivning kanske inte är så fel.
rune

[Rune Edström (Rune)]

Och efter forskning kanske det här nordliga landet, där väl Luleå var centralort, gör Uppland och Västergötland rangen stridig om var Sveriges vagga stått.
rune

[Anders Berg]

 
 
Nu får du allt komma ner på jorden, Rune!

[Håkan Bergström]

Apropå, birkarlarna och deras ursprung som berörs ovan:
 
Hur kommer det sig att 90% av alla samer hade svenska namn...?

[Kaj Janzon]

Man kan säga, och det har redan sagts, att några av de senaste inläggen här handlar om mycket större frågor än Bure-ättens genealogi.  Dessa inlägg kan man väl också se som individuella svar på den fråga som uttrycks i rubriken för den här diskussionen. Från mina utgångspunkter sett är det emellertid flera öppna dörrar som ovan sparkas in med stor kraft. Jag kan hålla med Lennart Lindström och Nils Olofsson om en del saker men när Nils Olofsson skriver att dagordningen för den hittillsvarande historieskrivningen om Norrland är satt av Gustav Vasa, då står han nog en bra bit bakom dagens forskningsfront, milt uttryckt. Bara för att ta ett exempel, så är det snart ett kvartssekel sedan Jan Lindegren disputerade med sin avhandling om knektutskrivningarna i Bygdeå socken på 1600-talet. Den avhandlingen skulle nog knappast passa in i en dagordning dikterad av Gustav Vasa.  
 
Möjligen har Olofsson rätt om han menar en att det saknas ett slags norrländsk-nationalistisk historieskrivning som skulle motsvara historieskrivningen i vårt östra grannland. Den starkt nationalistiska tendensen är i det fallet inte svårbegriplig. Snarare är den ett nödvändigt inslag i historieskrivningen för ett land som varit självständigt mindre än ett århundrade och dessutom tvingats att försvara denna självständighet med vapen mot en övermäktig motståndare.
 
I den finländska historieskrivningen blir därför lätt, något tillspetsat uttryckt, även Karl Knutsson Bonde och Johan III finländare, åtminstone delvis. Att birkakarlarna i finsk historieskrivning blir en ”ledande grupp, en elit med särskild profil” i medeltidens Sverige, är knappast en överraskning och det beror naturligtvis främst på att birkakarlarna uppfattas - eller definieras - som finnar, även om de skulle råka ha svenska namn. Med en sådan utgångspunkt blir Pite-kyrkoherdens kunskaper i det finska språket naturligt nog en synnerligen viktig poäng att framhålla.
 
Den väsentligaste maktresursen för birkakarlarna tycks enligt den finska historieskrivningen ha varit deras rikedom. Det var tack vare sina materiella tillgångar de förmenas ha kunnat bli en rikselit. Det är samma perspektiv som Nils Olofsson anlägger, och det är i hans version konfiskerandet av denna rikedom med fiskala medel som sedermera har givit noll-åttorna deras nuvarande välstånd och makt. Konsekvent nog försöker han göra om birkakarlarna till norrlänningar för att kunna plädera för en norrländsk-nationalistisk historieskrivning enligt vilken ”Olof Hersessons söner och deras ättlingar fick ett inflytande på det svenska samhällsbygget som saknar motstycke”. Vilket återstår att bevisa, skulle jag vilja säga.
 
För övrigt anser jag att om man påstår något i stil med det som påstås om ”Andreas från Kalix” så bör uppgiften förses med en källhänvisning snarare än med ett utropstecken.
 
Rune Edströms inlägg tänker jag inte kommentera, då han ju själv säger att han yttrar sig utan att ha historiska kunskaper. Däremot har jag en kommentar till det Lennart Lindström skriver om internets möjligheter gällande informationsspridning: Information är inte samma sak som kunskap. Detta är en lika vanlig som beklaglig missuppfattning.
 
Att historiska ”sanningar” skulle rasa i ett ”otroligt tempo” har jag inte märkt just någonting av på internet. Jag har bara noterat att det på nätet dyker upp allt mer till historia nödtorftigt maskerad ideologi och allt fler ytterst bisarra individuella tolkningar av det förflutna, för vilka den minsta gemensamma nämnaren tycks vara att deras existens bygger på en allmän obeläsenhet vad gäller historisk facklitteratur och en fundamental oförmåga att köra det lilla man överhuvudtaget har läst genom ett kritikfilter. Om detta är historikernas, skolans eller någon annans fel kan givetvis diskuteras. Men mitt samlade intryck av tio års internet-användning är att det framför allt har blivit mycket lättare att sprida all slags värdelös rappakalja till en stor publik och oändligt mycket svårare för den kunskapstörstande att vaska fram relevant kunskap ur informationen.
 
Jag menar inte att det är fel att t ex ha något slags hembygdskänsla eller entusiasm för vissa gruppers betydelse som utgångspunkt för sin forskning. Historia kan ha så många betydelser. Det kan t ex fungera som ett sätt att orientera sig nutidens kaotiska tillvaro. Förstår man hur och varför dagens värld blev som den blev, då kanske man blir mindre trött av att försöka finna någon mening i den. Historia kan bli meningsskapande, något att fylla den tomma påsen med, för att låna Hasse Alfredssons (var det väl?) uttryck.
 
Men om man har en bestämd utgångspunkt, då får den lätt vissa konsekvenser. Man kan börja skriva historia baklänges. Om man har bestämt sig för att någonting i det förflutna ”nog” var på ett visst sätt, då är det lätt hänt att detta ställningstagande bestämmer hur man läser källorna och vilka källor man väljer. Man börjar driva en tes och när man driver en tes då är man inte längre fullt tillräknelig som historiker. Man kan i värsta fall bli ett riktigt käll-fyllo som berusar sig med de källor som ger stöd åt ens tes och eldar i kaminen med resten.  
 
Dessutom blir det lätt så att man tenderar att inte observera betydande inre motsägelser i de källor man byggt sin tes på, fast man lätt lägger märke till mycket mindre avvikelser i meningsmotståndarnas källor. Inte sällan visar det sig, när den här typen av författare kritiseras, att de överhuvudtaget inte lagt märke till de fakta man framför, fast dessa hämtats från just de källor de själva arbetat med i åratal. Reaktionen blir ofta mycket skeptisk. Va? Står det i min källa? Var då? Dessa författare är dessutom ofta mästare på att konstruera sinnrika alternativa förklaringar. I ett av sina sista arbeten envisades Bjarne Beckman med att driva en tes som var omöjlig att leda i bevis. Han fann då på den fiffiga metoden att förutsätta skrivarfel i källorna varje gång de motsade hans tes. Det står inte det som borde stå för att tesen skulle få stöd, alltså måste skrivaren ha skrivit fel! Detta är ett av många sätt att skriva historia baklänges: man accepterar helt enkelt inte det som står i en primärkälla för att det strider mot den tes man driver och söker förklara vad det är för fel på källan, när felet i själva verket är tesen. Det blir ungefär som att Det här berget måste vi spränga bort för det finns inte i min karta och den vägrar jag rita om.
 
Jag har inget problem med att acceptera att ”Vi behöver en ny historieskrivning av norra Sveriges historia”. Under de år jag arbetat med Det medeltida Sverige har jag ofta tänkt att det finns två områden i Sverige som behöver just en ny historieskrivning, nämligen Västergötland och Norrland. Vi hade faktiskt under den ”för-postmodernistiska” eran på RAÄ långt gångna planer på att ge ut en DMS-volym för Hälsingland.  
 
Däremot har jag svårare med påståendet att: ”Bureätten kan t ex hävdas ha bidragit till skapandet av den legala basen för den svenska kommunala självstyrelsen och kommunförvaltningen”. Här har det nämligen formulerats en politiskt-historisk tes utifrån vissa utgångspunkter som inte har så mycket med släktforskning eller genealogi att göra och faktiskt inte så mycket med den kommunala självstyrelsen heller. Gällande förhållandet mellan kronan och de övriga stånden under den aktuella tidsperioden finns mycket skrivet och en del av det hör till det bästa och mest insiktsfulla som svensk historieskrivning lyckades åstadkomma under 1900-talet. Att passa in släktgruppen ”Burarna” som en empirisk kategori i den samhälleliga ram som kartlagts och beskrivits av Sven A. Nilsson, Ingun Montgomery, Jan Lindegren, Nils-Erik Villstrand m fl, låter sig göra men det är en stor och svår uppgift. För de flesta räcker det med att få verktyg för att kunna gallra bort myter, missförstånd och medvetna förfalskningar så att de kan upprätta en antavla utan en massa påhittade anor.
 
Hur var det nu med Andreas från Kalix 1299 förresten?

[Rune Edström (Rune)]

Djädran i de.    
Kanske tur man inte är så väl bevandrad i historien.
rune

[Lennart Lindström]

Norra Sveriges och FINLANDs historia och ekonomiska utveckling från vikingatiden till Gustav Vasa är outredd och många svenskar ser på området med dagens kartor. Dåtida människor såg på landet i dagsresor. Hur långt kunde man någorlunda bekvämt färdas under ett dygn.
 
Då ligger finska Bottenhavs-viks-kusten närmare svenska kusten, och närmare än områden i inlandet, där avstånd beror på farbara floder och sjöar. Medelpad med Ångermanälven och Indalsälven hamnar närmare Trondheim (Nidaros) och Atlantkusten. Och Luleå hamnar närmare Stockholm än stora delar av södra Sveriges inlandsbygder.
 
Den ekonomiska kulturkartan blir öster-väster och den finska sidan synes ha kolonialiserats av en högkultur de första århundradena e K, medan den svenska sidan varit glest bebyggd. Dessa finnar hade kontakt med Atlantkusten av döma av de fynd arkeologer grävt fram. Men denna finskspråkiga civilisation kan ha trängts tillbaka av norska germaner längs Atlantkusten och svenskspråkiga människors expansion söderifrån under 1200-1300-talet. Åtminstone finns mycket som numera talar för denna hypotes. Denna finskpråkiga kultur var därmed inte underlägsen den germanska, bara deras förmåga att försvara sina territorier (krigets taktik och strategi) var underlägsen angriparnas, därför trängdes de tillbaka (se Finlands Nationalmuseum om den finska kulturens tekniska nivå). Mälardalens-Upplands marker kan inte längre föda en växande befolkning, så människor tvingas utvandra. Därför blir dessa landskap inte heller rika, det man producerar går till att föda en växande befolkning på begränsade marker. Människorna producerar för litet överskott i förhållande vad de konsumerar per individ.  
 
Tornedalen har alltid varit finskspråkigt, och språkgränsens tillbakagång i Sverige är en intressant frågeställning. I denna fråga måste man också titta på Nordnorges historia. Att Birkarlarna hade svenska namn är helt naturligt då de var lierade med och kom från de germanska erövrarna. Finland var ju lika svenskt som någon annan del. (Om samerna fick svenska namn (gissar jag) berodde på att prästerna inte kunde samiska, förmodligen gällde detsamma för många finnar i de svenskspråkiga områdena i Finland)
 
Den norrländska rikedomen på 1500-talet var en direkt följd av en troligen extremt lönsam dubbelriktad handel norr-syd. Givetvis ville andra ha dessa vinster, och försökte stoppa dem i egen ficka. Sverige var defacto ett litet och mycket fattigt land jämfört med övriga Europa.
 
Men man bör erinra sig att totala antalet personer i norr var synnerligen begränsat, jag försöker hitta befolkningssiffror för områdena norr om Höga Kusten i Ångermanland och Gamla karleby i Finland. Min bedömning för år 1500 är att denna utgör högst 5-10 000 germaner, ännu spridda i mindre bosättningar i många områden och älvdalar. Har någon bättre siffror?
 
Den absolut hemligaste uppgiften i Sverige på 1600-talet (under 30-åriga kriget) var hur många invånare landet verkligen hade. För om den sanna uppgiften blev känd skulle ingen tro på den massiva propaganda makthavarna spred ute i Europa.
 
Bureätten är intressant för där kan man följa utvecklingen av en släkt från 1400-talet och framåt. Jag tror den släktens utbredning inte var unik. Och jag skulle bli förvånad om man finner mer än en-två liknande släkter på 1500-talet. Man måste vara mycket stark för att hävda sig mot andra mäktiga familjer i handelskonkurrensen, så utrymmet var säkert begränsat. Förbudet mot gifte mellan tremänningar och närmre, en väldigt liten och spridd befolkning, en lönsam handel norr-söder, stora marker lämpliga för uppodling, allt gör tillsammans att dessa familjer senare måste bli ingifta med varandra (gissar jag).
 
Bureätten degraderas (utarmas) via effektivare handelshinder och skatter till andra nivåns präster, borgare och bönder av Axel Oxenstierna/drottning Kristina och männen runt dessa båda, som därefter åter helt kontrollerar Sverige.
 
Jag håller definitivt med om att Norrlands historia är mycket oklar, och att mycket åtminstone jag fick lära mig, inte verkar stämma med de uppfattningar som nu förs fram från många håll.
 
Men Bureätten är unik, därför att här finns så många möjligheter att lägga ett pussel, som så småningom kan ge mera klarhet i hur det gick till perioden 1400 - 1650. Här finns massor av spännande forskningsområden. Nils Olofsson visar på några unika faktorer för Bureätten med sina norrländska värderingar kontra den sydsvenska adeln, för att inte tala om Centraleuropas fursteideal, som sedan tar över. Jag kan bara instämma.
 
Det tog mig över ett år att hitta olika källor, av vilka jag redovisat de bästa att starta med om Bureätten och kyrkan ovan. Avseende Bureättten och handeln jobbar jag mest med Internets sökmotorer. (Och jag är alltid noga med att hitta även finländsk information, för den halvan glömmer vi alltför lätt).
 
Jag tänker nu återgå till fortsatt sökande. Just nu har jag nog inte mer att tillföra. Jag själv har funnit detta område både spännande, ibland omtumlande och alltid lärorikt. Jag hoppas fler upptäcker vilken skattkista Bureättens historia tycks vara för den som är intresserad i ovan ämnen.
 
PS Leif Boströms stamtavla är suverän i detta sökarbete, dvs den på
 
http://home.swipnet.se/genealog/bure/11-400_104.htm
 
Tack för detta enorma arbete, Leif !

[Bengt Nilsson]

Jag är visserligen inte expert på vare sig Bureätten  eller Norrlands historia, men finns det verkligen fasta fundament för utpeka Bureätten som ett slags demokratins ban?rförare? Beskrivningen ovan tycks ju närmast antyda att det arbete som Axel Oxenstierna och andra lade ner för att bygga upp och utveckla en stark statsapparat var riktat mot Bureätten. Det skulle säkerligen gå att analysera Axel Oxenstiernas korrespondens för att studera hur ofta norrländska frågor behandlas, exempelvis i jämförelse med utrikespolitiska. Jag har trots allt litre svårt att tro att intrycket skulle bli som det antyds ovan.

[Anders Ryberg]

Och jag har, som så ofta tidigare, svårt att tro på att man inte gifte sig med folk i närheten, det vill säga att de som eventuellt flyttar in i ett område relativt snabbt blir kära i en och annan som bor där. Alla genetiska studier jag har läst tyder på samma sak, nämligen att man i allmänhet är mer släkt med människor i ett annat närliggande område med annan kultur, än med människor i ett avlägset område med samma kultur.

[Lennart Lindström]

Hej Kaj  
Skillnaderna mellan våra uppfattningar är nog inte så stora, men skillnaderna mellan min tidigare historieuppfattning och min nuvarande efter ett års studium av just ovan ämne är mycket stor. Jag hoppas kunna lära mig mycket mer.
 
Jag tror att många andra befinner sig i samma situation och söker kunskap likt jag. Pågående omvärdering av just Västergötlands historia liksom nya arkeologiska fynd ifrågasätter många historikers trovärdighet. Även historiker kan ha filter har det visat sig! Blir nästa plats för rakning Birka? (Nedvärdera inte Internet. Fria fantasier finns i massor, men dessa sovrar man snabbt bort. Hoppas jag !).
 
När du skriver det finns två områden i Sverige som behöver just en ny historieskrivning, nämligen Västergötland och Norrland så är vi definitivt på samma linje.
 
Slutligen: Mitt påstående ”Bureätten kan t ex hävdas ha bidragit till skapandet av den legala basen för den svenska kommunala självstyrelsen och kommunförvaltningen”.  
Min källa är professorer Hjalmar Holmquists utförliga redogörelse i Svenska Kyrkans Historia 1611-32 (488 sidor), om striden mellan kyrkan och kungamakten om kyrkolagen till riksdagen 1625, då de sista besluten som fastställde den protestantiska kyrkans verksamhetsområde fastslogs. Kungamakten slogs hela tiden för en central (egen) kontroll även över kyrkan. Denna period var Bureätten en mycket stark gruppering inom kyrkan.
 
Beträffande Axel Oxenstierna kan bara tilläggas att han och några andra adelsfamiljer var de stora vinnarna, som lyckades överta Vasaättens tillgångar och lite till i Sverige på några tiotal år, ungefär som oljeoligarkerna långt senare plundrade Sovjetunionen på dess tillgångar.
 
Det största historiska filtret har under årtusendens lopp alltid varit, att segrarnas pennor skrivit historien. Ända in i våra dagar

[Bengt-Göran Nilsson]

Kalix stavades ursprungligen Calis.
 
Brevnummer: 1903  
Utfärdandedatum: 13000316  Utfärdandeort: Paris  
Datum-
kommentar: omdat. fr. (DS:s) 12990325  Språk: latin  
DS-nummer: DS 1271  SD-nummer:    
Utfärdare: Officialen vid domsmyndigheten i Paris Bengt från Lund.  
Innehåll: Officialen vid domsmyndigheten i Paris Bengt från Lund (?; Benedictus de Londis) kungör att uppsalakaniken Hemming i hans närvaro upprättat sitt testamente på så sätt att han för det första för byggandet av ett mindre hus i Paris åt uppsalastudenter avsatt inkomsterna från försäljningen av sina dekretalsamlingar, värda c:a 26 parisiska pund, sånär som på 4 pund, för firandet av själamässor; vidare skänkte han alla sina övriga böcker, förutom teologisk litteratur, bl.a. Boethius' metrik och verk av Lucanus och Vergilius, och dessutom 3 dryckeskärl av oxhorn och 5 nya bägare av ädelmetall till en fattig student vid namn Anders Calis (Kal?) för fördelning mellan denne och vissa andra släktingar till nämnde Hemming; vidare ville han att förutmnämnde Anders skulle ha alla hans böcker i Sverige, vilka denne skulle mottaga av de två rektorerna för skolan i Uppsala, vilka båda heter Nils, samt alla hans kläder och en del annat lösöre i Paris; vidare skänkte han till sina bröder Peters och Holmstans två döttrar hälften av all lös och fast egendom på sin födelseort Öland, medan den andra hälften skulle gå till hans tre nu levande bröder; slutligen ville han att ärkebiskopen i Uppsala skulle göra upp med hans framtida efterträdare beträffande allt gods, som hörde till hans prebenda, med undantag för att man från kvarnarna i Huseby Lagheredhi, vilka han själv låtit uppföra, årligen skulle utbetala 1 mark penningar i svenskt mynt till uppsalakyrkans byggnadskassa i enlighet med ett löfte han avgivit. Till testamentsexekutorer utsåg Hemming linköpingskaniken Herman och nämnde Anders Calis.  
     
Visa boktryck 1903.pdf  
Brevtext: Vniuersis presentes Litteras inspecturis . . Officialis Curie parisiensis Salutem in domino. Notum facimus quod in nostra presentia personaliter propter hoc constitutus dominus Hemingus Canonicus Ecclesie vpsalensis in Regno Swetie attendens & considerans nichil cercius morte & nichil incercius mortis hora, cupiens de bonis suis causa sue ultime uoluntatis disponere, testamentum suum condidit coram nobis in hunc modum. Jn primis si contingat ipsum fatis discedere vult & precipit quod Decretales ipsius que bene valent viginti sex libras parisienses vendantur, & totum precium ea rundem expendatur in edificationem minoris domus vpsalensis existentis parisiis, exceptis quatuor libris parisiensibus, in celebratione missarum ob remedium anime sue parisiis conuertendis. Omnes vero alios libros suos legat & assignat idem dominus Hemingus cuidam scolari pauperi, scilicet Andree dicto Calis diuidendos per ipsum inter se, ac quosdam alios Cognatos Hemingi memorati, qui videlicet libri sunt, Gaufredus Tancredus, summa Rolandini cum glosulis, Codex, mandagotus de eleccionibus, liber fugitiuus, Egidius de fuscare, sextus liber Decretalium, omnes Decretales extrauagantes, Cronica, maritiniana, libellus de Marscalchia equorum et multi alij libelli iuris cum quibusdam septem quaternis in quibus continentur nobilissima dictamina jtem in vno volumine Theorica planetarum, Canones, tabule Toletane. Jtem Geometrica cum commento campini. Jtem ars metrica boecij jtem tres libri musice. Jtem liber quadrantis & ipse quadrans. Jtem algorismus, compotus, spera. Jtem Lucanus & omnes virgiliani. Jtem super oraciones scripta, Methaphisica, liber phisicorum. Jtem mappa mundi. Jtem tria cornua bubalina. Jtem quinque ciphi de nobilissima materia noui. Jtem vult quod prefatus andreas, habeat & percipiat omnes libros suos in swecia tam naturales, quam logicales & gramaticales, recipiendo ipsos a duobus Rectoribus scolarum vpsalie quorum vterque uocatur Nicolaus. Jtem omnia vestimenta sua parisiis silicet tabardum suum fourratum de varijs pellibus & supertunicale, cum Gardetorso, & Tunica totum de uno panno. Jtem supertunicale fourratum de cendallo viridi. Tria caputia, vnum tapetum varij coloris. vnam culcitram albam, vnum par bonorum lintheaminum vnam cistam siue archam in qua sunt res supradicte. Jtem quatuor manutergia tam de serico, quam de lino. Jtem in Regno Swecie in terra Natiuitatis sue, silicet in ?landia legat & confert iure testamentario dimidietatem omnium bonorum suorum tam mobilium, quam immobilium duabus filiabus fratrum dicti hemingi silicet filiabus Petri & Hulmstani, Et Reliqua medietas succedat tribus suis fratribus viuis. De omnibus alijs bonis spectantibus ad prebendam suam, vult quod dominus archiepiscopus vpsalensis ordinet cum futuro successore suo, si ipsum. .H. decedere contingat prout sibi videbitur expedire. Hoc saluo & excepto quod de molendinis in Huseby Lagheredhi, que per industriam suam edificata fuerunt, soluatur ad fabricam ecclesie vpsalensis annis singulis vna marcha denar. monete Sweuice, quia hoc propter deum se asserit vouisse & promisisse. Et ad premissa exequenda suos fecit, & constituit Executores dominum Hermannum Canonicum Lincopensem, et Andream dictum Calis antedictum. Jn quorum omnium testimonium sigillum Curie Parisiensis ad petitionem iamdicti Testatoris litteris presentibus duximus apponendum. Datum anno dominj. M?. CC?. Nonagesimo nono die Mercurij proxima ante Mediam Quadragesimam. Benedictus de Londis.  
Extratext:    
Sigillinformation: Sigillet bortfallet, remsan qvar.  
Textnoter:    
Innehålls-
noter:    
Fastar:    
Sigillanter: domsmyndigheten i Paris  
Sigill: saknas  
Original: Or.perg. RA 0101  
Medeltida
avskrifter: A 8, f.56v, RA 0201  
Medeltida
regester/notiser:    
Brocman:   Hadorph:    
Peringskiöld: E 100 = E 29 (e. A , E 36 (e. or.)  Örnhielm: I p.574 (e. A  
Övr. efter-
medeltida
avskrifter:    
Övr. efter-
medeltida
regester/notiser:    
Hänv. till
annat brev:    
Fotokopia:   Faksimil:    
Tryckt: DS 1271 Schefferus (1674), s.124  Tryckt
regest:    
Litteratur
o. komm.: Uppsala-signum.  
 
   
 
Träfflista

[Kaj Janzon]

Tyvärr måste jag meddela att brevets Calis inte är ett ortnamn utan Anders binamn:
 
Andree dicto Calis och Andream dictum Calis  = Anders kallad Calis.
 
Anders hade alltså ett binamn, vilket var mycket vanligt under medeltiden. Om hans hemort lämnar brevet ingen information.
 
Vad var det jag skrev nu igen om farorna med att driva en tes?

[Bengt-Göran Nilsson]

Runt om i Sverige finns idag ett flertal personer som kallas Kalix. De härstammar från Kalixorten.

[Kaj Janzon]

Jaha, och...? Det där brevet är inte från idag, inte ens från igår faktiskt.  
 
Om det hade stått de Calis hade vi kunnat börja fundera över var en sådan ort kan ha legat.
 
Men när det står dicto Calis så är det faktiskt betydligt mer sannolikt att han var från Uppsala, Stockholm eller Skogs-Tibble.

[Nils Olofsson]

Mycket kloka ord har skrivits under dagen. Jag vänder mig dock mot den något patroniserande tonen i Kaj Janzons för övrigt stringenta inlägg. Vad jag inte förstår är varför Finlands nationalistiska historieskrivning skulle vara nödvändig för dess del men att argument (historiskt belagda) som stärker självbilden för norra Sverige avfärdas som baklänges historieskrivning.  
Lubbe Nordström yttrade följande ord till studenterna i Uppsala vid Norrlands nation 1940:
”Hemligheten med Norrlands underordnade ställning i förhållande till övriga Sverige ligger just däri, att övriga Sverige ser ned på Norrland, som på ett folk utan historia, en traditionslös nykomling. Det är ni som skall ge dess historia åter. Den som inte har någon historia, den känner inte och förstår inte vad stolthet är. Ty minns, endast den som i sin själ har en levande forntid, har hemligheten att bygga en framtid.”
Jag står fortfarande för att den historieskrivning som fortfarande sprids i våra skolor, i många hembygdsböcker, i turistbroschyrer bygger på en direkt felaktig skrivning av norra Sveriges äldsta historia. Jag är helt enig med Kaj om att dagens forskning håller på att plocka fram något annat ur gömmorna. Där slår Kaj in öppna dörrar.
För att ge några exempel av vad jag menar med historieskrivning:
I en rad hembygdsböcker, turistböcker och skollitteratur kan du läsa om hur Piteå och Luleå älvdalar koloniserades först efter att dessa förlänades till stormän under 1300-talet. Vi får också lära oss att birkarlarna hade lapparna som livegna och att de begick en rad övergrepp mot dessa. Dessa missgrepp skulle ha varit orsaken till att Gustav Vasa istället satte in lappfogdar söderifrån. År 1539 döms mycket riktig 6 birkarlar för att ha belägrat sina lappkonor. De döms dock till mycket hårda straff. Men denna händelse har i en mängd litteratur använts som ett exempel på hur Gustav Vasa befriade de stackars lapparna från en ond överhet.  
Senare forskning tyder på att birkarlarna och lapparna levde i gott samförstånd och att det inte bara var kustbönderna som hade ett stort välstånd under denna period. Lapparna kom däremot att lida stort under kronans silverjakt i Nasafjäll ett halvsekel senare. När det gäller Anders från Kalix så överlåter jag åt andra att bedöma brevet i svenskt diplomatarium, men det kunde ju vara intressant om Kaj utvecklade resonemanget om att det är mer sannolikt att Anders var från Skogs-Tibble än från Kalix. För övrigt insmög sig ett litet sifferfel i källhänvisningen för skördarna i mitt inlägg ovan. Det ska vara: (S. Sandström KTH 1975)  
Det verkar ju som om dokument om norra Sveriges medeltid är relativt fåtaliga i alla fall i svenska samlingar. Något som borde satsas rejält på är ju däremot att forska i utländska arkiv; i tyska handelsstäder, i Novgorod, i klostret Solovetski i Vita havet etc. Förmodligen finns det nycklar till norra Sveriges historia gömda i dessa arkiv.
Tyvärr tycks de flesta historiker, likt Kaj, fortfarande vara upptagna med våra frälsesläkter.

[Bengt-Göran Nilsson]

Tror inte att de var dummare förr än nu och att således en Calisbo i Frankrike kunde få smeknamnet Calis. Och han kom knappast från Skogstibble.

[Torsten Berglund]

Nils Olofsson och Lennart Lindström hänvisar bl.a. till taxeringslängderna för Älvsborgs lösen 1571 i sin argumentering för den s.k. Bureättens maktposition och exceptionella rikedom, inte bara i det norrländska lokalsamhällets kontext, utan också i förhållande till övriga riket.  
 
Lennart Lindström citerar en finsk internetuppsats som utan källhänvisningar hävdar att: I början av 1500-talet sägs det redan att av rikets rikaste män tre bodde i Lule älvdal, och i den riksbouppteckning som år 1571 upprättades för gäldande av Älvborgs lösen, finner man bland rikets rikaste män sex birkarlar upptagna.  
 
Taxeringslängden för Älvsborgs lösen 1571 är en mycket intressant källa för den som vill kartlägga den tidens bebyggelse och antal hushåll/beskattningsenheter. Men att utifrån denna engångsbeskattning dra långt gående slutsatser om vem som var rikast i Sverige är knappast oproblematiskt. Älvsborgs lösen var en lösöresbeskattning där varje bondes innehav av metaller (guld, silver, penningar, koppar, järn, tenn), spannmål och boskap skulle förtecknas och beskattas med 10 procent av det sammanlagda värdet enligt en särskild värderingslista. Emellertid kom taxeringen i praktiken att skilja sig åt i olika landsdelar, t ex beskattades spannmålet nästan aldrig och endast i vissa delar av bergslagen deklarerades järn, kol och malm. I exempelvis hela Dalarna var hästar undantagna från beskattningen (se Bertil Bo?thus, Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott, 1965, s. 420f).
 
Även om längderna i Älvsborgs lösen 1571 sannolikt ger en god bild av förmögenhetsfördelningen av viss lös egendom, går det inte att enbart utifrån denna längd uttala sig om en enskild persons faktiska rikedom - inte ens vad gäller lösöret - i en tid då rikedom framför allt mättes i fast egendom (jordinnehav), vilket inte återspeglas i Älvsborgs lösens taxeringslängder.  
 
Nils Olofsson skriver att:
Inte mindre än 7 bönder från Luleå har lösöre värderat tillmer än 1000 mark i silver 1571. I hela det rika Bergslagen har exempelvis endast fyra bergsmän en motsvarande förmögenhet.  
 
Det vore intressant att veta vilken undersökning denna uppgift kommer ifrån, inte minst eftersom uppgiften förefaller felaktig. Bara i kopparbergslagen, alltså socknarna runt nuvarande Falun i Dalarna (Kopparbergs sn, Svärdsjö sn, Vika sn och Aspebodadelen av St Tuna sn) kan jag räkna till 10 bergsmän som taxerades för en lösöresförmögenhet på mellan 1017 mark och 3688 mark. I dalasocknarna Grangärde och Norrbärke i den delen av järnbergslagen som kallas Västerbergslagen finner jag fyra bergsmän som taxerats till mellan 1003 och 3360 mark samt kronans fogde på Väster Silvberg som taxeras till 1362 mark. Fler exempel från berglagen och andra delar av landet torde inte vara svårt att ta fram, t ex nämns i Svenska Antavlor nr 243 (häfte 8/1998) en bergsman i Norberg i Västmanland som taxerades till 1715 mark (fotnot 24).

[Nils Olofsson]

Inte mindre än 7 lulebönder- Nils Schreddare i Smedsbyn, Nils Larsson i Måttsund, Jon Turesson och Olof Turesson i Rutvik, Jacob Hansson i Ängesbyn, Nils Ingeualson i Sunderbyn och Jöns Nilsson i Ersnäs har lösöre värderat till mer än 100 mark silver. Ingenstans i landet finns en motsvarighet. I det rika Bergslagen bodde exempelvis bara fyra bergsmän som hade en jämförbar förmögenhet. Gammelstad Kyrkby vid Lule älv av Olov och Folke Isaksson Bonniers 1992  
På Torsten Berglunds inlägg verkar det ju som om dessa uppgifter skulle kunna vara felaktiga.  
Jag har sett en jämförande studie för hela landet avseende Älvsborg lösen, kommer dock inte ihåg var. Jag ska se om jag kan leta fram uppgiften.  
 
Buresläkten har för övrigt inte speciellt stort inflytande på Luleå och jag har heller aldrig påstått att de skulle haft ett dominerande inslag som birkarlar. Birkarlaverksamheten tycks ha varit som störst i Tornio och därefter i nedåtgående skala: Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå.  
 
Egentligen understryker ju alla osäkerheter kring uppgifter och historiska fakta när det gäller norra Sveriges äldsta historia åtminstone två teser:  
 
Vi behöver en ny historieskrivning av norra Sveriges historia  
 
Urban Sikeborg har efterlyst en källkritisk utgåva av Johan Bures unika släktkrönika. I mitt tycke, unik därför att den behandlar vanligt folks släktrelationer. Unik också med tanke på det inflytande som dessa vanliga bönder från Sveriges mörka hörn fick på samhällsbygget.

[Nils Olofsson]

.... har lösöre värderat till mer än 1000 mark silver.
 
Så ska citatet naturligtvis vara

[Nils Olofsson]

Detta är hämtat ur Anteckningar till Luleå sockens historia del II (1965) av A Nordberg. Uppgifterna har tydligen baserats på Hans Forsells bok Sverige 1571  
 
Jämförelse av Luleå sockens förmögenhetsförhållanden vid taxering för Älvsborgs lösen år 1571 med de förmögnaste socknar och härad i rikets sydligare landskap(enligt Hans Forssell, Sverige 1571).  
Medeltal tillgångar i mark (pengar):
Delsbo .... 103  
Kopparherg .... 122  
Tuna. (Dalarne) ... 107  
Vadsbohärad (Västergötland) ...... 168,3
Luleå . .... 168,4  
Smärre socknar finnas, i vilka medeltalen gå över Luleå stora sockens, men även med sådana tål Nederluleådelen av denna i allmänhet jämförelse. Såsom exempel kan anföras från Ångermanland:  
Arnäs..... 220,9  
Nederluleå.... 255
 
 
Men observera, detta är bara för att ge understöd till tidigare inlägg. Sakdiskussionen jag efterlyser handlar om andra mer övergripande funderingar och kanske framförallt ett rop efter att fler historiker börjar intressera sig för den landsdel vars historia till stor del fortfarande är oskriven.

[Leif Boström]

Birkarlarna var handelsmän, eller köpmän. Det som skilde dem från landsköpmännen var att de även handlade med lapparna. De hade i de flesta fall skaffat sig en stor förmögenhet, troligen till stor del beroende på lapphandeln. Det fanns vad jag förstår flera mycket förmögna lappar vid den här tiden. Att birkarlarna kunde tala ”finska” (eller lappska, samiska) var troligen praktiskt vid handelsutbytet med lapparna.
 
Ordet ”birka” tror man bl a hade betydelsen handelsplats (se t ex SAOB). Jag skulle tro att birkarl helt enkelt betydde handelsman. Att namnet skulle kunna härledas från den finska socknen Pirkkala tycker jag verkar mycket långsökt.
 
Birkarlarna tog ofta över efter sina fäder, varför det var i speciella släkter som det fanns birkarlar. Bl a fanns det birkarlar i ”Buresläkten”. De hade en stor del av handeln med lapparna i södra lappmarken. Men de flesta birkarlarna härstammade inte från Bure och många bodde i Piteå, Luleå och Torneå socknar. Många av de allra rikaste bodde i Luleå socken. Birkarlarna var även bönder på sina hemgårdar. Att deras inflytande och välstånd minskade från början av 1600-talet berodde på flera faktorer: Sämre skördar kombinerat med höjd beskattning, soldatutskrivningarna som tärde hårt på befolkningen, lappmarkshandeln och beskattningen av lapparna togs över av kungens fogdar samt landsköpet förbjöds och all handel skulle bedrivas av borgare från städerna. Städerna i Norr- och Västerbotten grundlades i början av 1620-talet. Flera från birkarlssläkterna blev borgare, men större delen av handeln togs över av andra släkter.
 
Söner från de rika bondfamiljerna fick relativt ofta utbilda sig. De flesta blev sedan präster. Det gällde även för söner från ”Buresläkten”. Det som är anmärkningsvärt för den släkten är att tre av 1500-talets ärkebiskopar hämtades därifrån. De fick alltså vara med att leda kyrkans övergång från katolicism till protestantism.
 
Man kan också se att medlemmarna i ”Buresläkten” hade en stor geografisk rörlighet under 1500-talet. Många flyttade från hemsocknen, oftast till andra socknar i Norr- och Västerbotten, men även söderut, främst till Gävle. Personer i släkten har haft olika yrken och förtroendeuppdrag. På 1600-talet får Johan Bure och hans adlade kusiner betydelsefulla poster i samhället.
 
Intressant att notera är att till ”Buresläkten” räknade Johan Bure även barn till kvinnor i släkten. Han tillhörde t ex själv släkten genom sin mormor.

[Bengt Nilsson]

En diskussion och analys av siffrorna från 1571 finns redan i Övre Norrlands historia, del I. Utgiven 1962 av Norrbottens och Västerbottens läns landsting med historikerna Sven Ingemae Olofsson och Gunnar Westin som huvudredaktörer. Där görs också jämförelsen med Vadsbo härad i Västergötland.

[Lennart Lindström]

För mig verkar Torneå ha varit handelscentrum i norr sedan medeltiden (källor se: http://www.tornio.fi/museo/torns_01.htm ). Utan tvekan fanns rika familjer i den regionen
 
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt (åtminstone enl vad jag hittills vet) att tre Burar verkar ta kommandot i den nyanlagda staden Torneå, nämligen:
 
König Persson från Bergsbyn 6, Skellefteå lfs. Torneå stads förste borgmästare. (drunknar 1643 i Torneå älv)
 
Per Persson,  Bergsbyn 6, Skellefteå lfs blev rådman 1632-05-07 i Torneå stad.
 
Även Anders Persson, Bergsbyn 6, Skellefteå lfs uppges vara med om att anlägga Torneå stad 1621
 
Hur ska detta tolkas? Min enda logiska förklaring blir, att det finns av oss okända starka släktband (dvs de var hustrur, då deras mor var syster till ärkebiskop Kenicius) mellan Bergsbyn 6 och de sedan länge bosatta Torneå-släkterna. Vad jag vet är ovan personers hustrur okända. eller ?
 
Har någon en bra annan förklaring?
 
(Jag har inte ägnat frågan mycken tid, men ger detta bara som exempel på en för mig olöst fråga om hur nätverken kanske har fungerat, samt hur kartläggningen av Buresläkten tillsammans med övriga släktforskaruppgifter på Internet, blir ett bra hjälpmedel för den som söker ev samband)

[Anders Ryberg]

På refererad Torneåsida finns exakt noll källhänvisningar. Inte bra... Att ett par släktingar ger sig av tillsammans till nya bygder för olika entreprenörsprojekt är inte på något sätt ovanligt. I ett antal fall har till exempel engelska släktingar åkt tillsammans till olika kolonier med utvecklad ekonomi utan att för den skull ha haft släktband dit. Man kan inte veta.  
 
Man får också finna sig i att det inte räcker med Internet för att sätta sig in i ett ämne, utan att man måste utnyttja något så omodernt som bibliotek och rent av läsa samtida dokument för att sätta sig in i problemen. Och man måste lära sig vikten av att söka källbelägg  och att kritiskt värdera information...
 
Dessutom, bara för att en plats haft handelsplats behöver den inte haft särskilt stor betydelse. Värnamo har haft marknad i många år utan att vara annat än möjligen perifiert provinsiellt centrum.

[Lennart Lindström]

Svar t Anders Rybergs kommentar På refererad Torneåsida finns exakt noll källhänvisningar. Inte bra...  
 
Den sammanfattningen är skriven av Jouko Vahtola, professor vid historiska institutionen vid Uleåborgs Universitet (institutionen forskar om Nordfinlands och samernas historia). Det räcker för mig.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Nej!
Att en professor forskar något räcker inte och BORDE inte räcka för någon inom vetenskapens område. Kritiskt tänkande är ju just det som professorerna önskar av sitt publikum.

[Anders Ryberg]

Jag träffar professorer på mitt arbete varje dag. Det är inget speciellt med sådana, förutom att de publicerat lite mer artiklar, har lite längre yrkeserfarenhet och lite högre lön, samt en titel som börjar på p. Det finns både sådana som är duktiga, ja rent av extremt duktiga, och det finns sådana som skanar omdöme och kritiskt tänkande. De är kort sagt som alla andra människor.  
 
Att någon är professor fritar henne inte från kravet att ange sina källor. Det räcker INTE med en titel för att bli pålitlig. Lika väl som att jag tidigare varit ytterst kritisk mot akademikerförakt så är jag lika kritisk mot dyrkande akademiker.
 
Det krävs alltid stöd i källor, av alla. (Detta har jag visst skrivit förr.) Det spelar ingen roll om man är professor eller plåtslagare, mina krav är likadana.
 
Förklara hur du tänker och varför!

[Lennart Lindström]

OK. Då måste du själv söka på Internet på sökorden: historia  Jouko Vahtola. Då får du upp 243 ställen. Där kan du själv studera vidare. Dessbättre lägger många historieforskare ut sitt material ut på Internet.
 
Men min fråga var faktiskt:  
Vilket samband fanns mellan männen från Bergsbyn 6 och det rika Torneå. Kanske kan släktforskningen bidra med att lösa detta (alltmer av resultaten läggs ju numera ut på Internet). Min hypotes var att det fanns äktenskapsband?