Rosen, von

[Therese Andersson]

Friherrinnan Maria von Rosen
 
Den 14 november 1814 föddes i Nöbbeleds pastorat i Småland en dotter till kyrkoherden därstädes, J. Bokelund, och hans maka, Hedvig Stenfeldt.
 
Nittio år hafva nu förflutit sedan denna 14 november och den sist lidne, då änkefriherrinnan Maria von Rosen, född Bokelund, i kretsen af samlade barn, barnbarn och barn-barnsbarn firade sitt ingående i ett sekels sista decennium.
 
Ett långt lif inrymmer för individen många betydelsefulla skiftningar, äfven om det i andras ögon förflutit mer obemärkt och egentligen användts till sträfsamt och ihärdigt uppfyllande af ett enskildt lifs kräfvande plikter. Så har varit fallet med friherrinnan von Rosen. Men det är en lifsgärning så god som någon annan, att under rätt knappa omständigheter kunna uppfostra en talrik barnskara och gifva den goda och lyckliga barndomsminnen. Vid 19 års ålder gifte sig Maria Bokelund med dåvarande fänriken, sedermera kaptenen vid Jönköpings regemente, friherre O. W. von Rosen. Det unga paret bosatte sig på Prästboda egendom i Småland, hvilket hem dock sedermera utbyttes mot Grenna och Stockholm. Nio barn föddes, af hvilka sju hunnit mogen ålder. Då baron von Rosen år 1877 afled, bodde familjen åter på det kära Prästboda. Sedan friherrinnan
von Rosen blifvit änka, bildade hon hem med ett par ogifta döttrar, först i Norrland och sedan i Grenna, där hon nu bor.
 
Då man ser den krya åldringen, som ännu orkar bestiga Grennaberget och dansa en sirlig promenad-polonäs, och hvars alla själsförmögenheter äro nästan ungdomligt vakna och lifskraftiga, kan man ej underlåta att göra några reflexioner öfver de olika sätt, på hvilka ålderdomen blir representerad. Man kommer då ock på den tanken, om ej människan själf i många fall har skuld uti den fysiska och psykiska skröplighet, som ofta vidlåder den sista lifsperioden.
 
Då jag blef anmodad att skrifva en text till den bild, som Idun i dag återger af 90-åringen, tänkte jag, att vi kanske litet hvar kunde få nytta af, om den gamla vördnadsvärda damen ville säga oss, hvilken insats hon tror, att vi själfva böra göra, för att liksom hon få en vacker och sund ålderdom.
 
Med hennes bref framför mig låter jag henne själf säga oss det.
Du frågar, skrifver hon, hvad jag tror vara största anledningen till god hälsa, godt lynne och förnöjsamhet, d. v. s. i hvad mån vi själfva kunna bidraga till dessa goda gåfvors ernående.
 
Måttlighet i mat och dryck, därpå hvilar till stor del vår hälsa. Det goda lynnet och förnöjsamheten komma af sig själfva, om vi söka vara förståndiga och ej lägga onödiga bekymmer på sinnet, utan i stället arbeta troget och gladt och så godt vi kunna samt hos Gud och i hans ord söka tröst i verkliga pröfningar.
 
Så ungefär lyda hennes ord, hvilka hon själf omsatt i handling; därför kan hon också, på det sätt hon gör, tacksamt och förnöj att se både tillbaka och framåt.
 
På fotografien synes den gamla sysselsatt med att brodera en matta, den 50:de i ordningen af dem, som hon under senare år tillverkat. På olikfärgade klädeslappar, som sedan hopfogas, ritar hon på fri hand blommönster, särskildt utväljande de blommor, som dofta väl. Rosen och syrenen, liljekonvaljen och den vårliga pingstliljan frammanas sedan af hennes flitiga hand. Hon finner stort nöje i detta arbete, som väcker sommartankar midt under senhöstens aflöfningstid.
 
Glasögonen få ligga obegagnade bredvid henne, ty hon ser förträffligt att arbeta dem förutan. Vid högtidligare tillfällen komma de dock på.
 
Kära du, jag tycker, att en gammal människa ska ha glasögon, svarade den gamla damen med sin oförbränneliga humor, då någon frågade, hvarför de sitta på borta och inte hemma.
 
I vår nervösa tid, då själfva ungdomen mången gång har svårt att glädjas öfver lifvet, är det nyttigt höra huru en sund lifsuppfattning kan uppehålla in i senaste ålderdomen.
 
Ur Idun, nr 46 1904.