Äldre inlägg (arkiv) till 2004-05-16

[Mi Alforsen]

I helgen träffade jag i ett sällskap en dam från Texas, som forskar på sin mans svenska släkt. Hon undrade då över ett fotografi från 1910, som hon funnit bland gamla brev o dyl. Det föreställde en avliden äldre dam i sin kista omgiven av stearinljus och (förmodligen) granris. Hon berättade att fotot hade sänts till den avlidnas dotter i USA och frågade om det var allmänt förekommande. Vi satt alla som frågetecken. Ingen hade hört talas om något liknande. Finns det någon som vet något om detta? Var det vanligt eller kan det tänkas vara taget och skickat av omtanke om dottern, som inte kunde komma hem?

[Elisabeth Thorsell]

Hej, när min farfar dog 1937 blev han också fotograferad i kistan, och kortet skickades till min far som då var i Afrika. Varför är ju inte så lätt att veta, det står ingen förklaring i breven från samma tid, men en bild säger mer än 1000 ord. Det var ju i äldre tid inte heller helt ovanligt att avlidna småbarn fotograferades, för att man skulle ha något minne kvar av dem, kanske.

[Anneli Hagman]

Jag har svarat Mi en gång tidigare när den här frågan låg på ett annat ställe. Men eftersom det jag svarade kanske kan intressera fler än Mi kommer här mitt lästips i repris:
 
I boken När döden gästar av Louise Hagberg (Stockholm 1937) finns sannolikt svar på de flesta frågor kring död och begravning i gångna tider. Bokens undertitel är Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning.
 
Louise Hagberg var vid bokens tillkomst amanuens på Nordiska museet.

[Irma Ridbäck]

Seden förekom också i Norrbotten, i Tornedalen. Fotograferingen var naturlig eftersom släkten då hade samlats. Bilderna kan ha olika motiv, den döde i sin kista ensam, familjen bakom den öppna kistan eller släkten (ganska stor) bakom kistan. Det här var en högtid och den behövde dokumenteras.

[Eva Mårtensson Kangeman]

Min farmor dog 1955 och stod lik hemma på gården, liksom min farfar, död 1943, och min mor, död 1959. Min farmors bår fotograferades, men inte de andras.
I vår samling av foton från sekelskiftet och framöver finns ett annat foto av en avliden mansperson, god vän till familjen.
I Blekinge museums arkiv finns ett gripande foto av en död liten flicka. Jag vill minnas att fadern var fotograf.

[Solfrid Henriksen]

Her i Norge var det vanlig å avbilde de døde. De eldste bildene i  min familie er av de avdøde etter de var stelt, i sengen. De senere fra 1930-70- tallet er det bare begravelsen som er avbildet. Da er kisten, kransene med hilsner og gjestene avbildet. De siste 30 år har ingen i min familie tatt bilder .
Når det gjelder gran-kvister så er det også en gammel tradisjon.Ved hjemme-begravelser var og er det en tradisjon å lage initialene til den døde i grankvister, som man hang over inngansdøren. Og man kan pynte oppkjørselen med grankvister. Dette er ikke så vanlig lengre, men enkelte familier holder denne tradisjonen ved like.
Det kan ha vært noe lignende i Sverige, kanskje noen på landet , på gårdene kjenner til lignende gamle tradisjoner?
 
Hilsen Solfrid Henriksen

[erik]

Inom Burträsk sn, västerbottens län förekommer avfotografering av döda mellan 1900-1920, därefter  
väldigt sällan

[Mikael Stålberg]

I orsa i Dalarna var det ganska vanligt att man fotograferade av döda, även barn. Vi har en hel del bilder omspännande 1890-trill ca 1940 då det tycks ha upphört i dessa trakter ialla fall. Vanligt var ett fotograferandet skedde vid den s.k utläsningen, vilket betyder att prästen kom hem till gården och hade en liten andakt vid båren.Framlidne kyrkoherde Tore Östlund berättade för mig att han gjorde sådana utläsningar här i Orsa i början av 1950-talet. Mikael Stålberg föreståndare för Orsas bildarkiv.

[Anders Samuelsson]

När min farmor var barn på 1920-talet tyckte hon och hennes jämnåriga släktingar att det var så spännande och otäckt att titta på alla de gamla bilderna på döda personer som hennes fars mormor hade i en byrålåda uppe i undantagskammaren i gården i Ramkvillatrakten, Småland.
Fotona finns inte kvar idag, men tydligen var det alltså ganska vanligt att man fotograferade de döda tiden innan 1920-talet i inre Småland.
Dessutom fotograferades min farfars bror (1914-21),Nottebäcks socken, i kistan med alla blommor bredvid.

[Inger Johansson]

Jag har en gång hos en bekant sett ett foto av en s.k. likbrud. Det var en kvinna som var förlovad men hann avlida mellan förlovningen och giftermålet. Hon lades i kistan iklädd sin brudklänning och fotograferades i den.  
 
MvH
Inger Johansson

[Essan Gradhman]

Jag har fortfarande kvar ett foto från år 1908 på min mormor och morfars första barn som dog endast 8 månader gammal. Det är alltså ett kort på det döda barnet liggande i sin kista tillsammans med blommor. Min mormor tittade ofta på kortet och talade om sin vackre gosse som hon mist.
mvh
Essan G

[Anita Berglund Eriksson]

Seden att fotografera döda i kistan var inte ovanligt även i senare tid. Min moster har ett fotografi av sitt första döda barn i början av 1940-talet.  
Många tar även idag kort av sina, vid födseln eller strax efter, döda barn för att ha som minne. Detta ombesörjs ofta av en sjukhusfotograf om barnet har avlidit på sjukhus.
 
Mvh Anita

[Sofie Johansson]

Hej!
Döden är lika naturligt som livet.
Det är lika vanligt att man fotograferar vid  
sista avskedet där den döde vilar i kistan.
Detta sker idag 2003. Inte ovanligt!
Ang.klädsel så kan man klä den döde i deras älsklingskläder eller i vita kläder. Allt som känns bäst för anhöriga.

[Emma Hofmeijer]

Mamma fotograferade min lillebror i kistan när han dog 2001. Jag anser detta makabert, men å andra sidan behöver jag aldrig titta på dom så...

[L. Bäckström]

I mina föräldrars foton finns det några bilder på avlidna människor i kistor. Och det som stod i första inlägget med granriset stämmer väldigt bra ihop med dessa bilder. Min mamma kom från Finland och där var det vanligt med små granar runt kistan hemma på gården, före avfärd till kyrkan. Även att man strödde granris på gårdsplanen.Men det finns även bilder utan granris, och de fotona är från Norrbotten.
De flesta tagna ca 1930-1950.

[Maud Bergvall]

Jag har skickat in en bild #11503 till Porträttfynd föreställande en kvinna (mamman)? med ett barn i famnen. Jag undrar om inte barnet är dött ? Eller kanske sjukt ? Vad tror ni ?
Mamman har knäppta händer och sorgsen bortvänd blick.
Korten i albumet är tagna från cirka 1868.

[Mia Löwgren]

Det är säkert fler än jag som har sett den lite småkusliga filmen The Others av Alejandro Amen?bar från 2001, och undrat över den tradition av lik-fotografering som  skildras där.  
 
På de här bilderna är har de döda placerats i positioner liknande sådana som de ofta befann sig i i levande livet. Man sitter i favoritsoffan eller favoritfåtöljen, ofta i grupp, t.o.m. hand i hand.  
 
Jag vill understyka att detta är en spelfilm, fiktion, och sålunda är bilderna som förekommer arrangerade, dvs de är tagna i dag och med nu levande skådespelare som föreställer döda (inklusive regissören själv, faktiskt).
 
Filmen i fråga utspelar sig på 1940talet och protagonisten, Grace (Nicole Kidman) menar att fotografering av döda är en vidskeplig och makaber företeelse, från förr. Hn är uppenbarligen inte van vid att man gör på det sättet, trots att hon är mycket religiös.  
 
Nu är ju detta en lite spöklik historia och bilderna på de döda är definitivt en lyckad krydda, i fråga om att ge åskådaren lite kyliga kårar längs ryggen, så det är därför jag undrar om det är en påhittad företeelse för filmens skull eller ej.
De foton man studerar är tagna strax före sekelskiftet, ca 1890-tal. MEN:
 
Min fråga är, emellertid: Finns även en sådan tradition i verkligheten? Att s.a.s. ställa upp de döda i ett slags vardagshärmande tablå? Och isåfall är det en katolsk tradtition eller har den förekommit överallt?

[Ann Little]

Hej Mia!
 
Efter att ha sökt på Google under  Photographing the dead  har jag hittat mycket som pekar på att en sådan tradition fanns. En del var så olustigt att jag inte vill ge några länkar, men under  Can't make it to the funeral? Watch it on line  skrivs bl.a. under Memento mori:  Photographs of the dead- - propped up in chairs, lying in a coffin or being held by a family member- - were common until the start of World War II.
 
Jag hittade också beskrivningar från 1873 på hur man gör för att bäst fotografera de döda, som om de fortfarande levde. Mycket otrevlig läsning!
 
Mvh
Ann

[Mia Löwgren]

Ok, jag nöjer mig med det svaret och tror inte jag tänker dyka djupare. TACK iallafall, fina Ann, för att du gjorde denna olustiga efterforskning för min räkning. Försåtr att det måste ha varit lite kusligt...  
 
Kramar!

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej Mia,
 
Jag tycker det är makabert.
 
Eivor

[Mia Löwgren]

Visst är det det. Men ska man göra en analys på berättelsen är det viktigt att veta huruvida det är en tradition som existerar eller om det är något som manusförfattarenhar hittat på för att göra filmen kusligare.

[mia]

Förklara dig, nu, Eivor, innan du skriver fler saker om mig i ytterlkigare diskussioner:  - Är det traditionen som är makaber ( för det tycker jag också )eller är det jag som är makaber som ställer en fråga som ovan? Jag har t.o.m. förklarat för dig varför jag ställde den ( något som jag f.ö. väl inte ska behöva stå till svars för alls? ) och ändå får jag i ett helt annat forum läsa om att jag verkar ha sinne för det makabra.
 
Innan man uttalar sig om andras personlighet på ett internetforum kanske man bör fundera över den egen driften att yttra sig utan att vare sig komma med ett svar, eller delge en synpunkt rakt ut.

[Eivor Andersson (Ema)]

Egentligen var det menat som ett skämt från min sida från början, men det har ju blivit blodigt allvar i Din tolkning.
Detta ihop med Dina maskar från Hamlet, fick mig att associera till det makabra.
 
Man behöver ju inte överdriva, sina egna tolkningar.
 
För att reta Dig lite till, så skall Du skriva Ditt efternamn i Dina inlägg, enligt Anbytarforums regler.
 
Så tackar jag för alla fina epitet Du tillskrivit mig och flera andra.
 
Eivor

[Mia Löwgren]

Lovar att alltid använda efternamnet i fortsättningen.
 
Vilka epitet då, menar du? Svara gärna i ett mail, om du vill - det här samtalet har lämnat fotografier av döda för länge sedan.

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Ett allmänt tips är väl att tänka efter före lite mer innan man skriver saker, och att undvika korta kommentarer (som det om 'makabert'), då det så ofta (som många påtalar ibland) blir fel i den korta form av kommunikation som råder i ett forum som detta. Vips har vi annars lätt de eviga pseudodebatterna igång igen..
-Mia har ju redan påtalat att Ni 'ligger fel' här - men jag ville bara passa på att påminna om detta med mer eftertanke, och att se upp med 'kort kommunikation' för den stora allmänheten också.

[Jörgen Tollesson]

Till det Peter skriver kan man också tillägga att det inte bara krävs eftertanke när man kommenterar andras inlägg - man bör ju också formulera sina egna inlägg så att de inte missförstås av andra.
 
Om man själv inte anser sig ha sinne för det makabra, så bör man kanske undvika att säga att de här nämnda bilderna definitivt är en lyckad krydda i filmen... J

[Mia Löwgren]

Sant, Jörgen, jag glömde nog att jag inte var i ett filmrecensionsforum. *rodnar* Det var slarvigt uttryckt av mig och kan nog lätt misstolkas, trots att meningen fortsätter:...lyckad krydda, i fråga om att ge åskådaren lite kyliga kårar längs ryggen, så det är därför jag undrar om det är en påhittad företeelse för filmens skull eller ej.  
 
Tänker mer efter före nu efteråt.

[Jojje Lintrup]

Får man hoppa in en liten stund?
 
Man må tycka vad man vill - att det är makabert eller inte - men vi kan ju rimligtvis inte applicera våra nutida åsikter på en företeelse som utspelade sig när man hade annan inställning!
För min del anser jag att vi nutida svenskar har fjärmat oss så mycket från döden, att vi tycker att allt som handlar om den är makabert. Vi kan numera inte ens uttala ordet död, utan begagnar oss av en massa andra omskrivningar, som t.ex. min släkting har gått bort o.dyl. På liknande sätt har vi också fjärmat oss från att vi äter döda djur (nu blir det väl kackel i hönsgården). Så mycket att vi numera inte ens vill påminnas om att det är döda djur i våra matförpackningar. Så livsmedelsindustrin gör allt för att vår mat ska se så fyrkantig och industriell så möjligt.
Detta är naturligtvis en tydlig dubbelmoral. Döden är en självklar del av vårt liv, och borde vara en företeelse vi hade ett bättre förhållande till. Det ska inte vara så att en person som nyss har mist någon anhörig, ska förvandlas till någon man undviker - för att den riskerar att bli ledsen - eller för att människorna runt omkring inte riktigt vet hur de ska uppföra sig...
Det fanns tidigare en högtid då man firade minnet av sina döda anförvanter. Den högtiden har numera förvandlats till en amerikansk häx- och skräckfest, som förstås inte längre alls handlar om våra avlidna släktingar. Det tycker jag är en symptomatisk företeelse i vårt nutida samhälle.
Att fotografera sina döda var inte makabert då det gjordes. Det var lika naturligt som att fotografera dem levande. En död person upplevdes nämligen inte som makaber då. Att fotografera dem i levande positioner kanske tangerar det makabra, men å andra sidan var det i deras ögon kanske den sista chansen att få ett foto på sin käre anhörige.
Förresten så är folk lika intresserade av att titta på döda personer som förr - fast de inte törs erkänna det öppet. Se bara på vilket intresse det blev när man kablade ut foton tagna på den nyss avlidna Lady Di häromveckan... Inte skulle det ha varit intressant att publicera om det vimlade av folk som bara bläddrade vidare i tidningen utan att titta?!

[Essan Gradhman]

Så sent som 1908 fotograferades döda barn! Jag har själv ett foto på min mormors och morfars första barn som dog i lungkatarr. Han var då endast 9 månader gammal och det här var tydligen enda chansen att få ett fotografiskt minne av honom.
 
Min mormor satt ofta och tummade på kortet och mindes sin ”vackra son.”
Själva fotot är taget då han ligger sin kista.
Jag tror inte att min mormor tyckte det var makabert utan ett fint minne av ett älskat barn.
 
Med vänlig hälsning
Essan G

[Eivor Andersson (Ema)]

Jorge och Essan,
 
Mitt inlägg var närmast en anspelning på att man kan göra film om uppstaplade döda människor.
Det tycker jag fortfarande är makabert.
Vad det gäller att fotografera nära anhöriga, som dött, eller vid begravningen, så har man rätt att ha olika synsätt.
 
Alla har sin syn, men för min egen personliga del, så vill jag minnas människorna när de levde och var glada, för att ha ett ljust minne.
Sista bilden på näthinnan vill jag inte ha från ett bårhus.
Det får stå för mig och jag accepterar andras synpunkter i frågan, men jag tycker inte att man skall gotta sig i det på film.
 
En röst från Hönsgården
Eivor