Intressant fråga. Jag skall försöka ge ett delsvar, som visserligen inte gäller 1890-talets Sverige, men väl Polen på 1930-talet, inte så långt ifrån artikeln i Svensk Familjebok. I dagarna är det 100-årsdagen sedan min far Leon Zylberstein föddes, och han var just en sådan tandtekniker vi talar om. Ja, han fick börja som lärling hos en mäster, en tandtekniker som hade verkstad, etc, och samarbetade med ett antal tandläkare. Jag tror också att mäster tog emot egna patienter i och för att göra proteser, kronor, bryggor. Far var läraktig och hade ögonen och öronen öppna, såg också till att öva lite på egen hand, så han ansåg sig vara utlärd efter tre år ist för de sedvanliga 5 (alternativt 2 av tre - minns faktiskt inte just nu). Hoppade av, lyckades köpa lite utrustning på avbetalning - och startade eget. Leon dels samarbetade med tandläkare, men också tog emot egna patienter i sin enkla verkstad därhemma. En ganska vanlig fåtölj - enklare frisörfåtölj om det gick att få tag i det. Borren var fotdriven - senare kunde han koppla en motor till den. Ja han tog avtryck i munnen, och från gipsavtrycket göt han i lämpliga plastmassor. Han menade det var en stor fördel att själv ta avtrycket ist för tandläkaren. då såg han själv hur munnen och käken såg ut, och det var lättare för honom att anpassa den färdiga protesen. Jag antar att den ekonomiska marginalen var också bättre när han gjorde allting själv.
Till tänder användes på hans tid porslin och metall. guld om de kunde få tag i det. Färdiggjorda plasttänder fanns på min tid när han jobbade på 60-talet, men de fanns nog inte då... Kronorna var av stål, nån gång av guld som sagt. Far berättade att han var med i en grupp som experimenterade fram nya lödningsmetoder för guldarbeten och även stålkronor.
Jag minns en gång när han berättade att sent på kvällen fick han en påringning från en av tandläkarna han samarbetade med. Tandläkaren bad honom att ta en taxi och komma snarast. Det visade sig att tandläkaren misslyckades med avtryckningen - och hela gipspaketet stelnade inne i patientens mun. som visserligen kunde andas genom näsan men det var nätt och jämnt. Och skära itu gipset var inte enkelt, skärvorna och dammet skulle ju flyga direkt in i lungorna. Leon var kallblodig och praktiskt händig, så han lyckades skära / peta loss gipsvaggan ur munnen... Om vaggan dög att göra avtryck ifrån, eller om de gjorde en ny, minns jag inte just nu. Men iaf, både patienten och tandläkaren var mycket lättade, och jag gissar att far fick ett kuvert tillsammans med varma handtryckningar. Förutom ersättningen för taxin då.
Far fortsatte med yrket långt in i 60-talet, enligt ungefär samma riktlinjer, tills omständigheterna tvingade honom att göra annat.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy