Här kommer ett kort utdrag ur Getapojken, som jag tycker passar in i den här diskussionen, skriven av Jonas Westman och tryckt 1953 i Stockholm. Huvudpersonen i boken heter Jonas, men enligt författaren så är hans bok inte avsedd att var någon självbiografi, därtill är mitt liv alltför ringa och årens mängd för få, säger han i förordet, men fortsätter då jag nämner om mina tidigaste år och min längtan efter mor, om fattigdom o.s.v. är det ej för att be om medlidande, utan för att om möjligt väcka min ärade läsares tacksamhet.
En ny tid bröt in för Jonas. Nu skulle han bli getarpojke. Han var sex år, liten och hjulbent. Men liv var det i honom. Det var ett stort uppdrag han skulle få. Han skulle bli getarpojke, ut i skogen och vakta korna och kalvarna och kanske några får också.
Det var många mil till platsen, där han skulle börja sitt arbete, och dit skulle han få åka med postverkets stora gula buss, och bara detta var en stor upplevelse för honom.
Hans första långresa begynte. Bussen susade iväg från samhället. Vägen slingrade sig vid myrar och moras över väldiga backar och förbi vackra sjöar. Det var tidigt på morgonen. Det var vår. På vissa ställen i djupa sänkor låg ännu lite snö kvar.
Så kom de fram till den första byn. Genom en missuppfattning fick Jonas för sig att det var här han skulle stiga av, och medan chauffören var inne med de tunga postväskorna, begav sig Jonas iväg inåt byn. Han kände sig både rädd och kavat. Då han inte visste vart han skulle gå, vände han sig till en gumma, nämnde namnet på den bonde han skulle till och frågade henne om vägen. Nu fanns det det en person med samma namn i den här byn, och gumman svarade: -Du är långt väst på byn. Du pojke måst'ta den här vägen, där ser du gården på höger hand.
Jonas larvade iväg. I näven bar han sitt lilla knyte med sina få tillhörigheter: en lappad skjorta, ett par små byxor och lite mat, som han fått med sig.
Han gick och gick. Sent omsider kom han väst på byn. Men då fick han klart för sig, att han hade kommit fel. - Du måste gå tillbaka, pojke. Det här är inte den byn du skall till, sade en äldre man till honom.
Han hade kommit fel. När han äntligen kom tillbaka till poststationen hade bussen gått. Man meddelade honom, att chauffören hade sökt och ropat efter getapojken, men då han inte hade hittat honom var han tvungen att fortsätta sin resa. Jonas blev väldigt besviken. Där fick han nu stanna hos några snälla människor till följande dag, då han fortsatte sin avbrutna resa med bussen fram till rätta byn.
Han blev väl mottagen och fick börja sitt arbete. Han fick en s.k. getarkont, flätad av näver. I den fanns det en påse med tunnbröd, en smörask, en mjölkflaska, ost, torkat fårkött och lite pannkaka. Jonas kände sig rent av mallig, så mycket mat hade han aldrig haft med sig någon gång förr.
Så gott som varje morgon, så fort han kom med korna bakom hagen, öppnade han konten. Han visste på förhand vad som skulle finnas där. Men det var ändå roligt att se den full med mat. De här dagarna skulle inte Jonas behöva svälta.
Han skulle valla korna åt tre bönder. En var storbonde. Han kallades himlatittaren, därför att han varje morgon på sommaren gick ut tidigt och ställde sig, stor, lång, bred och myndig och såg upp emot himlen. Han lät blicken fara över skogen, sjön och den odlade bygden i norr och söder. - Vi får det och det vädret idag, så i dag beger ni er åt det hållet och slår på den myren, sade han till drängarna och husfolket.Så skedde hela sommaren varje morgon.
Jonas skulle valla tio kor och två kalvar å honom. Den andre bonden hade åtta kor och tre kalvar och den tredje, en fattig torpare, hade bara en enda ko. Han skulle bo hos dem i tur och ordning allt efter antalet kor: tio dagar hos den förnämnde bonden och åtta dagar hos den andre. Hos torparen fick han bara bo en dag. Men det märkliga var, att medan mjölken var både blå och fri från allt vad grädde hette hos storbonden, var flaskan större och mjölken vit och god den dagen han vallade korna och bodde hos torparen.
Jonas lärde snart känna sina kossor och deras namn: Gullros, Stjärna, tjuren Pelle o.s.v. Ena dagen var det att fara åt ett håll med korna långt bort från byn, nästa dag at ett annat. Regnade det, sökte man sig till någon stor myr i närheten, i all synnerhet till Orrmyren och Stormyren, som låg bara någon kilometer från byn och hade väldigt långsträckt och sank mark. Där fanns på viss ställen gott om starr och myrhö, som kossorna åt begärligt. Men då gälllde det också att hålla dem undan de ställen där bönderna brukade slå och inbärga hö för vinterförvaring.
Det var roligt i skog och mark. Jonas riktigt njöt av att vara fri ute i naturen. Vad han hade saknat av kärlek och omvårdnad från en älskad mor återfann han i naturen. Glad och uppspelt hittade han på allehanda upptåg i skogen. Med en handyxa högg han ut sitt namn på varje stubbe och varje nedfallet träd han kunde få tag i. Med sin Mora-kniv skar han olika figurer. När han såg en knöl på en björk eller tall, fick han liksom en vision om vilket djur det skulle kunna bli. Han högg, formade och snirklade. Det blev olika skapelser.
Snart blev han van vid detta liv och saknad inte alls den s.k. civilisationen med dess hopgyttrade hus, människornas bråk, skrikiga röster och allt sådant. Här var han ute i naturen, njöt av allt det vackra han såg och kände sig förbunden med dess väsen.