Åhman

[Therese Andersson]

En konstnärinnas 90-årsdag
 
Den 20 dennes uppnår en på sin tid inom hufvudstadens musikvärld framgångsrikt verksam och högt skattad personlighet, förra harpisten vid kungl. hofkapellet fru Pauline Åhman, född Landby, den höga åldern af 90 år. Af denna anledning bringar Idun här ofvan den gamlas bild, tagen vid det besök, vi för några dagar sedan anade hos den ännu, trots de nio fyllda decennierna, så andligen som kroppsligen sällsynt ungdomliga
konstnärinnan. Med en flickas liflighet leder ännu den 90-åriga konversationens trådar, och med ett förundransvärdt minne för tilldragelser och tider, som ligga vida mer än en vanlig människoålder tillbaka, förenar hon ett vaket intresse för dagens alla frågor och företeelser. Gärna sitter man som stum åhörare, när hon rullar upp taflor från dessa längst förgångna dagar ur sitt minnes album; men kommer talet in på saker, som ligga våra dagar närmare, ryckes man snart med af den esprit och träffsäkerhet, hvarmed den gamla förstår att bedöma en ung tid.
 
Pauline Landby föddes den 20 april 1812 i den utkant af det dåtida Stockholm, som sedan under namnet »Landbyska verken» blef så allmänt bekant och som nu redan sedan länge är en central del af det moderna Östermalm. I hennes barndomshem vistades som lärarinna en mademoiselle Braun, som var en
rätt skicklig harpvirtous. Den lilla Pauline visade för hennes spel ett så ifrigt intresse och sådan förtjusning, att lärarinnan fann sig föranlåten att - till en början hälft på lek - böja den lillas späda fingrar till de första enkla knäppningarna på harpans
strängar. Hon ådagalade den otvetydigaste läraktighet, och detta eggade att drifva undervisningen på fullt allvar. Föräldrarne fingo ögonen öppna för dotterns begåfning, och i goda villkor som de voro, sparade de intet för dess utveckling. Under uppväxtåren erhöll Pauline sålunda sin utbildning i harpspel
för den namnkunnige A. E. Pratté, medan den vackra sångröst, som hon ock bevisade sig äga, ingalunda försummades, utan äfven genom framstående undervisning - bland annat af J. A. Berg -- bildades till
konstnärlig fulländning.  
 
Vid unga år ingick Pauline Landby äktenskap med destillatorn Wilhelm Åhman. I hufvudstadens
musikaliska kretsar gjorde sig hennes framstående talanger snart uppskattade och anlitade, och utom att den unga frun i den tidens många olika musiksällskap intog en bemärkt plats, utöfvade hon ock en omfattande verksamhet som lärarinna i såväl sång som harpspel. Hon uppträdde emellertid ännu icke offentligt, ehuruväl
ofta nog hennes harpspel anlitades för ackompagnement vid konserter och föreställningar å k. Operan. Vid dessa
tillfällen höll hon sig dock alltid helt blygsamt undan och utförde sitt parti bakom kulisserna.
 
Så kom år 1849 den genialiske veronesaren Jacobo Foroni till styret för k. hofkapellet, där han fann, att många reformer kräfdes för en tidsenlig och konstnärlig uppryckning. Särskildt var han missnöjd med, att kapellet saknade harpa, hvilket instrument i utlandet sedan många år allmänt upptagits i orkestrarne. Vid en konsert fick han höra fru Åhman medverka med sitt harpoackompagnement, och knappt hade detta nummer afslutats, förrän Foroni som en blixt slog ned öfver den förbluffade lilla frun, som han icke släppte, förrän han med lock och pock lyckats fästa henne vid hofkapellet.
 
Ännu i dag äro de damer lätt räknade, som ägna sin musikaliska talang åt ett offentligt teaterkapell, och man må betänka, hvad det ville säga den tiden, för mer än femtio år tillbaka! Stockholmspubliken, för hvilken den intagande artisten förut, om ock i mera privata kretsar, var välkänd, vande sig dock snart att se henne på sin plats i kapellet, och allt djupare spelade hon sig in i sina åhörares ynnest och hjärtan genom den själfulla innerlighet, som alltid kännetecknade hennes strängars språk.
 
Den plats som ledamot af hofkapellet, Pauline Åhman intog hösten 1851, bibehöll hon med aldrig svikande plikttrohet och under en aldrig afstannad konstnärlig utveckling i trettio långa år. Harpans roll inom orkestermusiken, som var jämförelsevis obetydlig vid tiden för Pauline Åhmans första engagerande, växte alltjämt med åren och nådde i den Wagnerska operan slutligen en förut oanad betydelse, något som alltjämt tvang utöfvarinnan framåt och på den framskridna ålderns dagar förelade henne de svåraste uppgifterna. År 1871 anställdes fru Åhman äfven som lärarinna vid den då nybildade harpklassen vid Musikkonservatoriet, en plats som hon ända till slutet af år 1891 med oförminskadt nit bestridde.
 
Nu hvila den gamlas fingrar sedan år från strängaleken, och hennes kära instrument har fått en hedersplats i vårt unga, utvecklingskraftiga »Musikhistoriska museum», men den eviga ungdomsmakt, som bor i musiken, öfverskyggar ännu med sina vingars skugga dess trogna prästinna, som med så barnaklara ögon kan se på lifvet och med så varmt hjärta älska det ännu vid fyllda nittio år.
 
Ur Idun nr 16, 1902.