Visa inlägg
1
Övriga släkter - V W / Vogler
« skrivet: 2023-09-23, 11:55 »
Jag såg att släktnamnet Vogler inte finns representerad med egen rubrik. Jag kommer här under att visa några nya rön om Vogler i Stettin och Stargard, nuvarande Polen och tidigare svenskt territorium fram till år 1720, samma år som Christian Vogler kom till Kållandsö.
Först en transkription och översättning av en artikel som beskriver notarien och prokuratorn Samuel Vogler i Stettin. Artikeln är skriven av Boris Dunsch och Haik Thomas Porada 2004 och originaltiteln är Justicia om Pommern, Die Bibliothek des Stettiner Konsistorialsekretärs Samuel Vogler om Jahre 1650. Först den ålderdomliga tyska texten därefter min översättning, stycke för stycke. Detta är endast ett urval ur boken.
Am Nachmittag des 16 Januar 1650 setzte in der schwedischen Hauptfestung und Residenzstadt Stettin ein Glockenläuten von der Stiftskirche St. Marien, der Schlosskirche St. Otten und der Hauptpfarrkirche St. Jakobi ein. In der grossen Domstrasse versammelte sich an diesem Tag 14.00 Uhr im Haus der hinterpommerschen Adelsfamilie von Wedel, in dem Samuel Vogler bis zu seinem Tode am 6 Januar seine Wohnung genommen hatte, eine ansehnliche Trauergemeinde.
På eftermiddagen den 16 januari 1650 i svenska huvudfästningen och residensstaden Stettin ringer klockorna i stiftskyrkan St. Marien, slottskyrkan St. Otten och domkyrkan St. Jakobi. På Grosse Domstrasse samlades denna dag klockan 14.00 en betydande skara sörjande i den pommerska adliga ätten von Wedels hus, där Samuel Vogler hade haft sitt hem fram till sin död den 6 januari.
In den Tagen zuvor waren 84 Begräbnisbriefe geschrieben worden, mit denen Einladungen an Stettiner Bürger und an Beamte aus der neuen schwedischen Führungsschnicht in Pommern zur Teilnahme an dieser Feier ausgesprochen wurden.
Dem Ratsdiener, dem des Schöffenstuhls und dem Vorbitter des Seglerhauses war eine Gebühr bezahlt worden, damit sie den jeweiligen Begräbnisbrief diesen Gremien vorlegten.
I dagarna före begravningen hade 84 inbjudningar skrivits till Stettins medborgare och tjänstemän från det nya svenska ledarskapet i Pommern för att delta i firandet.
Till rådstjänaren, rådmannen i domstolen och den rådmannen i sjömanshuset hade betalats en avgift för att lämna fram inbjudningarna.
Seitens der im unweit gelegenen Stettiner Schloss residierenden schwedischen Regierung war u.a. deren Archivar und Lehnssekretär, Gottfried Schröer, nebst Gattin durch Voglers Schwiegersohn, den Proviantverwalter Gerdt Nilsson Northman, eingeladen worden.
Der Weg, den nun die Trauergesellschaft, allen voran die Tochter, Margarethe, und der Schwiegerssohn des Verstorben vom Klaghaus durch den Torweg über den Kirchhof der Stiftkirche St. Marien zu gehen hatte, war, denn die Grosse Domstrasse führte direkt östlich an diesem grossen alten Kirchengebäude vorbei. In der Kirchewurde die Leische Samuel Voglers, ”Rosmarin zum Rukbusch in der Handt”, noch einmal aufgebahrt, das Gestühl der Kaufleute wurde aufgeschlossen, in dem dann die Trauergemeinde Platz nahm. Der superintendent Jakob Fabricius hielt die Leichenpredigt.
Auch ein "Rumsethell" auf den Verstorbenen war verfertigt worden, der, soweit bisher bekannt, lieder ebensowenig wie diese Leichenpredigt auf uns gekommen ist.
Från de i det närbelägna slottet Stettin residerande svenska regeringen hade bland annat deras arkivarie och länssekreterare Gottfried Schröer och hustru blivit inbjudna av Voglers svärson, proviantförvaltaren Gerdt Nilsson Northman.
Vägen som nu de sörjande hade att gå, framför allt dottern Margaret och svärsonen till den avlidne, från Klaghaus genom porten till kyrkogården på stiftskyrkan St. Marien, förbi den Stora Domstrasse direkt öster om den stora kyrkobyggnaden.
I kyrkan låg Samuel Voglers kropp med rosmarin och rökelse i sin hand där de sörjande
deltog i begravningen. Superintendenten Jakob Fabricius höll begravningspredikan.
En ”berättelse över hans liv” hade blivit förfärdigad för den avlidne, såvitt ännu känt har den och begravningspredikan gått förlorad.
Das Siegel des Greifswalder und des Stettiner Konsistoriums sollte im übrigen künstig den Schriftzug ”Sigillum consistorii Sueco Pomeranici” tragen, womit zu diesem Zeitpunkt sicherlich auch der swedische Gebietsanspruch gegenüber Brandenburg unterstrichen wurde.
Das Personal des hinterpommerchen Konsistoriums in Stettin wurde schliesslich am 20 februar 1641 durch die königlichen Kommisarie in Stettin mit Interimsvollmachten bestellt.
Das grosse intresse der swedischen Krone an einer wiederbelebung der gerichtsstruktur in Pommern kommt auch in der an diesem Tage ausgestelltzen Bestallungsurkunde für
Samuel Vogler mit deutlichen Worten zum Ausdruck, wonach
”Ihre Köningl. Maijtt. zu Sweden, unsere allergnädigste Königin undt Frau, die nach thötlichem Hintritt des letzen Hertzogen zu Pommern, Herrn Bogislai des 14:ten hochseel.
Gedächtnüs, durch Niederlegung der hochheilsamen Gerichte in diesen Pommerschen Landen eingerissene Anarchiam dermahl eins weg zu thun undt die heijl. Justitz in Wiederanrichtung der Gerichte jederman unverfälchet administriren zu lassen, undt hierunter vor anderrn sich qualficirte Leuthe zu gebrauschen, Christlichen undt Königl Vorhabens” sei
Stämpeln som Greifswald- och Stettinkonsistoriet bör innehålla texten "Sigillum consistorii Sueco Pomeranici", för vid denna tid var säkert det svenska territoriella anspråket mot Brandenburg understruket.
Personalen på Hinterpommerska konsistoriet i Stettin utsågs slutligen den 20 februari 1641 av Kungliga Kommissarien i Stettin med tillfälliga befogenheter.
Den stora intresset från den svenska kronan för ett återupplivande av en domstolsstruktur i Pommern återspeglas av det utfärdade intyget som i otvetydiga ordalag för Samuel Vogler vilken var enligt:
”Den Kungliga Majestät till Sverige, alla vår nådigaste Drottning och fru, dennes strävan var, den efter den dödliga hädanfärd av den siste Hertigen av Pommern, herr Bogislav XIV högst saliga minne, och de genom detta påföljande nedläggning av domstolarna i dessa Pommeranska länder inträdande av anarki att ta bort och återupprätta domstolarna genom användning av kvalificerad folk i kristna och kungliga uppdrag.”
Die auflösung des Stettiner Konsistoriums am 1 juli 1657, die Verabschiedung seines Personal und die übertragung seiner aufgaben an das Greifswalder Konsistoriums hat Samuel Vogler durch seinen tod nicht mehr erleben müssen.
Upplösningen av Stettinkonsistoriet den 1 juli1657 och avskedande av personal och överföringen av dess uppgifter till Greifswaldkonsistoriet hade inte Samuel Vogler genom sin död behövt uppleva.
Die Familie Samuel Voglers und die Nachrichten über seine Lebensumstände
Bevor wir uns der Bibliothek Samuel Vogler zuwenden, sei noch kurz das Wenige zusammengefasst, das wir über ihn, seine Familie und seinen Haushalt wissen. Samuel Vogler war nach ausgestandener Leibes Swachunsheitt am 6 Januar 1650 ”in der Nacht zwischen 11 und 12 Uhr durch einen sanftten und sehl. Tod, aus dieser mühesammen Weldt abgefordert, und in die ewige Himmelsfreude der Selen nach versetzet”
Samuel Voglers familj och nyheten om hans förhållanden
Innan vi återvänder till Samuel Voglers bibliotek, skall det kort sammanfattas det lilla vi vet om honom, hans familj och hans hushåll. Samuel Vogler återhämtade sig inte från kroppens svaghet och den 6 januari 1650 ”på natten mellan 11 och 12 genom en mild och salig död ur denna mödosamma värld avkommenderad och skickad till själarnas eviga himmelsfröjd”
Interessant is das Haus im Mühlenviertel, in dem die Voglersche Verlassenschaft im Februar 1650 inventarisiert wurde. Es ist davon auszugehen, dass es sich bei ”dero in der Grossen Thumbstrassen einhabende, den Wedeln zustehende Wohnung”, wie der Notar Ehlacher schreibt, um das von Samuel Vogler bewohnte Haus handelte, in dem auch seine Tochter und sein Schwiegersohn ihre Interkunft fanden. Das Jahr und den Ort seiner Geburt konnten wir bisher genauso wenig ermitteln wie Angaben ¨ber seine schulische und akademische Bildungslaufbahn.
Intressantast är huset i kvarnkvarteret där Voglers ägodelar i februari 1650 har inventerats. Det antas att det ligger på ”Grosse Domstrasse, ägt av en familj Wedel" som notarie Ehlacher skriver, en lägenhet bebodd av Samuel Vogler där också hans dotter och hans svärson fann sitt boende. År och ort för hans födelse har vi hittills inte funnit, likaså inte något om hans skolgång eller akademiska utbildning.
Seine Frau hiess Christina Petersen. Einer der Söhne, Joachim, ist 1634 an Greifswalder Universität immatrikuliert worden. Bei Samuel Voglers Tode lebten neben der Tochter Margarethe offensichtlich ”dero in der Frembde, dem Vermeinen nach, sich annoch aufhaltende 3 leibliche Brüdern”.
Hans hustru hette Christina Petersen. En av sönerna, Joachim, var 1634 inskriven vid universitetet i Greifswald. Vid Samuel Voglers död levde förutom dottern Margarethe möjligen också tre biologiska söner ”i främmande land”, som det sägs.
Diese vier Kinder hatte er zu Erben eingesetzt, wobei die drei Söhne auch in der Folgezeit zumindest in den Unterlagen des Verlassenschaft Voglers wurden durch Tochter und Schwiegersohn einige Kleidungsstücke und Stoffbahnen von geringem Wert des ”Defuncti Brudern Tochter” übergeben, was ein Hinweis darauf ist, dass in Stettin zu diesem Zeitpunkt noch weitere Angehörige Voglers wohnten.
Den Voglerschen Haushalt hatte bis zuletzt eine Magd geführt, der ein restierender Jahreslohn in Höhe von vier Reichstalern nach der Beisetzung ausbezahlt wurde und deren Betten im Inventar einzeln aufgeführt wurden.
Dessa fyra barn hade han bestämt som arvtagare åtminstone i de handlingar angående bouppteckningen efter Vogler. Det styrks genom att dottern och svärsonen skulle senare ha givit lite kläder och tygstycken av ringa värde som tillhörde den avlidnes brorsdotter, till de tre bröderna, som en hänvisning till att de måste ha funnits flera anhöriga till Vogler i Stettin vid den tiden. Det Voglerska hushållet sköttes av en piga som efter begravningen utbetalades en resterande årslön av fyra riksdaler. Hennes säng finns med i inventeringen.
Voglers tochter Margarethe, die nun schon mehrfach erwähnt wurde, wurde 1611 geboren und heiratete am 16 november 1645 in Stettin Gerdt Nilsson Northman, einen aus Östergötland stammenden Schreiber des zu dieser Zeit in der Festung stationierten Södermanland-Regements.
Sie war ihm am 29 September 1645 versprochen worden. Mit ihm hatte sie zwei Kinder, die Tochter Christina Sophia, die 1647 geboren wurde und bereits 1653 starb, und den Sohn samuel, dessen Lebensdaten nicht bekannt sind, der aber seinen Vater überlebte.
Voglers dottern Margareta, som nu har nämnts flera gånger, föddes 1611 och gifte sig den 16 november 1645 i Stettin med Gerdt Nilsson Northman. Han hade sitt ursprung i Östergötland och var en skrivare stationerad vid den tiden i Södermanlands Regemente.
De hade trolovats 29 september 1645. Med honom hade hon två barn, dottern Christina Sophia, född 1647, och död redan 1653, och en son Samuel, vars livsuppgifter inte är kända, men han överlevde sin far.
Vi vet inte sedan när SAMUEL VOGLER höll detta hus och i vilka relationer han stod till den Pommerska inflytelserika adelnsfamiljen von Wedel som möjliggjort för honom att leva här.
Konsistorium (latinskt ord som betyder församlingställe) är en sorts styrelse som förekommer inom universitetsvärlden, inom kyrkan och den militära själavården, i detta fallet avses kyrkoförvaltningen (kyrkojurister).
Samuel Vogler, död januari 1650
Samuel Vogler var prokurator av nedre domstolen i Stettin
Svenska Pommern omfattade 1648 Stettin, Stralsund och Greifswald. Stettin samt Gollnow och Damm låg vid mynningen av floden Oder och gav viktiga tullinkomster.
De största tysk-svenska städerna vid Östersjön var Stettin, Stralsund, Wismar och Greifswald. Antalet invånare i Stettin kring år 1710 var cirka 11.000, i Stralsund cirka 8.200.
Die kleine und die Grosse Domstrasse in Stettin rahmten westlich bzw. östlich die Stiftskirche St. Marien ein, hier im Ausschnitt aus der bemerkenswert genauen Stadtansicht Heinrich Kotes, eines Stettiner Bürgers, die von Petrus Rollos in Berlin in Kupfer gestochen und bei Georg Schultze, einem Stettiner Buchhändler, im Jahre 1625 verlegt wurde. Im Haus der Familie von Wedel in der Grossen Domstrasse wurde in Februar 1650 das Inventar über die Verlassenschaft Samuel Vogler aufgenommen, in St Marien hatte er am 16 Januar 1650 seine letzte Ruhestätte gefunden. Im Hintergrund, hinter dem Turm der Marienkirche, ist deutlich das Stettiner Schloss zu erkennen, in dem zu diesem Zeitpunkt bereits die Swedische Regienung residierte.
Den Kleine och Grosse Domstrasse i Stettin inramade väster och öster Stiftskyrkan Sankta Maria, här i den del av den anmärkningsvärt noggranna stadsöversikten av Heinrich Kotes, en Stettiner och koppargraverad av Petrus Rollos i Berlin och George Schultze, en Stettinsk bokhandlare 1625. I familjen von Wedels hus på Grosse Domstrasse skedde bouppteckningen av Samuel Voglers kvarlåtenskap i februari 1650. I Sankta Maria fick Vogler sin sista viloplats 16 januari 1650. I bakgrunden, bakom tornet på Mariakyrkan, syns tydligt Stettinslottet som vid den här tiden fungerade som svenska regentens bostad.
Dunsch, Boris / Porada, Haik Thomas (2004)
Die Bibliothek des Stettiner Konsistorialsekretärs Samuel Vogler im Jahre 1650. -
In: Justitia in Pommern / Dirk Alvermann ... (Hg.). - Münster : Lit Verl., 2004. - (Geschichte (Münster) ; 63), S. 235
I westfaliska freden 1648 fick Sverige Vorpommern, Stettin, östra Oderstranden samt öarna Rügen, Usedom och Wollin. Det området är gult på kartan till höger. I detta "Svenska Pommern" var Stettin huvudort fram till 1720. Då avträddes staden till Preussen. Stralsund var sedan huvudort till 1814 (freden i Kiel), då Sverige fick avstå alla sina tyska besittningar.
Först en transkription och översättning av en artikel som beskriver notarien och prokuratorn Samuel Vogler i Stettin. Artikeln är skriven av Boris Dunsch och Haik Thomas Porada 2004 och originaltiteln är Justicia om Pommern, Die Bibliothek des Stettiner Konsistorialsekretärs Samuel Vogler om Jahre 1650. Först den ålderdomliga tyska texten därefter min översättning, stycke för stycke. Detta är endast ett urval ur boken.
Am Nachmittag des 16 Januar 1650 setzte in der schwedischen Hauptfestung und Residenzstadt Stettin ein Glockenläuten von der Stiftskirche St. Marien, der Schlosskirche St. Otten und der Hauptpfarrkirche St. Jakobi ein. In der grossen Domstrasse versammelte sich an diesem Tag 14.00 Uhr im Haus der hinterpommerschen Adelsfamilie von Wedel, in dem Samuel Vogler bis zu seinem Tode am 6 Januar seine Wohnung genommen hatte, eine ansehnliche Trauergemeinde.
På eftermiddagen den 16 januari 1650 i svenska huvudfästningen och residensstaden Stettin ringer klockorna i stiftskyrkan St. Marien, slottskyrkan St. Otten och domkyrkan St. Jakobi. På Grosse Domstrasse samlades denna dag klockan 14.00 en betydande skara sörjande i den pommerska adliga ätten von Wedels hus, där Samuel Vogler hade haft sitt hem fram till sin död den 6 januari.
In den Tagen zuvor waren 84 Begräbnisbriefe geschrieben worden, mit denen Einladungen an Stettiner Bürger und an Beamte aus der neuen schwedischen Führungsschnicht in Pommern zur Teilnahme an dieser Feier ausgesprochen wurden.
Dem Ratsdiener, dem des Schöffenstuhls und dem Vorbitter des Seglerhauses war eine Gebühr bezahlt worden, damit sie den jeweiligen Begräbnisbrief diesen Gremien vorlegten.
I dagarna före begravningen hade 84 inbjudningar skrivits till Stettins medborgare och tjänstemän från det nya svenska ledarskapet i Pommern för att delta i firandet.
Till rådstjänaren, rådmannen i domstolen och den rådmannen i sjömanshuset hade betalats en avgift för att lämna fram inbjudningarna.
Seitens der im unweit gelegenen Stettiner Schloss residierenden schwedischen Regierung war u.a. deren Archivar und Lehnssekretär, Gottfried Schröer, nebst Gattin durch Voglers Schwiegersohn, den Proviantverwalter Gerdt Nilsson Northman, eingeladen worden.
Der Weg, den nun die Trauergesellschaft, allen voran die Tochter, Margarethe, und der Schwiegerssohn des Verstorben vom Klaghaus durch den Torweg über den Kirchhof der Stiftkirche St. Marien zu gehen hatte, war, denn die Grosse Domstrasse führte direkt östlich an diesem grossen alten Kirchengebäude vorbei. In der Kirchewurde die Leische Samuel Voglers, ”Rosmarin zum Rukbusch in der Handt”, noch einmal aufgebahrt, das Gestühl der Kaufleute wurde aufgeschlossen, in dem dann die Trauergemeinde Platz nahm. Der superintendent Jakob Fabricius hielt die Leichenpredigt.
Auch ein "Rumsethell" auf den Verstorbenen war verfertigt worden, der, soweit bisher bekannt, lieder ebensowenig wie diese Leichenpredigt auf uns gekommen ist.
Från de i det närbelägna slottet Stettin residerande svenska regeringen hade bland annat deras arkivarie och länssekreterare Gottfried Schröer och hustru blivit inbjudna av Voglers svärson, proviantförvaltaren Gerdt Nilsson Northman.
Vägen som nu de sörjande hade att gå, framför allt dottern Margaret och svärsonen till den avlidne, från Klaghaus genom porten till kyrkogården på stiftskyrkan St. Marien, förbi den Stora Domstrasse direkt öster om den stora kyrkobyggnaden.
I kyrkan låg Samuel Voglers kropp med rosmarin och rökelse i sin hand där de sörjande
deltog i begravningen. Superintendenten Jakob Fabricius höll begravningspredikan.
En ”berättelse över hans liv” hade blivit förfärdigad för den avlidne, såvitt ännu känt har den och begravningspredikan gått förlorad.
Das Siegel des Greifswalder und des Stettiner Konsistoriums sollte im übrigen künstig den Schriftzug ”Sigillum consistorii Sueco Pomeranici” tragen, womit zu diesem Zeitpunkt sicherlich auch der swedische Gebietsanspruch gegenüber Brandenburg unterstrichen wurde.
Das Personal des hinterpommerchen Konsistoriums in Stettin wurde schliesslich am 20 februar 1641 durch die königlichen Kommisarie in Stettin mit Interimsvollmachten bestellt.
Das grosse intresse der swedischen Krone an einer wiederbelebung der gerichtsstruktur in Pommern kommt auch in der an diesem Tage ausgestelltzen Bestallungsurkunde für
Samuel Vogler mit deutlichen Worten zum Ausdruck, wonach
”Ihre Köningl. Maijtt. zu Sweden, unsere allergnädigste Königin undt Frau, die nach thötlichem Hintritt des letzen Hertzogen zu Pommern, Herrn Bogislai des 14:ten hochseel.
Gedächtnüs, durch Niederlegung der hochheilsamen Gerichte in diesen Pommerschen Landen eingerissene Anarchiam dermahl eins weg zu thun undt die heijl. Justitz in Wiederanrichtung der Gerichte jederman unverfälchet administriren zu lassen, undt hierunter vor anderrn sich qualficirte Leuthe zu gebrauschen, Christlichen undt Königl Vorhabens” sei
Stämpeln som Greifswald- och Stettinkonsistoriet bör innehålla texten "Sigillum consistorii Sueco Pomeranici", för vid denna tid var säkert det svenska territoriella anspråket mot Brandenburg understruket.
Personalen på Hinterpommerska konsistoriet i Stettin utsågs slutligen den 20 februari 1641 av Kungliga Kommissarien i Stettin med tillfälliga befogenheter.
Den stora intresset från den svenska kronan för ett återupplivande av en domstolsstruktur i Pommern återspeglas av det utfärdade intyget som i otvetydiga ordalag för Samuel Vogler vilken var enligt:
”Den Kungliga Majestät till Sverige, alla vår nådigaste Drottning och fru, dennes strävan var, den efter den dödliga hädanfärd av den siste Hertigen av Pommern, herr Bogislav XIV högst saliga minne, och de genom detta påföljande nedläggning av domstolarna i dessa Pommeranska länder inträdande av anarki att ta bort och återupprätta domstolarna genom användning av kvalificerad folk i kristna och kungliga uppdrag.”
Die auflösung des Stettiner Konsistoriums am 1 juli 1657, die Verabschiedung seines Personal und die übertragung seiner aufgaben an das Greifswalder Konsistoriums hat Samuel Vogler durch seinen tod nicht mehr erleben müssen.
Upplösningen av Stettinkonsistoriet den 1 juli1657 och avskedande av personal och överföringen av dess uppgifter till Greifswaldkonsistoriet hade inte Samuel Vogler genom sin död behövt uppleva.
Die Familie Samuel Voglers und die Nachrichten über seine Lebensumstände
Bevor wir uns der Bibliothek Samuel Vogler zuwenden, sei noch kurz das Wenige zusammengefasst, das wir über ihn, seine Familie und seinen Haushalt wissen. Samuel Vogler war nach ausgestandener Leibes Swachunsheitt am 6 Januar 1650 ”in der Nacht zwischen 11 und 12 Uhr durch einen sanftten und sehl. Tod, aus dieser mühesammen Weldt abgefordert, und in die ewige Himmelsfreude der Selen nach versetzet”
Samuel Voglers familj och nyheten om hans förhållanden
Innan vi återvänder till Samuel Voglers bibliotek, skall det kort sammanfattas det lilla vi vet om honom, hans familj och hans hushåll. Samuel Vogler återhämtade sig inte från kroppens svaghet och den 6 januari 1650 ”på natten mellan 11 och 12 genom en mild och salig död ur denna mödosamma värld avkommenderad och skickad till själarnas eviga himmelsfröjd”
Interessant is das Haus im Mühlenviertel, in dem die Voglersche Verlassenschaft im Februar 1650 inventarisiert wurde. Es ist davon auszugehen, dass es sich bei ”dero in der Grossen Thumbstrassen einhabende, den Wedeln zustehende Wohnung”, wie der Notar Ehlacher schreibt, um das von Samuel Vogler bewohnte Haus handelte, in dem auch seine Tochter und sein Schwiegersohn ihre Interkunft fanden. Das Jahr und den Ort seiner Geburt konnten wir bisher genauso wenig ermitteln wie Angaben ¨ber seine schulische und akademische Bildungslaufbahn.
Intressantast är huset i kvarnkvarteret där Voglers ägodelar i februari 1650 har inventerats. Det antas att det ligger på ”Grosse Domstrasse, ägt av en familj Wedel" som notarie Ehlacher skriver, en lägenhet bebodd av Samuel Vogler där också hans dotter och hans svärson fann sitt boende. År och ort för hans födelse har vi hittills inte funnit, likaså inte något om hans skolgång eller akademiska utbildning.
Seine Frau hiess Christina Petersen. Einer der Söhne, Joachim, ist 1634 an Greifswalder Universität immatrikuliert worden. Bei Samuel Voglers Tode lebten neben der Tochter Margarethe offensichtlich ”dero in der Frembde, dem Vermeinen nach, sich annoch aufhaltende 3 leibliche Brüdern”.
Hans hustru hette Christina Petersen. En av sönerna, Joachim, var 1634 inskriven vid universitetet i Greifswald. Vid Samuel Voglers död levde förutom dottern Margarethe möjligen också tre biologiska söner ”i främmande land”, som det sägs.
Diese vier Kinder hatte er zu Erben eingesetzt, wobei die drei Söhne auch in der Folgezeit zumindest in den Unterlagen des Verlassenschaft Voglers wurden durch Tochter und Schwiegersohn einige Kleidungsstücke und Stoffbahnen von geringem Wert des ”Defuncti Brudern Tochter” übergeben, was ein Hinweis darauf ist, dass in Stettin zu diesem Zeitpunkt noch weitere Angehörige Voglers wohnten.
Den Voglerschen Haushalt hatte bis zuletzt eine Magd geführt, der ein restierender Jahreslohn in Höhe von vier Reichstalern nach der Beisetzung ausbezahlt wurde und deren Betten im Inventar einzeln aufgeführt wurden.
Dessa fyra barn hade han bestämt som arvtagare åtminstone i de handlingar angående bouppteckningen efter Vogler. Det styrks genom att dottern och svärsonen skulle senare ha givit lite kläder och tygstycken av ringa värde som tillhörde den avlidnes brorsdotter, till de tre bröderna, som en hänvisning till att de måste ha funnits flera anhöriga till Vogler i Stettin vid den tiden. Det Voglerska hushållet sköttes av en piga som efter begravningen utbetalades en resterande årslön av fyra riksdaler. Hennes säng finns med i inventeringen.
Voglers tochter Margarethe, die nun schon mehrfach erwähnt wurde, wurde 1611 geboren und heiratete am 16 november 1645 in Stettin Gerdt Nilsson Northman, einen aus Östergötland stammenden Schreiber des zu dieser Zeit in der Festung stationierten Södermanland-Regements.
Sie war ihm am 29 September 1645 versprochen worden. Mit ihm hatte sie zwei Kinder, die Tochter Christina Sophia, die 1647 geboren wurde und bereits 1653 starb, und den Sohn samuel, dessen Lebensdaten nicht bekannt sind, der aber seinen Vater überlebte.
Voglers dottern Margareta, som nu har nämnts flera gånger, föddes 1611 och gifte sig den 16 november 1645 i Stettin med Gerdt Nilsson Northman. Han hade sitt ursprung i Östergötland och var en skrivare stationerad vid den tiden i Södermanlands Regemente.
De hade trolovats 29 september 1645. Med honom hade hon två barn, dottern Christina Sophia, född 1647, och död redan 1653, och en son Samuel, vars livsuppgifter inte är kända, men han överlevde sin far.
Vi vet inte sedan när SAMUEL VOGLER höll detta hus och i vilka relationer han stod till den Pommerska inflytelserika adelnsfamiljen von Wedel som möjliggjort för honom att leva här.
Konsistorium (latinskt ord som betyder församlingställe) är en sorts styrelse som förekommer inom universitetsvärlden, inom kyrkan och den militära själavården, i detta fallet avses kyrkoförvaltningen (kyrkojurister).
Samuel Vogler, död januari 1650
Samuel Vogler var prokurator av nedre domstolen i Stettin
Svenska Pommern omfattade 1648 Stettin, Stralsund och Greifswald. Stettin samt Gollnow och Damm låg vid mynningen av floden Oder och gav viktiga tullinkomster.
De största tysk-svenska städerna vid Östersjön var Stettin, Stralsund, Wismar och Greifswald. Antalet invånare i Stettin kring år 1710 var cirka 11.000, i Stralsund cirka 8.200.
Die kleine und die Grosse Domstrasse in Stettin rahmten westlich bzw. östlich die Stiftskirche St. Marien ein, hier im Ausschnitt aus der bemerkenswert genauen Stadtansicht Heinrich Kotes, eines Stettiner Bürgers, die von Petrus Rollos in Berlin in Kupfer gestochen und bei Georg Schultze, einem Stettiner Buchhändler, im Jahre 1625 verlegt wurde. Im Haus der Familie von Wedel in der Grossen Domstrasse wurde in Februar 1650 das Inventar über die Verlassenschaft Samuel Vogler aufgenommen, in St Marien hatte er am 16 Januar 1650 seine letzte Ruhestätte gefunden. Im Hintergrund, hinter dem Turm der Marienkirche, ist deutlich das Stettiner Schloss zu erkennen, in dem zu diesem Zeitpunkt bereits die Swedische Regienung residierte.
Den Kleine och Grosse Domstrasse i Stettin inramade väster och öster Stiftskyrkan Sankta Maria, här i den del av den anmärkningsvärt noggranna stadsöversikten av Heinrich Kotes, en Stettiner och koppargraverad av Petrus Rollos i Berlin och George Schultze, en Stettinsk bokhandlare 1625. I familjen von Wedels hus på Grosse Domstrasse skedde bouppteckningen av Samuel Voglers kvarlåtenskap i februari 1650. I Sankta Maria fick Vogler sin sista viloplats 16 januari 1650. I bakgrunden, bakom tornet på Mariakyrkan, syns tydligt Stettinslottet som vid den här tiden fungerade som svenska regentens bostad.
Dunsch, Boris / Porada, Haik Thomas (2004)
Die Bibliothek des Stettiner Konsistorialsekretärs Samuel Vogler im Jahre 1650. -
In: Justitia in Pommern / Dirk Alvermann ... (Hg.). - Münster : Lit Verl., 2004. - (Geschichte (Münster) ; 63), S. 235
I westfaliska freden 1648 fick Sverige Vorpommern, Stettin, östra Oderstranden samt öarna Rügen, Usedom och Wollin. Det området är gult på kartan till höger. I detta "Svenska Pommern" var Stettin huvudort fram till 1720. Då avträddes staden till Preussen. Stralsund var sedan huvudort till 1814 (freden i Kiel), då Sverige fick avstå alla sina tyska besittningar.
Cookie policy