Nej det var nog inte särskilt trivsamt att emigrera fram till just 1880-talet - eller rättare, fram tills ångbåtarna sattes in.
Tredje klass kallas på engelska för steerage och angav att folk packades in på det mellandäck varifrån fartyget styrdes (steer). Såvitt jag förstår fick man frisk luft bara på bestämda tider (och särskilda platser) och var det så att det var dåligt väder släpptes man inte ut överhuvudtaget.
Ångbåtarna gjorde resan från Liverpool till New York på ca en vecka (1894 ex vis 5 1/2 dygn) medan segelfartygen tog längre tid på sig. Innan Amerika-emigrationen organiserades ordentligt (från ca 1860) for man ofta med järnlastade segelfartyg från en mängd olika hamnar i Sverige (vanligast dock Göteborg); den resan kunde ta 1,5 - 2 månader och var oerhört strapatsrik. När det hela blev mer organiserat begav sig svenskarna till en knutpunkt som Liverpool, Bremen eller Hamburg och tog därifrån de större, bekvämare fartygen. Först 1915 startade SAL (Svenska Amerika Linjen) en direktlinje Göteborg-New York, som dock fick mindre betydelse för emigrationen utan mer utnyttjades för hemvändande svensk-amerikaner, på besök eller återvändande för gott. (Det är en vanlig missuppfattning att folk åkte över och aldrig såg sitt hemland igen - Moberg! - men folk åkte faktiskt ofta fram och tillbaka; många var tillbaka både två och tre gånger och hade till Amerika med sig flera (yngre) syskon eller andra släktingar/vänner som de guidade över. Och av ca 1,3 miljoner emigranter återvände minst 200.000 för gott.)
Ja, det var bara tredje klass som processades som immigranter med bl a hälsokontroll. Från augusti 1855 gjorde fartygen så att de först gick in till kaj och släppte av första- och andraklass passagerarna som underkastades en pliktskyldig kontroll. Därefter gick fartygen till immigrantstationen, först Castle Garden (i Battery Park), sedan Barge Office (också i Battery Park), så från 1892 Ellis Island som dock brann ner i juni 1897 varför man fick återvända till Barge Office tills Ellis Island var återuppbyggt i dec 1900. På Ellis Island förekom en hel del tjuv- och rackarspel tills president Theodore Roosevelt fick bukt med detta runt 1902.
Kontrollerna - vare sig det var i Battery Park eller på Ellis Island - har nog överdrivits en smula. Faktum är att max 2% av alla som ankom till New York avvisades (men det blir ju i absoluta tal ett betydande antal). Detta naturligtvis pga att rederierna - precis som flygbolagen idag - var ansvariga för att återtransportera folk som inte släpptes in av myndigheterna. Så kontrollen i hemlandet var det första hindret.
En intressant detalj är dock att läkarna brukade stå överst i den långa och branta trappa som ledde upp till övervåningen på Ellis Island där läkarkontrollerna ägde rum - och såg de någon som fick stanna för att hämta andan eller måste hjälpas upp (annat än småbarn) så underkastades just den personen naturligtvis en extra noggrann kontroll.
Ensamma kvinnor fick inte komma in; de måste tillhöra en man: far, bror, man, kusin. Det blev naturligtvis business av detta, de ensamma kvinnorna kunde mot betalning gifta sig på Ellis Island.
Men förhållandena på Ellis Island var en dröm jämfört med vad som mötte de asiatiska invandrarna på Angel Island utanför San Fransisco; på Ellis Island ansågs en processtid på tre timmar snabbt, på Angel Island var tre veckor snabbt ... På Ellis Island kontrollerade man att den efterlängtade arbetskraften höll acceptabel standard, på Angel Island var målsättningen att inte släppa in någon alls ...
Ingela
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy